Norges senaste sensation är trion Bokassa, som just nu är ute på en Europaturné med Metallica. Med sin “stonerpunk” har de skaffat sig en stadigt växande fanskara och vi tog oss ett snack med frontmannen Jörn för en tid sedan och pratade bl a om vad man kan lära sig av just Metallica, missade möten, Lords of chaos, bästa Metallicaplattan och den ärliga synen på (hem)staden Trondheim:
“Trondheim är en tråkig stad.”
Givetvis är namnet Bokassa det första man tänker på. En centralafrikansk diktator (Jean Bédel Bokassa, 1921-1966) som tydligen gillade att äta människor. Är det därifrån namnet kommer?
Ja, det stämmer.
Var snappar man upp det? Är det från historieundervisningen i skolan?
Nej, det som är intressant är att i västvärlden har du inte hört om sådant, så väldigt många känner inte till det. I Norge trodde de först att det var ”bokhylla”, men både jag och trummisen är väldigt intresserade av diktatorer och fascinerade av kulter och det är därifrån namnet kommer. Vi sjunger ju mycket om den typen av elände bland människor och vi tyckte det var ett passande namn. Det kommer från en bok som trummisen läst och han sa ”Kan vi köra på det?” och vi sa ”Ja!” Det svåraste med att spela i band är ju att komma på ett namn. Vi ville ju inte ha ett namn som påminner om alla andra. Det finns ju tusen band som heter Blood Pain, Blood On Wheels osv. Vi hade ett annat namn som vi kallade oss för under två dagar, Mother Trucker, tills vi upptäckte att ett svenskt band hette så. Men ingen hette Bokassa.
Var kommer det intresset ifrån?
Det är det där med kulter och hur folk utanför ser på det. Sedan är det ju att med en diktator har du inget val och med kulter så går folk med i det, som sekter, och det är väldigt fascinerande, som Jonestown (909 människor dog 1978) exempelvis. Man måste ju förstå att det inte är rätt. Det sker ju om och om igen överallt och det är konstigt att folk inte lär sig.
Man hör ofta i samband med sådant att vem som helst kan fastna i något liknade, men jag tror inte det. Jag tror man i så fall är någon typ av sökare och man bär på en osäkerhet.
Det tror jag också. Man har gått hela livet och sedan kommer någon som accepterar en och de ser helt blint att ”Det är en plats för mig.” Det är något sådant som ligger bakom det, för jag tror inte alla kan gå med i en kult, utan det är en speciell typ av människor. Jag såg den här nya dokumentären om Jonestownmassakern och de pratar med flera som kan reflektera kring det och även sådana som kommer på att det inte är rätt, men de är fånga där. Det är likadant med religiösa samfund.
Ja, se på scientologin!
Jag såg den där Louis Theroux-dokumentären där han snackar med folk när de är inne i den där bubblan. Det är något väldigt fascinerande över det där.
Hur är Trondheim som rockstad? Fullt ös?
Trondheim är en tråkig stad. (skrattar) Det är en rockstad historiskt sett i och med band som DumDum Boys, som är Norges största rockband, och även Motorpsycho och på senare tid Spidergawd. Men jag skulle inte vilja påstå att det finns en stor rockscen där, nej. Det är många som försöker, men de senaste åren är det många rockklubbar som lagt ned. Det finns band, men de är inte så många.
Hur träffades ni i Bokassa? Är ni gamla polare?
Alla flyttade till Trondheim, antingen på grund av jobb eller studier. Ingen av oss är därifrån från början. En jag jobbade med startade bandet tillsammans med trummisen, men sedan slutade han jag jobbade med. Men som sagt, det finns ett stort universitet där och ingen av oss har något att göra med Trondheim egentligen, men vi är ändå ett Trondheimband.
Hur skulle du själv jämföra nya ”Crimson riders” med debutplattan “Divide & conquer” (2017)? Vad är den största skillnaden?
Rent tekniskt så är det ett större sound. Jag ville ha ett sådant där rocksound och det tycker jag vi fick till den här gången. Det är högre sång också. På första plattan var rösten lägre. Första plattan är ganska varierad rent musikaliskt, från snabba hardcorelåtar till stampig metal till stonerrock, men den här gången är det ännu mer varierat. Vi har med cello och saxofon och sådana här tibetanska cymbaler. En naturlig progression, men mer lekfull platta än ”Divide and conquer”.
Hur kommer man på att man ska ha med tibetanska cymbaler?
Det var en ren tillfällighet. Vi var i studion och så såg vi dem där och då var det bara direkt ”Ja, de där ska vara med!” (skrattar)
I promotionpapperet för plattan stod det något om att ni ”drack öl och bråkade” Vad bråkade ni om? Vad tjafsar man mest om under en inspelning?
Det var väl mest jag och medproducenten som krånglade. Han kom med några förslag och jag sa nej. (skrattar) Jag minns speciellt en händelse. Vi spelade in plattan på en vecka och hade haft 13-14 timmars dagar och satt där och drack. Vi gick hem och sov lite och han försov sig och vi var ju på en ganska tight deadline och han var lite sur för att han behövde jobba så mycket och jag var jävligt sur för att han kom försent. När han var sen så sa jag något i stil med ”Jaha, här är du din jävla idiot!” och han var ju sur på mig för att jag inte lät honom sova. Han menade att han hade rätt till det. Jag kände bara ”fuck it” och började dricka och klockan var kanske ett på dagen och när jag sedan skulle spela på ”Immortal space pirate 2: The last Shredi” så var jag ”pissed off” och han var ”pissed off” och han satt och sa ”Du spelar jävligt dåligt!” och jag sa ”Fuck you!” Han som var ljudtekniker var britt så han förstod ingenting och trodde bara att allt var lugnt och att det var en bra stämning. Han hittade ett par stora solglasögon i studion och gick och satte på dem på mig, ”Here you go chap!” Jag sitter där och är förbannad och så kommer en av våra kompisar in och han ser mig i solbrillorna och tror att allt är lugnt och hälsar glatt medan jag bara säger ”Kom för fan inte hit!” och producenten blev så jävla sur att han slog näven i väggen. (skrattar)
Det kan väl vara bra för skapande också, eller? Det ligger ju mycket känslor i musiken.
Jag tror det. Vi hade ju med honom för att säga till om saker och han fick ju igenom vissa saker, men i slutändan är det ändå min platta. (skratt) Men dynamiken är bra. Han kunde exempelvis säga ”Refrängen där är jävligt dålig!” och så gick jag hem på natten och skrev en ny refräng och visade nästa dag, ”Här, vad tycker du nu då, din idiot?” och då sa han ”Ja, det är jävligt bra!”, så han fick ju mig till att göra saker bättre och det var väldigt bra. Det var dock en hektisk vecka, men så har vi alltid gjort. ”Divide and conquer” spelade vi in på fem dagar mellan två festivaler. Du kan ju inte slappna av utan du måste spela hela tiden, vilket är en lite ärlig metod för du har inte, som vissa andra band, möjligheten att sitta och ”tweaka” saker i flera år. Vi skulle gärna haft en vecka till, men det kostar ju.
När var första gången som ni fick reda på att Lars Ulrich är så förtjust i er?
Det var i slutet av januari eller början av februari förra året. Vi blev taggade på twitter och så skrev han bara ”Tonight on It´s Electric. Playing Bokassa band.” Vi kände ”Det kan ju inte stämma?”, men vi satt uppe och mitt i natten när det sändes så öppnade han med ”Last night (was a real massacre)” och fortsatte sedan snacka om vår platta och vi kände ”Herregud, händer verkligen det här?” Det var verkligen helt overkligt. Sedan tänkte vi väl inte mer på det. ”Once in a lifetime och han diggar oss. Fett!” Någon månad senare fick vi ett mail om vi ville träffa honom när de spelade i Oslo. Vi träffade honom, hade skitkul och såg Metallica, men sedan tänkte vi inte mycket mer på det heller och sedan i juni samma år fick vi ett telefonsamtal om vi ville värma upp på turnén och då var det bara ”Whoa!” (skrattar)
Det är ju en otrolig chans att nå ut till väldigt mycket folk?
Ja, det är helt surrealistiskt.
När vi nu snackar har ni spelat sex gig med Metallica va?
Ja, sex med dem och tre egna klubbgig.
Hur har det varit att vara del av en sådan jätteapparat?
Varje dag är ju overklig. Det är väldigt fascinerande och varje dag upptäcker man något nytt. Det faktiskt helt fantastiskt och lite lustigt att vårt lilla band får värma upp för världens största band, för det är ju det de är.
Har ni märkt av att folk upptäckt Bokassa nu, om man ser till streaming och försäljning?
Ja, man märker att i alla städer man spelat i så har siffrorna gått upp och det har märkts på sociala medier och det är jättebra. Kommentarer som ”Har aldrig hört talas om er tidigare. Nytt fan.” och det är coolt. Det är ju vårt mål att vinna över så många som möjligt.
Med tanke på hur stort allt är med Metallicamaskineriet, ser ni till medlemmarna överhuvudtaget?
Lars har kommit in till logen flera gånger och hängt med oss. Inte de andra. James var inom oss vid ett tillfälle, men då satt jag i en intervju. Jag trodde det var ett ”prank” när jag kom tillbaka för jag satte mig ned i soffan och då sa vår engelske bokare ”James satt nyss där.” och jag svarade ”Nej va fan, nu skämtar du?”, men sedan sa alla andra att han faktiskt suttit där när vi var iväg. Han hade till och med väntat i 10 minuter. Vi träffade dock James och Rob vid ett tillfälle när de bjöd ut oss på middag och vi fick möjlighet att säga hej. Men förutom Lars så ser vi inte till de andra. De kommer strax före och soundcheck gör de tidigt. Vi blev inbjudna på drinkar till Lars hotellrum när vi spelade i Madrid, men det meddelandet fick jag inte förrän dagen efter, så det var ju lite jävligt att vakna upp och se dagen efter. Sedan hände det vid ett tillfälle till. Lars sa ”Jag hörde att ni ska spela ett klubbgig i Paris? Jag vill gärna komma.”, så jag gav honom adressen, men han kom inte. Dagen efter kom han in i logen och sa ”Jörn, besvärar jag dig?” och jag fattade ingenting, men så visade han fyra sms han skickat där det stod ”Tjena, snart där!” och så vidare. (skrattar) Men nu har jag koll på meddelandena. (skrattar)
Lars framstår som att han är genuint nyfiken på ny musik.
Ja, och det tror jag han är. Han är bara en jäkligt cool snubbe och väldigt intresserad av saker och väldigt mån om att vi ska ha det bra. Han har sagt ”Är det något ni behöver så säger ni bara till!” Bara det att han vill komma till ett klubbgig och han har hört nya plattan. När vi spelade in video så skickade jag saker till honom för han ville gärna se hur det blev. Han är väldigt uppdaterad. En riktigt schysst snubbe.
Känner ni som band att ni kan lära er något av Metallica, trots att de är på en helt annan nivå? Exempelvis just Lars, som verkar vara lugn och sansad och ha fötterna på jorden, trots de enorma framgångarna.
Ja, och jag tycker det är en viktig lärdom att man är schysst mot folk och att man inte går omkring och tror att man är en rockstjärna. Sedan tittar jag mycket på hur de spelar och hur de gör när det är en ny låt, hur de sätter ihop setlistan och hur de rör sig på scenen. Det är ju sådant man blir bättre på. Så jo, jag har studerat James noga.
Jag tänkte att vi kunde snacka lite om tre låtar från nya plattan. Vi börjar med ”Mouthbreathers Inc.”, där saxofonen har en liten roll. Berätta lite och hur kommer man på att man ska slänga in en saxofon? Ett instrument som kan fungera väldigt bra, men också bli patetiskt 80-talsdoftande.
(skrattar) Jag håller med fullständigt. ”Mouthbreathers Inc.” är en av två låtar på plattan som har saxofon och den andra (Vultures) har ett saxofonsolo i stil med ”Miami Vice” Det var faktiskt en av de saker som vår producent föreslog. Han ville ha ett saxofonsolo och jag sa ”Ok, det låter kul. Vi testar.” Du kan ju spela just det stycket på gitarr och alla tror att det är en gitarr, vilket är lite kul. På ”Mouthbreathers Inc.” ligger den lågt i mixen och det var väl mest bara för att bredda ljudbilden lite och leka lite.
”Vultures” handlar tydligen om amerikanska gränspolisen? Ett hyfsat aktuellt ämne.
Ja, och den skrevs egentligen för länge sedan, men det är ju ständigt aktuellt. Jag kom över en nyhetsartikel och blev inspirerad. Gränspolisen är ju lite ”triggerhappy” och det saknas lite kontroll. Låten är lite ”upbeat” och ”happy”, men texten är ganska sorglig.
Titelsspåret ”Crimson riders” då?
Det är plattans hårdaste låt och kanske den mest proggressiva, då den börjar ganska sludgeaktigt och går sedan över i ”tapping” och det är lite thrash metal. Själva titeln tyckte jag passade för vi, men några undantag, sjunger mycket om död och förstörelse och misantropin i mänskligheten.
Titeln låter lite The Doors faktiskt.
(Jörn börjar nynna ”Crimson riders on the storm…)
Apropå amerikanska gränspolisen, har ni spelat i USA än?
Nej, det har vi inte. Det är ju inte direkt billigt, men det är en dröm. Vi har ju en del amerikanska fans och vi säger alltid till dem ”En dag…” Vi har kommit överens med några att kommer vi exempelvis till Texas så kommer vi på en barbeque. (skrattar)
Vad händer efter Metallicaturnén?
Vi gör spelningar i Norge och sedan drar vi ut på en headlineturné i november i Europa. Det blir bra och spännande. Då får vi se om det kommer några fans. (skrattar)
Ni sjunger som sagt om död och förstörelse. Eftersom blacj metal.scenen är så stor i Norge, är ni själva fans av den genren?
Jag gillar band som Mayhem och Satyricon, men det är ju inte det jag lyssnar på som så, men jag gillar det. Jag tror dock att black metal-grejen är mycket större utomlands än vad den är i Norge. Visst, det finns många fans, men det är en mycket större sak utanför Norge. Det är ju vår stora export, det och A-ha. (skrattar)
Vad tyckte du om filmen ”Lords of chaos”? Den har fått lite blandad kritik.
Jag gillade den. Jag tror många black metal-snubbar blev sura för att det egentligen var så där. Det var ju bara kids och självklart var det lite clownaktigt. Jag tror det var så, även om de vill framställas som något annat. Man ska väl inte se den som en faktafilm utan mer som underhållning, precis som ”The Dirt” Jag gillar Jonas Åkerlunds filmer för han klipper väldigt kul. Jag och trummisen (Olav Dowkes) såg den faktiskt på bio.
Vad tycker du om ”The Dirt” då?
Jag tycker det var för lite saker från boken. Den gick lite snabbt och det var väl mitt största problem med den. Jag tyckte att Machine Gun Kelly som spelar Tommy Lee gjorde ett väldigt bra jobb. Han som spelade Ozzy förstod jag inte alls. Har du läst boken så saknas det ju mycket i filmen och jag tyckte den slutade så snabbt. Ingenting om ”Generation swine”! Den var helt enkelt för kort tycker jag.
Avslutningsvis. Vilken är den bästa Metallicaplattan?
Jag gillar ”Reload” (1997) Det var min första platta med Metallica och jag är ju ett stort fan av Down och Fu Manchu och jag anser att ”Fixxxer” är den bästa Metallicalåten. Den spelas ju tyvärr inte live, men det där är min platta. Jag har övertalat de andra i bandet för jag har spelat den så mycket i bussen. Det finns många bra låtar på den. Det är ett fantastiskt bra gitarr- och trumljud på den. Det är jävligt massivt.
Text: Niclas Müller-Hansen