Opeth är aktuella med en ny livedvd och nytt livealbum, “Garden of the titans”, som spelades in på den klassiska arenan Red Rocks utanför Denver i Colorado. I en längre intervju berättar gitarristen Fredrik om själva spelningen och förbannelser, men även om kommande album med Opeth, skivköpande, gitarrsamlande och samarbeten med Saxons Biff Byford och Europes John Norum:
“Jag skickar lite låtar till en ganska känd sångare som ska göra en soloplatta. Han har babblat om det officiellt, Biff Byford. Vi har bollat ganska många idéer faktiskt, så vi får se vad som händer med det. Det är lite annorlunda jämfört med Opeth. Det är klassisk metal kan man säga.”
Berätta om Red Rocks. Var det första gången ni spelade där?
Fredrik: Jajjemen! När vi kom in där i korridoren så fanns det ju bilder på The Rolling Stones, The Beatles, Elvis Presley med flera. Det byggdes på sent 1800-tal och drogs igång 1920 så det finns otroligt mycket musikhistoria där och även en del metal, typ Iron Maiden, Judas Priest och Metallica.
Vem kläckte idén att ni skulle spela in just där?
Fredrik: Det var vår manager Andy. Vi hade inte tänkt så mycket på att det fanns. Vi har spelat i Colorado flera gånger i både Denver och Boulder och Red Rocks ligger nära just Denver. Står man högst upp på läktaren så ser man ända bort till Denver, vilket man kan se på dvd´n. För att återknyta till frågan så var det då Andy som kom på det ungefär tre månader innan vi skulle göra den här svängen i USA. Vi kollade på bilder på nätet och kände att det var helt fantastiskt och vi hade inte gjort någon dvd sedan Royal Albert Hall 2010, så det var väl på tiden. Vi vill inte göra en på varje skiva.
Blir det extra nervöst när man vet att man ska spela in?
Fredrik: Lite så, på dagen. Man tänker på det naturligtvis och kanske värmer upp lite längre än vanligt. Man oroar sig också för tekniska saker och att man ska få någon förbannelse och det dyker upp tekniskt strul. Man har ju bara en chans. Vissa band har budgeten för att spela in många konserter och göra ett potpurri av det. Här var det en tagning och så investerar man ju en del i det med kameracrew och extra ljudproduktion, så det var lite pirrigt. Innan jag gick upp på scen tänkte jag ”Äh, det är bara att skita i det där.” Jag var nykter dagen innan, typ. Jag var inte jättefull i alla fall, så det var ju bra. Sedan hade jag värmt upp ordentligt. Jag minns att jag personligen hade haft en rejäl influensa, så jag hade varit lite risig, men det är bara att kötta på. Vi hade lite grejer emot oss faktiskt när vi gjorde giget. Det är ökenklimat där så på dagen när vi vaknade upp i turnébussen hade det regnat lite och sedan klarnade det upp och blev varmt, men på kvällen blev det svinkallt så när vi gick på scen var det nollgradigt. Därefter drog det igång en storm, vilket man kan se på filmen. Vi hade en stor skärm som det visades projektioner på och folk var tvungna att hänga fast sig i den för att den inte skulle blåsa iväg under konserten. Då var det lite som ”Helvete! Ska vi få den där förbannelsen nu när vi är så taggade?” Vi var ju i bra form och hade låtarna i muskelminnet och det kändes bra. Det var lite nojigt inför vissa solon när det var minusgrader, ”Ok, då får vi se hur det här går då.”, men man kan inte göra mer än att kämpa på. Det blev lite fighting spirit, så det kändes lite mer metal. (skrattar) Vi är ju perfektionister så när vi gick av scen var det lite som ”Det var ju synd det där.”, men när vi sedan kollade på det så såg det ändå bra ut. Förr gången vi spelade in en dvd så åkte jag på en liten förbannelse. Det var en låt med ett ganska lugnt parti i en hård låt som heter ”The Lotus eater” och när jag ska kicka igång med ett litet ”plock” var hela min gitarr-rigg död och det tog två-tre minuter innan den kom igång. Den här gången skulle Micke kicka igång ett parti i ”Demon of the fall” och då pajade hans akustiska gitarr så det var helt tyst. Det blev lite som ”Jaha, då var det din tur den här gången.”
Fixar man till något i efterhand?
Fredrik: Man kan ju fuska hur mycket som helst, men vi hade som mål att inte göra det. Det var något solo där jag tänkte ”Jag kanske ska lägga om det där?” men det fick jag inte. Det är någon liten fulton, men det är ok för då blir det livekänsla på riktigt. Är det att det kommer någon liten ful grej i ett riff, så kan man alltid ”låna” från när det spelas andra gången. Man kan göra sådana saker. Jag säger inte att vi gjorde det, men man kan. (skrattar) Jo, det var en grej jag la om ska jag erkänna. Det var inte för att det var dåligt spelat, utan för att det var väldigt ostämt i ett parti. Jag tror det var i andra låten, så då bestämde vi att vi skulle lägga om det. När man kan fixa till den där lilla grejen så kan man bortse från den där prestigegrejen, så det gjorde vi.
Det måste vara en stor skillnad idag mot 80-talet eller 90-talet, när det var mer analogt? Idag kan du trixa och fixa med varenda liten grej.
Fredrik: Ja, absolut. Vi försöker hålla oss borta från det. Det är inte rock and roll. Det finns ganska många produktioner där allting ligger exakt på ”gridden” som det heter. Jag menar, de som växer upp nu är ju vana vid att höra autotune på all sång. Jag avskyr det. Det är väldigt många som inte skulle varit i musikbranschen om man tagit bort den lilla grejen.
Tekniken går framåt, men ibland undrar man om det bara är av godo?
Fredrik: Man skjuter sig själv i foten lite. Det är tråkigt för den nya generationen som ska växa upp med det där. Jag försöker spela gamla grejer för mitt barn. ”Goda´Goda´” (1969) med Jojje Wadenius.
Ni har nu spelat över hela världen. Red Rocks känns som en plats som står ut lite. Finns det andra platser som står ut mer än andra och har varit något mer utöver det vanliga?
Fredrik: Det var intressant på senaste turnén för ”Sorceress” (2016). Vi fick spela på operahuset i Sidney och jag tror inte något metalband spelat dör förut. Jag tror Foo Fighters kanske spelade där, men vi kör ändå med dödsmetallelement i musiken. Det var väldigt häftigt att vi fick spela där. Sedan spelade vi även på Radio City Hall i New York och det var speciellt och även Massey Hall uppe i Kanada, där Rush spelade in ”Exit stage left” (1981). Vi har lyckats göra många roliga gig. Vi har varit i Indien två gånger. En gång spelade vi uppe i ett studentkomplex i Chennai på en amfiteater i djungeln med apor och grejer överallt. Det var väldigt exotiskt. En annan gång spelade vi på Maldiverna, vilket också var väldigt udda, men Red Rocks är nog det mäktigaste stället måste jag säga. Därför tyckte vi också att det var läge att göra det här nu för det ramar in konserten på ett fint sätt och det var mycket folk. Det kom nästan 7000 personer och det är väl kanske max 9000 som går in där. Det såg fullt ut och det var väldigt trevligt. Opeth har gjort tre livedvd tidigare och alla har varit inomhus och alla har gjorts i England, så det var lite kul att göra det någon annanstans.
I det medieklimat vi lever i idag. Finns det någon lönsamhet i att släppa en livedvd?
Fredrik: Jag vet inte. (skrattar) Det är viktigt att man lägger ned mycket tid och gör det bästa av produktionen, som vi gör nu, så att den har ett värde för folk och det är klart att det är mycket bättre än när folk filmat med en mobiltelefon. Sedan släpper vi ju en liveskiva både på vinyl och cd samtidigt. Nu låter jag som en försäljare. (skrattar) Jag hoppas. Vi får se hur det går, men vi kände att det var dags att göra ett bokslut för den här. Vi har gjort tre studioskivor sedan den förra, så vi tänkte att vi skulle köra låtar som inte var med på de tidigare dvd-filmerna. Vi körde inget från ”Black water park” på det här giget, då vi körde hela plattan på förra livedvdn.
