E-Type slog igenom stort i eurodiscovågen på 90-talet, men har ett förflutet inom hårdrocken. Nu har han skapat betydligt tyngre musik med Dampf och ger sig ut på nya äventyr. I ett samtal med Rocksverige pratar sångaren om gamla tider, det nya bandet, ett betydelsefullt kassettband och hur han i början av sin berömmelse nästan omgående drappades av panikångest:
– Det tog mindre än ett år innan jag fick en sådan jävla panikångest. Det bara snurrade och jag svimmade och fick andnöd. Man tror att man ska dö hela tiden och man känner verkligen ”Nu dör jag.”, men allt är bara i hjärnan. Usch, jag vill inte prata om det ens! Det var för mycket och det hände för mycket på en gång och så var det kalas från morgon till kväll, för man skulle festa.
Genom din karriär måste du ha varit med om så många tillfällen då du nypt dig i armen och tänkt ”Fan, det här händer inte!”, eller hur?
Jo. Drömmen om att få göra musik och drömmen om att bli signad… Jag minns när jag satt med folk jag bara hade hört talas om, som Ola Håkansson och Alexander Bard och skriver på första kontraktet och de säger ”Vad ska du heta som artist?” Det var så mycket då. Jag skrev E-Type och kände ”Hur fan stavas det?”, för jag hade snott det från en bil. När vi sedan gick därifrån och hade druckit champagne så var det en massa folk som jag bara sett på tv, som gick runt i korridoren och sa ”Tjenare! Välkommen i gänget.” Jag kände bara ”Vad fan händer nu?” Det kändes som att det var igår jag burit sopor på St Görans Sjukhus och körde matvagnarna till avdelningarna där. Stakka Bo var inne i svängen då och tillsammans med Camilla Henemark och sa ”Gör så här!” och ”Det där kan du inte ha på dig. Sätt på dig den här skjortan!” och jag sa bara ”Ok.” Men det första ögonblicket som verkligen var ”Det här händer inte på riktigt.” var när vi åkte till Ryssland och den första E-Type-konserten. De var sjukt snabba på att plocka upp albumet och jag tror det var på deras nationaldag i Gorkijparken. Man tror att det var över 400.000 människor på plats, men det var andra artister också och inte bara jag. Det var strålande sol och scenen var åt fyra håll och det var folk så lugnt man kunde se åt alla sidor. Vi tittade på varandra och jag gick runt från sida till sida och skrek ”Hello!” och försökte vara överallt och uppträda för alla. Det var sjukt stort och fortfarande ganska ryskt med sura gubbar överallt och bilar som kollade vad vi gjorde. Man var tvungen att alltid ha med passet, även på scen, för plötsligt kom någon upp i hög hatt och sa ”Passport!” Men just när vi stod där på scen och hade kommit från ingenstans. Tre veckor tidigare hade jag stått med matvagnen på sjukhuset.
Hur tacklar man något sådant som människa?
Jag tänker lite på Michael Jackson. Nu har vi lite olika sätt att se på saker och lite olika intressen (skrattar), men hur man kan förstöra unga när de är små. Det är inte nyttigt. Jag var ändå 26 år, så jag var en människa, men det tog mindre än ett år innan jag fick en sådan jävla panikångest. Det bara snurrade och jag svimmade och fick andnöd. Man tror att man ska dö hela tiden och man känner verkligen ”Nu dör jag.”, men allt är bara i hjärnan. Usch, jag vill inte prata om det ens! Det var för mycket och det hände för mycket på en gång och så var det kalas från morgon till kväll, för man skulle festa. Ändå sprattlade man igång på morgonen och skrev låtar och drog iväg och gjorde allting. Men som vi pratade om före det här, idag går det inte, tyvärr. Nu är man vuxen och dricker en kopp te, men jag älskar fortfarande att jobba på natten, för det bor någonting på natten. Man fångar upp andar och väsen och kraft och energi. Det är mörker och det gnistrar i skogen, ”var det ett par ögon jag såg?” och så blir det en låt. Dagen är tråkig och telefonen ringer. Att vara själv i den där spökvärlden gillar jag fortfarande. Det är lite roligt för den här frågan har jag aldrig fått. Ett annat tillfälle var när jag fick sparken från ZTV och kände mig som en riktig loser och vi skulle gå ut på Köket och en bar. Jag kommer in till baren och känner ”Jag orkar inte. Jag sätter mig här och super ihjäl mig istället. Det här går inte.” Då träffar jag mina gamla kompis David Hesselman i baren och han är skitglad och frågar ”Vad fan är det med dig?” och jag svarar ”Nej, det är inget bra.” Sedan fortsatte David ”Men vad fan Martin! Skit i den där jävla tv-stationen! Du vill ju göra musik. Ska du inte göra det?” Vid det tiden hade jag hyrt en liten studio i Blåkulla, Soundtrade Studios, och satt där och gjorde mina låtar, men ingen brydde sig. David sa sedan till mig att komma förbi hans jobb och spela upp det jag hade. Jag frågade var han jobbade och han svarade ”Cheiron. Jag sitter där med Denniz Pop som jobbar med Ace of Base.” Jag trodde han var engelsman och jobbade i London, men David sa bara ”Nej, för fan! Han är en svennebanan från Huddinge. Kom imorgon klockan 11 så fixar jag det.” Jag kom dit och där sitter han från bilderna med högtalare som är minst två meter höga och han spelar så högt så det bara blåser i håret. Låten han spelar är ”The sign” och Denniz säger ”Tja, vi är precis klara. Kom in och känn dig som hemma!” och han har ciggen i munnen och dricker cola. Sedan drar han på min DAT-tape och säger ”Ja, då ska vi höra vad det här är för något.” och vrider upp volymen tills det tar stopp. Jag känner bara ”Det är min demo. Den kommer ju spräcka allt.”, men det lät sjukt bra och Denniz sa ”Det låter svinbra, men du har ingen refräng. Gör en refräng och kom tillbaka så får vi se.” Han sa att jag skulle ge det några månader och ta med mer material, men jag var där igen efter fem dagar med 27 låtar. Men just när vi satt där och han spelade Ace of Base, som då spelades över hela världen, då kände jag ”Vet du vad, nu svimmar jag.”
Med tanke på att Max Martin glidit över och gjort grejer inom hårdrock, tror du Denniz hade kommit att gjort detsamma?
Efter första plattan så dog hela eurodiscovågen och så var det bara ”Smells like teen spirit” och Kent. Jag ville ändå fortsätta. Jag hade fått mitt sound och hittat mina musiker och min stil med lite rap och refränger. Jag hade även hittat Nana, men jag kom ihåg att jag sa ”Vad gör vi?” och då minns jag att jag gjorde ”Back in the loop”, som är en eurodiscolåt fast det är metal istället för synthar. Dagge sa på fyllan, för vi var alltid ute och festade och jag försökte alltid lyssna på vad han sa. Jag kommer ihåg att vi var på väg uppför trappan efter att vi varit ute och rökt på Gildas vid Stureplan och han sa bara, vilket var typiskt honom, ”Du Martin, du ska göra en låt som går i shuffle. Inte för snabb och sedan ska det vara en refräng i dur.” och jag svarade ”Men du har alltid sagt moll?” och dagge replikade snabbt ”Jo, men jag har ändrat mig. Nu ska du göra en i dur.” och så vände han sig bara om och fortsatte att gå uppför trappan. Han tyckte nog det var lite kul för jag var den bästa lärjungen han haft, förutom Max Martin så klart. Jag kom till studion och satt där. (trummar på knäna) Hittade en bra loop, men när han sedan hörde det så såg han lite lack ut. Jag sa ”Det där är inte refrängen, det är bryggan.” och han svarade ”Ja, det är det jag blir lack på. Det där är refrängen. Gör en ny brygga så spelar vi in den imorgon bitti.” Efter det satt han i en vecka och proddade den (Free like a flying demon. Då kände jag ”Fan, det bor nog en hårdrockare i honom!” För det första var han världens största producent ett tag och sedan ville han vara den här otroligt kreddiga funkdiscjockeyn som spelar på East, vilket han sedan kom att göra med Backstreet Boys, men när han hoppade i stolen till trummorna i min låt så kände jag ”Ja, det bor en liten hårdrockare inom honom.”
Jag läste en gammal intervju där du nämnde ett kassettband du hade som liten med Bob Marleys ”Babylon by bus” på ena sidan och AC/DCs ”Highway to hell” på den andra. Det kändes som att den kassetten betydde en hel del för dig.
Den betydde otroligt mycket. Det var uppe i Antnäs utanför Luleå på vår lilla ö. Mina föräldrar var statsanställda så det var inte rika och som ett exempel fick jag aldrig spola för då gick det åt mycket mer batteri än när du spelar upp kassetten. Var jag lite trött på Bob Marley eller AC/DC så lyssnade man klart, för annars hamnade man mitt i skivan om man vände på kassetten. Dock minns jag inte att jag tröttnade eller ville byta. Man hade så klart en favoritlåt och när den kom var känslan ”Nu kommer den!” och så fick man höja volymen lite. Jag var en oskyldig liten pojke, ”Vad då hårdrock? Vad då reggae? Det är musik jag tycker om.” och det är ganska häftigt. Så fort man växte upp blev man antingen hårdrockare eller mods eller punkare eller raggare. Man var tvungen att vara någonting och vi var ”all over the place” med vårt band. Det var ska-rutigt för det var tufft, men vi var samtidigt långhåriga för det var hårdrockarna och dessutom hade jag en stor modsjacka med ett stort Ramones-märke, så jag var hela vägen. Den enda fördelen var att när punkarna skulle spöa mig för att jag var hårdrockare, då satte jag på modsjackan och då kom man undan. Det är typiskt mig att vara precis över hela kartan. Mina stora idoler var Sweet och jag ville alltid se ut som Brian Connolly för han var min största idol. Jag klippte mig till och med som honom en gång och var skitnöjd.
Man lyssnade på ett annat sätt då. En skiva kunde ligga på skivtallriken i flera veckor.
Precis. Det var någon modern artist som sa till Spotify att ”Ni får ta bort mina låtar om ni inte lägger dem i den ordningen de ligger på skivan.” och jag tänkte ”Tack gode gud att någon med makt säger det!” Min favoritskiva ”Unleashed in the East” med Judas Priest… att lyssna på den baklänges stör inte så många, men mig stör det. Jag kommer till och med ihåg vissa hack på vissa låtar. På Judas Priest kanske sämsta skiva, ”Rocka rolla”, finns ett hack och knastret… Jag försökte lägga på det på låten ”Born on the wind” på vår skiva, att man lägger på pickupen, men sedan inser jag att det bara är en på miljonen som hör vad det är, bryr sig och fattar vad det är. Lite som ”Hörredu, det språkar här här i mitten!”
Du har sagt att du fick sparken från Manninya Blade för att du körde en rostig Porsche 911 och bar rosa Guccibyxor. Stämmer det?
Ja, det är nog riktigt. Det stämmer nog, säger Martin och skrattar. Jag har pratat om dem en hel del och lite i Sweden Rock Magazine och nu är det deras tur. Det ska bli skitkul att höra dem säga ”Det där är inte sant! Han fick sparken för att han var världens sämsta trummis.” Sedan finns det en annan anledning till, som jag tror är tyngre, och det är att jag verkligen ville att vi skulle komma ifrån de här gigen på ungdomsgårdarna och komma ut. Du hade Europe och Van Halen och jag kände ”Kan vi inte bara vrida det lite mer kommersiellt, så slipper vi kanske bära allting själva?” De andra sa ”Är du dum i huvudet? Vad tror du Mayhem tycker om Jump?” och jag sa ”Jag skiter i vad Mayhem tycker om Jump. Jag tycker det är skitbra med hits.” Men jag vet inte, samtidigt bodde det något i mig som älskade Incubus och deras låtar och det kan jag känna idag. Om jag drar igång och känner ”Nu jävlar ska jag ta en bira ikväll!” och fiolk ska bli på bra humör, då blir det Legion of the Damned, Kataklysm eller Lamb of God. ”Nosferatu” med Witchery, va fan, man känner bara ”Yes!” Efter en timme kan jag sedan känna ”Vänta nu! Nu vill jag ha en refräng.” och då blir det ”Fear of the dark” så man får den där allsången och sedan tillbaka till ”mos, mos, mos” Jag har skickat min spellista till Jona Tee som producerade plattan. Han är hårdrockare mer än någonsin, men inte den smala, elaka, supertajta, riffbaserade hårdrocken som jag älskar. Det får gärna vara instrumental i varenda låt. Jag behöver ingen sång om det ändå inte finns en refräng.
Vad gäller Dampf så undrar jag när allt med imagen kom? Sminket och kläderna och att ni skulle se ut just så här?
Det kommer låta som en skröna, men när jag insåg att jag ville göra det här och jag märkte att låtarna började bli bra och jag kände att det skulle bli något, då skulle vi ta promotionbilder i ett försök att få ett skivkontrakt… jag hade gjort en doomplatta med Marcus Jidell (Avatarium) under två år och ingen i hela världen ville ha den, vilket är synd för jag älskar den och den är sjukt bra, men det blev inget. Då tänkte jag att vi skulle gå lite längre, göra en snygg logga och inte bara hålla på på skoj och vi skulle ta promotionbilder. Jag ringde Tallee Savage och hon sa ”Kom hit så fixar vi det!” Jag sa att jag ville till dödsmetall och blackmetalscenen och ta rygg på Mayhem och Bathory, för det är därifrån jag kommer med Maninnya Blade och Hexenhaus. Det är min lilla värld, som jag tror i sin tur egentligen var en utsmetad KISS-sminkning eller King Diamond. Det var det jag ville ha. Dels för att det är jävligt tufft, men också för att det är så jävla viktigt för mig att det inte blir E-Type. Allt måste vara annorlunda. Ett annorlunda sound, en annan look, allting. Vi var hos Tallee och höll på och Björn Åkesson, som growlar på plattan, hans fru var med och stylade. Jag ville ha stora stövlar som Karl XII och så gick de och letade på lagret. Sedan skulle jag ha en konstig rock, men den var inte snygg och då kom jag på att jag hade en låda med Arngrejer och en ringbrynjerock. Jag sa att det var hårdrock och hon undrade ”Är du säker på det?” och jag svarade snabbt ”Jag skiter i det! Så här ska jag se ut.” Sedan sminkade de mig, men då kände jag att det blev King Diamond 2 och att det var gjort redan. Jag undrade vad vi skulle göra och då hade någon tagit av sitt bandage, vilket låg framför mig på sminkbordet, så jag petade bara hål i det och drog det runt huvudet och kände ”Det där har jag inte sett förut.” Jag hade en konstig dröm för länge sedan om en kvinna som såg ut som Mary Stuart. Hon satt i någon farkost och det var en massa rök och vi satt med henne. Hon förklarade för oss att vi måste till jorden för allt går åt helvete om vi inte ändrar på det. Sedan var det som i en katastroffilm där vi precis hinner lämna en planet innan allt brakar ihop. Sedan drömde jag om henne igen och då hade hon berättat för Greta Thunberg att hon skulle hoppa av plugget och att folk skulle lyssna på henne och till mig sa hon att jag skulle lira hårdrock och inte skriva om upp och nedvända kors utan att vi ska spara på jorden och umgås med de döda. Allt det här i ett mischmasch blev sedan Dampf. Sedan ville jag ta rygg på Rammstein och göra industrimetal. ”Born on the wind” är den första låten jag gjorde och den låter mest som Rammstein.
Tänker du att det blir mer skivor med Dampf?
Ja, nästan hela skiva två är klar. Så fort den här sommaren blåser över vill jag sätta mig och skriva igen. Skivbolaget som vi kommer så bra överens med är med och tycker och de får bestämma singlarna, så jag tänker att när det är dags att presentera skiva två, då lägger jag upp de 30-40 låtar vi gjort demos på. Vi kommer vi känna att det är en hit. Vi har en sådan låt som heter ”Fire and ice” Den har inte fått någon text ännu, men vi kände att den inte passade på den här skivan. Den är lite gladare och vi sparar den till nästa skiva. Det kan bli den första singeln på nästa. Skulle man säga att vi måste spela in den andra skivan imorgon så har vi låtarna klara. Vi håller på att fila på en nu som heter ”Poor Brit and Anne” Det var de två första tjejerna som hamnade på bålet på Hötorget på 1600-talet, fast det ska jag inte berätta om nu… Tre skivor ska jag göra för det har drömtanten sagt. Jag vet inte varför. Nu är det ”Arrival” och sedan blir det en till och sist ”farewell, goodbye”
Om vi går tillbaka lite till 90-talet. Du figurerade i pressen hela tiden. Kan du sakna det lite? Det var en så otrolig uppmärksamhet kring dig.
Nej, absolut inte. Hade jag saknat det så att det var det jag ville uppnå nu, då hade jag nog krigat på, åkt över till Los Angeles och sagt till Max Martin att ”Nu jävlar kör vi!” När jag nu hör vår ”The other side” så har den det tempot och man hade lätt kunnat göra den till en E-Typelåt. Han har inte hört den för vi har inte så mycket kontakt längre. Jag saknar honom. Det är inte ”Jag är tillbaka! Titta på mig!” som jag vill göra. Däremot saknar jag att få sitta och skriva musik och rysaren med att sitta med en låt på kvällen och man måste gå och lägga sig för klockan är halv fyra, men man hör en överstämma och… Det går inte att slå med någon fest eller ett ligg. Ingenting… eller jo, kanske. Ingen fylla är bättre än nykterheten vid ett piano. Jag har haft behovet av att vara kreativ och därför har jag byggt restauranger och vikingabyar och flyttat och byggt en gård och man kommer en bra bit upp, men jag når inte den extasen som när man får ihop en platta eller den där sista låten vi gjorde. Jag var faktiskt inne och snodde en låt från den där doomplattan, som är en ballad på nya skivan.
Sabaton-Tommy spelar på skivan. Visste du att han trodde att hans pappa var Gary Moore när han var liten?
Det är ju skitroligt! Han blandade ihop dem alltså?
Det gjorde han. Hur hamnade Tommy på plattan? Är ni polare sedan gammalt?
Nej, under pandemin började vi hänga i en rockgrupp, kan man säga. Vi lyssnade på musik, käkade middagar, spelade laserdome… Vi brukade säga ”Är det någon som har Corona? Inte, ok då kör vi!” Jag orkade inte sitta hemma längre. Det är otroligt många knasiga individer i den där gruppen och så plötsligt satt vi där och käkade middag och skrattade. Jag älskar Sabaton, men jag visste inte att det var han. Då hade ”Defence of Moscow” (2021) precis kommit ut och jag sa att det var den bästa låten och Tommy svarade ”Jag spelar på den.” Vi spelade låtar vi gillar och jag spelade upp den och de andra sa ”Det är han som spelar.” och jag kände bara ”What?” Sedan började det bli lite gubbigt och jag ville ta in någon just på solobiten. Jag sa ”Spela inte som jag sjunger utan gör vad du skulle gjort.” Han sa ”Du menar så här?” och jag kunde bara säga ”Ja!”
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Bandbilder av Tallee Savage