INTERVJU: Joacim och Oscar i Hammerfall

Hammerfall släpper snart lös sitt senaste album “Dominion” och i en väldigt lång intervju, som blev betydligt mer av ett samtal, pratar Joacim och Oscar bland annat om inspelningen av nya albumet, hur det är att jobba med James Michael från Sixx:AM, vikten av att kunna duscha och den där gången mitt i natten någonstans i USA då de blötsligt blev Britny Fox.

Sedan var det en servitris på en diner mitt i natten som frågade ”Vad är ni för ett band?” och vi hade druckit några bärs och svarade ”Britny Fox”, till vilket hon svarade ”Ok, har ni någon skiva ute?” och då stack Richard tillbaka till bussen och hämtade den där kassetten och så signerade vi den allihop. Vi var ju fler än fem och jag kommer inte ihåg vem som var vem.

 

Titeln på nya skivan är ”Dominion”, vilket betyder herravälde. Vad ligger bakom det?

Joacim: Lång och trogen tjänst. (skrattar)

Oscar: ”Built to last” (2016)  betydde någonting för oss. Vi ville belöna oss själva med lite beröm, kan man säga, men ”Dominion” har nog inte någon djupare betydelse egentligen, utan det är ett coolt namn och det passade bra in i det skivomslagstema vi hade tänkt oss. Det är ett coolt ord helt enkelt.

Joacim: Vår musik är ju det vi regerar över och det är det vi kan styra, så där inne är det vi som bestämmer. Det är lite så jag ser på ”Dominion” och så är det en passande titel på plattan där Hector (bandets maskot) fått en lite mer demonisk skepnad.

 

Om man ser på er två, hur skulle ni säga att ert arbetsförhållande har förändrats under alla dessa år, eller har det inte förändrats alls?

Joacim: Det har både förändrats och förbättrats, skulle jag nog säga. Vi känner varandra ganska väl vid det här laget och jag vet vad Oscar går för och han vet vad jag går för. Det handlar också om någon form av respekt för varandra och en tillit. Jag vet att när Oscar levererar någonting till mig så är det så bra som det kan bli och han litar på att jag vårdar det här med ömhet och lägger till det som saknas helt enkelt.

Oscar: Så är det. Det har inte förändrats jättemycket, arbetssättet, egentligen. Jag spelar in en demo, som jag skickar till honom och så jobbar han vidare utifrån den. Däremot tycker jag nog att vi haft lite mer dialog den här gången.

Joacim: Mycket mer dialog. Det är det som har förändrats.

Oscar. Under hela tiden och genom hela processen. Vi har pratat med varandra mer. Till exempel ”(We make) Sweden rock” Jag fick känslan av att han inte var så nöjd med den, ganska tidigt. Den låg inte så högt på hans lista.

Joacim: Jag hade ju förväntat mig något annat. (skrattar)

Oscar: Nej, inte så, men när du hade fått låten och jobbat på den i ett par månader… det var ju ganska sent vi höll på med det här, men då hade vi en halvdag då vi mailade fram och tillbaka. Jag satt i studion och du satt kanske i din studio, men du kom med ett förslag, ”Ska vi inte ha en orgel där?”

Joacim: Jag ska bara säga en sak. Det var en sak vi ändrade först och det var det som jag tror störde mig mest och det var tempot. Den gick lite långsamt. Vi måste peta upp den lite i bpm så vi får igång den. Det var det jag kände.

Oscar: Ja, det stämmer. Det här har jag helt förträngt.

Joacim: Det hade jag också, men jag kom på det nu.

Oscar: Vi hade en dialog som vi inte brukar ha egentligen. Jag vet inte varför riktigt, men det har aldrig blivit av att vi har engagerat oss på det sättet och ”Sweden rock” behövde lite extra kärlek. Den behövde lite finputsning av detaljerna för att bli så bra som den kunde bli till slut. Jag tyckte låten var grym när vi var färdiga, men jag tyckte också att den blev grym med de förbättringar vi gjorde och jag kände när vi var färdiga med ”tweakarna”, så var du också nöjd med den.

Joacim: Absolut. Jag har lyssnat tillbaka på en tidig demo och den färdiga demon och det är en jätteskillnad. Speciellt slutet för nu när jag vet vad som händer på slutet i låten så går jag och längtar efter det. Det är så jävla härligt! Jag tycker det blev riktigt bra. Dialogen vi hade handlar mycket om att vi är på en bra plats i livet båda två. Vi sitter och pratar om vårt elfte album som folk verkar tycka väldigt bra om och något som vi är sjukt jävla stolta över själva. En energifylld platta och den här energin har vi samlat ihop som en dynamo under hela turnén för ”Built to last” och den har vi lyckats kanalisera in på den här plattan och i och med att vi båda två brinner lika mycket för det vi gör och för den här skivan, så vill man inte heller lämna något åt slumpen. Det var viktigt för mig att skruva upp mina egna… inte förväntningar, men att utmana mig själv i min roll i det hela. Då vill man också kunna ge förslag åt andra hållet. Ibland har man kanske haft idéer, men låten kanske inte skulle bli bättre och då är det kanske inte ens lönt att nämna det. Man får välja sina fighter, tror jag. Nu var det ju dock inga fighter för vi var ganska överens.

Du nämnde energi och att det här är elfte plattan. Har det funnits tillfällen då det varit svårt att uppbåda den här energin inför en platta? Eller får man alltid den där energin när man ska dra igång och skapa något?

Joacim: Den här energin som vi hade under ”Built to last” och inför den här skivinspelningen, har jag inte känt tidigare. Den är unik för mig. Annars har det alltid varit en jävla massa ångest för att man ska skapa någonting. Du har ett maskineri och folk omkring dig och utan det som vi skapar finns det ingen produkt och då har de ingenting att spela och vårt crew har ingen att jobba för och får se sig om efter andra jobb, så du har ett ansvar samtidigt. Du måste ju betala räkningarna på något sätt och sitta där med ett tomt vitt papper och en massa färgkritor och ”Hur gör vi det här på bästa sätt?” Jag tycker att alla plattor fram till den här har varit ganska kämpiga stundtals.  Inte prestationsångest, utan snarare uppskruvade förväntningar som jag haft på mig själv, ”Nu jävlar ska du leverera!” och istället för, som jag jobbade förr, att jag skrev melodier som var anpassade efter vad jag tyckte var bekvämt, så skapade jag melodier som tillförde låten det låten förtjänade och det var inte alltid bekvämt, men det blev jävligt bra.

Har du också känt av någon form av prestationsångest genom åren, Oscar?

Oscar. Nja, det gör man ju alltid när man försöker hitta på något nytt. Det är som sagt som ett vitt papper och frågan är vad fan skivan ska innehålla? Men det har också alltid varit en rolig process att göra någonting. Jag har glatt mig åt själva låtskrivarprocessen och jag har tyckt det är kul och sedan finns det stunder då man känt ”Har jag tappat det här nu? Kan jag det ens längre?”, men det lossnar alltid efter ett tag och då är det ju det roligaste man någonsin har gjort. Jag har nog aldrig riktigt känt den här ångesten, utan mer hur man ska klara av att spela in det i studion. Man kanske tvivlar på sin egen musikaliska förmåga, men i och med att jag har gjort många av låtarna så har jag kunnat… jag menar, hade Stefan fått göra låtar hela tiden så hade det kanske varit över min förmåga, men nu kan jag anpassa det lite grann och det är ju en anledning till att Hammerfall har låtit som vi gjort hela tiden. Man har ju försökt att spela så bra man kan, så att säga, men jag har kunnat styra det så jag har inte haft den där prestationsångesten riktigt, som Joacim kanske haft. Däremot har det varit jobbiga inspelningar, men det har varit mentalt jobbigt för att det är jobbigt att sitta från 10-22 och koncentrera sig. Jag kan inte det. Det är helt omöjligt.

Joacim: Det man spelar in i studion kommer alltid att finnas där och då får man också prestationsångest, skulle jag säga.

Oscar: Det är sant. Jag har nog försökt att inte tänka på det sättet, att det vi gör nu kommer att vara kvar för all framtid. Det gör jag efteråt när allting är färdigt och man har försökt göra det så bra som möjligt. Jag tror inte att jag tänkt på det, men jag är en relativt odjup människa. Jag tänker inte så ofta i de banorna. Jag är ”happy go lucky” kan man säga. Bara kör på.

Joacim: Jag står för det djupa. (skrattar)

Du sa att du fick energi av själva turnén? Blir man inte ganska trött efter en sådan?

Joacim: Jo, men den turné jag först och främst pratar om är att vi valde att åka tillbaka till USA på en co-headline med Delain där vi la tillräckligt mycket pengar på en turnébuss för vi skulle ha det bra under de här fem veckorna vi gjorde där. Rymligt, rent och fräscht och en dusch. Det är viktigt att man kan duscha varje dag och hålla sig fräsch annars är det lätt att du hamnar i sunkighet.

Oscar: Som 2010 när du hade med dig tvättlappar för vi visste att under en vecka var det ingen duschning på fem-sex dagar.

Joacim: 2002 med Dio, då började vi med tvättlapparna.

Oscar: Så kan det vara, men jag minns att du och Anders (Johannson) stod och vaskade er under armarna och jag vet inget vidrigare. Inte dem som så, men det här med att inte kunna dusch efter giget…

Joacim: Stjärtlappar var det till och med… (skrattar) Vi åkte in på bensinmackar på dagtid och man sunkar bara ihop.

Oscar: Det är så jäkla viktigt för mig.

Joacim: Nu hade vi förutsättningarna och turnén blev så mycket bättre än vad vi hade vågat hoppas på. Jag tror att svaret här är att vi skruvade ner förväntningarna. Vi hade inga vidare förväntningar och det var lite som ”Äsch, det blir väl kul!”, men det blev att vi kom närmare varandra och vi hade jävligt roligt. Sedan fick vi komma tillbaka till USA ett år senare och headlina och då var det ”Nej, vi åker inte över om vi inte kan finansiera att vi har den här typen av buss och att vi kan göra det på det här sättet.” Det är så viktigt. Folk sa ”Men det är bara fem veckor!” och jag svarade ”Vad då bara fem veckor? Man kan ju både ta livet av alla andra och sig själv.” Det bröt lite från den där vanliga strukturen. Vi är vanemänniskor och vi har alltid gjort så. Vi har skrivit, spelat in, släppt och åkt på turné. Först dit och sedan hit och därefter Sydamerika och sedan åker vi hem och så börjar vi skriva igen. Nu fanns det inga sådana regler. Vem ska sätta upp regler för vad vi ska göra? Det är ju vi själva som bestämmer det, så vi har gjort en hel del förändringar nu utifrån vad vi vill.

Nu blir det dusch varje dag i fortsättningen?

Joacim: Ja, jag vill kunna gå ut och springa under dagen var jag än är och sedan komma tillbaka till bussen och kunna ta en snabbdusch. Jag står ju inte där och duschar upp allt varmvatten, men bara att få duscha och tvåla in sig och sedan duscha av sig.

Oscar: Jag vet inte hur stor tanken är på en sådan dusch, men när vi alla kommer av scenen och alla vet att man får skärpa sig och stänga av när man schamponerar håret, då räcker varmvattnet hela vägen och det har varit guld i alla lägen.

Ni två, om ni tjafsar om något, vad handlar det vanligtvis om?

Joacim: Jag vet inte. Gamla grejer är ingen vits att plocka fram nu, utan nu tror jag att vi båda är ganska på det klara med vart vi vill att bandet ska gå. Det enda det kan bli diskussioner om ibland är låtlistor och sådant, men det är ju ändå diskussioner och inget tjafs.

