I del två av vårt långa samtal med Joacim och Oscar i Hammerfall bjuds det bl a på tankar kring Mötley Crües The Dirt, lite väl närgångna fans, synen på dagens KISS, en närmare titt på några av låtarna från kommande “Dominion” och oväntade Hammerfallfans:
“Det var Glen Benton från Deicide. Det är så in i helvete sinnessjukt så det är inte sant. Vi trodde att han skulle döda oss.”
Det finns ett stort band som nu är ute på sin ”sista” turné och det fuskas rejält.
Joacim: Vilket av dem? (skrattar)
KISS. Det låter likadant kväll efter kväll. Det fascinerande är att det är så många som köper det. Det ursäktas med ”De har hållit på i 45 år nu och de förtjänar det. Det är ju sista turnén. Det är en kul show.” Jag har dock jättesvårt för att köpa det.
Joacim: Man kan se det på olika sätt. Jag ser det nog som att underhållningsvärdet fortfarande är väldigt stort. Igenkänningsfaktorn. Du får en låt och känner bara ”Fan, den här kommer jag ihåg!” Du står och gungar med lite. Varför skulle folk annars gå på baseball? Det händer något. Du kan inte uppleva den här inramningen någon annanstans. Vi såg ju delvis konserten med KISS i Mexico för en tid sedan. Låtarna kommer och visst, uppenbarligen var det inte han som sjöng live, men skit i det!
Oscar: Jag håller med Joacim faktiskt. Jag är KISS-fan sedan barnsben och har aldrig slutat älska dem och jag är väldigt kluven. Men har man fått några öl i kroppen… jag fick ändå se KISS och jag ser inte KISS varje dag. Varenda gång det var publikfrieri och så kopplade de på mikrofonen och då hörde man att det var en ganska stor skillnad.
Joacim: Då var det kämpigt.
Oscar: Som sagt, jag kan inte säga något negativt. Jag älskar dem för mycket för det, men jag förstår helt till fullo vad du snackar om.
Joacim: Men Gene går ändå upp och levererar. Han ska ha en eloge för det. Samtidigt är jag en väldig förespråkare att det är dags att lämna och öppna upp innan den nya vågen som kommer är för gamla de också. De måste på något sätt breda väg i tid innan det är försent.
Det intressanta är att KISS i 20 års tid har pratat om att man inte ska stanna för länge på festen.
Joacim: 1996 såg vi ju återföreningen på Scandinavium.
Där var jag med!
Oscar: Det var helt fantastiskt. Sinnessjukt. Man trodde ju aldrig i hela sitt liv att man skulle få se dem och helt plötsligt står de där, de fyra originalmedlemmarna med smink. Jag får ju gåshud bara jag tänker på det. (skrattar)
Joacim: De fyller ju en funktion. Jag tycker också att det är kul att många band kommer och de får vara högst uppe på ”billingen”, men vi behöver kanske inte höra två timmar på en festival med ZZ Top. De fyller ju ett nostalgibehov där en timme är mer än nog och de kan lämna med någon form av värdighet. Det har jag sagt i många år, att vissa band kanske inte behöver den stora headlineslotten för de har inte orken längre.
Oscar: Nej, det är tråkigt. Har bandet en scen som är 20 m bred och de står fastnaglade vid sitt mikrofonstativ, det är ju helt meningslöst. Man vill ha lite engagemang i det. Vi såg ju ZZ Top på SRF eller vad det var och så gick de in i mitten och sedan var det slut. De gjorde någon grej i mitten de där två och jag tänkte ”Är det här allt? Är de all scenshow de har att bjuda på på den här jättescenen?” Def Leppard, som exempel, lirade på SRF för många år sedan… nej, det var på Hellfest 2013 och det var jävligt bra, även om de också hade en del grejer som han (Joe Elliot) inte klarade av, men det var en jävla show! Det är lite som den där Gary Moore-spelningen (SRF)… nu får man kanske inte tala illa om honom, men… vi hade skitbra publik klockan åtta och det var kanonväder. Sedan skulle Gary gå på och han hade gett sig fan på att bara spela blues, så hälften av publiken gick därifrån. Det är också en sådan sak, kan de inte anpassa sig efter publiken? ”Förstår du inte var du hamnat någonstans?”
Joacim: De köper in en produkt som är lämpad för en rökig jazzklubb. Det var på stora scenen och trummorna var där borta och så var det Gary Moore och en basist och inget mer.
Oscar: Bara en sådan sak som Vince Neil på Bang Your Head 2017. De hade bokat honom som headliner på fredagen. Vi headlinade på lördagen så vi fick höra allt när vi kom och han Horst, festivalgeneralen, var jävligt arg och han ursäktade sig nästan till oss på en gång. Vince hade blivit kontrakterad för 90 minuter och han hade kommit dit, sjungit i 45 minuter och sedan hade bandet jammat i en kvart och sedan hade de gått av. Han (Horst) gick till och med ut på scen efteråt och bad om ursäkt. Sedan vet jag att de förlikade efteråt, men Vince kom ju undan med det. Jag älskar Vince Neil och jag älskar Mötley Crüe, men någonstans är det dags att sätta punkt.
Joacim: När det inte finns någon värdighet kvar, då måste man sätta stopp för det. Han är ute och kör fortfarande och han vet nog inte vad han ska göra om han inte har det här, men man måste också hitta sin maxkapacitet, ”Vad kan jag göra här och nu? Jag kan ju spela lite gitarr, så då gör jag det istället.” Paul Stanley kanske hade funkat bra i ett nytt band på en annan nivå. Där han bara lirar gitarr, men fick ändå vara stjärnan. Ta in en sångare! Vad är det för fel med det?
Oscar: Vince var bra i ”The Dirt” i alla fall.
Jag var väldigt tveksam till den. Jag hade väl inte förväntat mig något som så, men jag tyckte den var som den där Def Leppard-filmen ”Hysteria”, som är likadan, men snällare. Inga bröst.
Joacim: Den börjar lite jobbigt bara. Jag sätter mig ned med familjen och popcorn och ”Nu jävlar kör vi!” och det sprutar och håller på, så dottern hon gick in på sitt rum.
Jag har läst ett manus från 2008 och i den öppningsscenen så fångar Nikki det i munnen.
Oscar: Vänta lite nu! Har jag glömt av det här? Jag kommer inte ihåg.
Joacim: Hon får ju en fontänorgasm i början.
Oscar: Det kommer jag inte ens ihåg. Jag måste ha varit ute och hämtat popcorn då. (skrattar) Jag måste ha missat det för det minns jag inte alls.
När jag såg den scenen kände jag ”Ok, där har man lagt ribban.”
Joacim: Där insåg man att det inte finns någon ribba. (skrattar)
Oscar: Jag gillar filmen ändå. Det var kul att titta på den. Det var Nikkis version av det här, ingenting annat. Det som jag reagerade på och som min sambo sa ”Du är musiker. Det går inte att kolla på den här filmen med dig.”, för det är en sådan sak som vanliga människor inte tänker på, men när man vet hur de betedde sig på 80-talet och det var under inspelningen av ”Dr Feelgood” (1989). Visst, de kanske var nyktra, men inte fan satt de och producerade sin egen skiva i studion och bestämde ”Men Vince, sjung lite så här istället så blir det bättre!” Det var ju det mest overkliga i hela filmen.
Joacim: De var säkert inte där samtidigt en enda gång.
Oscar: Däremot med Tommy Lee… jag har ingen aning, men jag fick känslan av att precis så där är han och att det var så han var.
Joacim: han är även den som är bäst i bandet.
Oscar: Ja för fan! Det är ingen tvekan. Han är ju en världsklasstrummis. De andra har inte varit så bra på varken sjunga eller spela, men Tommy Lee är helt suverän.
Joacim: Va? Menar du att världsbasisten Nikki Sixx… (skrattar)
Oscar: Tommy Lee står ju ut utan tvekan, som musiker.
Joacim: Jag tror också att Mick Mars var bra när det begav sig, men hans kropp la av.
Om vi ska gå tillbaka till er platta. Jag har valt ut några låtar som ni kan berätta lite kring. Vi börjar med öppningslåten ”Never forgive, never forget”
Oscar: Som vanligt så brukar jag alltid komma med låttiteln och så låter jag honom tolka och skriva texten om vad han vill, eller som han känner att den är. Den här låten betyder något för mig, men han gick en helt annan väg, som blev jävligt coolt.
Joacim: Så har jag alltid gjort.
Oscar: Precis, men den här var en extremt annan väg och det visste inte jag förrän vi kom in i studion. Jag litar på att han gör det grymt, men jag hade inte satt mig in i texten förrän vi satt i studion och han sjöng den. Då var det ”Det var som fan! Handlar den om det här?” Jag tycker verkligen han har överträffat sig själv med den.
Joacim: Ja, men det blev riktigt bra. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, men om man sitter med texten… jag hade kollat på en mastodontdokumentär på Netflix om Vietnamkriget och började snappa upp grejer. Jag har alltid varit väldigt fascinerad av Vietnamkriget och jag fick väldigt många uppslag som passade in i den känslan som jag fick av den här låten. Melodierna och allting talade samma språk och då var det bara att ösa på där ifrån.
Oscar: Har du hört det att bara för att du sjunger ”Dragonlady” i den så tror folk att den handlar om ”Game of thrones”?
Joacim: Nej, det har jag inte hört.
Oscar: Jag har fått höra det flera gånger, men jag vet ju att den inte gör det.
Joacim: Det var den sydvietnamesiska presidentfrun… ”Dragonlady fuels the fire…” Allt hon gjorde, gjorde bara saker värre.
Låten ”Testify” då?
Oscar: Det kan vara den första låten jag gjorde klar. Första eller andra, jag kommer inte ihåg riktigt. Det var egentligen så att jag hade tänkt skriva, eller försökt skriva, ett intro till en ”wrestler” från Göteborg, som jag känner, och han ville ha en låt. Jag började göra lite grejer, men det jag gjorde var lite långsammare än vad han ville ha, så i slutändan blev det att han inte ville ha det som ett intro för han ville ha lite mer upptempo. Det blev en upptempolåt, men det jag hade gjort innan var inte det, så hade han väntat lite så hade det kanske blivit det. (skrattar) Jag tyckte att det var ett för jävla bra intro och jag ville behålla det och göra något vettigt av det, så jag körde vidare på den. Det gick ganska fort att göra den låten för mig. Jag tyckte att pusslet la sig ganska snabbt. När jag skickade den till Joacim och sedan fick tillbaka den så visste jag att vi hade något.
Joacim: Den var snabb, om man säger så. Den satte sig direkt. Det var lätt att vara kreativ och gå lös på den.
Oscar: Du flyter liksom ovanpå musiken, eller riffet. Din röst följer inte gitarren utan den lever sitt eget liv och det tycker jag är jävligt skönt.
Joacim: Och den har lite småaggressiva tendenser hela tiden och det har ju med ämnet att göra. Varje låt har ett prefix, ett förord, för att öppna en dörr åt det hållet jag tänkt mig, men sedan vill jag inte sparka undan benen på folk, utan de måste själva få en känsla för låten. Det är så individuellt vad låtar betyder, men jag tycker ändå att det är lite kaxigt att säga ”On the first day, man invented God” och då måste det få vara lite aggressivt för det är ifrågasättandet låten handlar om.
Slutligen ”Dead by dawn”
Oscar: Folk tror tydligen den handlar om vampyrer. Antagligen för att ”de dör i gryningen och solen kommer på dem” Jag antar att det är det. Det är en låt som Pontus (Norgren, gitarr) skrev tillsammans med Joacim. Jag har ingenting alls att göra med den.
Joacim: Prefixet på den här säger allt, ”Never as a ouijaboard when you´re gonna die” Det är precis det som det handlar om, att det är som en seans och givetvis är det någon idiot som fr möjlighet att ställa e¨n fråga och givetvis ställer han frågan som är det enda man inte får fråga. Man vill ju ha kontakt med någon form av ande från den andra världen, men de släpper ju lös den värsta demonen av dem alla, så att säga. För att ta sig ur det där, så finns det vissa saker du måste göra, till exempel ”the sign of infinity” och det är det som det beskriver, men det är ju liksom lite försent. Han ställer frågan och svaret är ”You will be dead by dawn”
Testade ni anden i glaset och liknande när ni var yngre?
Joacim: Självklart! Det var allt möjligt. Svart madam. Man tittar sig i spegeln, släcker ljuset och säger svart madam x antal gånger och så dyker hon upp i spegeln. Du har inte sett henne?
Oscar: Nej, fy fan! Anden i glaset har man gjort, men inte med något seriöst resultat.
Joacim: Ouijaboard har jag aldrig gjort, men det är kul när man får en idé, en viss känsla, och jag fick ju läsa på om det där och då fanns det saker man skulle eller inte skulle göra.
En helt annan grej. Bland andra musiker som ni mött genom åren, har ni något möte som sticker ut mer än andra?
Joacim: Det största som hänt mig var när Lasse Åberg kom fram och bad om min autograf. Jag är fortfarande svarslös här och nu. Han satt hemma och kollade på ”Körslaget” med sin dotter eller bonusdotter och de var så fascinerade av det, så han ville ha min autograf. Det var jättekonstigt. Jag blir lätt starstruck och då tappade jag talförmågan. Jag blev otroligt stressad i det ögonblicket. Det var otroligt kul när vi träffade Dee Snider på Golden Gods-galan och fick sitta och snacka lite med honom. Det är stort.
Oscar: han var inte lika intresserad av mötet. Han var trevlig, inte otrevlig på något sätt, men han var lite likgiltig på något sätt. Vi kommer fram där, två snubbar…
Joacim: Vi ville prata om ”Rock of ages”
Oscar: Ja, och när du sa det så sken han upp. Just det att ni hade spelat samma roll, så då blev det en jävla skillnad.
Joacim: Så är det ju. Man har sprungit på så många, men jag blir fortfarande stressad.
Oscar: Det är jobbigt. Så många gånger man har spelat på festivaler eller i olka sammanhang och känt ”Jag skulle bara vilja gå fram och säga hej. Jag har ju lyssnat på dig sedan jag var tio år gammal. Du är min största idol.”, men jag vågar inte. Man står där och kramar väggen istället och så blir det ingenting av det.
Joacim: Man vill inte vara till besvär. Det är den svenska skiten igen. Man kan ju bara säga hej. ”Ursäkta att jag stör. Jag är Joacim i Hammerfall och jag ville bara säga hej. Jag tycker du är grym.”
Ni måste ju ha det så när folk kommer fram till er?
Joacim: Ja, men vad kan hända? Inga namn. Du (Oscar) får säga namnet sedan, men han kommer fram och säger ”Hey, Hammerfall! I´m a bit of a power metal fan myself.” och vill hänga lite och partaja och sedan festade vi resten av kvällen och natten.” Vem var det?
Oscar: (skrattar) Det var Glen Benton från Deicide. Det är så in i helvete sinnessjukt så det är inte sant. Vi trodde att han skulle döda oss. För att gå tillbaka till hur det började. Det var en festival i Tjeckien och de spelade tidigt på dagen och Fredrik (Larsson, bas) och jag gick dit och kollade och vi kände ”Fan, vad häftigt! Det är ju Glen Benton!” Det här var på söndagen och sista dagen på festivalen och vi spelade sist och det var ingen kvar när vi var klara, förutom dem då, givetvis. När vi hade kommit av scenen och skulle gå och duscha, då gick han omkring där på backstageområdet och det var ju nästan inga andra kvar.
Joacim: Ingen vågade ju gå ut när han gick omkring. (skrattar)
Oscar: Han gick omkring och sa ”Satan!” hela tiden, halvskrek. Jag hade duschat först och stod i dörröppningen och kollade vad det var som hände. Då såg han mig och så gick han mot mig och jag kände bara ”Nu dör jag!”, men det första han säger då är ”I´m a bit of a power metal fan myself.” och sedan var det kört och vi hängde hela kvällen. Det var den coolast snubben jag träffat i hela mitt liv. Hela bandet var grymt.
Joacim: Det var en jävligt rolig kväll. Men vi har ju stött på folk som är väldigt jobbiga och svåra och ska marker hur dåliga vi är. Då blir man lite reserverad och man går inte fram till alla.
Oscar: Var det inte trummisen (AJ Pero, 1959-2015) i Twisted Sister?
Joacim: ”Keep on listening, guys!”
Oscar: Det var ganska länge sedan. Kanske tio år sedan.
Joacim: Det var på Sonisphere i Spanien och vi gjorde en cover på Twisted Sister. ”Tjena, vi är från Hammerfall!” och han svarade bara ”Keep on listening, guys!” Hallå? Vaxpropp eller?
Oscar: Han sket ju fullständigt i det vi hade att säga och han var inte intresserad överhuvudtaget. Det kan ju vara ett sådant läge och man dömer ingen, men man är ett livslångt fan, liksom… Vi har båda delarna av spektrumet här.
Joacim: Och de som inte kan släppa scenpersonligheten. Vi är ju ändå kollegor. Man har ju träffat Yngwie och han måste ju köra sitt race istället för att bara släppa det. ”Du behöver inte bevisa något här.”
Oscar: Särskilt inte när Anders (Johansson) är med som känner honom jätteväl.
Ni måste ju ha stött på en del underliga fans genom åren, eller? Har det funnits tillfällen då ni blivit lite rädda?
Joacim: Det är när folk ringer på dörren mitt i natten och står och vrålar utanför.
Oscar: Har det hänt?
Joacim: Oh ja! Det var ju i ”Körslaget”-svängen. Det var någon jävla kärring som stod och vrålade. Hon ringde på dörren mitt på dagen också och skulle göra en intervju. Jag sa ”Vem har bokat den då?” och hon svarade ”Ja, det kanske blev något missförstånd. Jag får komma tillbaka en annan dag istället.” lappar i brevlådan och jag har fått saker skickade till mig. Det finns många idioter där ute.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson, Josefin Wahlstedt