Peter Tägtgren är tillbaka med ett nytt PAIN-album efter projektet med herr Lindemann. Vi slog oss ner vid ett bord på ett hotell i centrala Stockholm och snackade bland annat barndom, det nya albumet “Coming home” och hur han upptäckte David Bowies “Ziggy Stardust” för några år sedan.
“Jag gick in på iTunes och köpte den faktiskt för jag ville veta vad det var som är så jävla speciellt med den och sedan åkte jag dit. I två år lyssnade jag varje dag på skivan. Nu är jag nere till några gånger i veckan.”
”Designed to piss you off” är en av låtarna på nya albumet. På vilket sätt är du ”designed to piss you off”?
Den handlar faktiskt om min barndom. Jag var ju en liten djävul och det gick inte att släppa lös mig överallt för då gick saker sönder. ADHD gånger hundra. Morsan berättade att hon stod och talade i telefon och så såg hon mig, tre eller fyra år gammal, springa på taknocken på grannens tak. Hon släppte allt och sprang ut direkt. Det var högt och lågt. Jag tände eld på skolan, tände eld på bilar, hade sönder fönsterrutor. Det var supergalet.
Jag som lärare får en del vibbar…
Mmmm… Jag tror jag satt uppe på taket på skolan och kastade sten på lärarna, var det någon som berättade för mig. Man var ju fan inte tam, så den låten handlar lite om mig. Som tur var hittade jag ju trummorna och då vände allting. Jag fick lite utlopp för ADHDn.
Deltog du på lektionerna i skolan?
Jag var alltid med. Jag tror jag skolkade en gång upp till slutet av nian, eller två gånger var det kanske. Men annars var jag alltid där. Jag var klassens clown och kunde inte hålla käften och var bara allmänt jobbig.
Läste du vidare efter högstadiet?
Nej, jag gick ut nian och sedan fick jag en praktikplats och jobbade 16 eller 20 veckor på Domus´ skivavdelning. Därefter flyttade jag till Grängesberg och började jobba på Spendrups och sedan åkte jag till USA. På den vägen är det.
Har du någonsin ångrat att du inte pluggade vidare och skaffade dig en formell utbildning?
Vad ska jag med det till, känner jag? Jag har ingenting gemensamt med de andra i vanliga världen och då är det jävligt svårt att motivera varför. Kanske hade jag fått en bra utbildning och ett jobb, men jobb kommer och går. Det är ju fel att säga till ungdomar idag, att de ska skita i skolan för det spelar ingen roll. Det är inte så jag menar, men det är olika för människor. Vad de vill göra och vad de har för framtidsplanering. Det är svårt att säga.
Vad ligger bakom titeln ”Coming home”?
Det är nog mest att jag fick komma tillbaka och sitta och skriva själv sedan 2011. Med Hypocrisy är vi flera och med Lindemann var vi flera, så det var skönt att komma tillbaka till sin egen lilla egotripp. Man låser in sig och bara skriver.
När skriver du som bäst? Försöker du hålla kontorstider eller kommer det när det kommer?
Det är jävligt svårt att säga. För det mesta försöker jag gå upp tidigt, som om du skulle gå till jobbet och sedan sitter jag där nere. Jag fixar det som jag ska och är det att jag håller på och skriver, så måste det nästan komma. Jag skriver ju allt i huvudet innan jag går ner till studion. Att bara gå ner i studion och koppla in en gitarr, det brukar aldrig funka för mig. Att sitta och jamma riff och så, det är mest när jag får en idé i huvudet. Så länge jag har låtidéer i skallen kommer de alltid att komma ut.
På omslaget bär du astronautdräkt och en bil har kraschat i bakgrunden. Borde det inte varit en rymdfärja eller något liknande?
Han kanske är på väg hem från jobbet? (skrattar) Jag vet faktiskt inte. Jag har inte dragit det så långt om jag ska vara helt ärlig. Tanken var att göra något helt annorlunda, men ändå försöka göra det ganska snyggt. Det behöver inte ligga så mycket förklaringar bakom. Det är en tanke jag haft och just det här med rymddräkten och öken. Det var allt jag hade, så när jag sa till killen (Stefan Heilemann) som skulle göra omslaget sa jag bara ”Det här är vad jag har. Kan du fixa det och så får du göra vad du vill?” Det var ju han som även gjorde alla foton till Lindemann och förra skivan med Pain.
Är det ett riktigt foto på dig?
Ja, absolut. Det är ju green screen. Det var en riktigt tjock bok om hur man skulle klä på sig dräkten. Det var helt sjukt och den vägde något helt djävulskt mycket. Vi var nere i Tyskland och det var ett ställe där de hyr ut till filminspelningar. Med Lindemann stack vi till ett ställe i Berlin där de hyr ut till filmer och det var hur mycket som helst. Olika tidsepoker. Man bara gick och tittade. Helt sjukt. Men just astronautdräkten vet jag inte riktigt var han fick tag på. Med Lindemann var det ju mest Till som styrde upp allt.
Heilemann har en speciell still. Hans bilder sticker helt klart ut.
Precis. Han tar mycket gothicbilder på tjejer och han har släppt en bok med bara foton och jävlar vilka grejer! ”The sky is the limit” och när han sitter vid datorn får han göra hur han vill. Det gäller bara att komma på idén.
Låten ”Black knight sattellite” handlar om ljud från rymden, som folk ska ha hört så långt tillbaka som 13000 år sedan. Sitter du och plöjer en massa böcker om Area 51 och liknande?
Nja, nu är det väl mest att ligga och lyssna på en massa gamla gubbar som sitter och pratar om konstiga grejer. Jag gör det varenda kväll när jag ska gå och lägga mig faktiskt. Det är intressant och man kan ju tolka det på olika sätt. Antingen är det ”Sagan om ringen” du ligger och lyssnar på eller så är det kanske någonting? Jag tar det med en nypa salt, men det är mycket om ”secret space programs” och så vidare. Det går rykten om att 1890… någonting… så var det en tysk dam som kunde telepati och fick en massa information om teknologi från någon annanstans. Sedan hade nazisterna sådana här ”breakaway sessions” och drog till Sydpolen där de utvecklade antigravitations-skit och så vidare. Så alla ufon som setts är egentligen tyska.
En helt annan sak. Låten ”Absinthe – Phoenix rising” handlar om misshandeln du råkade ut för för några år sedan. En sådan händelse måste ju ha varit hyfsat traumatisk?
Jag kommer inte ihåg någonting för jag var så full på absint. Jag vaknade upp på sjukhuset med tio stygn under ögat. Mer än så kommer jag inte ihåg. För mig har det inte riktigt hänt, om man säger så. Även om det har hänt, vad ska man göra? Det är inte så mycket att göra. Jag stod på fel plats vid fel tidpunkt, så jag gjorde någonting roligt av det istället och skrev en låt. Det är ju lite så. Man får faktiskt ta det bra med det dåliga. Det är en sak som är annorlunda på den här skivan, att det är lite mer humor i texterna. Det kan bero på att jag hängt med Till för mycket eller så kände jag bara att det var dags och inte bara vara svart hela tiden.
Hur funkar absint egentligen? Jag har själv aldrig druckit det.
Det beror på vad det är för absint. Det finns en ört eller något skit i som inte är laglig här. I Turkiet kan du köpa det och även i Frankrike, tror jag. De hade ju poesikvällar de här djupa människorna och drack absint och svävade bort lite grann. Jag har alltid varit så full när jag fått absint. Det är inte så att jag själv går och köper en flaska. Jag har faktiskt en flaska, men den fick jag i present. Jag kommer ihåg när jag var i Tyskland mycket. Det är ju 75%, så det är ganska starkt. I vanliga fall ska du ha en sockerbit på en sked, doppa på det där och sedan tända eld på det så att det smälter och sedan lägga i och röra runt. Det smakar väldigt mycket lakrits, mint och jävligt starkt. Ibland när man är ute och spelar drar man till någon krog på kvällen och då är det alltid någon som ska bjuda på en shot. Man tänker ju inte på det, utan det blir bara ”Tjena! Skål! Tack!” och sedan bara ”Åhhhh, fuck!” och då är man ju redan så jävla full. Antingen kommer det upp igen eller så biter man ihop och flinar och fortsätter med sin grogg. Det brukar sluta med många olika scenarior.
Det var ju egentligen tur att du var så full som du var när du blev påhoppad.
Precis. Annars hade man kanske börjat veva emot och då hade det kunnat sluta ännu värre. Jag har ingen aning.
Som jag förstått var det svårare med skivan den här gången, svårare att komma till skott och få ihop någonting?
Inte att komma till skott, men att få ihop det så att man känner ”Wow, nu känns det fräscht och bra!” Det var det jobbigaste. För det första visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen efter Lindemann? Ska jag repetera Lindemann med mig på sång eller ska jag försöka föra det vidare eller göra samma sak som förra skivan med Pain (You only live twice, 2011), som är fem år gammal? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra plus att jag hade snöat in på ”Ziggy Stardust” (1972) i tre-fyra år och när man sitter och lyssnar på det där går det inte att jämföra med någonting. Jag kände bara ”Vad fan ska jag göra?” Det var mina första problem, men sedan när jag kom igång sakta men säkert, kände jag att när jag man hade gjort ett riff eller en liten sak i en låt, så skulle man sedan gå till nästa grej och då kände man direkt hur det skulle vara. Det blir naturligt på något vis, men då sa jag nej till mig själv. (skrattar) ”Så ska du inte göra!” Man fick tänka mer och hoppa ur den här ”comfort zone” som man har och man sitter och litar på sig själv. Nu gjorde jag helt tvärtom, så det tog en jävla tid. Jag försökte jobba emot mig själv och hur jag brukar göra.
Det måste kräva en hel del disciplin?
Visst, skiten ska ut och andra ska lyssna på det, så man har ju det kravet på sig. Jag skriver först och främst för mig själv och är jag inte nöjd själv, då kan ingen annan heller vara det.
På den här skivan och även annat du gjort, är det så mycket som hörs i ljudbilden och man upptäcker nya saker vid varje lyssning. Är det svårt, med tanke på tekniken idag, att sätta stopp och säga att det är ”good enough”?
När jag började skriva på skivan i september förra året, så sa jag till skivbolaget att skivan skulle vara klar i juni. Jag satte press på mig själv plus att jag hade Dynazty-skivan som skulle ta en månad och sedan Sabaton, som jag skulle göra i två månader. Det var ganska mycket tid som försvann, så det gäller att vara fokuserad. Nu är det inte lika mycket på det här albumet, utan det är mer simpelt i produktionen och mer in your face. Jag vet att jag har lassat på jävligt mycket grejer på alla skivor man gjort. Så mycket det bara går in. Man har känt ”Det är inte bra ljud nog på det här. Vi måste fylla på med mer.”, men nu har man blivit lite bättre på att hitta mer ljud. Det är en hel jävla vetenskap att hitta nya ljud hela tiden och att orka sitta och skruva själv i ett para dagar för något som hörs i två sekunder. Man blir besatt.
Du nämnde ”Ziggy Stardust”. Är David Bowie någon som betytt något för dig?
Aldrig, förrän fyra år sedan när jag laddade ner en skiva. Jag gick in på iTunes och köpte den faktiskt för jag ville veta vad det var som är så jävla speciellt med den och sedan åkte jag dit. I två år lyssnade jag varje dag på skivan. Nu är jag nere till några gånger i veckan.
Vad är det som är så speciellt med det albumet?
Jag vet inte vad det är? Skulle du ta bort sången så fattar man ingenting. Det är ackord hit och ackord dit och man får inget grepp på det och man vet inte vad som komma skall efter en vers och refrängen kan ta en helt annan väg. Det är det som är så fascinerande och det var det som fick mig att verkligen fastna för skivan. Det är den och ”Hunky dory”, men sedan är det nog inte så mycket mer. Jag gillar det där konstiga. One of a kind.
Minns du vilket album som först fick in dig på hårdrock?
Brorsan var fem år äldre och vår granne var tio år äldre och han var helt besatt av vinyl och kom hem med tre-fyra nya skivor i veckan. Där var det allt från The Ramones till Chicago. Han köpte allt och man blev matad med allt. Jag tror den riktiga hårdrocken för mig var säkert KISS. Första skivan jag köpte var ”Destroyer” 1976, så det var nog det som satte sig. ”Åh, rockstjärna! Fan vad coolt!” och är man sex år gammal är det lite speciellt.
Hur känner du inför den dagen då rösten kanske börjar krackelera, så som Stanleys gör nu? Kommer du köra in i kaklet ändå?
Ja, känner jag mig rätt så… Nej, man vet nog när man måste backa och då får man kanske hålla sig till att sjunga i studion, det tror jag. Jag försöker ju pusha mig själv hela tiden till att sjunga bättre. Det är något som varit sekundärt för mig, Men nu med senaste skivan kände jag att nu jävlar ska folk höra vad jag sjunger och det ska vara rent. Vi får väl se hur det blir live? Vissa grejer är jävligt höga så jag vet inte hur jag ska fixa det? Den dagen den sorgen. Jag har fortfarande några veckor på mig.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk