INTERVJU: Marco Aro från The Resistance

När vi ringer upp Marco står han och fryser bredvid en bandyplan och väntar på att sonen ska spela klart. Det är dock inte bandy samtalet ska handla om. The Resistance är aktuella med sitt andra album “Coup de grace” och tyngden och brutaliteten är lika hårt fastnitad på detta album, som föregående “Scars” som släpptes 2013. När samtalet var över hade vi kanske inte avhandlat det nya albumet i alltför många ord, utan språkade mer om sångteknik, aggressioner, Lemmy, Jesper Strömblads situation och det där första riktiga hårdrocksminnet:

Det starkaste minnet är när jag var 12 och jag fick ”Piece of mind” (1983) i julklapp. Jag fick den av morsan och tvingade morfar att lyssna på den. (skratt) Sedan fick jag en ”Maiden Japan”-tröja från Ohio (butik i Stockholm under 80-talet) och så fick jag ett nitbälte. Det var helt fantastiskt. Innan det hade jag legat i kuddrummet på fritidsgården i Gustavsberg, där jag växte upp, och lyssnat på ”The number of the beast” (1982), som de äldre killarna lyssnade på. Det inledande snacket i början var ju helt sinnes och jag undrade ”Vad är det som händer?”.

Du har en del skivor i ryggen. Är det fortfarande lika spännande inför varje nytt skivsläpp?

Marco: Jag skulle nog säga att det är lika spännande fortfarande, för annars skulle man lika gärna kunnat skita i det. Vissa skivor är man väl mindre nöjd med och andra är man jävligt nöjd med. Oftast är det så att de man själv är jävligt missnöjd med, är de skivorna som alla gillar. Det här är en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Det tog sex timmar att spela in sången. Det var ju bara att gapa och skrika, så var det klart. (skratt) Rösten idag, är ju inte lika krystad som den kanske var i början. Nu är det som en på/av-knapp och sedan blir man ju jävligt pepp. Är musiken brutal så blir det ju helt annorlunda. Det är därför jag sjunger lite annorlunda i The Haunted och The Resistance.

TR_MarcoAro1

Är man helt färdig i rösten efter en sådan inspelning?

Marco: Det är ju en teknikfråga som för vilken annan sångare som helst egentligen. Man kör med bukstöd och man sliter inte så jättemycket på stämbanden egentligen. Det jag mer råkar ut för är att jag får en sådan jävla huvudvärk. Det går åt så mycket syre och i det där lilla, lilla rummet finns det inte så mycket syre, så till slut får jag ont i huvudet. Det är väl det, plus att man tar i så jävligt. Live tar jag inte alls i lika mycket som jag gör i studion. I studion måste det kännas äkta enda inifrån själen, men kör man live får man tänka på att det kan vara fyra spelningar till och då måste man hålla tillbaka lite grann, om det ska hålla hela vägen. Jag har hittat en teknik live och sedan i studion är det bara full jävla gas.

Vi är födda samma år, 1971. Hur tidigt insåg du att det var det mer brutala soundet som tilltalade dig?

Marco: Jag hade mitt första punkband när jag var 13 och vi spelade traditionell svensk punk. Först sjöng jag, men de tyckte att det lät för jävligt och då fick jag spela trummor istället. (skratt) Jag spelade trummor fram till 1990 ungefär och då gick det från punk till hardcore till metal och sedan har jag pendlat där emellan. Alla de här tre musikstilarna har alltid varit väldigt kära mig. Att det sedan blev metal istället för hardcore eller vad fan som helst, är egentligen bara en slump, för jag älskar allt lika mycket. Brutal musik har jag nog alltid lyssnat på, men ju äldre man blir, desto mer accepterande för andra musikstilar blir man, jämfört med hur det var förut, då det var hårdrockare mot synthare. Idag är ett av mina absoluta favoritband tidiga Depeche Mode, vilket var helt otänkbart för 30 år sedan. Men har man en passion för musik, så kan man inte diskriminera på något sätt utan det är ju så att musik är musik, vilket är fantastiskt. Man blir inspirerad av allt.

Har du ett speciellt hårdrocksalbum du kan peka på, som var lite av en uppenbarelse?

Marco: Det starkaste minnet är när jag var 12 och jag fick ”Piece of mind” (1983) i julklapp. Jag fick den av morsan och tvingade morfar att lyssna på den. (skratt) Sedan fick jag en ”Maiden Japan”-tröja från Ohio (butik i Stockholm under 80-talet) och så fick jag ett nitbälte. Det var helt fantastiskt. Innan det hade jag legat i kuddrummet på fritidsgården i Gustavsberg, där jag växte upp, och lyssnat på ”The number of the beast” (1982), som de äldre killarna lyssnade på. Det inledande snacket i början var ju helt sinnes och jag undrade ”Vad är det som händer?”. Det var väl där det föddes lite.

Resistande

Med nya ”Coup de grace”, hur lång tid tog det från de första idéerna till det färdiga resultatet?

Marco: Jag skulle nog säga att det tog en och en halv månad. Grejen var den att vi skulle spela in en skiva och så fanns det krafter i bandet, som sa att det fanns 12 färdigskrivna låtar, men det visade ju sig att så var inte fallet. Då blev det panik, så det slutade med att Robban (Hakemo) skrev hela skivan, då han hade ganska mycket material. Jag sa ”Jag har inte tid att skriva texter till 12 låtar. Inte en chans.”, men då svarade han bara ”Jag skriver dem.” och då kände jag ”Bra. Knock yourself out.” Glenn (Ljungström) skrev ”Death blow” och sedan har det varit en del samarbete, men grunderna är Robbans. När han skickade över demogrejerna var det lite ”Nja, jag vet inte.”, men när man sedan hörde dem mer tydligt i studion, så var det en helt annan grej och då blev man pepp på att köra vidare.

Jag intervjuade Scott Gorham (Black Star Riders, Thin Lizzy) nyligen och han berättade då om en platta med Thin Lizzy, där han och Phil Lynott båda trodde att den andre hade skrivit låtar, vilket ingen av dem gjort och det slutade med att de skrev allt i studion.

Marco: Det var andra tider då och helt andra musiker än vad det är idag. Du skulle inte hitta ett modernt band idag, som exempelvis Bring Me The Horizon, som skulle kunna sätta sig ned och jamma ihop en låt. Det tycker jag är jävligt tråkigt, för så höll vi på mycket med The Haunted, att vi jammade ihop grejerna, men nu är det även en geografisk situation där också som gör att vi inte gör så längre.

Med tekniken idag, blir det mycket filskickande innan man ses i studion? Är det så det funkar numera?

Marco: Jo, det är ju så och det är den geografiska situationen vi befinner oss i. Med ”Scars” (2013) hade vi inte en enda gång spelat någon av låtarna tillsammans, förutom ”An eye for an eye”. Första gången vi spelade låtarna ihop var på en klubb, eller en båt egentligen, i Göteborg, som heter Rio Rio. När vi kom dit, så skulle de hålla med backline för det var en sådan där tatueringsfest och där stod en fendercombo och sedan var det något annat skit för gitarr och bas, vilket var helt obefintligt och trummorna var katastrof. Sedan fanns det två stycken IKEA-lampor, varav den ena var sönder och så var där en påle mitt i scenen, men det var roligt ändå. Det var första gången vi spelade låtarna.

TR_MarcoAro2

Kan den brutala musiken fungera som ren aggressionsterapi?

Marco: Absolut. Jag har varit en väldigt arg människa väldigt, väldigt länge i mitt liv och när jag sedan upptäckte den här grejen att man kan stå och skrika, det har hjälpt väldigt mycket. Speciellt på äldre dar, då är det ganska skönt att ha det här lilla utloppet några gånger per år, där man får springa iväg och bara skrika och vara dum i huvudet.

Blir låtarna bättre om man är på dåligt humör?

Marco: Nej, jag tror nog att jag skulle skrika sönder mig i så fall, får då tänker man inte ens på teknik utan står bara och vrålar för man är förbannad. Jag har faktiskt aldrig provat för jag har aldrig varit arg på så sätt. Joakim (Hedestedt) i Face Down, brukade sitta och provocera mig när jag skulle lägga sång, bara för att få fram det aggressiva. Han kunde sitta i kontrollrummet och skaka på huvudet, fast det egentligen lät bra. Till slut flyger man ju ut och skriker ”Din jävel!”. (skratt)

TR_JesperStrömblad

En helt annan sak, hur är det med Jesper (Strömblad)? Är det inte svårt att stå bredvid med tanke på hans situation?

Marco: Jo, det är det ju. Nu är det gudskelov väldigt bra med honom, men det är jävligt jobbigt att stå bredvid och titta på. Man vill göra så mycket, men man kan bara göra så väldigt lite. Men det är grejer vi egentligen inte ventilerar så mycket utåt, i och med att det är hans problem och det är bara han som kan svara på de frågorna.

Hur ser det ut med spelningar för The Resistance framöver?

Marco: Vi håller på och tittar på saker. Vi har fått lite erbjudanden om festivaler och så, men ingenting är spikat än överhuvudtaget. Vi har legat lite på sparlåga. Den här skivan skulle egentligen ha släppts i november och det var ju därför det var så jävla bråttom att skriva den. Sedan blev det helt plötsligt ”Nej, vi släpper den i januari istället.” och då blev det ”Men va fan ditt jävla nylle, det kunde du väl ha sagt då?”. Sedan hade vi lite otur med spelningar som blev inställda, så vi tappade lågan lite och vi har alla sysslat med annat, vilket gjort att The Resistance hamnat lite på ”the backburner”. Men nu har vi börjar titta och känna lite och det har rullat in lite intressenter. Vi får väl se.

Hur ser det ut på The Haunted-fronten då?

Marco: Vi åker till USA nu den 8:e februari med At The Gates, Decapitated och Harms Way. Vi delar ju medlemmar med At The Gates, så det blir en schysst grej. Därför har vi ett band mellan The Haunted och At The Gates, så Adrian (Erlandsson) och Jonas (Björler) får vila lite. (skrattar) Numera åker vi inte längre än på 10 dagar, för vi orkar ju inte. Vi är för gamla. Vi gör ”dansbandshelger” och sedan har man familj, så det finns inte utrymme för 3-4 veckors turnéer. The Haunted ska spela in i höst, är det tänkt och så släpper vi plattan i början på 2017. Det är ett nytt kontrakt på gång med Century Media och utefter det bestämmer vi sedan när vi ska gå in. Ola (Englund) skriver och Patrik (Jensen) skriver. Han har förresten skrivit en jävla massa grejer, som ligger i vår lilla dropbox och som vi klämmer och känner på. Jonas är ju ett sådant unikum så han kan bara bestämma sig för att skriva, ”Ok, nu ska jag skriva 8 låtar!” och så gör han det. Han och hans bror (Anders) är ju utvecklingsstörda på det sättet, men det blir ju alltid bra och det är det som är så irriterande. (skrattar)

Vad skulle hända om nu The Resistance tokexploderar och tar fart? Hur skulle du prioritera då?

Marco: Egentligen är det inte en prioriteringsfråga storleksmässigt, utan vi har en kalender där alla bandens medlemmar står med. Den som bokar ett datum, får det datumet. Det har varit många gånger som vi (The Haunted) har fått stryka på foten för att At The Gates är i USA och At The Gates har många gånger fått stryka saker för att Disfear gör någonting. Det funkar faktiskt jävligt bra och är det något som väger lite tyngre än det andra, så får man sitta ned och diskutera.

TheResistance1_MichaelaBarkensjö_webb

Hur ser du på den svenska metalscenen idag? Frodas den?

Marco: Jag skulle nog säga att den frodas och lever och att den föryngras lite. Smothered från Tyresö fyller det hål som Dismember lämnade efter sig och det är grabbar i 25-årsåldern. De var ju inte ens med när Dismember höll på, men de har helt axlat den manteln. Det finns små pärlor, men sedan är det ju vi gamla stötar som lever kvar och kanske snor plats från de banden som behöver komma fram. Det finns många band som skulle behöva vädra mer morgonluft än vad de får. Sedan finns det ju mycket ”Bandit Radio-crap”. Du vet, ”the douchebag at the gym”, han gillar Unguided och liknande. ”Va fan, kom igen nu!”

Nu har vi ju gått in i en tid då rockhjältarna dör.

Marco: Absolut, men å andra sidan är de ju faktiskt gamla och det måsta man också förstå.

Har du förresten något kul minne av Lemmy?

Marco: Nja, jag har ju inte suttit och snackat med honom, men när vi spelade med The Haunted 1999, så var vi ute med Testament i USA och under den turnén blev Jonas sjuk. Det var billigare för oss att flyga hem honom än att ha honom i USA och låta honom gå till läkare där. Vi spelade på The Whisky A Go Go och då kom Lemmy. Han stod och tittade på oss när vi spelade och sa ”Fucking good band, man, but where´s the bass player?”. Efter det kände jag att jag kunde gå och dö för nu hade Lemmy kommenterat vårt band. Han hade tydligen en privat fest vägg i vägg och var bara över för att hämta sprit på The Whisky A Go Go. Det var väl mitt minne med Lemmy. Han har kommenterat det vi gör och det räcker bra för mig. När man tittar på gamla intervjuer från 80-talet så var det verkligen ”loose cannon on deck” och det är så jäkla roligt. Man önskar att man själv kunde vara så. Helt ”carefree” och bara skita i allt och göra som man vill. Det funkar ju inte. Alla är ju så jävla känsliga hela tiden så man vågar fan inte säga något. Alla är kränkta eller så ska man avgå. (skratt)

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Michaela Barkensjö www.sinnersart.se

Đọc Truyện Ngôn Tình Online
Đọc truyện ngôn tình online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện kiếm hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện tiên hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Tiểu Thuyết Online
Đọc truyện tiểu thuyết gây cấn online cập nhật liên tục
Hướng Dẫn Nấu Ăn các món ăn đặc sản
Khám phá du lịch Việt Nam du lịch giá rẻ
Trang điểm làm đẹp tự nhiên hàn quốc
Trang điểm làm đẹp tự nhiên nhật bản
Review điện thoại sản phẩm công nghệ mới mỗi ngày
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P1 Bro là một dự án mã nguồn mở, cung cấp cho người dùng một giải pháp giám sát hệ thống, phân tích lưu lượng, thay đổi dữ liệu gói tin
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM hỗ trợ triển khai trên nhiều nền tảng hệ điều hành, kiến trúc CPU khác nhau; với phiên bản miễn phí
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM trong việc phân tích dữ liệu gói tin PCAP được thu thập từ dữ liệu tcpdump
bảo mật mạng Các bài nghiên cứu, xây dựng giải pháp mạng, phương pháp tấn công mạng; hệ thống IDS, network security monitoring; tường lửa,…
giới thiệu Intel Edison Các bài viết giới thiệu Intel Edison trong phát triển IoT và bảo mật.
Intel Edison – Wifi và ứng dụng trong mô hình mạng – P5 Intel Edison được tích hợp sẵn tính năng thu, phát Wifi giúp cho người dùng linh động trong việc phát triển các mô hình IoT cho từng trường hợp cụ thể. Trong bài viết này, tôi sẽ thực hiện hướng dẫn các kỹ thuật điều chỉnh và tùy biến mạng Wifi để ứng dụng vào môi trường mạng TCP/IP.
Giới thiệu Intel Edison Intel Edison là một kiến trúc máy tính có kích thước khá nhỏ tương đương một con tem; nó sẽ thay đổi cách nhìn của bạn về hệ thống tích hợp trong tương lai với sự phát triển ngày càng rộng rãi xu hướng IoT.
Intel Edison – Bluetooth – P2 Intel Edison được tích hợp sẵn Bluetooth Smart/Low Energy (BLE) cho phép bạn có thể kết nối đến Edison từ điện thoại thông minh và phù hợp cho bất kỳ dự án IoT nào mà bạn sẽ thực hiện trong tương lai thông qua Bluetooth.
Intel Edison – Tùy biến Bluetooth – P3 Mã nguồn BlueZ được cài đặt trên nền Yocto Linux cho phép người dùng Intel Edison tùy biến mạnh mẽ các thông số bluetooth một cách dễ dàng thông qua các tập tin cấu hình.
Tấn công máy tính Windows sử dụng Responder Việc tận dụng các tính năng phần cứng từ Edison (Wireless, Wired hardware) và tính tương thích mạnh mẽ của Yocto linux đã giúp choviệc phát triển các dạng tấn công trên môi trường đòi hỏi tính linh động trở nên dễ dàng.
Truyện tiểu thuyết tiểu thuyết cập nhật mới
Thủ thuật chương trình
Hướng dẫn làm trang sức tự làm trang sức đẹp và dễ dàng
Giới thiệu SDR – Ứng dụng MATLAB và RTL-SDR trong nghiên cứu sóng vô tuyến SDR cung cấp những khả năng phát triển linh động hơn nhiều so với phương pháp truyền thống sử dụng Crystal Radio Set rtl-sdr

Giới thiệu SDR – Theo dõi thông tin chuyến bay sử dụng MATLAB và RTL-SDR thu nhận tín hiệu ADS-B Automatic Dependent Surveillance Broadcast (ADS-B) là một công nghệ được sử dụng trong việc giám sát vị trí của máy bay khi đang hoạt động trên không. ADS-B cho phép máy bay gởi dữ liệu định kỳ theo khoảng thời gian cố định nhằm thông báo các thông tin như vị trí, độ cao, tốc độ, mã chuyến bay, số hiệu máy bay và các thông tin khác.