Oscar: Jag brukar ju oftast minnas de bra grejerna och glömma bort de tråkiga sakerna, men jag kan inte minnas att vi har tjafsat så där på riktigt. Det är klart man har haft meningsskiljaktigheter någon gång, men något riktigt tjafs som var riktigt allvarligt minns jag inte. Och det är väl en av anledningarna till att vi sitter här idag 22 eller 23 år senare efter att vi träffades första gången.

Joacim: Ibland får man inte som man vill och ibland får inte du som du vill och då blir du sur och det blir jag också ibland, men man vet att imorgon är det glömt.

Oscar: Även om man vill få igenom sin vilja till varje pris, så finns det en ömsesidig respekt mellan oss och som sagt, jag tänker inte så ofta på sådana grejer, men jag har börjat göra det ju äldre man blir. Man kanske reflekterar lite mer än vad man gjorde förr och om jag fortfarande var som jag var för tio år sedan, så hade inte Joacim varit kvar. Vi hade inte kunnat fortsätta. Jag vet vad jag har haft för fel och vissa har varit positiva fel, om man säger så, som har lett till en del av framgången, som att vara kompromisslös och så där. Men sättet att hantera det på hade man kanske kunnat göra annorlunda.

Joacim: För att citera Thåströms platta lite grann, ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.”

Oscar: Det skriver jag under på till 200 %. (skrattar)

Det kommer väl med åldern, att man blir bättre på att kompromissa och kan se saker från andras håll.

Joacim: Vi får ju inte glömma att från första början så är det musik vi håller på med. Vi spelar ihop och vi tycker att det är kul, men ju längre man kommer i karriären, desto mer business blir det och jag tror nog att någonstans för ett eller två år sedan, så valde jag att plocka bort Oscar i mycket av kommunikationen med speciellt USA och den agenten vi har där för det blir så rörigt och jag tror ”att han går igång på det där” Det är bättre att jag tar bort honom där och så gör jag klart allt innan jag presenterar det, för han (agenten) är väldigt speciell. Jag blir ju så stressad ibland efter att ha pratat med honom så jag kan inte sova och då tänkte jag att jag håller det för mig själv istället. Det handlar om tillit och jag tror Oscar litar på att när jag lägger fram något så har man stött och blött det, så då blir det något bra.

Apropå tillit så såg jag nyligen ett program där Lars Ulrich medverkade och man diskuterade tillit i de nordiska länderna jämfört med resten av Europa och även USA. Ulrich såg ju skillnader och det är väl något svenskt också att vi utgår från att människor vill oss väl, för så ser det inte ut i alla länder.

Oscar: Nej, framförallt inte i USA.

Han pekade även på att jänkare, givetvis generaliserat, är mer fokuserade på sig själva, medan han försökte få sina barn att se andra människor när man kommer in i ett rum exempelvis och att man frågar hur de mår och snackar med dem och liknande.

Joacim: Men det händer ju inte i Sverige. Du kan vara ensam mitt ute i skogen och möta någon och båda två reagerar ”Nej, jag möter någon!”, man tittar ned lite och stöter man i varandra så tänker man ”Jag tror inte han såg mig.”

Den aspekten finns ju också naturligtvis.

Joacim: Det tycker jag är jättetråkigt och där är amerikanarna bra. Man kan möta någon mitt i natten eller på morgonen när jag är ute och springer ibland och det är ”Oh, good morning! How are you?” Man får ju en chock och jag tycker på något sätt att det är fint.

Oscar: Felet med det, tycker jag, är att det är så falskt ofta.

Det är kanske inte så genuint nej.

Oscar: Nej, de skiter ju i om jag mår bra eller inte. Det finns ju alla möjliga olika ”encounters” man kan göra, men generellt sett så känner jag… många amerikaner är ointresserade av vad du har att säga. De står tysta och väntar tills ”Åh, nu är det tyst. Då är det dags för mig igen.”, så kan de säga vad de tänkt säga. Jag menar, hur många gånger har vi inte hört ”Are you guys in a band or something?” 2 miljarder gånger för de vill gärna ha det här ”Är det ett känt band? Jag känner inte igen dem, men de är kanske kända?” och då har de varit där och kan säga det.

