Äventyrsrockarna Hällas är aktuella med sitt nya alster “Isle of wisdom” Bandet har utan tvekan hittat en egen stil och i vårt samtal med Marcus och Kasper dök det upp allehanda intressanta ord som exempelvis Panpizza, Amy Diamond-partiet, superhjältesynthig för att beskriva musiken och det visade sig att en av låtarna började som en funklåt från mitten av 70-talet för att sedan förändras under processen.
– Vi är nog beredda på att flyga iväg lite, men vi får aldrig tappa kärnan av vad som är Hällas. Jag tycker ändå att de skivor vi släppt är väldigt olika varandra, men ändå lika varandra. Det är någonting där som är själva essensen av vad som gör Hällas unikt. Jag tycker vi är ganska fria i vad vi får och inte får göra.
Ni har använt ABBAs synthar på nya skivan ”Isla of wisdom” Vad är så speciellt med dem?
Kasper: Ja du, det skulle du egentligen pratat med Nicklas (Malmqvist) om, men vi vet i alla fall att en av dem är extremt ovanlig så det är lite häftigt. Det är coola, gamla analogsynthar som inte är så vanliga idag.
Är vintage roligare?
Kasper: Det vet jag inte. Vi tycker om gammal musik och sedan försöker vi väl också efterlikna det till viss del, men jag vet inte om vi är så supernoggranna med att allt måste vara vintage. Vi är ganska öppna för det mesta.
Marcus: Det handlar nog snarare om en stämning eller en atmosfär. Jag har inga vintagegitarrer eller så. Det har jag inte råd med.
Många går numera tillbaka till att spela in analogt. Är det något ni också gör?
Kasper: Det gjorde vi faktiskt den här gången. Vi spelade in på tape, inte allt, men grunderna. Det var knepigt, men det gjorde skillnad och det lät jävligt bra också.
Marcus: Vi sa ”Kommer det vara värt det? Okej, vi gör testet nu när vi blev erbjudna och har tid och möjlighet att göra det och så utvärderar vi och ser om det blir någon skillnad.” Nu vet man inte om det är placebo, men jag tycker att det blev en skillnad och en lite mer luftigare produktion.
Är det inte svårare att klippa ihop?
Kasper: Jo, det tog väldigt mycket tid med rullbandet, men sedan tycker jag att vi fick in en ganska bra rutin och vi hade en person som mer eller mindre satt varje dag och jobbade med ”controllern” till tapemaskinen. Vi fick bra rull på det.
Ni släpper även den här skivan på RMV Grammofon i Sverige. En fantastisk artist, Frida Hyvönnen” ligger på samma bolag. Hon har ett speciellt sound vilket ni också har. Det hade kunnat bli ett förbannat bra samarbete mellan er.
Kasper: Det är en bra idé, verkligen.
Marcus: Hon är hur bra som helst. Det är nog få låtar som fått mig att börja lipa direkt, men ”Sjön” är nog en av dem.
Vad har ni för rent realistiska mål med Hällas? Det släpps så otroligt mycket musik varje dag. Er musik kräver också att man verkligen lyssnar. Det är inget man bara slänger på i bakgrunden.
Kasper: Vi är förvånade över att det är så många som lyssnat som det gjort nu. Vi började med att göra musik som vi gillar, vilket säkert alla band säger, men så är det verkligen. Vi är fortfarande förvånade över att någon lyssnar kan man säga. Det finns inga sådana mål, även om allting så klart blir lättare och man kan lägga mer tid på det man gillar att göra, vilket är att skriva musik. Det vore kul att få ännu mer tid till att göra och fokusera på, men samtidigt är det fem vänner som tycker om att jobba med varandra och som tycker om olika musik och som tycker det blir väldigt intressant när man kombinerar varandras smak och så.
Marcus: Målet är att inte tröttna och fortsätta hålla det på en nivå där alla tycker det är kul och sedan skriva musik som vi tycker om. Det får aldrig bli tråkigt för då vill vi inte hålla på längre.
Jag läste nyligen en kortare intervju med Tobias Forge där han sa att varenda gång det kommer en ny platta med Ghost blir det ett jäkla liv om att bandet bytt stil och så vidare. Samtidigt måste det väl vara så? Är man musiker måste det vara roligare att utveckla sig istället för att harva på i samma spår hela tiden. Hur ser ni på det? Kan Hällas dra iväg i andra riktningar?
Marcus: Vi är nog beredda på att flyga iväg lite, men vi får aldrig tappa kärnan av vad som är Hällas. Jag tycker ändå att de skivor vi släppt är väldigt olika varandra, men ändå lika varandra. Det är någonting där som är själva essensen av vad som gör Hällas unikt. Jag tycker vi är ganska fria i vad vi får och inte får göra.
Kasper: Lyckligtvis kan vi nog se det som att vi satt ganska vida ramar från början, i alla fall för oss själva. Vi kunde stoppa in någon Madonna-liknande synthslinga i en annars ganska rockig låt.
Marcus: Jag minns Amy Diamond-partiet.
Kasper: Ja, precis. Det var det jag tänkte på, men jag hade glömt bort att vi kallade det för Amy Diamond. Samtidigt kan jag förstå det Tobias säger. Hur man är som person, för man ändrar inte bara musiksmak, man ändrar allt möjligt och det blir väldigt svårt om det inte återspeglas i den musik man skapar. Det har gått nästan 10 år för oss och det hör man, vare sig man vill eller inte.
Marcus: Vi har lärt oss att spela våra instrument…
Kasper: Det gör också skillnad. Man lär sig hur man kan göra musik.
Vad var Amy Diamond för något?
Marcus: På låten ”Repentance” (Excerpts from a future past, 2017) finns ett parti som är ganska synthigt och lite poppigt. En lite catchy sångmelodi och det kallar vi för Amy Diamond-partiet. Ett av mina favoritpartier Det är skitbra.
Kasper: Ja, Amy Diamond kan man inte slå.
Skulle ni kunna nämna en skiva som haft en stor inverkan på er i livet? En skiva där alla låtar är bra.
Kasper: Jag kan börja med att säga att jag tycker att det finns få skivor där jag tycker alla låtar är bra, men det finns en där jag tycker alla låtar är bra och det är ”Black rose” med Thin Lizzy. Den återkommer jag till ofta och den har nog påverkat mig mycket som musiker. Den är intressant för den är inte så repetitiv.
Marcus: Det är svårt det där med att alla låtar ska vara bra. Bathorys första.
Kasper: Nästa skiva blir en blandning av Thin Lizzy och Bathory.
Band som ofta nämns i samband med er är Genesis och Rush och progg. Är ni stora fans av Genesis?
Marcus: Ja, vi tycker om Genesis jättemycket, speciellt vi två. Jag tror i och för sig att de flesta i bandet gillar Genesis.
Kasper: Sedan råder det delade meningar om alla de stora proggbanden. Genesis är skitbra, men inte allt med dem. De är väl bra på olika sätt, men jag tror väl att vår favoritskiva är ”Selling England by the pound”
Ni är inte så mycket för 80-talsversionen?
Kasper: Jo, jag älskar det, men det är nog inte den största inspirationskällan för Hällas. Jag tycker att ”gated reverb” på trummor är skithäftigt.
Vad var den största utmaningen på nya skivan?
Marcus: Det var lite av två steg framåt, ett steg bakåt i skrivprocessen skulle jag vilja säga. Vissa veckor kändes det som att det gick bakåt och då kändes det väldigt motigt, men sedan kunde det hoppa två steg framåt vid nästa rep. I och med att vi sagt att vi skulle träffas varannan helg i Jönköping, eftersom vi bor i olika städer… tidigare var det nog mer spontant och att vi skulle testa någon idé. Nu blev det att vissa helger så blev det ingenting och då kändes det ganska motigt.
Kasper: Det är alltid svårt när man bokat in en studiotid ganska tidigt och allt är inte färdigt. Det kan bli en tuff utmaning rent mentalt för det kan sätta käppar i hjulen att veta att vi måste vara färdiga till en viss tidpunkt. Å andra sidan, hade vi inte bokat in studion så hade vi kanske hållit på hur länge som helst. Jag tror att man behöver en deadline.
Jag tänkte att ni skulle kommentera lite om tre låtar jag valt ut. Den första är ”Birth/Into darkness”
Kasper: Det jag minns är att låten bygger på ett introriff som Alex kom med till replokalen och alla kände bara ”Åhhhh, här är så jävla bra! Det måste vi göra något av.” Sedan byggde vi allt på det. Jag tror resten kom väldigt spontant och vi fick feeling i replokalen. Det var en jävligt kul process att göra den låten. Jag tror alla blev väldigt inspirerade av Alex idéer.
Marcus: Det var nog den som gick smidigast och den som växte fram mest naturligt av alla låtar. Jag minns också att Alex skrev den här snabba orgelgrejen på gitarren och kom och visade det på gitarren och alla kände ”Wow, det här var häftigt!”, men sedan sa han ”Men det är du Nicklas som ska spela det!” och han sa ”Va, ska jag spela så snabbt?”
Kasper: Det är också idiotiskt att göra så, för vi hörde det först på gitarr och tyckte det var världens bästa gitarriff och sedan ska det vara på orgel. Vi kände det som ”Det förstör ju låten.”, men sedan blev det väldigt bra.
Nästa låt är ”Earl´s theme”
Marcus: Jag minns det åter som att Alex skickade ett paket med mängder av riff och jag lyssnade igenom allt. Han är grym på att sätta ihop riff, men det var ett som stod ut och det var det här. Jag tänkte ”Vad är det här? Vad fult det är.”, men jag kände att vi måste göra något med det. Sedan tog Niclas tag i det och gjorde en demoversion. Det var väldigt funkigt.
Kasper: Ja, det var som att lyssna på en funklåt från mitten av 70-talet, men det blev inte så till slut. Vi fick jobba ganska mycket med den för att den skulle passa oss. Vi bytte tonart, ändrade sångmelodin, drog ner den i tempo. Den var mer i ett upptempo med rakare trumdriv. Nu slår jag bara på golvpukorna i verserna. Den blev väldigt annorlunda till slut.
Sista låten jag valde är ”Elusion´s gate”
Kasper: Vi brukade kalla den för ”panpizza” innan vi skrev klart den.
Marcus: Grundidén till melodin uppstod i logen på Tavastia i Finland. Den var en av de tidigaste vi jobbade med. Den versionen som hamnade på skivan är nog version 20. Så mycket brukar det inte vara.
Kasper: Den var det nog mest diskussioner kring i vilken riktning vi skulle ta den. Från början var den väldigt ”superhjältesynthig” och vi fick tona ner det lite i verserna och den var väldigt repetitiv. Vi fick skriva om vers och det var mycket jobb. Det var mycket arr.
Hur mycket påverkar miljön man befinner sig i när man ska skapa musik?
Kasper: Svårt att säga. Nu tänker jag bara på industrilokalen i Jönköping där vi repar och den är inte så inspirerande. Det är klart att när det kommer till texter så blir man väldigt påverkad av i vilket mentalt tillstånd man är i. Inspirationer till texter kan komma från precis överallt. Marcus: Många har frågat om hur mycket pandemin påverkat. Vi hade mycket mer tid än vanligt, men jag undrar också om det kan ha hämmat inspirationen? Nu satt jag i min lägenhet i två veckor och det finns inte så mycket intryck att få från de vita tapeterna. Hade vi varit ute och spelat eller om man bara går ner på stan och hör tåget och takten från hjulen på spåret så kanske det sätter något i bakhuvudet.
Text: Niclas Müller-Hansen