The Night Flight Orchestra släppte nyligen sin jullåt “Paper moon”, där 80-talspopen är ytterst påtaglig. Vi ringde upp frontmannen Björn Strid för ett kortare samtal om just låtens tillkomst, när vi kan förvänta oss nytt material med bandet och det där om att gå all in på julen:
– När vi (NFO) nu var nere i Skara så fanns det en secondhandaffär där och jag gick in och köpte en julkrubba från DDR och tog den med mig hem i en stor jävla Julapåse. Jag kunde inte hålla mig. De hade även 60-talstomtar och andra grejer. Jag gick bara loss där inne. När det är jul så är jag ”unstoppable”
Er “Paper moon” beskrivs i promoutskicket som ”a soundtrack to all your past failures”
Oj! Jaha? “A soundtrack to all your past failures”?
Det står så.
Ja, precis. Det är David (Andersson, gitarr). Jag trodde först vi skulle snacka om ett slags tema, men nu kommer jag ihåg att han skrev så. Det är väl kopplat lite grann till det här att just vid julen kommer saker och ting upp till ytan ganska mycket och visar det här med att tappa kontakten med folk. Mycket är på grund av sociala medier. Du tror du har kontakt med någon, men det har du inte. Det är ju ingen riktigt kontakt som så egentligen. Det finns vissa som man pratar mer eller mindre med på Facebook och så. Man blir påmind om vilka som är de verkliga relationerna.
Visst är det så. Det stod även något om hur julen är en nostalgisk tid, men personligen infinner ju sig aldrig den där känslan igen som man hade när man var liten. Man tittar på Kalle Anka varje år, men den där härliga känslan från barndomen lyser ständigt med sin frånvaro.
Nej, men man vill ju så gärna att den ska infinna sig och man tror varje år att den ska göra det. Man ger ju inte upp. Jag är en… vad ska man säga… julfascist… frun tycker ju jag är helt tokig. När vi (NFO) nu var nere i Skara så fanns det en secondhandaffär där och jag gick in och köpte en julkrubba från DDR och tog den med mig hem i en stor jävla Julapåse. Jag kunde inte hålla mig. De hade även 60-talstomtar och andra grejer. Jag gick bara loss där inne. När det är jul så är jag ”unstoppable” Den finns där, den där ”questen”, även om det är som du säger, att det aldrig riktigt blir samma känsla igen. Man är ju en nostalgiker av rang och kanske rent ut av sentimental emellanåt också, så jag kan inte hjälpa det.
Var kommer det ifrån? Är du en som hade sådana där fantastiska jular när du var yngre?
Nej, inte mer fantastiska än någon annan hade. Jag vet inte. Jag tyckte bara att det var vansinnigt mysigt. Maten, godiset, marsipanen, knäcken… alla de där sakerna… jag bara älskar det.
Låten ”Paper moon”, skrevs den i syfte för att bli en jullåt eller var det något du haft liggandes?
Nej, man kan väl säga så här… jag skrev den för tre månader sedan och sedan var alla rörande överens om att det var en fantastisk låt och att vi skulle spela in den. När vi sedan började spela in den och det lades pålägg, så kom den där känslan ”Det här skulle kunna vara en jullåt.” Sedan började jag spåna lite på texten och så vidare och då växte den till en jullåt.
I min mening är den nog den mest 80-talspopklingande låten ni gjort hittills.
Ja, den har även lite Twin Peaks-känsla över sig. Lite Ultravox/Eurythmics med Twin Peaks-känsla.
Lite åt det hållet ja. Hur står det annars till med NFO? Har ni skrivit mycket nu under denna evinnerliga pandemi?
Vi har skrivit väldigt mycket och har nu lagt de sista körerna på de låtar vi har. Det var det vi gjorde nu när vi var i Skara. Nu har vi 25-30 låtar att välja mellan. Vi har hunnit med mycket.
Ni skulle ju kunna göra er egen ”Use your illusion” och släppa en dubbelplatta?
Nja, det har vi snackat om, men sedan kändes det som att ”Aeromantic” bara drunknade, så klart. Vi var ute och spelade några gig och sedan försvann den bara. Det känns tråkigt, men förhoppningsvis kan den någonstans följa med när vi släpper nytt. Att den väcks till liv och att vi framförallt kan spela den live. Vi tror väl att en ny platta kommer ut någon gång i vår, hoppas vi.
Den musiken behövs i dessa tider.
Ja, vi har ju inte sett solen på två veckor nu. Det är sjukt. Men så har jag känt hela tiden med NFO, att vi behövs där ute. Jag kan känna att det är tidlöst cineastiskt på något sätt. Det är inte bara backspegel utan det känns bara att så här ska det låta helt enkelt.
Du har för övrigt hållit igång bra under pandemin. Berätta!
Det gick väldigt snabbt från mars. Först händer ingenting och sedan har jag gjort väldigt mycket. Gjort väldigt mycket session-sång på en massa olika band från hela världen och en massa olika stilar och sedan även At The Movies. Man har hållit sig varm. Jag har även utvecklats som sångare under den här tiden och gjort en massa grejer man inte direkt är van vid.
Det måste ju vara kul att ta sig an saker du i vanliga fall inte skulle göra?
Jag tycker det är skitkul. Det är inte lika spännande när man får någon melodisk döds eller metalcore, men sedan finns det ju bra och dåligt där också. Men det är som sagt lite mer nervkittlande att ta sig an något man inte gjort tidigare. Så är det dock med allt i livet. Härom veckan hörde någon av sig och sa ”Ska vi göra en Björn Skifs-låt?” och jag svarade ”Ja, det är klart vi ska göra det!” Och sedan har jag gjort ett norskt black metal-projekt som är något av det mest brutala jag någonsin varit med om. Dirk (Vebeuren,, Megadeth, ex Soilwork) spelar trummor på det. Det var också utmanande. Ett annat uttryck.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson