Så fick man då äntligen se dem. Hur jag kunde missa bandet när de var här i början på 90-talet är fortfarande något jag inte riktigt kan förstå. Däremot åkta jag bl a och såg Toto i Göteborg hösten 1992 och sov sedan i bilen efter giget. Hjärnsläpp? Kanske.
Nu skriver vi 2017 och tre av fem originalare står tillsammans på scen och det är ju kul. Turnén är en rungande succé och de tjänar pengar som aldrig förr. Kommer det bli ett nytt album? Tveksamt, men den som lever får se, brukar man ju säga.
Giget på Friends varade i 3 timmar och 10 min och det var väl minst en timme för mycket, om man ska vara helt ärlig. På något vis blev det overload på allt och emellanåt en något tungrodd mastodontkonsert. Stark öppning med makalösa “It´s so easy” och “Mr Brownstone”, tätt följt av “Chinese democracy”, som i ärlighetens namn, få bryr sig om.
Sedan rullar det på av bara farten, eller farten och farten. Problemet är att giget aldrig riktigt lyfter. Vi bjuds på mängder av fantastiska låtar från “Appetite for destruction” (1987) och “Use your illusion” (1991) och materialet i sig är oslagbart, men det blir aldrig det där riktiga rivet. Att medlemmarna dessutom visar noll kemi på scen gör också att partystämningen förtas. Knappt ett leende och ingen interaktion gubbarna emellan. Det ser från och till lite stelt ut. Men när sedan “Coma” drar igång är allt förlåtet, åtminstone i några minuter. Låten verkar genomgående slaktas i recensioner, men själv ser jag detta stycke musik som en av konsertens höjdpunkter.
Sedan var det det där med alla covers och solon. På tok för många av båda delarna. “Live and let die” och “Knockin´ on heaven´s door” är helt ok, då låtarna numera är synonyma med bandet, men alla de andra blir mest transportsträckor, inklusive hyllningen till Chris Cornell via bandets tolkning av “Black hole sun”. Men det är fanimej en galen låtskatt bandet besitter och jag hade hellre sett fler egna låtar än att få höra covers på Pink Floyd-låtar (inget fel på PF dock) eller The Who-låtar (inget fel på dem heller) elle de alster som luftas från “Chinese democracy” (2008).
En sak är dock säker, Axl sjunger numera som den mystiska rockgud han är. Han uppvisar en jäkla styrka i piporna, vilket är otroligt kul. När jag intervjuade Melissa Cross (känd röstcoach) förra året, var hon säker på att han tagit sitt sunda förnuft till fånga och jobbat med en röstcoach. Hur som haver, Axl var en vinnare under kvällen.
Sammanlagt då? Jo, det var förbannat kul att se och det lät otroligt bra rent musikaliskt, men det blev för mycket av allt på något vis. Och i ärlighetens namn, scenshowen var inte så mycket att ha. Nog skulle de kunnat ha hitta på något roligare än det som visades upp, eller? Kanske nästa gång?
Text: Niclas Müller-Hansen