INTERVJU: Dennis Lyxzén i Refused

När Refused spelade på Copenhell passade vi på att sitta ned med frontmannen Dennis Lyxzén för att bland annat snacka om skivköpsbesvikelser, Anthrax påverkan,  hur låten “Police truck” gjorde honom till punkare, att inte möta sina idoler och nya skivan “War music”

“Det känns som en skiva som kanske är lite närmare… det är kanske konstigt att säga, men folks förväntningar av vad de vill ha. Det känns svinkul!”

 

Du som är en skivköpare av rang, vilket är ditt senaste köp?

Jag var faktiskt på Trash Palace (skivaffär i Stockholm) igår och köpte några singlar med Black Randy, som är LA-punk fast de skulle vara som Bowie och James Brown i någon punkversion. Sedan köpte jag Septic Death, som är Pushead, han som gjorde Metallicaomslag. Han hade ett hardcoreband på 80-talet och jag köpte två singlar med dem.

Är du en spontanköpare eller har du listor du går efter?

Jag är både och. Jag har sjukt många listor, men det är lite olika listor och jag älskar fortfarande känslan… när man växte upp och kollade på skivor och sa ”Det här ser spännande ut!” Jag gör fortfarande ganska många sådana köp. Visst har man Discogslistor och man vet vad man är ute efter, men att gå i en skivbutik och så hittar man en skiva man inte visste att man behövde, men man behöver den lik förbannat och det blir ”Den här måste jag köpa!” Det är lite både och.

Så var det mer förr. Idag, i och med att allt är digitalt, så försvinner lite av det där med att kolla in omslag. Det finns ju inte ett lika stort behov av ett skivomslag idag. Förr läste man tacklistan och kollade in vem som producerat och så vidare.

Fast med skivomslag måste jag ändå säga att om du är ett turnerande band, så är det ganska viktigt ändå, för det är ju nästan enda gången du kan sälja dina skivor. Jag tycker att med ett snyggt omslag så kan merchen gå bra, men jag håller med om att det är konstverket som är hela grejen för en själv. Man läste tacklistan och inte att förglömma, man kollade in vad de hade för t-shirts på sig, ”Aha, han har en sådan t-shirt på sig. De kanske är bra?” Det går ju förlorat nu och den informationen finns inte att tillgå på Spotify. Jag växte upp i Vännäs, tre mil utanför Umeå, och man fick åka in kanske varannan helg, om man hade tur, för att köpa en skiva. Det var ju en upptäcktsfärd man åkte på och en sak jag älskade när jag växte upp på 80-talet, var att de skivorna man hade, det var all musik som fanns. Det var allt. Hade man 20 skivor så var det all musik som fanns. Jag var tidig med att jag ”tapade av” polarens skivor. Jag kommer inte ihåg vad de hette, men på baksidan av OKEJ hade de små skivomslag som visade vad man kunde beställa och de klippte jag alltid ut för att ha på kassetterna så jag visste vilka skivor det var. Jag var nördig redan då. På en gång var jag liksom ”den killen” Alla i bandet gillade Europe och KISS och då gillade jag Europe och KISS och Crystal Pride, Treat och 220 Volt. Jag var den där killen som direkt bara sa ”Ni gillar de två svenniga banden, men jag gillar allt!” Jag minns när vi upptäckte Metallica och jag gick direkt på ”Battery” (Master of puppets, 1986) och man skulle hela tiden gå djupare. Det är klart man kan klicka vidare på Spotify, men det är inte riktigt samma grej, för man fick verkligen kämpa då. Jag minns att man hörde talas om skivor och att en låt skulle vara så grym, om man exempelvis gillade punk, men det kunde ta år innan man fick höra den. Det var liksom mytomspunnet.

På den tiden fick man skicka kontanter eller en internationell check om man beställde något och de enda källorna för information var Kerrang, OKEJ och liknande tidningar.

När man upptäckte punk och hardcore så fanns det inga forum för det. Thrasher, skateboardtidningen, hade en sida i varje nummer och det var Pushead faktiskt, och där skrev han om hardcore och sedan upptäckte jag Maximum Rock n´Roll, den gamla punktidningen och där fanns det annonser. Jag läste om ”straight edge hardcore” och skickade 10 dollar i ett kuvert och tre veckor senare fick man hem en singel. Det gjorde man ju jättelänge och köpte skivor som nu kostar ett par hundra dollar. Man beställde från skivbolaget och det var väldigt fint tycker jag. Det var liksom en utmaning hela tiden. Sedan tycker jag… hur vi konsumerar musik och inte bara att vi lyssnar på Spotify… men just det här att på förfesten var det musik, på festen var det musik, på efterfesten var det musik… musik var liksom… jag minns också när en kompis kunde ringa och säga ”Jag har köpt nya Accept!” och så cyklade jag över och vi satt och lyssnade tillsammans och kände ”Ja, det var riktigt bra!” Just den grejen att någon köpte en ny skiva och man lyssnade. Nu är det ”De har släppt en ny platta!” och så sätter man sig direkt med sina hörlurar och lyssnar på Spotify.

Det var nästan religiöst. Man konsumerade inte skivor lika mycket heller för man hade inte pengarna.

Nej, man fick ju se till att man hade kompisar som lyssnade på samma musik.

Då lyssnade man också på ett annat sätt, tror jag. Samma platta låg på i tre månader. Personligen lyssnar jag på ett annat sätt idag.

Jag köper ju fortfarande mycket vinyl, men det blir att man lyssnar två gånger och tycker ”Det var en ganska bra platta.” Men just den textinfo man förskansat sig under åren… ”Jag kan alla texter på den här skivan!” och det kunde ju varit annan info som hade varit bra att ha, men nej det är det här jag kan. (skratt) Jag älskar den grejen, att man fick djupdyka i skivorna för man visste att det tog några veckor innan det kom hem en ny skiva. Jag kommer också ihåg skivor som man inte tyckte var så bra. Anthrax ”State of euphoria” (1988), jävlar vad besviken jag var. Man försökte och jag lyssnade så jävla mycket på den, men ”Nej, det är inte riktigt bra.” När man var yngre, vilket vi också pratade ganska mycket om i Refused… nu kan man ju förstå att exempelvis låtskrivaren inte var så bra, produktionen var lite konstig, men då var det en känsla i magen och ”Jag gillar inte det här lika mycket som förra skivan.”, men man kunde inte sätta fingret på vad det var utan det var bara en konstig känsla. Jag kommer ihåg när jag precis började lyssna på metal, så gillade jag Def Leppards ”Pyromania” (1983) svinmycket och det gör jag fortfarande och sedan kom ”Hysteria” Jag köpte den på Vännäs Bok & Papper, cyklade tre kilometer hem, lyssnade på skivan och cyklade tillbaka och bytte den för jag kände bara ”Nej, det här kan jag inte lyssna på!” Jag var uppväxt med Metallica och Slayer och det gick fan inte, ”Jag lämnar igen den här skivan.” (skratt) Jag kommer ihåg att den var så jävla poppig. Kom den ut samma år som ”Reign in blood” kanske?

”Hysteria” kom 1987 och ”Reign in blood” 1986.

Jag hade ju köpt ”Reign in blood” så ”Hysteria” var bara ”Nej, det här går fan inte.”

Vilken var den första plattan som verkligen påverkade dig? En platta som väckte någonting i dig?

Dels Slayers ”Reign in blood” och det är nog den skivan jag lyssnat på mest i hela mitt liv och fortfarande gör. En gång i månaden så åker den på, men också ”Among the living” (1987) med Anthrax. Jag gillade metal, men det var någonting med tonen på den skivan. De älskade sin New York-hardcore, så den var lite av en inkörsport till hela hardcore-världen. Den var superviktig. Jag var en metalkille, en hårdrockare som började gilla metal och Metallica och hela den grejen. Jag ville spela i band, men jag var lite för lat. Många metalgitarrister känns som att de inte hade någon flickvän när de var 15 utan de satt bara hemma och spelade gitarr. Jag hade flickvän och kunde aldrig få ihop det till att spela metal och då upptäckte jag punk och hardcore och kände att det var samma aggressioner, samma framåtrörelse, det här drivet och det var hårt och enkelt att spela. Nu är det lite av en sanning med modifikation, för mycket av det där är ju precisionsarbete, men det är tre ackord och vi kunde lära oss Black Flag-låtar, vilket var suveränt. Då var det Dead Kennedys ”Give me convenience or give me death” (1987), en singelsamling. Vi åkte till Umeå och jag köpte den för att jag hört att Dead Kennedys var världens snabbaste band. Det var ju inte sant, men jag var ung och sedan köpte jag D.R.I., som faktiskt är supersnabba. Jag kommer ihåg att vi var hemma hos Tommy och så la vi på Dead Kennedys och den första låten är ”Police truck” Det var en sådan känsla och jag kan fortfarande få rysningar och känna att det ändrade allt i min omloppsbana. Jag hörde den och så var det bara ”Ok, nu är jag punkare! Fy helvete!” Det ändrade allt. Efter 30 år är det samma sak, hjärnan bara sprängs. Men just skivorna med Anthrax och Slayer fick mig att vilja spela musik.

Har du haft möjlighet att träffa dem någon gång?

Ja, Anthrax har jag träffat och det är ju sådana Refused-fans. Första gången jag träffade Scott Ian sa han ”Det är ju du! Får jag ta ett foto med dig?” och jag kände bara ”Det här är så konstigt, så konstigt.” Han är supertrevlig och Anthrax spelade ju in en Refused-cover. Slayer har jag inte träffat. Eller jo, jag har träffat Dave Lombardo och han var väldigt trevlig. Men med dem är det lite så som ”Nej, men jag kanske inte behöver träffa dem.” Kerry Kings gitarrtekniker är en kompis till mig, så jag har ju stått i Kerry Kings gitarrbås, men jag känner att jag inte måste träffa Kerry. Det är ok ändå.

Du blir lite starstruck?

Jag vet inte. Han kanske är hemsk? Ibland kan jag känna ”Jag vet inte vad jag skulle snacka om med Kerry King utan att det skulle bli så där… Slayyeeer!” Då känner jag att jag kan se dem live och jag har sett dem live säkert femton gånger och det är ”fine” Jag har flera backstagepass på kylskåpet från Slayer-spelningar, så jag har ju varit backstage, men jag har aldrig gått och sagt hej till någon av dem. Jag tycker det funkar bra för mig.

Vad kan du säga om det nya albumet? Det kommer i oktober va?

Ja, precis. I höst kommer en ny skiva och det känns riktigt kul. Vi gjorde en skiva för några år sedan, som var lite som en comeback-platta och i efterhand var det lite som att man ”palettcleansade” Sista skivan vi gjorde, ”The shape of punk to come” (1998), den tog ju ett helt eget liv så när vi gjorde ”Freedom” (2015) var det lite som för oss att säga ”Nu är vi tillbaka som band!” och liksom återta vad det betyder. Det känns superspännande att ha fått göra en skiva till, som inte bara måste jämföras med ”The shape…” utan den kan även jämföras med ”Freedom” och det känns superspännande. Med förra skivan så hade vi inte skrivit ihop på fjorton, så processen var lite svår och ibland krävs det att göra en grej för att veta. Det vi gjorde på den skivan kan vi om fem år peka på och säga ”Det där funkade ju. Det där borde vi göra och det där kanske inte så mycket.” Vi utgick lite från det när vi gjorde den nya plattan, att vi tog lite av det där ”Vad funkade live från Freedom och vad är kärnan i det?” och gjorde en skiva lite utifrån den idén. Det känns som en skiva som kanske är lite närmare… det är kanske konstigt att säga, men folks förväntningar av vad de vill ha. Det känns svinkul! Vi gjorde den själva, vilket kanske var lite överpeppat sett på i efterhand, men det är också det att om man är konstnär i musik… jag tycker ändå att musik är konst, så är man hela tiden i det här diametrala förhållandet mellan att vi åkte till LA och spelade in med en producent och sedan gör vi en skiva i Sverige helt själva. Det är hela tiden att man reagerar på det man tidigare har gjort och vi har aldrig varit, varken jag som person eller bandet, att ”Nu har vi hittat formeln. Nu kör vi det här in i kaklet.” Jag beundrar AC/DC eller Motörhead eller Slayer där det är ”Här är nyckeln och så gör vi det om och om igen.” Jag är alldeles för vid. Det är för många idéer och för många tankar och för mycket prestige i att man hela tiden måste ta nya kliv, men det är väldigt spännande också.

Kan du avslöja titeln?

Ja, det kan jag höra. Den ska heta ”War music”

Är det ett soundtrack till alla krig i världen?

Det är väl både och. Det är väl dels att… det är en ohyggligt politisk skiva och ganska hård i ton och retorik och i musiken. Vi kände att det är lite av ”stå på barrikaderna-musik” Vi tyckte det var en spännande titel. Vad betyder det och vad är implikationerna av ”War music”?

Har du alltid känt att du i ditt konstnärskap ska vara politisk? Eller blir det bara så?

Ja, det är lite så. Politik var något som kom till mig via punken och det var att det öppnade medvetandet. Man kan göra musik om utanförskap, om ekonomiska strukturer. När man är ung och upptäcker någonting så blir det att man blir hela paketet, ”Nu är jag det här!”, men sedan blir det att man upptäcker lite politiska idéer och du lever i den världen och då är det ju inte en image utan bara de tankar och idéer man har och det genomsyrar allt man gör i smått och stort. Sedan kan man ta Refused och att vi kände att språket är ju väldigt våldsamt eller aggressivt och hur jag skriver texter. Och det är klart att jag skriver annorlunda texter om det är till Refused eller till Invasionen, som är lite mer postpunk och introvert. Vi sa ju det nu, jag och David (Sandström, trummor), när vi började skriva texterna, ”Stenhårt, kompromisslöst.” och verkligen förstärka det folk tänker Refused är, gånger tio. Samma sak med metal eller rockmusik, det har en retorik och nu kände vi att vi förstärker det ännu mer. Oftast handlar det kanske inte om att jag känner ”Åh, nu måste jag göra ännu en politisk skiva.”, men skriver man texter så utgår man från sig själv och då blir det ofta att politiken smyger in där och ibland kan jag tänka ”Nej, men jag ska inte göra så mycket politik.” och sedan blev det ändå fem eller sex låtar som är ganska politiska. Men med Refused är det ju mer en del av paketet.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Björn Olsson