Ni jobbar på ett nytt album och det snackas om 2019. Du har nämnt i någon intervju att det du kunde säga var att musiken skulle bli mer komplex. Står du fast vid det?
Fredrik: Vi snackade lite om det. Vi har bestämt att vi inte ska prata så mycket om nya skivan innan den är klar. Det kanske har ändrats nu och det blir bara ballader. (skrattar) Det jag kan säga är att vi har en jäkligt bra känsla och vi håller nu på och lär oss alla låtar. Det är ”in the making”, men det känns bra och vi är taggade.
Hur brukar ni vanligtvis jobba?
Fredrik: Mikael skriver ju det mesta. Vi har en demostudio där vi repeterar också och han brukar ringa mig, ”Kan du komma ner och lägga gitarrsolon?” och det gör jag. Sedan sitter jag hemma hos mig i min hemstudio och spelar in grejer som jag sedan spelar upp för honom. Ibland har det hänt att vi har gjort någon låt tillsammans. Mikael gör extremt bra demos och är väldigt noggrann med alla detaljer. Extremt noggrann faktiskt.
Paul Stanley är tydligen väldigt noggrann med sina demos och det låter alltid väldigt nära så som de sedan gör på plattan.
Fredrik: Ja, när man hör det första gången så är det bara ”Men det här låter ju som en platta!” Tack och lov efter att vi lagt på trummor och annat så har det blivit bättre, annars skulle det vara meningslöst. Men det är en väldigt bra mall att följa när man spelar in. Även när det gäller den som ska mixa plattan. Vi har jobbat så här sedan jag började i bandet.
Ser du Opeth som ett band som kommer turnera lika mycket om 20 år? Tänker ni så?
Fredrik: Jag gillar det tänket faktiskt, personligen. Jag hoppas det faktiskt. Rock till you drop. Vad ska jag annars göra? Så länge man har hälsan i behåll och orkar och så länge man kan spela bra konserter, framför allt. Om man inte klarar av det, kanske man ska lägga ner.
Utmanar man sig mer och mer som musiker? Pushar man sig själv för att ta sig till nästa nivå, eller vad man ska kalla det för?
Fredrik: Absolut och jag tycker det är jätteviktigt. Jag försöker jobba på mitt gitarrspel inför varje skiva och man kan alltid lära sig något nytt. Det är det som är så roligt med att spela. En del personer kanske nöjer sig med sin påse med tricks, men jag försöker hitta nya inspirationer och det tror jag även gäller för alla andra i bandet också. Alla håller igång och spelar och försöker ”levla” upp hela tiden och även låtskrivarmässigt försöker Micke alltid toppa sig själv varje gång. Han har alltid den ambitionen och han skulle aldrig slentrianskriva en skiva för att hålla igång en affärsrörelse eller för att bara få ett förskott så att säga. Det är väldigt viktigt för Opeth.
Ett band som AC/DC, som jag älskar, har ju inte utvecklats alltför mycket från skiva till skiva. Det kan ju inte vara snack om några större utmaningar där?
Fredrik: Jag förstår hur du menar. Vissa band ska kanske inte… skulle AC/DC dra igång en proggrockskiva så skulle man känna ”Njae…” Men frågan är, kan de göra lika bra låtar som de gjorde på vissa andra skivor? Det är väl kanske deras utmaning i så fall. Att skriva enkel rockmusik kräver ju sin talang. Det är lite kluvet det där. Jag älskar AC/DC. Det är likadant med Accept. Man vill ju inte att de ska göra en grindcore-platta. Det finns säkert sätt att förnya lite grann.
Du nämnde före intervjun att du köpt många plattor. Vad köper du för något?
Fredrik: Jag handlar ganska mycket vinyl från ”back in the day” om man säger så. Mycket förlorades när det var en vattenläcka i mitt förråd. Sedan har jag köpt lite då och då när vi varit på turné i och med att man är ute med Mikael Åkerfeldt som är expert på området och ibland säger han ”Den här ska du ha!” och då har jag plockat på mig lite här och där. Speciellt i USA kan man ibland hitta ganska bra fynd. Inte i storstäderna, men i de mindre städerna kan man göra en del kap. I september förra året fick jag ett ryck och ”raidade” alla skivbörser i stan, så det är allt från att jag vill få den klassiska hårdrockssamlingen med alla Iron Maiden, Judas Priest, Saxon, Accept, Dio, Ozzy Osbourne… alla Metallica, Slayer… så allt från en del black metal till… Jag spelade faktiskt på Ihsahns senaste platta (Ámr, 2018) och la ett solo. Jag sa att jag inte ville ha några pengar, men att jag kunde ta några gamla Emperor på vinyl, så då fick jag några. Det är allt från en del proggrock till svensk proggrock, metal, thrash metal, hårdrock, 70-talsrock. Det är kanske en tusen plattor, men nu känner jag att jag hittat en bra grund.
Idag gör man inte längre några stora fynd som man kanske gjorde mer förr i tiden. Idag kollar alla på Discogs och sätter priser därefter.
Fredrik: Jag vet att vår trummis, Martin Axenrot, gick på en loppis och han bor ute på vischan, men han lyckades hitta en massa gammal 70-talsprogg i en back där personen inte hade kollat på Discogs. Det är väl där man kan göra de stora kapen. Det är en rolig hobby och det är något man kan ge sina barn, om man inte sålt allt innan det. (skrattar) Det är ju inte som att slösa bort pengarna på krogen. Det är ju ändå en investering. Sedan är det roliga att lyssna nu igen. Man lyssnar på hela plattan. Man vänder sida och håller inte på att hoppa mellan låtarna, som man gör när man sitter och lyssnar på Spotify. Spotify är ju dock bra när man reser eller vill göra research. Men vinyl är kul. Jag gillar det.
Köper du många nya gitarrer också? Bygger upp en stor samling där också?
Fredrik: Det vågar jag inte säga. (skrattar) Jag äger alldeles för många gitarrer. Vi spelar ju på Paul Reed Smith både jag och Mikael, så därifrån har vi ju fått några stycken och de har varit väldigt schyssta mot oss. Nyligen köpte jag en gammal Gibson SG från 1969, Frank Marino-style och den är jag väldigt förtjust i. Och Strator och Les Pauls tycker jag är kul. Jag var nere på den där Fuzz Guitar Show och jag har alltid varit på jakt efter en bra V-gitarr och då hittade jag en svart Gibson 1958 reissue från den första V där strängarna går genom kroppen. Jag tror Albert King körde med en sådan. Den lyckades jag hitta en reissue från 1982 som jag tjackade och är väldigt nöjd med. Jag älskar gitarrer och de är faktiskt användbara också. De är inte som möbler, så när man spelar in skivor är det faktiskt kul att kunna ha kombinera olika gitarrer. Ofta är det de där gamla träbitarna som vinner.
Har man alltid en gitarr som är den absoluta favoriten?
Fredrik: Lite så, men jag har faktiskt flera nu. Man hoppar mellan olika världar lite grann för det är olika längd på halsarna. En Strata är längre än en Gibson SG till exempel och PRS som vi spelar på, är någonstans mitt emellan. Just nu är det nog den där SG´n från 1969, men live är det en annan grej. Då använder vi ungefär tre till fyra gitarrer var. Det är olika stämningar.