Joacim: Vi var ju med i Britny Fox. Den var grym.

Det var ett fint gammalt band.

Oscar: Ja, de var inte så dåliga.

Joacim: De visste ju inte vilka de var heller.

Oscar: Det var på Death-turnén. Någon hade köpte en kassett med Brithy Fox. En sådan där en dollars och vi stannade ofta på sådana där ”truck stops” klockan tre på natten för att äta, vilket var standard på den turnén. Jag tror Richard (Christy, trummor) hade köpt kassetten och hade den på bussen och vi hade pratat om den. Sedan var det en servitris på en diner mitt i natten som frågade ”Vad är ni för ett band?” och vi hade druckit några bärs och svarade ”Britny Fox”, till vilket hon svarade ”Ok, har ni någon skiva ute?” och då stack Richard tillbaka till bussen och hämtade den där kassetten och så signerade vi den allihop. Vi var ju fler än fem och jag kommer inte ihåg vem som var vem.

Joacim: Vi fick ju namn.

Oscar: Men ingen av oss var ju lik överhuvudtaget, men så gav vi den till henne och hon var skitglad för att hon hade fått träffa Britny Fox.

Joacim: Och vi var också jätteglada. (skrattar)

Oscar: Lustigt nog köpte jag just den skivan, debuten, på vinyl för några år sedan. Jag brukar göra mp3:or av mina vinyl och så gjorde jag inte det förrän först för några månader sedan och den var fan bra!

Absolut! Det som var mest fascinerande var deras enorma hårmanar. Det fanns inget band som hade så mycket hår som Britny Fox.

Joacim: Det var väl det som var grejen, hur de såg ut och vad det hette. Jag såg dem som förband till Alice Cooper på Scandinavium,

Oscar: Fan, då var jag där också. Det visste jag inte. Var det Britny Fox? Det måste ha varit ”Trash”-turnén?

Joacim: Jag tror det var både Britny Fox och Shy, kan det stämma? Nej, Shy var förband till Gary Moore, tror jag, och han var så arg Tony Mills. Jag tror han spottade på publiken och bad dem dra åt helvete. Det var nog Britny Fox och Great White på Alice Cooper.

Oscar: Det stämmer bra det. Där satt den!

Joacim: Jag älskade ju Great White och jag lunchade med Jack Russel förrförra sommaren och han var lite… spattig, om man säger så. (skrattar)

Han är lite speciell, ja.

Joacim: Jag fick många stories om deras ”cocaine train” nere i Redondo Beach. Det var tydligen mycket knarklangning där och han knarkade ju som fan! Jag fick inte berätta något sa han. (skrattar) Debutplattan är ju ett mästerverk och det är ju Michael Wagener som producerade. Första var jättebra, men sedan var det för mycket blues och Hammerfall är ju bluesfritt sedan nittonhundra… (skrattar)

Oscar: 100% bluesfritt! (skrattar)

Ni har jobbat med James Michael (Sixx:AM) igen va?

Joacim: Ja, på sången.

Vad är det med honom som är så bra, så att säga?

Joacim: För det första ser jag upp till honom som sångare, låtskrivare och producent. Ett unikum där. När jag hörde första plattan med Sixx:AM så blev jag så nyfiken, ”Var kommer det härifrån? Vad är det? Vem har gjort vad?” När jag inser att han har gjort allt, det var då jag bestämde att ”Honom måste vi jobba med!” Det var så samarbetet började. Han är också en kille som… eftersom han också är sångare, vet han hur det är att vara på den sidan av mikrofonen när det är dags att spela in. Han kan alltid regissera, trycka på rätt knappar på mig så att jag kan leverera på mitt bästa sätt. Han får mig att bli så bra som jag verkligen är, när jag är i studion. Och när han säger att någonting är bra, då litar jag på hans omdöme att jag inte kan göra det bättre. Om jag skulle producera mig själv, då tror jag att jag skulle hålla på med debutplattan fortfarande, för jag blir aldrig nöjd. Jag kan göra en konsert på två timmar. Efter 1 h 47 min så kommer en sådan där liten ”glitch” i stämbanden, som bara jag hör. Jag känner den och den är så tydlig och det förstör hela giget för mig. Ingen annan har hört det. Det är lite samma sak i studion, ”Känalsan var inte bra där,” och han säger ”Men du, släpp det! Det är skitbra!” och då kommer det klassiska ”I trust your judgment!” eller ”Ja ja, jag ska inte lyssna på den där skiten ändå!” (skrattar) Han får mig att prestera mitt yttersta.

