Foo Fighters är inte perfekta, vilket gör dem till ett av världens bästa liveakter inom rock i modern tid. Det är ösigt, varmt, rått och ömsom lagom polerat och jag balanserar det stadiga greppen om kameran med att sjunga med i varenda låt. Bilderna blir således inte heller perfekta, men de blir Foo Fighters.
Sedan incidenten med Daves brutna ben i Göteborg har relationen till Sverige varit extra sprudlande och hjärtlig. My Hero tillägnas läkaren Johan som höll Daves trasiga ben på plats genom giget på Ullevi och avslutas med att publiken lyfter honom genom folkhavet och upp på scenen för att sjunga tillsammans med sin forne patient.
Bandet levererar hit efter hit. Vare sig man som jag lyssnat på bandet sedan 1997 eller är nytillkommen frälst finns där något för alla. Det är inte svårt att dras med i Times Like These och min egen favorit These Days utdelar den där mentala käftsmällen som alla som någon gång blivit totalt krossade av kärleken säkerligen känt för att förverkliga. Jag älskar varje sekund.
Foo Fighters, you had me at Hellollapalooza.
Therés Stephansdotter Björk