Köper du gitarrtidningar också:
Fredrik: Jo, men det gör jag, som Guitar World och liknande. Sedan YouTube-knarkar jag en del. När man försöker utvecklas så finns det en hel del bra grejer på YouTube om man är gitarrnörd. En är Rick Beato, en professor som bor i Atlanta, tror jag. Han har en som heter ”Everything about music” där han har avancerad jazzteori och där finns många grejer som man förhoppningsvis kan få en att utvecklas lite grann. När jag växte upp fick man sitta med ett kassettband och sakta ner ibland för att lyssna på det där Eddie Van Halen-licket eller Yngwie Malmsteen-licket, men nu för tiden finns ju alltid sådana där ”tutorials” Ibland får jag cravings och måste exempelvis lära mig ”The sails of Charon”-solot av Uli Jon Roth och då bara måste jag göra det och då kollar jag YouTube. Man sparar ju ganska mycket tid på det. En annan dag var det att jag måste lära mig ”Into the arena” med Michael Schenker från början. Jag gjorde likadant med ”Eruption” och ”Spanish fly” med Eddie Van Halen. De där klassiska sakerna som jag lyssnade på när jag var liten. Det är fortfarande en utmaning i att försöka bemästra de där. Jag var väldigt fascinerad av ”gypsyjazz” ett tag, riktiga shredders som gamla Django Reinhardt. Nu är det mycket att jag försöker kolla hur det funkar att spela blues på riktigt egentligen och sådant tycker jag är intressant. Hur spelar man egentligen jazzblues? Man försöker lära sig att spela lite mer över ackord och så. Sedan gäller det att få in allt i muskelminnet så att man gör allt per automatik. Det kan vara det kluriga.
Det händer aldrig att du får kramp i fingrarna eller händerna när man spelar?
Fredrik: Jag tror det är viktigt när man börjar spela att man inte överanstränger handen. Det har jag gjort några gånger och druckit för lite vatten till exempel, så jag blivit uttorkad. Det var något gig jag gjorde på Pub Anchor för länge sedan när jag bara skulle spela så snabbt jag kunde och så länge jag kunde. Då fick jag att ett finger bara låste sig. Det var kramp så jag fick ta den andra handen och bända upp det och sedan var det bara att fortsätta. Att värma upp är viktigt. Ibland tror man att det ska låta bättre för att man trycker väldigt hårt och det behöver man kanske inte alltid göra.
När du sitter hemma och spelar, blir det då grejer som skulle kunna vara för något annat än bara Opeth?
Fredrik: Jag spelar in ganska mycket. Mer än någonsin faktiskt. Jag skickar lite låtar till en ganska känd sångare som ska göra en soloplatta. Han har babblat om det officiellt, Biff Byford. Vi har bollat ganska många idéer faktiskt, så vi får se vad som händer med det. Det är lite annorlunda jämfört med Opeth. Det är klassisk metal kan man säga.
Hur kom du i kontakt med Biff?
Fredrik: Vi stötte på varandra. Vår manager känner honom och sedan var vi ute och träffade honom på krogen här en sväng och sedan har vi hållit kontakten. Vi har setts på lite gigs också och spelat på samma festivaler. Han känner Micket lite grann och Micke har lämnat en rödvinare till honom någon gång. Det är coolt och vi håller på att bolla idéer via nätet, så vi får se vad som händer. Det är väldigt kul. Häromdagen fick jag ett litet klipp på en låt som jag hittat på och som han hade sjungit för första gången. Då fick jag lite gåshud. Men det är klart att jag spelar in mycket hela tiden, men jag tänker alltid på Opeth först och kommer det med så kommer det med. Jag har väl en ambition någonstans att försöka göra en gitarr-soloplatta inom en förhoppningsvis snar framtid. Det finns många idéer. Sedan har jag jobbat lite med John Norum på hans senaste soloplatta. Jag har varit med och skrivit två eller tre låtar och spelat lite kompgura. Han håller ju på med den nu och det är också kul. Vi jammade mycket förr så det är roligt att sitta och gitarrnörda lite. Det är ju lite bluesigare hårdrock, så det är ganska olika grejer, det där med John och det med Biff. Vi får se vad som händer.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk