Neonrosor och tårar – Stockholms hårdrockshistoria del 2 (1972-1975)
David Bogerius bjuder här på del 2 av den mycket intressanta artikelserien om huvudstadens hårdrockshistoria. Det här är utan tvekan en kulturgärning av sällan skådat mått. Läs nu och låt samtidigt ett av Neon Roses album spela i bakgrunden.
JÖRGEN HOLMSTEDT, MUSIKJOURNALIST: Vi är ganska många som är överens om att Neon Rose var det första svenska hårdrockbandet. Det fanns ju band som November och Kebnekajse som var före men även om de var hårda så var det rätt mycket blues och folkmusik. Det var likadant internationellt med grupper som Cream och Vanilla Fudge som var ett försteg till hårdrockband som Deep Purple och Led Zeppelin. Hur som helst känner jag många som tycker att Neon Rose var helt fantastiska och de hade verkligen sin egen identitet. Sätt på en låt som ”Love Rock” och du hör direkt att det är Neon Rose. När A Dream Of Glory And Pride gavs ut så var jag en fattig 13-åring vars pengar bara räckte till skivor med Sweet och Slade så det var först senare jag upptäckte Neon Rose. Jag hade inte råd att ta reda på hur Tears lät heller.
ROGER HOLEGÅRD, SÅNGARE I NEON ROSE: I dag spelar jag helst vår tredje platta, Reload, men A Dream of Glory and Pride är den som betydde mest för oss och även innehöll vår mest kända låt: ”Love Rock”. Jag gillar fortfarande plattan och tycker den är charmig. Vår dåvarande trummis, Stanley Larsson, spelade verkligen på trummorna.
PIERO MENGARELLI, GITARRIST I NEON ROSE: Vi kom lite för tidigt, mitt i proggen. Det fanns en tidning som hette Musikens Makt som recenserade vår första skiva och det var rena skämtet till recension (av Tomas Tengby, senare programledare i SVT och SR). Det stod att Neon Rose var en produkt och att folk borde lyssna på Nynningen (ett socialistiskt proggband) i stället. Vi blev inbjudna till Roger Wallis som hade startat ett mycket progginriktat skivbolag. Det hette MNW och låg ute i Waxholm. Vi åkte dit och spelade upp våra låtar för Wallis och började med ”Primo ”som är helt instrumental. ”Det här är bra” sa han entusiastiskt med sin engelska brytning, men sen kom nästa låt där vi sjöng – på engelska. Då liksom kröp han ihop och tystnade. ”Varför sjunger ni på engelska” fick han ur sig till slut och det var lite extra lustigt att höra eftersom han var från England. Men det var så det var i proggrörelsen, det var fult att sjunga på engelska. Sen publicerade Musikens Makt en artikel där stod att ”Neon Rose förnekar sitt ursprung” och återgav sådant vi sagt till Wallis under vårt samtal. Det var lite märkligt eftersom vi inte var där för att ge någon intervju eller så. Och man kan ju undra vad de menade med vårt ”ursprung”. Jag är kvarts finne, kvarts italienare, kvarts svensk och kvarts vallon.
När vår första platta kom ut var vi helt ensamma om att spela den typen av musik i Sverige. Det är klart att det fanns andra svenska band som spelade någon form av hårdrock eller covers på andra gruppers låtar men det fanns inget svenskt band som oss. Någonting hade ju hänt när Deep Purple och Led Zeppelin slog igenom men för mig hade intresset väckts med The Beatles som jag fortfarande tycker är det bästa konceptband som någonsin funnits. Sen kom The Rolling Stones och var lite bluesigare och tuffare med attityd och det är aldrig fel när det gäller rock and roll. Efter det började det smälla till rejält för mig med Cream, Jimi Hendrix och The Doors. Jag låg i sängen med hörlurar och lyssnade på skivorna från början till slut.
Jag bodde på Wallingatan i Stockholm och där bodde också Basse Wickman som är fyra år äldre än mig. Basse spelade med Py Bäckman i ett band som hette Baby Grandmother och genom gemensamma polare fick jag frågan om jag ville följa med på en spelning som roddare och hjälpa till att bära. Jag hängde på och stod sen ute i publiken och kollade när de lirade. Det körde mycket av The Hollies och Neil Young-stilen och jag stod där och upplevde ett sådant mäktigt tryck att det var något som väcktes inom mig. Just då var jag inne i period där jag mest hängde med äldre polare till olika discon för att försöka komma in och ragga brudar men efter att följt med på ytterligare några spelningar med Basse Wickman så kände jag att jag måste starta ett band. Jag började sätta upp lappar och annonsera efter andra att spela med och lyckades få ihop en variant på ett rockband som fick repa på Pistolteatern på Rörstrandsgatan ett tag tack vare kontakter i teaterbranschen. Min bror Benno var med på bas och efter ett tag fick jag nys om Roger Holegård som sjöng och ”Kenneth Krull” Olofsson som spelade trummor. Vi började repa ute i ett hus i Häggvik bland en massa dansbandsmusiker. Vi drog på med våra 100 watts Marshall-stärkare och vid något tillfälle kom det ner en farbror och sa att vi inte kunde fortsätta för att det hade åkt ner några vaser i lägenheten ovanför. När vi inte repade satt vi ofta och lyssnade på plattor hemma hos Roger. Han hade massor av skivor och spelade Alice Cooper och annan ny amerikansk rock. Själv hade jag mest lyssnat på engelska band och artister. Vi lyckades få tag på en replokal i Hamburgerbryggeriets källare, en lokal på 100 kvadrat och jag minns att vi pröjsade 416 kr och 20 öre i månaden. Man kan säga att det var där som Neon Rose formades för efter det fick vi vår första spelning – på Bagarmossens ungdomsgård. I slutet av giget skickade jag min Gibson-gitarr rakt ut i luften så att halsen knäcktes och jag ångrade mig väldigt mycket efteråt. Efter det fick vi första spelningen på ett populärt ställe som hette Groupie och låg på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Då hade ”Kenneth Krull” tröttnat och ersatts av Stanley Larsson. Kenneth hade fått ett bra jobb och blev världens businessman sedan så han gjorde nog rätt.
I samma veva bytte vi namn till Neon Rose. Spider funkade inte eftersom David Bowies band hette Spiders from Mars. Vi ville ha ett namn som signalerade storstad men samtidigt representerade vår mjuka sida då vi hade en del lugna och akustiska låtar. Jag tror det var Roger som kom upp med neon och det är ju verkligen storstad, man tänker sig ett hotellrum i New York med en neonskylt, typ ”Tonys Bar” utanför fönstret. Jag tänkte att en ros växer igenom asfalt och cement och där hade vi det – Neon Rose.
ROGER HOLEGÅRD: Vi var överens om att byta namn, bland annat för att Alice Coopers band tidigare kallat sig för Spiders. Men när Piero inför en spelning döpte om oss till The Nazz (efter låten ”The Nazz Are Blue” av The Yarbirds), hade han inte rådfrågat oss andra. Vi tyckte inte alls om det och dessutom fanns det redan ett annat band som hette så. Neon Rose funkade bättre och då, när inte Internet fanns, så var det i alla fall originellt.
PIERO MENGARELLI: Vi fortsatte att repa och gjorde flera spelningar på Groupie. Vi blev lite av ett husband där och började dra mer och mer folk. Efter en spelning kom Stefan Schröder från skivbolaget Phonogram fram till oss och sa att han ville ge oss ett skivkontrakt. Vi var fruktansvärt nöjda, det var ståpäls hela vägen till de flotta lokalerna på Östermalm där vi skulle skriva på kontraktet. Det var en sådan känsla att se papperet ligga där på bordet. Sen gick det fort. In i studion där Anders Oredsson höll i spakarna.
Vi spelade in på tre veckor med åtta kanaler och på den tiden skulle ljudet vara så torrt och stumt som möjligt. Man satte tejp och skumgummi överallt för att få bort så mycket resonans som det bara gick. När man sa något var det som att orden bara föll ner i golvet. I efterhand tycker jag att det är det artificiella studioljudet som är det tråkigaste med skivan, men även om det är lite amatörish, lite oslipat instrumentalt, så är det bra låtar..
ROGER HOLEGÅRD: Vi låg helt fel i tiden med vår hårdrock 1974 och hade ingen som helst support från radio eller tv. Radiohuset var ockuperat av vänsterrörelsen och sjöng man inte på svenska så var det rätt kört. Men vi visste vad vi ville och hur det skulle låta och den dåliga uppbackningen hindrade inte folk från att tycka om skivan. A Dream of Glory and Pride sålde, liksom alla våra plattor, mellan 10 och 15 000 ex. I dag hade det varit en fantastisk siffra men då var det bara OK. Vi ville spela vår musik på vårt sätt och det var kanske inte så smart men vi var samtidigt väldigt ärliga. Lyckligtvis för oss var det inte nödvändigt med hitlåtar för att sälja LP-skivor på den tiden. Folk köpte och lyssnade på hela album med grupper som Emerson, Lake and Palmer och Yes och många ansåg att singlar var lite töntigt. Tänk vad skönt det var på den tiden när man la sig i sängen med texthäftet och hade musiken från vinylspelaren i sina hörlurar.
PIERO MENGARELLI: Genom att vi låg på Phonogram fick vi EMA Telstar som bokningsbolag för att komma ut och spela. Tyvärr hade vi oturen att hamna på deras dansbandsavdelning med Anders Henriksson som bokare. Han satte oss på ställen som Baldakinen i Uppsala. Det kunde räcka med ett slag på baskaggen för att någon i lokalen skulle skrika åt oss att sänka.
ROGER HOLEGÅRD: Vi fick nästan alltid höra att vi spelade för högt. Det fanns ingen master volym på förstärkarna på den tiden så det var svårt att få det att låta bra. Däremot fanns det decibelmätare som kunde slå ut strömmen om ljudet blev för högt. Det hände ganska ofta, så vi fick lära oss att koppla förbi decibelmätaren för att kunna spela så högt som vi ville. På Gröna Lund var det emellertid inga problem att dra upp förstärkarna. När vi spelade där hade folk stått på Fjällgatan på Södermalm och hört oss hur bra som helst.
PIERO MENGARELLI: Singeln ”Loverock” var nära att komma in på ”Tio-i-topp” i radio men lyckades inte ända fram. Det var ändå tillräckligt för att vi skulle bli uppmärksammade. Ryktet om oss som ett ballt liveband började spridas och vi drog mycket folk på spelningarna. Vi spelade alltid högt och hade en kaxig attityd vilket var väldigt ovanligt för ett svenskt band. När vi spelade kom alla som gillade rock och inte var proggare, vi hade en långhårig Neon Rose-hejarklack som alltid dök upp.
NALLE PÅHLSSON, MUSIKER, PRODUCENT OCH LÅTSKRIVARE: Jag var elva år när jag hörde ”Love Rock” på radio. Jag fastnade direkt och trodde att det var något engelskt eller amerikanskt band. Jag tyckte ju att det lät helt i linje med Deep Purple och Led Zeppelin som jag lyssnade mycket på. Sen fick jag reda på att en polare hade köpt de två första Neon Rose-plattorna så då spelade jag in dem på en kassett som sedan gick varm där hemma. A Dream of Glory and Pride är en fantastisk platta, precis som de två som kom efteråt. De håller än i dag och Benno Mengarelli är fortfarande en av mina största influenser som basist. Jag plockade ut varenda ton han spelade och det var otroligt snygga baslinjer med stor pondus. Jag tänker fortfarande på det när jag spelar vissasaker vid inspelningar och så: “Det där har jag fått från Benno!” Det var många av mina kompisar som gillade Neon Rose. Jag och trummisen i mitt dåvarande band var med i deras fanclub som hade postadress Johanneshov. Jag har fortfarande kvar det mesta jag fick därifrån i en pärm.
PIERO MENGARELLI: I samma veva som A Dream Of Glory And Pride kom ut och började sälja en del så dök de här sminkputtarna i Tears upp. Dom körde plötsligt hela Ziggy Stardust-prylen med glamrock och vi märkte att EMA Telstar sponsrade dem som fan. Det gjorde oss så förbannade för när vi gick till EMA och behövde pengar till nya strängar och sådant så skickades vi bara vidare till Phonogram som i sin tur bara bollade oss tillbaka till EMA. Dessutom hade vi så låg procent på skivförsäljningen att det var löjligt. Vi hade så taskigt med stålar att vi tvingades ta jobb på fulltid vid sidan om eller leva på snälla flickvänner och andra tjejer som hjälpte till. Skivbolaget var fruktansvärt snålt och det enda Stefan Schröder på Phonogram kunde göra för oss var att ta ut oss på krogen för då kunde ha ta det som representation. Då blev man flott bjuden men samtidigt tänkte man ju att ”det här har ni råd med men ni kan inte hjälpa oss så vi kan köpa ordentliga gitarrsträngar”.
Tyvärr fanns det en uppgörelse om arbetstillstånd som hindrade svenska band från att spela i England och USA medan engelska band kunde komma hit till Sverige och spela hur mycket de ville. Det var först när Abba blev stora utomlands som det där ändrades. Det var synd för oss för hade vi procentuellt sätt sålt lika mycket skivor i England så hade vi blivit mångmiljonärer. Skivbolaget ville naturligtvis smida medan järnet var varmt så därför spelades vårt andra album in redan samma år som det första. Den fantasilösa titeln, Two, säger det mesta tycker jag och vi var heller inte redo för att släppa en ny skiva så snabbt. Vi hann aldrig repa låtarna och heller aldrig spela dem ute. Även om en del av materialet var bra så hann vi inte få ihop det riktigt. Jag minns att jag satt och jobbade med en text till en låt natten innan den skulle spelas in och jag kom inte på något bättre att skriva om än om min vånda. Det var något i stil med ”I’m sitting here with the pen in my hand”. Hela inspelningen kändes väldigt pressad och jag minns att vi hade en mixersnubbe som var jättetråkig och satt och gäspade hela tiden. Men det var i alla fall 16 kanalers inspelning, wow! Det visade sig att vi hade en polare, Gunnar Hallin, som var grym på gitarr, så han kom in som femte medlem då Roger lessnat på att spela och ville koncentrera sig på sången. Till viss del tror jag det berodde på att Roger aldrig lärde sig att stämma gitarren. Gunnar funkade skitbra i Neon Rose och körde sina finsolon på sin skitsnygga svarta Les Paul-gitarr. Han och jag fick väldigt olika ljud från våra gitarrer och det var häftigt. Som musiker tillhörde han en annan klass än jag som var den som såg till att det skramlade. Lite mer pedal to the metal. Min största uppgift var annars att bromsa Benno och Gunnar så det inte blev för krångligt i arrangemangen. Two sålde ungefär lika mycket som vår första skiva. Det var några som backade upp oss, framför allt Hans Hatwig som gav ut tidningen Poster. EMA Telstar bokade gig hela tiden men det var alltid helgsvängen på 48 timmar med två spelningar så vi låg aldrig ute några längre perioder i streck. Det var mycket packa in och ut ur bilen och Roger och Stanley surade ofta till. ”Det här är som ett jävla fängelse, man ska bara lyda order” sa Roger när jag och Benno var på honom om att han skulle hjälpa till att bära. Men någon var ju tvungen att göra det och varför skulle bara tre av fem jobba? Stanley hoppade av direkt när han fick ett erbjudande av ett band som hette Nature. De spelade bland annat med Ulf Lundell. Då ruttnade även Roger och sa upp sig men vi lyckades övertala honom att stanna. Vi annonserade att vi sökte ”tung tummis till hårdrockband” och då hörde en kille från Norrland av sig och meddelade glatt att han vägde 120 kilo. ”Ring inte oss, vi ringer dig” sa vi…
Lyckligtvis kände Gunnar en trummis vid namn Thomas Wiklund som kom ner till replokalen i Hamburgerbryggeriet. Vi andra blev helt sålda direkt eftersom han spelade som Ian Paice i Deep Purple. Stanley hade varit väldigt ambitiös men han var mer en jazztrummis medan Thomas hade det här storbandsvänget som jag gillar. Hela våren 1975 repade vi jättemycket och skrev nya låtar innan vi åkte med det skotska bandet Nazareth på deras Nordenturné . Vi var förband med allt vad det innebar och det var ofta en massa om och men och oklart om vi skulle hinna spela eller inte men till den första spelningen på turnén, som ägde rum på Olympen i Lund, fick vi tillgång till deras ordinarie ljudtekniker och mixerbord och då skåpade vi ut Nazareth. Sångaren Dan McCafferty och de andra i bandet hade stått längst bak i lokalen och bara gapat medan vi spelade. Till nästa spelning, i danske Vejde, fick vi inte alls samma förutsättningar men ändå fick vi med oss publiken. Under sista låten, ”Is There An Eden”, reste sig ett tusental personer upp och rusade fram till scenkanten. Vi skulle även ha spelat Konserthuset i Stockholm men vi stoppades av en ny regel som förbjöd förband i lokalen. Anledningen var att man ansåg att det blev för mycket stök och fylleri i pausen mellan banden. Trots allt strul var det ändå en lyckad turné med Nazareth. Vi bodde på jättefina hotell och åt kungliga frukostar och drack dansk öl. Veckan efter att vi kommit hem åkte vi till Hofors folkpark för en egen spelning, och då hade vant oss vid att kunna sprätta en öl medan vi kånkade med utrustningen. Vi satt och väntade på att någon skulle låsa upp så vi kunde bära in grejerna på scenen då det dök upp en sur gubbe som jobbade på folkparken och förklarade att det var ”absolut förbjudet att dricka öl” på platsen. Då var man tillbaka i verkligheten igen.
Under inspelningen av vår tredje skiva, Reload, hade vi Leif Mases som studiotekniker. Vi var tvungna att sluta spela klockan sex varje dag för då skulle han hem och äta middag, men annars så funkade det bra. Det var den roligaste inspelningen i mitt liv. Vi var ambitiösa och låtarna satt bra från början eftersom vi redan hade spelat dem en hel del live. Till Reload (en albumtitel som Metallica för övrigt lånade 30 år senare) hade vi verkligen hittat vårt sound. Rent musikaliskt kan jag tycka att det är jämställt med Deep Purple och de andra engelska banden som var störst då. Vi ställde up våraförstärkare och satte ut mikrofoner i hela rummet och började helt plötsligt att jobba som The Beatles gjorde. Då kunde vi utnyttja det riktiga ljudet i luften som finns. För några år sen hittade jag en inspelning som är gjord efter halva tiden i studion, innan alla påläggen, och där är ljudet är så klart att man nästan kan höra vilket plektrum och vilka strängar som används. Vi var för entusiastiska över de 24 kanalerna och gjorde en massa pålägg. Det låter bra men det hade blivit helt fantastiskt om vi behållit det vi hade i ”halvtid” och i princip bara lagt på lite körer och sång.
När Reload kom ut i affärerna så sålde den 10 000 ex första veckan och låg på en försäljningslista som hette Europatoppen, men där tog försäljningen mer eller mindre slut. Den köptes i stort sett av samma 10 000 personer som hade köpt våra två första album men vi hade inte fått några nya fans. Phonogram tyckte att inspelningen hade blivit så dyr att det inte fanns några pengar kvar till annonsering. Vi fick ofta frågan när skivan skulle komma trots att den redan var ute. Det var irriterande och vi var riktigt sneda på skivbolaget Den enda annonsen för skivan vi såg var en samlingsannons med en massa andra skivsläpp, bland annat Deep Purples Come Taste The Band, inför julen.
EMA Telstar hade i alla fall bokat in oss på en spelning på Jarlateatern i Stockholm och det kom riktigt hyfsat med folk. Spelningen gick skitbra men när publiken hade lämnat lokalen minns jag att jag satt ensam kvar på i mörkret på scenen och kände att allt var slut. Staffan Schröder från Phonogram hade varit eld och lågor i logen och gapat åt mig att ”nu smäller det!” men jag hade bara sagt att han skulle komma igen om två veckor så skulle jag tro honom då. Jag vet inte hur länge jag satt där på den nedsläckta scenen men jag minns att min känsla var väldigt stark. Jag skrev en låt om det efteråt som heter ”Neon Rose, 4th of December 1975”.
NALLE PÅHLSSON: Tyvärr fick jag aldrig se Neon Rose live, men däremot så har jag mixat live-spåren på deras återutgivningar på cd. Det är inspelningar från ett gig i Norge när Gunnar Hallin precis börjat i bandet och det låter riktigt bra. Det var en stor ära för mig att få medverka på det sättet med mina gamla idoler och förebilder. För mig kommer Neon Rose alltid att vara ett av de största 70-tals banden och nu liksom då gör jag ingen större skillnad på dem och exempelvis Deep Purple.
PIERO MENGARELLI: Vår sångare, Roger, hade en originell röst som man antingen hatar eller älskar men han betydde väldigt mycket musikaliskt för Neon Rose med sin känsla för harmonier. Dessutom var han duktig på att skriva bra riff och balla texter. Han hade förmågan att inte bara skriva i jagform, det blev nästan surrealistiskt på något sätt. Olyckligtvis så fungerade aldrig personkemin mellan mig Roger. Vi hade alltid lite svårt för varandra, även om jag inte kan tycka att han är en skit rakt igenom. Det fanns ändå en ömsesidig respekt och den finns fortfarande, åtminstone hos mig.
På grund av det klassiska – ett bråk om en tjej – hade även Roger och Gunnar kommit ihop sig. Gunnar var en otroligt skön snubbe som hade en jäkligt cool stil med sitt stora afrohår. Vi brukade blåsa in cigarettrök i hans hår och den åkte runt där i flera minuter. Han bara gravade åt det. Tyvärr tappade han mycket av sitt sken efter en svår bussolycka med Magnus Lindbergs band. Gunnar och hans flickvän var med på bussen och flickvännen blev svårast skadad. ”Vi syns sen” hade hon sagt till Gunnar innan hon åkte iväg med ambulansen men hon avled av inre blödningar.
I december 1975 ordnade Phonogram en julfest på Mosebacke och det var bara jag som tyckte att Svensson, en polare som var vår ”sjätte medlem”, skulle få följa med. De andra i Neon Rose tyckte att han var för jobbig. Det var ”du vet hur han blir när han dricker” och sådant snack men jag tyckte att det vore taskigt att inte bjuda med en kille som kämpat så mycket för oss. Han hade burit, kört bil och jobbat som ett svin när vi var ute och lirade. Det var framför allt Roger och Benno som var emot det men jag såg ändå till att Svensson fick en inbjudan till festen. Jag ansåg helt enkelt att han hade rätt att få komma.
Det var mycket folk på tillställningen, bland annat en hel del utländska skivbolagsbossar och deras kärringar. Vi hade hur trevligt som helst och alla, inklusive direktörerna, blev knalla. Plötsligt hörde man världens krasch och då visade det sig att Svensson hade börjat dansa med någon packad direktör som snubblat och sedan fallit över ett bord och börjat blöda. Det tog bara några sekunder innan Benno och några vakter slet tag i Svensson och slängde ut honom på gatan. Jag och Roger följde med ut och jag förstod att partyt var över för vår del. Vi gick från Mosebacke ner mot Götgatan och Roger var förbannad. ”Jag sa ju att Svensson inte skulle följt med på festen, jävla dumskalle!” sa Roger medan jag hävdade att det som hänt var en olycka. Vi argumenterade tills mitt italienska temperament kom fram. Jag blev så förbannad och trött att jag skällde ut Roger och bad honom dra åt helvete. ”Jävla idiot!” skrek jag, ”Jag vill aldrig se dig igen!”. Jag och Roger hördes aldrig efter det. Neon Rose stod utan sångare och i samma veva fick vi veta att skulle det byggas lägenheter i Hamburgerbryggeriet där vi hade replokalen. Det var så tråkigt för den hade nästan fungerat som en svartklubb. När krogen stängde stack vi nästan alltid dit med ett gäng brudar och polare och så satt vi där och puffade innan det blev jam sessions. I stället för Hamburgerbryggeriet fick vi tag på en lokal i Alvik som ägdes av SL. Det var någonting helt annat, ett bergsrum där fukten rann längs väggarna. Det påminde mest om en grotta och Benno stod och deppade och sa att allt var skit tio meter från oss andra i bandet. Vi försökte oss alla på att sjunga men det lät skitdåligt så vi annonserade efter en sångare, men fick bara svar från en massa gitarrister. Till viss del var det proggens fel att det var så få som ville sjunga för enligt proggarna var det fult att stå i centrum. När vi inte fick tag på någon ersättare för Roger så tröttnade i tur och ordning Gunnar, Thomas och Benno och hoppade av. Neon Rose bara vissnade medan jag var ung och kaxig och gapade och skrek, men känslan efteråt var att jag bara slängde bort allting. Jag tänkte att det skulle lösa sig utan några större problem men så var det inte. Jag tror att det egentligen var tyngst för Benno eftersom han är fem år yngre och älskade hela grejen med bandet. Han tyckte att jag var en idiot som hade tagit med Svensson på den där julfesten för annars hade Neon Rose funnits kvar som det var. Om vi hade hållit ut ett par år och gjort, säg, två plattor till så hade vi blivit miljonärer. Abbas framgångar hade banat väg och ökat intresset för svensk musik utomlands och proggen var på väg bort samtidigt som en ny våg av hårdrock var på ingång från England. Tiden hade hunnit i fatt oss, men vi kastade bort allt.
CONNY BLOOM, GITARRIST OCH SÅNGARE I ELECTRIC BOYS: Neon Rose var det första svenska hårdrockbandet som sjöng på engelska. Det var som ett internationellt band vilket var helt fantastiskt. Jag kommer ihåg att jag såg bilder på dem och en annan svensk grupp som hette Tears i Tiffany (poptidning som gavs ut 1972-76). Jag vet inte hur Tears lät, men jag minns att de var sminkade. Neon Rose hade jag heller inte några skivor med, men jag hade en stark känsla av att det var ett coolt band. Sommaren 1981 gjorde jag inget annat än att spela gitarr. Jag hade precis gått ut plugget och var väldigt seriös med musiken för min egen del. Däremot var det mer hej och hå i banden som jag var med i (bland andra Rolene och Roadrats). Jag var helt inne i mitt eget och kunde hoppa mellan grupperna lite hur som helst. Efter en spelning i Wasaparken kom det fram en kille som bara kallades för Svensson och som tyvärr är död nu. Han sa att han var polare med killarna i Neon Rose och att jag borde spela med dem. Han fick mitt telefonnummer och när sen Piero Mengarelli ringde upp så gick allt väldigt fort. Jag tänkte ”Shit! Det här är stort! Det är ändå Neon Rose!”. Roger Holegård var inte med i bandet längre då så det var Piero som sjöng. När han fyllde 30 år lite senare så var jag med och jag kommer jag ihåg att jag tyckte att han var väldigt gammal. Hur kunde han som var så gammal som 30 vilja ha med mig, som var så ung, i bandet?
Jag hade ännu inte hittat min grej spelmässigt utan försökte mest ta ut grejer jag hörde på skivor. Jag spelade med Neon Rose i drygt ett år och det var väldigt nyttigt för mig att för första gången få spela med folk som var bättre än vad jag var. Man utvecklas mycket mer när man måste skärpa sig och vara på tårna. Innan höll jag på med rätt mycket krångliga grejer på gitarren men i Neon Rose fick jag spela rak rock och lära mig att hitta groovet och få det att rocka ihop med det andra. Det var Piero Mengarellis rock and roll-skola.
Vi repade hårt och gjorde några demos med sikte på att spela in en ny platta som aldrig blev av. Det gjordes åtskilliga försök att få ihop det men det slutade ofta med att bröderna Mengarelli hamnade i luven på varandra. Jag har inga syskon så jag vet inte hur det är men jag antar att det är typiskt för bröder. Se på band som The Kinks och Oasis. Hur som helst så tyckte jag att det var väldigt synd för egentligen så var Piero och Benno en perfekt kombination musikaliskt. Benno var riktigt duktig på att arrangera låtar och hade ett jäkla sinne för melodier medan Piero var en riktig rock’n roll-snubbe som spelade lite skitigt och bluesigt samtidigt som han skrev bra låtar och texter med innebörd.
LARS ”FUBBE” FURBERG, SÅNGARE OCH GITARRIST I TEARS: Själv hade jag lyssnat mer på Sweet än på Deep Purple och var väldigt ”poppig”, men jag tyckte ändå att Neon Rose var bra. Framför allt var det vår gitarrist Eddie Eriksson som gillade Neon Rose. Han var också den som var mest ”heavy” av oss i Tears. Vi hade börjat spela tillsammans redan 1968 hemma i Eskilstuna. Vår första trummis hette Bengt Wahlters och hans pappa hade ett plåtslageri där vi fick hålla till. Vi cyklade dit med gitarrer och förstärkare på pakethållarna, pluggade in dem och drog på. I början lät det väl ungefär som det brukar på ett plåtslageri, men det tog sig. Då spelade vi en power-variant av bubbelgum-pop och timingen var riktigt taskig då den svenska popvågen (Hep Stars, Shanes m.fl.) sjöng på sista versen. Ändå gjorde vi oss så småningom ett namn på Stockholms ungdomsgårdar och inför sommaren 1972 var vi redo att skriva egna låtar och satsa på heltid då några av oss gått ut skolan och andra tagit ”sabbatsår”. Tack vare en skivinspelning som vi bekostade själva fick vi skivkontrakt med Sonet och vid det här laget hade Marc Bolan, David Bowie, Slade och framför allt Sweet blivit våra främsta inspirationskällor. Det fick oss att glida in på glamrockspåret med allt vad det innebar i form av färg i ansiktet och glittriga kreationer som syddes upp av de vi kände som kunde. När bokningsbolaget EMA-Telstar skrev kontakt med oss fick vi proffshjälp med sminket och blev dessutom sponsrade. Sponsoravtalet väckte naturligtvis vrede bland alla proggare. 1973 skulle man sjunga politiska texter på svenska, bära palestinasjal och gå i näbbstövlar, men vi åkte runt i platåskor och glitter och lirade rock n’ roll. Även om vi slog en hel del publikrekord i folkparkerna och även turnerade i grannländerna så var inte alla så välvilligt inställda. Det hände att vår tilltänkta publik satt ned på filtar och skramlade med ölburkar fyllda av stenar. Vår första platta, Tears, kom ut 1974. Någon på Sveriges Radio insåg då faran och såg till att lägga ner det populära programmet ”Tio i topp”. Topplistor var fult i proggarnas värld. Däremot fick stoltsera på veckans idolbild i tidningen Starlet. Senare samma höst spelade vi in Rocky-T och det var den enda gången vi fick jobba lite mer tillsammans med låtar till ett album. Vi kämpade på med en rullbandspelare i en nedlagd skola utanför Katrineholm och testade en massa olika ljud. Vi ville bestämma det mesta själva och fick nog ovanligt fria tyglar. Ljudet blev kanske lite obalanserat men ändå häftigt, framför allt lät vi tyngre och rockigare än tidigare. Ungefär samtidigt som skivan släpptes lyckades Kaj Kindvall på radioprogrammet Poporama kringgå topplisteförbudet med ”Heta högen”. Där blev vår kampsång för singelskivan, ”God Save The 45”, en riktig hit och låg kvar på ”högen” i sex veckor. På sommarturnén 1975 kom det väldigt mycket publik och i Östervåla, eller om det var Österbybruk ,var det ett sådant drag att vakterna kände sig tvingade att stänga av strömmen mitt under spelningen. Vi var ett typiskt liveband och när vi hade skippat sminket så togs musiken mer på allvar. Det blev vår sista turné och i dag kan jag tycka att det var synd, men vi hade bestämt oss för att lägga ner redan innan vi åkte iväg. Vi hade varit väldigt tighta sedan 1968 och var ganska trötta på varandra. Det blev som ett äktenskap som luckrades upp. Efter påtryckningar från skivbolaget spelade basisten Matti Vuorinen ändå in en tredje och sista Tears-platta med hjälp av två norska musiker. Den döptes till Romantic och gavs ut 1976. Jag låg i Lumpen vid tiden för inspelningen men kunde i alla fall vara med och lägga på sången tack vare en välvilligt inställd regementschef som gav mig en veckas permis.
RAGNE WAHLQUIST, SÅNGARE OCH GITARRIST I HEAVY LOAD: Vi såg inte upp till Neon Rose direkt men vi såg inte ned på dem heller. Vi hade etablerat en viss kontakt med bröderna Mengarelli så det föll sig naturligt att fråga dem om de ville åka på turné med oss. Jag vet inte om Neon Rose var det första svenska hårdrockbandet och jag har aldrig funderat på det heller.
Text av: David Bogerius