RECENSION & GALLERI: Stämningsfullt och intimt med Pain of Salvation

Pain of Salvation kommer till Göteborgs Sticky Fingers, nyligen återförenade med sin forne gitarrist Johan Hallgren till många gamla fans förtjusning. Bandet är piggt, spelglädjen är tydlig från stunden de kliver upp på scen och det är precis så opretentiöst och avslappnat som man vill att en klubbspelning en söndag ska vara.

PoS har en minst sagt ”dignande låtskatt” som man säger på kultursvenska, de har gjort flera rejäla jämnfotahopp från genre till genre genom åren. Vilken slags setlista man kan förvänta sig denna Novemberkväll 2017 är med andra ord ganska spännande. Under 90-talet och tidigt 2000 hyllades Pain of Salvation nämligen som ett av de ädlaste banden inom svensk så kallad ”krångelmetal” vid sidan av Meshuggah och Opeth, men de har sedan dess gjort radikala skiften mot 70-talspop, via melankolisk folkmusik, obskyr symfonisk konstrock och Daniel har till och med rappat vid tillfällen. Att sy ihop en låtordning som täcker alla dessa decennier av experimentation samt att inte göra några fans besvikna och dessutom få till lite schysst allsång under 90 minuter, kräver säkerligen en del pusslande från bandets sida, vilket de ändå lyckas väldigt bra med.

Sticky Fingers kan, med sin intima rockklubbskänsla, ofta locka mer nyanserade band såsom Pain of Salvation att köra på säkra kort och välja ut sina ösigaste rockdängor för en kväll som denna. Men Pain of Salvation gör det enligt mig bättre valet och utnyttjar istället den intima lokalen och publikens uppmärksamhet för att bygga stämning, visa dynamik och nyanser i sin musik. Under stor del av konserten får Daniels fantastiska röst och texter flöda ganska ostört genom högtalarna. Ibland är det så avskalat, finstämt och försiktigt att publiken nästan håller andan. När bandet väl väljer att skaka väggarna ordentligt med smattrande bastrummor och manglande 7-strängade gitarrer blir det desto mer dramatiskt och mäktigt. Dock i tillräckligt korta doser för att inte bryta ut i moshpits och ölspill. Pain of Salvation underskattar alltså inte sin publiks koncentrationsförmåga, och det jubel som bryter ut mellan låtarna visar klart och tydligt att publiken uppskattar låtvalen.

Bandets tekniska förmåga att sjunga och spela tror jag inte att någon i publiken tvivlar på. När hela bandet sjunger flerstämmigt blir känslan i det närmaste sakral. Jag skulle även säga att både Daniel och Johan spelar bättre gitarrsolon på sistone än de kanske någonsin gjort, så gitarrnörden i mig går hem riktigt nöjd ikväll!

Kort sagt kan kvällens spelning sammanfattas som stämningsfull och intim, med stort fokus på sång, text och ljudlandskap snarare än tekniskt metalfippel och röj. Publiken är stillastående men uppslukad i musiken. Den som förväntat sig tidiga Pain of Salvations svåraste taktarter, mängder av solon och Daniels mest stratosfäriska falsettoner kanske går hem lite besviken, men det är å andra sidan inte riktigt samma band som står på scenen ikväll. Personligen är jag väldigt nöjd, och även om jag hemskt gärna skulle se ett gig med gamla progmetal-låtar och ännu ett med känsliga Road Salt-låtar, så är kvällen en bra avvägd blandning av allt vad det här bandet har att ge.

Text: John N
Foton: Therés Stephansdotter Björk, Stephansdotter Photography