RECENSION & GALLERI: Rammstein, Stockholm Stadion 20190814

Det brakar loss med en rejäl smäll ganska så prick 20.30. Undertecknad hoppar till, som de flesta andra, och sedan är spektaklet igång. Faktum är att det är första gången jag ser tyskarna live och kan villigt erkänna att hemma i skivsamlingen står endast en samlingsplatta, olyssnad. Jag tilltalas nog mer av estetiken och den STORA showen, än själva låtkatalogen. Men visst har Rammstein ett fläskigt låtmaterial, även om Ministrys “Just one fix”-riff ljuder genom flertalet alster.

Scenen är snygg. Stilren och gråsvart och får mig att tänka på Rolling Stones “Urban jungle”-turné 1990. Den scenen var betydligt mer färgsprakande i sitt utseende, men enormt stor och bjöd också på ett högt torn, så som tyskarna gör. Dock är det Rammsteinska bygget mer bastant och framförallt mer tyskt. Och mer gråsvart på ett ytterst snyggt sätt.

Det brinner friskt under tyskarnas liveshow och eldkastarshowen i “Mein teil” är kul, men kvällens absoluta höjdpunkt är den avskalade “Engel”, som kommer i tredje akten. Framförd på en mindre scen i publikhavet får den ett helt nytt liv och visar upp tyskarna på ett sätt som gör dem mindre kantiga. Dessutom snyggt med låttexten på den stora skärmen på huvudscnen, vilket gör att de som ännu inte memorerat texten, kan bidra med sitt skoltyska uttal i full blom.

Efter “Engel” tar sig herr Lindemann själv tillbaka till den stora scenen medan resten av bandet bärs fram på tre stora gummiflottar på publikens armar. Väl framme fälls bryggan ner och Lindemann välkomnar med ett handslag samt skylten “WILLKOMMEN” En jäkligt snygg kommentar i den städiga flyktingfrågan som råder. Enkelt, men fantastiskt spot on.  Snabbt följd av discodoftande “Ausländer”

Annars är klassiker som “Du hast” och “Sonne” storartade arenanummer där den sistnämnde bjuder på så mycket eld att hettan stannar kvar i ansiktet långt efter. Även en ny liten sak som “Deutschland” sitter som ett smäck och “Mein Hertz” och “Puppe” låter väldigt bra. Mitt enda problem är att det från och till blir lite för jämntjockt. Kanske är jag bara gammal, men ibland påminner riffandet för mycket om föregående riffande, om man säger så. Inget sticker egntligen ut, förutom tidigare nämnda och åter igen, briljanta, “Engel”

Men som sagt, det är en oerhört snygg show, framförd med tysk precision in till sista eldsflamman. Och det är högt. Utan tvekan den högsta ljudvolym jag upplevt på väldigt länge. Att då glömma öronpropparna hemma är en stor miss, men jag tror jag överlevde. Vi får se. Kanske blir det så att tyskarna riffade sönder hörseln. Den som lever får se.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk