SWEDEN ROCK FESTIVAL 2017 Del 1

Då var man åter tillbaka på den blekingska landsbygden för en dos rock and roll av gammalt och mindre gammalt snitt. Resan ner via Skåne under onsdagen bjöd på regn i bibliska former, men när jag väl stegade in på festivalområdet strax innan 12 på torsdagen, bjöds det på uppehållsväder som senare omvandlades till strålande solsken och rejäl värme.

Jag snubblar rakt in i Phil Campbell and the Bastard Sons och en sak är säker, det låter inte som Motörhead. Det är en betydligt mer slätstruken hårdrock som framförs av gamle Phil och hans söner och det är egentligen inte så mycket att skriva hem om. Några timmar senare sitter jag öga mot öga med Phil och partar bl a om hans kommande soloalbum, som han inte verkar ha alltför bråttom med att färdigställa.

Great King Rat har återförenats och bjöd på en stabil underhållning då deras debut firar 25 år i år. Bandet fanns under en kort tid i början av 90-talet och låter väl i ärlighetens namn som så mycket annat som kom på sluttampen av det glada 80-talssoundet. Även om jag inte såg hela giget går det inte att förneka att låtar som ”Take me back” och ”Follow the rains” bjuder upp till en nätt dans. Helt klart en trevlig start på dagen.

Efter mat och dryck släntrar jag över till Nifelheim. Jag såg dessa herrar för X antal år sedan på SRF och minns en barnkista, men jag kan ha fel. I gassande sol får man nog säga att mörkrets kraft förtas en aning. Visserligen är det läder och spikar i överflöd, men det går ju inte riktigt att ta det här spektaklet på allvar, men det är kanske inte meningen heller? Bröderna Hårdrock är ändå lite underhållande på scen, men jag finner mig mest stå och undra om de någonsin råkat springa in i varandra med de där spikarna?

När Hellbutcher gormar om ”The final slaughter” står en snubbe bakom mig och avgrundsskriker tillbaka upprepade gånger. Jag påpekar hans sagolika styrka i rösten och får till svar ”Man måste ju. De är så jäkla härliga! Ett tag hade de ju Entombeds gamle trummis och då var de tre med flint. Så jäkla tufft!” Tufft vetefan, men all kredd till Nifelheim för att de kör sin grej fullt ut.

Doro Pesch strålar ikapp med solen och ser alltid ut att njuta på scen. Hon har dammat av ”Triumph and agony” som fyller 30 år i år och bjuder bl a på ”Kiss of death” som aldrig tidigare spelats live. När hon ska presentera ”East meets West” tror jag först att hon säger ”Are you ready for ISBIT?”, men inser sedan vilken låt som avses. Doro är Doro. Helt ok underhållning när du inte har så mycket annat att titta på.

Bäst under eftermiddagen är nog dock Ian Hunter. Ett skönt jäkla gung och tidigt i setet river han av ”Once bitten, twice shy”, som är en förbannat fin gammal sak. Det låter alldeles förträffligt och Hunter bevisar att gammal är äldst.

Alter Bridge spelar, precis som Doro, på största scenen och drar en väldans massa folk, men så blir det ofta på festival. Folk slökollar utan att egentligen bry sig om bandet i fråga. Myles Kennedy sjunger som en gud, men musiken har svårt att engagera mig. Det riffas som om det inte fanns en morgondag, men det berör knappast. Ärligt talat känns det ofarligt och uddlöst. Bäst är ”Cry of Achilles” och ”Ghost of days gone by”

Sist för undertecknad blir Aerosmith, men herrejävlar vilken avslutning det bjuds på! Steven Tyler är i toppform och inte kan väl det här vara deras sista turné? De är ju på tok för bra just nu för att lägga av. Jag såg nyligen KISS, gubbar i ungefär samma ålder, och nu snackar vi kvalitetsskillnad. Där KISS från och till blir lite som att bevittna en bilolycka, mest på grund av att Stanley inte längre kan sjunga, trycker Aerosmith plattan i mattan och levererar ett gig som utan tvekan är något av det bästa jag sett på år och dar. Hur i helsike kan den snart 70-åriga Steven Tyler sjunga med en sådan kraft i rösten? Visserligen har han lite hjälp med bakgrundssång från keyboardisten, men en sak är säker, Steven Tyler har många år kvar på toppen.

Det smaskas till redan i öppningslåten ”Let the music do the talking”, även om herr Tyler kommer in fel i början. Sedan rullar det på av bara farten. ”Young lust”, ”Crying”, ”Livin´on the edge” och ”Love in an elevator” är en svårslagen inledning och bandet levererar.

En och annan skavank finns det. ”Back in the saddle” låter lite halvsvajig och att slänga in två Fleetwood Mac-covers, ”Stop messin´ around” och ”Oh well”, är inget lyckat drag, men på det stora hela är det en förbannat bra show som det bjuds på i den blekingska natten.

Bäst är utan tvekan är ”Mama kin” och ”Chip away the stone”, samt den plikttrogna men så vackra ”Dream on”. Även om hela showen kretsar kring the Toxic Twins och herrarna Kramer, Whitford och Hamilton håller sig i bakgrunden, går det inte att förneka bandets vitalitet och spelglädje. Aerosmith på SRF 2017 var kanske sista gången vi såg dem på svenska mark, men om så är fallet var det en sjuhelsikes trevlig avslutning.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson