SAINT VITUS + ORANGE GOBLIN: Recension & galleri, Sticky Fingers
Det var med något skeptiska steg jag gick upp för trappan på Sticky fingers. Det var dags för Saint Vitus efterlängtade 35-årsjubulieumsgig i Göteborg. Jag hade tidigare läst att Oslo fick nöja sig med en helkväll med endast förbandet Orange Goblin, då Saint Vitus fastnat i norska tullen.
När jag och alla förhoppningsfulla besökare anlände till Sticky fingers i Göteborg (glada över att inte fått höra att de ställt in), möttes vi av en lapp på ytterdörren. Konserten skulle äga rum, men inte med Wino, sångaren i bandet. Oron och spekulationerna spred sig. En del vände på klackarna och gick därifrån. Till dessa människor kan jag bara säga att ni missade något fantastiskt. Det var ingen som hoppade in istället för Wino. Dave Chandler, gitarristen, tog mikrofonen och gjorde så gott han kunde med en stor påse humor. Han var snabb med att berätta för oss var Wino satt häktad i Norge på grund av innehav av ”illegala substanser” och bandet uttryckte stor bitterhet över deras vän och hans vanor: ”Fuck that weak shit!”.
Jag har nog sällan känt mig så uppskattad av något band på en spelning tidigare. Bandet var evigt tacksamma över att publiken var förstående och att så många ändå stannade kvar.
Orange Goblin värmde upp publiken ordentligt och Saint Vitus gav oss sedan allt de hade. De verkade uppriktigt rörda och den vanliga klyschan kom om att Göteborgspubliken var den bästa publik de haft. Jag kan faktiskt tro att det ligger en liten smula sanning i det denna gången. Man kunde nästan ta på stämningen i den lilla konsertlokalen och rysningarna gick genom rummet under deras avslutande tacktal. Jag tror att många med mig gick därifrån leendes med förhoppningarna väl uppfyllda trots saknaden av Wino.