INTERVJU: Mikael och Fredrik i Opeth

Den ständigt kreativa musikmaskinen Opeth är aktuell med sin senaste kreation, “In Cauda Venenum” I den här långa intervjun pratar Mikael Åkerfeldt och Fredrik Åkesson om just det nya albumet, men även om idrott, samarbetet med Jonas Åkerlund, Fredriks insatser på Biff Byfords kommande soloalabum, Mikaels vurm för en svunnen 70-talspärla och hans ledord till sina barn:

”Gör ditt bästa! Du behöver inte vara bäst, men gör ditt bästa.”

 

Den latinska titeln, ”In Cauda Venenum”, är något som går långt tillbaka i tiden tydligen?

Mikael: Nja, jag hade inte tänkt på det, men jag har alltid velat ha en. Det är någon slags ”Pax vobiscum, Ivanhoe”-tänk och jag har alltid tyckt att det ser estetiskt snyggt ut. Det låter häftigt, men sedan var det ju lite ”hijackat” av black metal-scenen, så det känns ju lite coolare på något sätt. Det kändes som en bra idé nu när vi släpper skivan i två versioner och att det är alldeles försent för att vara ”fashionable” Ur uttalssynpunkt är det inte en så himla bra titel. Den är svår att säga, men det ser snyggt ut och det är viktigt med det estetiska.

Jag läste att på engelska betyder det ”poison in the tail”, vilket symboliserar att det värsta ska komma? Jag har aldrig hört talas om den frasen.

Mikael: Inte jag heller. Jag hittade det på nätet. Det var inte så särskilt svårt att hitta. Det började med en sådan där… typ Google translate, att jag skrev in något häftigt och sedan kände jag ”Det ser ju inte så häftigt ut.” och sedan var det svårrt att veta huruvida det var grammatiskt korrekt, så då sökte jag på ”Latin phrases” och då dök det naturligtvis upp tusentals. Jag skummade igenom allt som dök upp, kollade vad det betydde och de flesta har ju en referens – en Platon eller en Sokrates, och det kände jag att jag inte ville ha och den här frasen hade ingen sådan referens och så var det en bra betydelse.

Vad tänkte du Fredrik, när Mikael började prata om ett album på svenska?

Fredrik: Jag tänkte så här ”Nu har nog knäckt något roligt igen.” De andra killarna i bandet fick inte höra någon musik, men jag åkte ju på det i och med att jag hänger i replokalen. Vi har ett ställe där Micke ”demar” och jag fixar med gitarrgrejer och så, men när jag hörde det så var jag inte så överraskad som jag var när jag hörde idén om det, om man säger så. Jag tyckte det smälte in väldigt bra med musiken och det kändes faktiskt naturligt. Sedan tror jag att det var bra för Micke för han blev nog lite triggad av det, att skriva texterna på svenska.

Mikael: Ja, men det var kul.

Om det nu hade blivit ett tok-nej från resten av bandet, hade det då ändå blivit av?

Mikael: Alltså, det är så svårt att sätta sig in i det scenariot för ett tok-nej måste ju komma med ett tok-bra resonemang. ”Varför?” i sådana fall, och jag kan inte se att det kan finnas, men den enda anledningen någon i bandet skulle ha för att säga nej skulle vara någon egen typ av ängslighet och jag skulle kunna peta i det såret och säga ”Är det för att du själv…?” Jag skulle hittat någon väg in för att få min vilja igenom. Men det är ingen galen idé. Det är inte första gången det har gjorts och det är inte unikt. Det är bara att det är nytt för oss.

Hur är det att sjunga på svenska och är det svårare att skriva texter på svenska? Jag minns att jag pratade med Conny Bloom om hans svenska soloplatta och han nämnde att det var svårare för honom. Det finns ju en risk att det blir lite töntigt.

Mikael: Till skillnad från ”All lips and hips”? Det var kul. Jag har inte skrivit texter på svenska förut, vad jag minns i alla fall. Det var inga konstigheter egentligen. Jag är anglofil och jag älskar det engelska språket. Det finns många vackra ord och man kan bara hitta ett snyggt, vackert ord och sedan skriva något runt det ordet och det är ju så jag skrivit tidigare. Det var lite annorlunda att skriva på svenska eftersom vi inte hade några vackra ord på samma sätt. Man stannar ju inte upp när vi pratar och säger ”Vänta! Det där ordet vet du, gud vad fint det var!” Så blir det inte. Jag skrev bara ihop lite texter, väldigt impulsivt. På samma sätt som jag skriver musik, vilket är väldigt impulsivt. Det enda problem som jag kunde tänka att jag skulle kunna råka ut för var att det låter fånigt och sedan mitt R. Jag har ju inget rullande R. Jag snackade med min kompis Jonas om det och han sa ”Det är lugnt! Det är stockholms-R.”

Det kan bli lite lustigt med svenska artister där det är någon form av rikssvenska som sjungs, så till vida att du inte är Nisse Hellberg i Wilmer X och sjunger på skånska.

Mikael: Jo, men det är ju inte heller satt i sten att det här är framtiden för oss, utan det var idén nu och sedan får vi se vad som händer i framtiden.

Fredrik: Det finns väl väldigt många olika R i svenska språket, gör det inte det? Du har ju ett mycket mer rullande R än om man jämför med den dialekten som Annie Lööf har.

Mikael: Det var kul att skriva texterna och inte någon större chock att lyssna tillbaka när jag spelat in sången. Det lät inte särskilt konstigt. Det var en del som jag spelade upp musiken för som inte direkt uppfattade det.

Fredrik: Det är också intressant, efter att vi nu gjort väldigt många intervjuer med utländsk press och talat med folk från Polen, Australien och många andra länder, att många journalister föredrar den svenska versionen, även om de inte förstår texterna.

Mikael: Jag fick ofta frågan ”Varför gjorde ni en engelsk version?” från europeiska journalister. Inte ”Varför gjorde ni en svensk version?” och då var det som ”Ja, jag vet inte!” Men sedan fick jag lite vatten på min kvarn när vi åkte till USA och gjorde press där, för där hade de lyssnat på den engelska versionen.

Hur tänker ni live?

Mikael: Hoppa varannan rad… Jag sjunger ju det mesta och den (svenska) versionen är ju huvudversionen, så jag vill gärna köra på svenska oavsett var vi är. Sedan kan vi ju bara bestämma. Det gäller att man lär sig båda versionerna så att det kan bli ”Fan, vi kanske ska köra den engelska versionen ikväll?” om man är i Alabama eller något sådant. Om man är förberedd så kan man ju bestämma det.

Personligen känner jag mig avigt inställd till låtar på annat språk än då engelska eller svenska. Inte för att jag inte förstår, utan det tar bara emot.

Mikael: Det är ju anledningen till att det finns två versioner, just på grund av den här avigheten.

Fredrik: Det finns ju några artister som lyckats med det, som exempelvis Eros Ramazotti. Han har fått världshits fast ingen har en aning om vad han sjunger om.

Mikael: Visst är det så. Du har ju Magma från Frankrike, som har ett eget språk. Eller Pugh Rogefeldt (Pugish, 1970).

Fredrik: Var det rövarspråket han körde?

Mikael: Nej, men jag vet inte vad det kallades för. Han hade också ett sådant där låtsas, hittepå-språk.

Mikael, du pratade nyligen om synen på  tyngd i musiken och att tyngd inte längre var Meshuggah. Jag intervjuade ett franskt band för en tid sedan som dessutom sa att de ibland spelar låtar så långsamt att de nästan faller sönder.

Mikael: Det där är en sådan där åldersgrej. Säger man tungt, då tänker jag doom, som Candlemass. Men så är det inte längre. ”Heavy” används ju för grindcore också, ”Fuckin´ heavy!” Det är en tolkningsfråga, men det är en onödig kamp att sträva efter att det ska vara ”Fuckin´ heavy!” Jag vet liksom inte vad man är ute efter. Man får ju naturligtvis den frågan ofta och det är mycket fokus på tyngd, när man en gång satt en fot i metalvärlden och det är viktigt att kunna redogöra att den nya skivan är den tyngsta skivan och sedan släpper bandet en tyngre skiva och sedan en till som är ännu tyngre, ”the heaviest”. Det är som att det är en försäljningsgrej. Jag kan tycka att det blirr lite B helt enkelt. För oss har det naturligtvis varit viktigt, särskilt i min ungdom, när man strävade efter tyngre, både på det sättet vi menar… och snabbare, eller vad man ska säga, och mer extrem musik, men för min del är det inte lika viktigt nu som det var då. Nu är musiken i sig det viktigaste, inte den traditionella metaltyngden. Jag tycker man skiljer agnarna från vetet på ett annat sätt, än att prata om tyngd i musik.

Fredrik: Tyngd är ju mer doom metal, som ni sa. Vi har ju några sådana partier på en låt, där vi spelar långsammare och långsammare, i slutet på ”Fair judgment” och live gjorde vi en version som blev långsammare och långsammare och det var svinsvårt att spela för det gick så långsamt. Det var ganska roligt.

Mikael: Man hann glömma bort när man sist hörde ett taktslag, ett trumslag. Det blev verkligen ”Slog han?”

Fredrik: Man fick gissa och vända sig om och kolla, ”Nu slog han på cymbalen.”

Mikael: Där föll det faktiskt isär några gånger. En gång totalt och det var kul. Det var kul att försöka hitta tillbaka. Jag tror inte vi gjorde det. Vi bara släppte. Kalabalik.

Samma band var också mycket för att låtarna gärna fick låta annorlunda live än på skiva. Hur ser ni på det?

Mikael: Vi är ju inget jamband och ställer oss och Black Crowes-jammar, utan man skriver låten och tycker man att det är en bra låt så vill man ju presentera den så nära originalet som det går, men det är ju omöjligt för oss när vi har så otroligt mycket saker som händer. Vi tar oss så nära låtens ursprung som möjligt.

Fredrik: Det brukar bli lite mer ”heavy” live… (skrattar)

Ett av de bästa trumsolon jag sett på många år, var faktisk med er.

Fredrik: Det var vid ett lite mer unikt tillfälle. Som Micke var inne på så jammar vi inte så mycket. Jag antar att du menar ”Porcelain heart” för där la vi in ett trumsolo.

Det var snyggt gjort och det kändes som att det låg en tanke bakom det.

Mikael: Jo, det låg en tanke bakom. Det var ju inte att ”Nu ska Axenrot få spela loss!” Just i den låten, som är från ”Watershed” (2008), så hade vi en idé om att låta Ax bara spela. ”Skit i tempot! Bara gå loss och skit i rytmen och groovet! Bara spela trummor och gå ur riffet!”, som en effekt. Det var ju bara det att det nästan var omöjligt för oss att repa in det. Vad vi gjorde var att vi ”gick ur det” Vi ”repade ur det” (skrattar) och så blev det ett trumsolo istället och så hade vi en given signal när vi kom tillbaka in.

En helt annan grej och nu blir det Mikael igen, men du hade snöat in på en artist vid namn Philamore Lincoln? Släppte bara en platta och det låter ju lite hissmusik om en del och lite intressantare om annat.

Mikael: Det finns tre mästerverk på den skivan (The north wind blew south, 1970) och sedan finns det lite sent 60-, tidig 70-talspop i princip. Det var en sådan skiva som stått länge i min samling, som jag köpte av någon anledning och sedan la jag på den. Första låten är ett mästerverk, tycker jag och sedan finns det några andra underbara låtar och det finns fantastiska stråkar på den. Det var ju det som var grejen. Vi hade en kille som gjorde stråkarna på vår förra skiva, som hette Will Malone. Det stod inte på konvolutet vem som gjort de här stråkarna, men jag kände att det lät som Will Malone. Jag mailade honom och frågade ”Är det du som har gjort det här?” och han svarade ”Jag minns inte, men min fru säger att jag har gjort det.” Jag var så fascinerad av den här killen för jag tycker skivan  är fantastisk och den är producerad av Andy Johns (1950-2013). Philamore Lincoln var trummis från början och trummade för The Who när Keith Moon (1945-1978) hade sprängt sig eller vad fan det nu var, men jag hittade ingenting om honom. Han är helt försvunnen och ändå låg ha på Epic Records, ett stort jävla skivbolag, men ingen känner till plattan. Det sägs att Jimmy Page spelar på den och en massa andra stjärnor, men hur fan går det ihop? Och ingen har hört den. Jag snöade in ordentligt på den. En rödvinsskiva som jag älskar. Den var lite av en katalysator för att våga skriva mer stråkar, tror jag. Den titellåten är väldigt stråktung.

Lyssnar du också på den här typen av musik, Fredrik? Är du intresserad av det?

Fredrik: jag lyssnar på väldigt mycket olik musik. Något som jag lyssnat väldigt mycket på senaste tiden är Fleetwood Mac och den tidiga eran med Peter Green. Även Rune Gustafsson (1933-2012), en svensk jazzmusiker. Jag har ganska bred musiksmak och när jag började spela med Micke så blev jag naturligtvis presenterad för en jävla massa grejer, som jag inte hade koll på tidigare. Ett exempel är det här bandet Renaissance, som Micke var inspirerad av inför nya skivan, ”A song for all seasons” (1978) heter plattan, som är jätteheavy och det är en dam som sjunger och jag tycker hon påminner lite om Agnetha Fältskog faktiskt. Musiken är väldigt bombastsik, episk och ”heavy” Ganska tung. Detfinns en låt som är fantastiskt tung, så den kan jag rekommendera.

Mikael: Ett jättebra band!

Fredrik: Man kan hitta den billigt på vinylbörsarna.

Mikael: Men det ska vara en poster i! Där kom en liten brasklapp. (skrattar)

Fredrik: Det är lite allt möjligt. Jag lyssnar på Django Reinhardt och så.

Det är väl något som också kommer när man blir äldre, att man öppnar fler dörrar?

Fredrik: Gäller det gitarrspel så blir ju jag mer inspirerad av en countrygitarrist än av en heavy metal-gitarrist idag, jämför med när jag var yngre och kanske försökte ta ut ett Yngwiesolo eller ett Eddie Van Halen-solo och så vidare. Jag älskar de klassiska gitarrhjältarna fortfarande, men det känns som att för ens egen utveckling, så är det mer intressant att kolla på lite andra musikstilar, som man sedan kan anamma i sin hårdrocksvärld, så att säga. Istället för att bara kolla de senaste YouTube-fenomenen där alla till slut låter ganska likadana.

Agnetha Fältskog ja. Du har ju dansat med henne, Mikael? Stämmer det verkligen att du var så nervös att du gick ut och rökte?

Mikael: Ja, absolut!

Fredrik: jag fick sitta bredvid henne i en soffa i alla fall, men jag fick inte dansa.

Mikael: Nej, där blev jag starstruck, men jag blir det av dem som jag verkligen beundrar. Sedan kan det ju vara Donald Trump… kända människor gör mig inget, om du förstår vad jag menar? Eller inflytelserika, det spelar ingen roll. Men om jag beundrar någon, då blir jag så där… det blir jobbigt.

Hon har ju framstått som lite speciell?

Mikael: Ja, musikens Greta Grabo.

Ja, och det där holländska fanet?

Mikael: Jo, men det frågade jag inte henne om. (skrattar)

Vad gäller klädstilen på er. Det är svart och tröja och jeans. Skulle Fredrik kunna dyka upp på scen i vita brallor?

Fredrik: Nej, inte vita brallor. Inför skivan nu så gjorde vi en väldigt omfattande fotosession med Jonas Åkerlund. Det är kanske inte så många av de bilderna som är släppta, men han ville att vi skulle gå ur vår ”comfort zone” lite, så det är väl första gången det drog iväg lite grand. Speciellt Micke och Martin Mendez faktiskt.

Mikael: Vi hade en massa olika kläder. Hans fru är ju… så hon slängde på mig något odd fellow, sekt-liknande och det var med någon mantel och alla möjliga kläder. När vi snackade om att göra något med Jonas och lägga pengar på det så var det ”Ska vi ställa oss i en skog med hoodies och cammobrallor? Nej, det får fan bli något!”

Fredrik: Det var en två dagars så vi åkte ner till Torekov och något ställe och så var vi vid Hovs hallar vid vattnet där ”Sjunde inseglet” (1957) spelades in. Det var en väldigt omfattande session med en massa olika platser.

Mikael: Vi tog tusentals bilder, alla möjliga bilder. Bara promotionbilder. Vi har tagit bilder förr och jag tycker det är tråkigt att ta foton och jag tycker vi ser tråkiga ut och jag tycker alla band ser tråkiga ut. Jag tänker alltid när något band står i ett grustag ”Vad fan gör de där?”, tänker jag. För en fotosession föreslog jag att vi skulle ta bilder när vi gör sådant vi gör tillsammans. Vi tog bilder på puben och då tyckte management att det var de sämsta bandbilderna någonsin. Jag tyckte om de bilderna. Skivbolaget gillade det inte, så nu gav vi dem ”the be all, end all” av alla fotosessioner så det finns fanimej allt! Nu har vi lite kapital beroende på publikation.

(Fredrik visar bilder på Mikael i färgglad mantel, bandet uppe på en klippa, bandet vid en gul EPA-traktor mfl.)

Fredrik: Det var häftigt att få göra något med Jonas. Vi är ju polare med honom och han jobbar verkligen på en annan nivå jämfört med vad man varit med om tidigare. En del drog ju iväg, som att vi helt plötsligt tog bilder med en EPA-traktor. (skrattar) Ganska spridda koncept.

Ni har inga andra tankar på att göra något med Åkerlund?

Mikael: Vi har ju snackat lite om att göra videor och så tidigare, men det är pengar och han förstår ju att vi inte har samma budget som Madonna.

Ni kan väl få ett kompispris?

Mikael: Jo, men det får vi, men det är fortfarande lite… med tanke på vad vi investerar i och var kommer den att visas… Är det värt pengarna och allt det där?

Fredrik: Med de två senaste skivorna har vi varit på möte om det där, men det föll aldrig på plats. Det måste vara att han kanske kan binda ihop det med en annan produktion, så det är mycket som ska falla på plats.

Mikael: Det är lite ”Under the sign of the black mark”-tänket (1987). Bathory-omslaget som togs på en redan existerande produktion.

En annan grej. Hur har Biff-samarbetet varit? Det var mycket matbilder på facebook.

Fredrik: Ja, jag gillar ju stark indisk mat och det gillar Biff också. Han snackade bara om den där nagachillin hela tiden. Jag åkte till England direkt efter att vi var klara med Opeth-plattan och då spelade vi in trummor i Brighton. Det var som att gå från en värld till en annan. Det var väldigt mycket mer kaos jämfört med vår inspelning. Det var ju bra att man käkade lugnande tabletter, höll jag på att säga. En helt annan väg, men det var väldigt kul att få äran att spela på hans första soloskiva. Jag är även med som upphovsman på fyra låtar, så jag var ganska involverad i den. Jag spelar alla solon förutom ett där jag kör ”trade off” med Phil Campbell från Motörhead. Den håller på att falla på plats nu och jag är jätteglad att jag fick göra den. Det var annorlunda, men intressant. Jag var ute och mountainbikade med Biff utanför York på vischan. Jag cyklade om honom… han tyckte att vi skulle ha en liten motionsrunda under den där sista veckan då jag var där och la gitarrsolon. Då var det en hälsovecka och vi drack bara lite rödtjut på kvällarna. Vi var ute och cyklade och jag cyklade om honom och då skrek han ”Stop acting like a bloody teenager!” och var lite sur. Sedan stannade han med cykeln mitt på ett fält och så låg det en kyrka där och han sa ”Here´s a history lesson for you!” och då berättade han att kyrkor som står själva var ju härjade av pesten, för det låg alltid byar kring kyrkorna. Ser man en ensam kyrka så har pesten varit där. Det var speciellt. En hårdare skola. Lemmy (1945-2015)  var hans bästa polare och det är ju inte att han berömde i onödan, om man säger så. Vilket jag gillar och han har en riktigt torr engelsk humor, vilket jag också gillar. Första inspelningen var jävligt stressig, för jag satt där och det var vinter och kallt i ladan där vi satt och han hade sådana här små värmeelement. Han hade dille på att ingen fick gå och fingra på dem. Jag satt där och skulle lägga kompgitarr på 12 låtar på fyra dagar, så det var mycket jobb. Jag ville bara fokusera och få grejerna gjorda, men hela tiden gick han framför mig och grymtade. Jag undrade vad det var med honom och så ändrade jag värmen för det blåste svinvarmt för gitarren stämde ju om sig. Då var det bara ”Did you change the heater?” och började skälla på mig. Jag satt där och sa ”Jag försöker fixa klart gurorna på din soloplatta!” (skrattar)

Mikael: Det är kul för han (Fredrik) är likadan med kallblås i bilarna. Hoppar in i en taxi och säger ”Sätt på värmen!” (skrattar)

Fredrik: det finns en massa roliga stories. Det var en tysk tekniker som aldrig hade spelat in band förut och han hade inte producentvanan och han var inte så bra på engelska heller. Biff stod och skällde på honom, ”You bloody German! och skällde ut honom efter noter i sångmicken, ”You silly little German!” (skrattar) Men han var cool, Biff. Som leadsångare ville han att jag skulle vara med när han la sången, så det var ganska häftigt. Det kändes lite legendariskt. Om jag ska summera det hela så var det väldigt jordnära. Mycket karaktär och mycket drivkraft.

Herr Åkerfeldt har inga andra projekt på gång?

Mikael: Nej. Jag har ingenting. Inte vad jag minns i alla fall. Ingenting som jag håller på med. Jag var nere hos Steven Wilson (Porcupine Tree) här i helgen för han gifte sig.

Jag såg någon bild på det. En meme med dig från bröllopet.

Mikael: De skojar mycket om mitt och Steves påstådda homosexuella förhållande. (skrattar) De har köpt en kåk där så de ska bygga en studio så vi snackade om att kanske någon gång…

En sista grej. Eftersom jag är lärare undrar jag lite hur ni var i skolan? Jag har svårt att se att ni var några idrottskillar, eller?

Mikael: Jag är idrottskille! Jag spelade fotboll fram till gitarren tog över, så jag var väl 15 i alla fall. Jag log nog på en 3:a eller 4:a i betyg i alla fall. Fram till jag gick på Huddingegymnasiet för då hade vi en idrottslärare som var en jävla idiot. Jag hatade honom! Då kunde man räkna bort betyget på idrotten, så då gick jag inte dit.

Fredrik: Jag höll också på mycket med idrott. Pingis, fotboll, tennis och basket och sedan handboll. Jag var handbollsmålis och vändningen kom när jag var 14 och då hade jag precis fått giftet och börjat spela gitarr. Jag fick en boll rakt på pekfingret och det blev blått och stort och sedan dess var det ”Sport går bort!” Efter det var det bara hårdrock. Vi har spelat badminton någon gång, men Micke spöade mig. Det är kul, men det var länge sedan.

Mikael: I skolan så gjorde man sitt bästa. Jag försöker intala mina egna ungar det, ”Gör ditt bästa! Du behöver inte vara bäst, men gör ditt bästa.”

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk