GALLERI & RECENSION (swe+eng): GHOST, Globen 20190223

Cardinal Copia kommer in i Ghostmaskineriet som en slags Satanas Ex Machina med, i jämförelse med tidigare Papas, så ungt blod att han verkar delat en festmåltid med självaste grevinnan Erzsébet Báthory.

Under ca 2,5 timmar bjuds vi på ett spektaklet så genomtänkt att jag trots mina tio centimeter höga klackar inte veknar förrän sista tonen ebbat ut i natten nära att spöktimmen faktiskt är slagen. Med inslag från tidigare scenshower lyckas Ghost bjuda på något för alla och den genomtänkta dramaturgi jag stundtals har saknat på senaste år faller återigen på plats. Tänker man som Cardinal Copia nås det multipla klimax under hela showen men några återhämtningar i de lugnare låtarna. Bitvis blir det tyst då den snuskiga kardinalen drar skämt som inte riktigt går hem i publiken. Ska jag hitta något att klaga på får jag nog ta upp spexandet, som i mångt och mycket verkar tas emot med hyfsad entusiasm, men ibland faller på en lite för billig punchline.

Jag har förstått att det verkligen har varit två läger vad gäller den show under turnén, men att Globen inte verkar tömmas på en enda människa varken innan eller under sista encore bör tyda på att de allra flesta nog slagit läger tillsammans trots allt. Jag lämnar Globen med känslan av att jag verkligen har spöken och att jag ikväll fått allt.

English version:

Cardinal Copia enters the Ghost Machinery as a kind of Satanas Ex Machina with, in comparison with previous Papas, such young blood that he seems to have shared a feast with Countess Erzsébet Báthory herself.

For about 2.5 hours we are invited to a spectacle so well planned that I, despite my ten centimeters high heels, does not weaken until the last tone has silenced in the night near the actual ghost hour. With elements from previous stage shows Ghost delivers something for everyone and the carefully planned dramaturgy I have sometimes missed in recent years falls into place yet again. If you think as Cardinal Copia, multiple climaxes are reached throughout the show, with some recoveries to be had in the slower songs. If I have to find something to complain about it will fall on when the filthy cardinal pulls jokes that do not really make it all the way. The exhilaration seems to mostly be received with enthusiasm but sometimes it falls on a somewhat too cheap punchline.

I have understood that there has really been two camps regarding the show during the tour, but that the Globe does not seem to be emptied of one single person neither before or during the last encore should indicate that the vast majority probably camped out together after all, ”together as one”. I leave feeling that I indeed have Ghosts.

Foto & text: Therés Stephansdotter Björk