För en tid sedan fick jag möjlighet att tillsammans med basisten Fredriq Leclercq och producenten Jens Bogren lyssna på bandets kommande album. Det här får bli en liten teaser inför Rocksveriges kommande intervju med Herman Li och Sam Totman.
Jag går in genom en oansenlig dörr och rakt in i ett parkeringsgarage. Ja, ibland får man den där känslan av att man kommit helt fel. Så är dock inte fallet den här lite kyliga tisdagskvällen då Fredriq Leclercq från Dragonforce och mästerproducenten Jens Bogren bjuder in till förhandslyssning av Dragonforce kommande album, ”Maximum overload”, i en liten studio mitt i Gröndal utanför Stockholms tullar. Det är en gemytlig samling människor som samlats. Rent utav ett litet mini-EU, där journalister från England, Italien, Holland, Tyskland och Spanien gladeligen hugger in på alkoholen och snacksen det så frikostigt bjuds på. Det blir lite vänligt chitchat, innan Jens bjuder oss vidare in i det lilla kontrollrummet och det är då det slår mig att vi befinner oss i samma studio som jag gjorde min albumdebut i, för några år sedan. Där bakom glasfönstret stod jag och agerade amerikansk nyhetsreporter till ett intro på en av låtarna på Slingblades debut ”Molly Black”. En otroligt kul upplevelse och definitivt en erfarenhet rikare.
Ikväll ser dock studion annorlunda ut. När jag var där sist, kändes den ganska sliten, men nu är den betydligt mer uppiffad. Tidigare om åren har band som The Hives, The International Noise Conspiracy och Sahara Hotnights spelat in här, många gånger under översyn av mannen som drog igång det hela, Pelle Gunnerfeldt. Jens Bogren berättar att han nu utvidgar sitt lilla studioimperium, har köpt hela klabbet och att en hel del jobb kommer att förläggas till den här platsen. Dock kommer han själv mest att befinna sig i studion i Örebro, nära hem och familj.
Basisten Fredriq Leclercq visar sig vara en kul typ. Med ett utseende som för tankarna till en mix av Lars Ulrich och Ron Keel och ett väldigt smort munläder, berättar han om den kommande skivan och hur arbetet fortskridit. Allt är klart, men skivan ska mixas färdigt och en del småsaker ska fixas till och självfallet låter det ”Awesome!”. Ett ord han återkommer till både en och två gånger under själva lyssningen. Med ett glas rött i handen slår jag mig ned och Jens trycker på play. Ut strömmar första singeln, ”The game”, vilken visar sig vara den snabbaste låten bandet hittills spelat in. Diehardfansen lär jubla. Inspelad med sjusträngad gitarr och femsträngad bas har den det som Dragonforce gjort sig kända för, snabbhet och en catchy melodi. Dessutom medverkar Triviums Matt Heafy på ett hörn.
Efterhand som låtarna spelas upp och Jens och Frederic talar om arbetet, blir det klart för alla att det är två lag som stångats mot varandra under inspelningen. På ena sidan nyss nämnda herrar och på den andra Sam Totman och Herman Li. Vem som vunnit är svårt att säga, men det är uppenbart att producenten och basisten strävat mot att försöka utveckla bandets sound och inte bara köra på i gamla spår. Tydligast är det i ”The sun is dead”. Ett stycke musik jag personligen vill framhäva som albumets bästa, där det går att skönja tydliga nickar mot exempelvis Dream Theaters ”Images and words”. Fredriq är upphovsman och låten visar sig faktiskt ha hela 10 år på nacken. Den är albumets längsta och basisten nämner bl a 70-talets Scorpions som ett riktmärke. Han blir ytterst glad över den positiva responsen och när jag säger att det hade varit kul att se dem utforska just det soundet ännu mer, svarar han snabbt – Säg det till de andra! Att de haft olika syn på låten är helt klart.
Även i låten ”Extraction zone” bjuds det på musik som sticker ut något. Här finns ett fantastiskt break, som bl a innehåller ett bassolo, till Fredriqs stora glädje, och återigen går det att dra paralleller till Drömteatern. Texten bygger löst på filmen ”King of Kong” och innehöll från början ett tal, men det plockades bort efter diverse omarbetningar.
Sammanlagt skrev det närmare 17 låtar och några av dessa är undanlagda för diverse bonusmaterial till exempelvis den japanska utgåvan. Majoriteten av låtarna, där det finns titlar som ”City of gold”, ”Tomorrow´s kings” och ”No more”, faller alla inom den klassiska Dragonforce-ramen och lär få fansen att gå i spinn. Vad som dock inte får undertecknad i spinn, är albumets sista spår. Av en mycket underlig anledning har bandet för första gången valt att spela in en cover och det är inte vilken låt som helst. Managern berättar att de bl a funderat på att göra något från The Sweets och T-Rex respektive kataloger, men slutligen beslutat sig för Johnny Cashs ”Ring of fire”. Ja, ni hör hur underligt det låter och jag kan verkligen säga att det inte är bandets klipskaste beslut, men tydligen gillade alla idén och skivbolaget sa att de absolut måste spela in den. Hur låter det? Tja, precis som den kan tänkas låta om man låter den filtreras genom galopperande gitarrer, ganska uselt. Utan tvekan en ”maximum overload” för sinnena, fast på helt fel sätt.
Av: Niclas Müller-Hansen