 

Han verkar vara en lugn typ. Jag har träffat honom några gånger.

Joacim: Verkligen. Sedan är det att han inte kör skiten ur mig heller. Jag vet min kapacitet och vi har ett fönster mellan 10 och 13 varje dag och inom den perioden levererar jag och sedan är jag klar. Om jag inte sätter det inom det fönstret så kommer jag inte sätta det den dagen, så enkelt är det.

Oscar: Fast många gånger var du färdig långt innan 13. I vissa låtar var det ”Va? Är vi färdiga nu? Vi började ju nyss!” Jag har ju sett några inspelningar med Joacim vid det här laget och jag märker ju att det är något som är jävligt rätt med deras arbete.

Joacim: Jag var färdig till elvakaffet! (skrattar) Man ska inte hålla på och dra ut på det heller. När känslan finns där och leveransen är där… vi var mer ute efter leverans. En intressant sak som han gjorde på den här plattan var när första låten var klar. Då gjorde han två mixar. Den ena mixen var när han hade rättat till varenda grej på sången. Allting var tillrättalagt och perfekt. Vi lyssnade och det lät ju bara ”Fan så bra! Vilken kraft!” och sedan sa han ”Nu ska vi lyssna på nummer två. Här har jag i princip inte gjort någonting. Det är bra leverans och jag har kanske bara tryckt ned någon ton som skjutit lite över mål, men lämnat det ganska oprocessat.” Vi lyssnade på den och det var ”Wow, vilken skillnad! Här känner man att det är på riktigt och man känner att det är någon som verkligen har något att förmedla.” Då beslutade vi vid det stadiet att det var åt det här hållet vi ville gå. Det ska kännas att det är på riktigt och det ska vara så nära en tagning det bara går.

Idag kan man ju fixa och trixa så mycket i en studio…

Oscar: Du behöver inte kunna spela någonting.

Joacim: Du behöver åtminstone kunna ha en idé i huvudet för att skapa någonting.

Oscar: Både med sång och instrument… trummor är ju lite meckigt för det är så jävla många slag hela tiden, men även om du är en halvtaskig trummis och kan spela på ett ungefär så går det att fixa till.

Joacim: Det är ju så många trummisar där man programmerar allt.

Oscar: Det har varit en viktig grej för oss, alltid, att det vi spelar in i studion ska vi kunna spela live också. Vi har ju ingen keyboardist live utan det har vi på tejp då, men det är så långt vi sträcker oss. Vi har alltid velat att vi ska kunna spela det live.

Joacim: Du kan genomskåda den typen av produktion ganska snabbt. Det kommer så många plattor från band och du lyssnar på den och säger ”Nej, här finns det ingenting! Noll substans.” Det känner man direkt.

Oscar: Men det är viktigt just ur den aspekten. Jag har tänkt mycket på det här och det ska kännas live, annars är det inte rock and roll längre. Det måste vara på riktigt för att det ska fånga en. Man kan ju fuska så jävla mycket och vissa fuskar lite för att bara förbättra och det är helt ok, så länge det låter ok och man känner energin i det, men vissa låter ju bara producerat och då är det fan inget roligt längre.

Joacim: Varför ta in en trummis i en studio i en vecka, när allt puttas rätt och ersätts. Det är ju inte samma ”performance” som ligger till grund för låten till slut. Då är det bättre att programmera.

 

Text: Niclas Müller-Hansen