När vi ringer upp Mikkey sitter han i karantän på ett hotellrum i Hannover. Det är dagliga läkarkontroller och den glade göteborgaren låter lite småtrött på det hela: “Jag har precis vinkat av läkaren här. Vi har ju covidtester nästan varenda jävla dag här.” Anledningen till samtalet är den kommande livegiven med Motörhead “Louder than noise… Live in Berlin”, men givetvis blev det även snack om familjeliv kontra turnéliv, trummisar, partylivet och det kommande albumet med de tyska storheterna Scorpions.
Är ni (Scorpions) nästan klara med plattan nu eller?
Ja, det är vi. Anledningen till att jag är här… jag har ju åkt upp och ner under hösten och i stort sett gjort klart plattan, trummässigt. Sedan har killarna jobbat vidare under hela vintern. Jag är här nu för att spela in lite trummor till ett par bonuslåtar, kan man kalla det, och lite annat småpill. Jag ska väl ”wrap it up” den här rundan nu.
Du har nämnt flera gånger tidigare att du ville göra en platta som var i stil med bandets klassiker ”Blackout” (1982). Har det blivit så nu?
Jag tycker att det har blivit jävligt bra. Jag hörde alla låtarna i förrgår. Vi spelade in hela plattan live, så alla fyra utom Klaus (Meine) då, har lagt alla grunder tillsammans och det har jag ju hört innan, men nu fick jag alla låtar med solo och lite gitarrstämmor, en roughmix, och jag blev jävligt förvånad över hur bar det är. Det blir riktigt bra och de har gjort ett kanonjobb.
Det finns inga titlar du kan nämna?
Nej, jag kan inte avslöja någonting. Alla titlar finns, men jag får inte lov att säga något när det gäller den biten. Plattan blev bred. Den innehåller klassiska Scorpionslåtar, den har någon ballad och ganska många jävligt hårda låtar. Det är lite mer ”rough and scruff” Vi ville inte göra en ”sleak” platta, som de kanske gjort de senaste åren, vilket är jävligt bra skivor tycker jag, men de är lite i ”safezonen” om man säger så. Här blir det ett par riktiga psycholåtar, som gammalt 70-tal, så det är coolt.
Nu har det varit konstiga omständigheter under rådande pandemi, men skulle du säga att det finns några stora skillnader mellan att spela in med Mötörhead jämfört med Scorpions?
Det är som dag och natt faktiskt. Hela ”approachen” som vi hade med Motörhead var på ett sätt och med Scorpions är det något helt annat. Det som avgör det är mer musikstilen. Med Motörhead så skrev vi tre låtarna som vi ville, spelade in dem fort så in i helvete, bli klara och sedan ut på vägarna. Vi gjorde inga demos på låtarna och vi grävde inte så mycket i låtarna, utan det vi tyckte var bra spelade vi in och sedan var det historia och vi var iväg igen och började nästan tänka på nästa platta. Med Scorpions är det lite annorlunda i och med att skivbolaget är med lite grand och det är en lite annan musikstil som kanske ska attrahera en lite bredare publik. Det är mer demos och att få det rätt. De tar mycket längre tid på sig i studion och gillar det. Vi gillade inte det i Motörhead. Efter en månad i studion var vi ju klara, eller inte klara, men då ville vi iväg. Båda sätten är väldigt positiva måste jag säga. Jag tycker att det var fantastiskt med Scorpions under de här månaderna vi jobbade. De är inte rädda för att ”get down and dirty” De jobbar och jobbar tills de får det rätt. På det sättet spelade vi även in Dokken-plattan, så det är ganska likt på så sätt, hur man jobbar med skivan. Med Motörhead gick det lite mer på känslan, bara pang rätt ut och när det var stenhårt så var det bra.
Hur har din input som den ”nya” killen varit i Scorpions? Har du möjlighet att komma med förslag och så?
Absolut. Jag har gjort om ganska många saker. Både slut och början och arrangemang. Alla har en röst här. Nu är det ganska naturligt att Klaus, Rudolf (Schenker) och Mathias (Jabs) har skrivit det mesta, men även de har sagt att de vill att vi ska skriva. Vi har jobbat ihop det är ganska bra trycker jag.
Liveplattan med Motörhead nu då? Det var en stor publik, 12000, och ni spelade ju inte alltid för en så stor publik. Var det något du var frustrerad över, att ni aldrig riktigt klev upp till den där publiknivån? Retade det dig?
Nej, det gjorde det inte riktigt, för det stämmer inte riktigt. Vi gjorde 20 gig i ett land som Tyskland och om du så tittar på band som exempelvis Scorpions, så gör kanske vi sju eller åtta gig i Tyskland och säljer ut de stora arenorna. Vi gjorde ju inte 20 eller 22 gig. Vi åkte till fler städer med Motörhead. Om du åker ner till Stuttgart, München, Bayern… med Scorpions så spelar vi i München och kanske i Stuttgart och något mer, men Motörhead hade kanske sex gig i samma område. Jag tycker snarare det var tvärtom, för vi sålde ju verkligen ut de näst största hallarna och gjorde ändå så många gig och dessutom hade vi kanske gjort sex stora festivaler på sommaren och sedan kom vi tillbaka på hösten och sålde ut 20 gig. Det var helt galet. Vi gjorde Wacken vartannat år och Rock Am Ring och Rock Am Park och en massa andra hårdrocksfestivaler i Tyskland och ändå sålde vi hela hösten. Det tänker man inte så mycket på. Vi trivdes just i den storleken då vi inte bar på så mycket produktion. Vi försökte öka på produktionen ett par år, men vi fick ju bara skit för det så vi la ner det. (skrattar) De ville ha det ”rough and scruff” och bara stärkare på scenen. Ibland när vi gjorde ställen som var lite för stora, även om vi sålde ut dem, så kändes det ganska tomt på scenen. Vi tyckte om att vara på lite mindre arenor, 5000-10000.
Minns du något från just det här giget i Berlin?
Visst gör jag det, för det var väl första gången vi spelade på Velodrom och det var ett bra gig och nu när jag tittar på setlisten, så var det lite därför vi valde det här giget. Det var låtar som vi inte spelade mycket innan det giget eller efter och många spelade vi aldrig mer. Jag tyckte det var en ganska kul setlist och den var ganska bred jämfört med vad vi hade fem år senare.
Under dina år med Motörhead måste det ha funnits låtar som du ville spela live, men som ni aldrig spelade, eller?
Yes. En låt som heter ”Motörhead” (1977). (skrattar) Jag gillar den låten och vi tog upp den. Lemmy sa att vi spelade den på en turné, men det gjorde vi aldrig. Inte en enda gång. Det var vid flera tillfällen som vi tog upp det, men Lemmy tyckte inte det lät så bra. Han gillade inte vår version av den. Varför vet jag inte. Jag vet inte om han hade något emot den låten, men det tror jag inte. Sedan skulle jag gärna ha velat spela ”Back at the funny farm” från ”Another perfect day” (1983) Jag hade velat ha några låtar till från den plattan, men med det sagt så ska jag också säga att om vi hade fråga våra fans vilka låtar de velat höra så skulle vi ju få en hel hatt full med låtar. Frågar man då vilka vi skulle tagit bort från setlisten så var det noll. Vi hade ju kunnat spela i sex timmar och ändå inte spelat allas favoritlåtar.
Min bild av dig är att du inte riktigt föll in i det där riktiga partylivet, om man nu jämför med Lemmy eller Phil (Campbell). Stämmer det?
Ja, det stämmer nog absolut, men det beror på vad du menar med party?
Själva drickandet och så. Det har alltid känts som att du hade en annan syn på det livet.
Jo, det har jag nog. Jag har nog mer den svenska stilen jämfört med den brittiska stilen skulle jag vilja säga. De gick och smådrack hela dagarna, men jag valde mina ”moments” Min manager sa alltid ”Mikkey, you can really pick your moments.” Grejen är den att det är så fysiskt för mig så jag måste välja mina tillfällen. Om jag bara drar ett exempel. Om vi rullade in i Dresden eller Leipzig en regnig novembertisdag och det var helt kolsvart och stendött, då beställde jag gärna upp en wienerschnitzel och kollade en film och sov gott. Men Lemmy ringde efter fem minuter och sa ”Tjena, ska du med till casinot som ligger åtta mil bort?” till vilket jag svarade ”Nej, det ska jag ju inte.” (skrattar) Sedan kunde man rulla in i Stuttgart en torsdagskväll och är ledig och en massa polare ringer och hör av sig och då är det ju på. Jag fick välja mina tillfällen mer. När det var party så gick jag hela vägen och kom tillbaka klockan tio på morgonen. Jag festade kanske mycket mer än de två tillsammans, men på ett annat sätt.
Är det något annat på gång med Motörhead?
Nej, nu fokuserar vi på den här liveplattan. Det känns jäkligt bra att vi spelat in mycket material under årens lopp och när vi lyssnar tillbaka på en del grejer så är det faktiskt bra. Det här släppet då… det handlar inte om pengar, vilket är väldigt viktigt. Det finns en del idioter som tycker ”Oj, vad ni fiskar med Motörhead. Bandet finns ju inte längre och ni vill bara tjäna pengar.” och så vidare, men det handlar inte om stålar. Vi vill ju fortfarande bevara namnet Motörhead och legenden Motörhead. Det här är bara en schysst platta vi släpper för fansen. Ytterligare ett gig de kan njuta av både på dvd och skiva.
Finns det någon turné du kan nämna som den roligaste? Finns det en sådan eller vara alla lika kul?
Ja, det var de faktiskt på ett eller annat sätt. Det fanns ju turnéer som var jobbigare än andra av olika anledningar. Det kunde vara tidspress eller en dåligt ”routad” turné. Vi var ju jämt ute på vägarna. Det var inte alltid som logistiken var den perfekta, men i stort sett var varje turné sjukt kul. Vi hade roligt hela tiden, det måste jag säga.
Du har varit i branschen så länge och Motörhead turnerade fruktansvärt mycket. Kände du någon gång att du missade delar av familjelivet och så?
Ja, absolut. Det var tider på slutet av 90-talet då jag frågade mig själv jättemycket… min äldsta grabb är född 96 och min yngsta 02 och på slutet av 90-talet och in på 2000-talet då var det jävligt jobbigt att vara borta så mycket. Men grabbarna har ju varit med ute sedan de var nyfödda nästan, i olika omgångar och det har funkat. Man får tänka om och försöka fokusera på det som är på riktigt och inte bara känslor. Hade känslorna regerat hade man ju lagt av för länge sedan, men faktum kvarstår att jag är den jag är och jag kommer kanske inte vara en så bra pappa om jag sitter hemma och deppar. När jag sedan kom hem så var det 25 timmar om dygnet och vi kunde ha hur kul som helst hela tiden. Sedan har jag ju min fru Mia och hade inte hon ställt upp och gjort grovjobbet och tagit hand om pojkarna på det sättet så hade det ju inte gått heller. De hade det hur bra som helst, säkert och tryggt och ordning och reda, så det var bara att försöka slå ur sig de tankarna. Det gick en månad och så var man bedrövad och sedan var det borta igen och sedan kom det tillbaka ett halvår senare. Det går ju upp och ner hela tiden, men när man väl kom hem så såg man ju att allt funkade. Tack och lov att Skype fanns och senare Facetime. Men med facit i handen så kommer jag ihåg att man fick intala sig själv att de hade det hur bra som helst där hemma och jag hade det bra där ute. Man gör dem ingen tjänst med att lägga av och vem vet hur jag skulle reagera om jag satt hemma och var en ugglefarsa.
Att vara på turné måste vara ett väldigt speciellt live? Det finns hela tiden folk som säger till dig vad du ska göra och var du ska vara.
Det är väldigt speciellt, men jag tror att ju mer du är ute, så som vi var med Motörhead och som vi faktiskt är med Scorpions när det rullar som vanligt, så är det lite lättare för allt har blivit rutin på ett sådant sätt att ingenting kommer som en överraskning för en. Skulle man göra färre gig och inte vara ute så mycket, då tror jag att det är lite svårare för man hinner aldrig riktigt komma in i det. Ett band kanske har ett break på fyra månader eller sex och sedan är det en liten turné på tre veckor och sedan lediga i två månader. Men för vår del så kommer man in i det och man kommer aldrig riktigt ur det för vi är konstant på turné. Vi gjorde tre månader i USA, var lediga i en vecka, sedan var det Europa och lediga i två veckor, därefter Sydamerika och Asien och så var vi lediga i tre-fyra veckor och sedan var det en helt ny världsturné igen. Jag tror mer på att jobba så hårt och ligga ute och att det är lättare än att ta den där 50/50-grejen. Du kommer inte riktigt in i det hemma och du kommer absolut inte in i det på turnén. Man står i en gråzon där tror jag.
Vem skulle du klassa som den bäste trummisen, om man ser på det rent tekniskt?
Herregud! Det finns så många där ute så det går inte. Rent tekniskt är jäkligt svårt. Man måste jämföra med idrott här. Vem är bäst av Peter Forsberg i hockey och Zlatan i fotboll eller Sara Sjöström i simningen? Allt kallas för idrott, men det finns så många grenar inom idrott och i musiken är det lite samma sak. Jag kan tycka det finns trummisar som påminner om mig själv, ”Oh shit, där har vi en ganska bred, allmän, hårdslående, powertrummis. Han kan lagom med teknik och han är jävligt taktfast.”, men ändå så tycker man att man är jäkligt olika. Det är väldigt svårt att säga det. Tekniskt sett finns det hur många bra trummisar som helst, men groovemässigt sett är det bra mycket färre. Någon som får det att svänga. Jag tar inget ifrån trummisar som är fullärda på teknik, men faktum kvarstår att många av de här räknetrummisarna som man kallar dem eller teknikfenomen, de har svårt för att få det att svänga riktigt. Det var precis där jag kanske var med King Diamond och kände när jag slutade där att jag var alldeles för stressig i kroppen. Man gjorde trumfills och blast beats hela tiden och hade tappat den där enkla känslan med att sitta i lugn och ro på ett schysst riff och bara groova. Det gäller även gitarrister och basister, alla. Det är exakt samma regler. Gitarrister som gör cirklar kring de andra, skalor upp och ner. Man sitter ju upp och ner i en soffa när man hört ett solo och det är sjukt bra. Sedan har du andra gitarrister som står och tuggar på ett gitarriff och svänger så in i helvete och när de gör ett solo så låter det kanske inte bra, men de är fantastiskt duktiga på att få det att svänga.
En trummis som ofta får mycket skit är Lars Ulrich. Vad tycker du om honom?
Lars är ju Lars och jag har känt honom i så många år och jag skulle inte vilja höra en enda Metallica-platta utan honom. Folk som kritiserar honom, ok… du har en massa tekniska genier och det är klart att Lars inte kan jämföras med Vinnie Colaiuta eller Dave Weckl och det kan inte jag heller. Men jag tror inte de hade fixat att arrangera och spela Metallica-låtarna så som Lars gör. Jag tycker det är mycket viktigare att ha en egen stil. Det finns jättemånga trummisar där ute som… ja, vad fan gör de? De gör fem trumfills på en konsert, men om jag blundar så hör jag direkt att det är den personen som spelar. Det tycker jag är lite viktigare än att höra en säck potatis som rullar ner för trätrapporna. Det är väl smaken som baken. Vad gäller Lars så tycker jag att det är lite tråkigt att höra ibland. Jag jämför inte honom med de tekniska killarna. Jag jämför inte honom med groovesnubbarna heller, utan han har något i mitten där som gör att Metallica fungerar jävligt bra.
Du nämnde King Diamond. Om Kingen skulle ringa och säga att ni skulle göra någonting, skulle du hoppa på då?
(skrattar) Jag vet att jag nämnde det vid något tillfälle och jag får väl nästan klargöra det lite. Det hade varit jättekul, sa jag väl i en podd. Det hade varit jäkligt roligt att göra en turné om, och nu kommer det stora, om jag var ledig. Om vi inte gör något med Scorpions så hade jag jättegärna gjort en turné och spelat ”Fatal portrait” (1986), ”Abigail” (1987), ”Them” (1988) och ”Conspiracy” (1989) -låtar med originalgubbarna som är kvar. Jag hade gärna velat ha Michael Denner, Andy LaRocque, Hal Patino på bas och Pete Blakk på gitarr och gjort kanske 15-20 gig. Gjort 10-15 i USA och kanske 10 i Europa. Om man hade haft tid till det så tror jag att det hade varit fantastiskt roligt faktiskt. Det var väl det jag sa. Men det är bara om Scorpions inte turnerar och om vi kanske inte gjorde något på ett par månader och det fanns utrymme för en sådan grej. Samtidigt sa jag också… jag jämförde med Lemmy och att han fick anbud om att göra turné med Philthy (1954-2015) och Eddie Clarke (1950-2018) och han sa ”Varför ska jag göra det?” De blev erbjudna ganska bra med pengar, men han sa ”jag spelar med det bästa bandet jag haft i hela mitt liv.” (Matt) Thompson har ju spelat med Kingen i säkert 20 år så jag förstår mycket väl att det förmodligen inte skulle bli av, men då tänkte jag så här, King gör ju ändå Mercyful Fate ibland och då åker han ju med ett annat band. Det hade varit kul att göra och jag tror att det hade gynnat King väldigt mycket och jag tror att vi hade haft fantastiskt kul allihop.
Just det du nämnde om vad du sa i en intervju, hur mycket tänker du på sådant? Idag plockas en mening här och där för att skaffa clickbaits och saker tas ur sitt sammanhang. Är det något som du tänker på?
Nej, oftast inte. Men jag blev lite besviken nu när jag gjorde den här podden och det gick ut att Mikkey Dee berättar att Motörhead bråkade som fan, men läser man sedan texten så var det ju inte alls så. Rubriken är ”Mikkey avslöjar att vi bråkar som fan.” Det stämde ju inte alls. Jag talade om att vi hade diskussioner när vi spelade in plattor, som var så jäkla respektfulla och vi bråkade aldrig under bältet. Det var vettiga och nyttiga diskussioner som gjorde att vi tre blev vad vi var. Jag ville bara få ut den respekten vi hade för varandra och den känslan. Vi kunde argumentera och Lemmy kunde bli vansinnig på mig eller Phil, men det var aldrig dåligt utan snarare tvärtom, det stärkte oss hela tiden att vi hade diskussioner. Jag ville få fram att vi verkligen var en demokrati. Det var inte Lemmys ”my way or the highway” utan han ville att jag och Phil skulle kliva fram och ta en stor roll i bandet. Vi var tre personer i bandet och alla tre hade ”equal say” så att säga. Sedan kan ju jag personligen säga att självfallet tyckte båda jag och Phil att Lemmy hade ”the last word” ändå, lite oskrivet och ibland så argumenterade man inte emot honom utan man lätt honom få fram sin vilja kanske. Just på grund av detta, så tyckte jag att det var ett styrkebesked, men så skriver någon att ”Mikkey Dee reveals they were fighting.” eller något. Läs texten då era mongosar! Det handlar inte om det. Det här var något positivt. Jag berättade bara att vi hade enorma diskussioner här och där som var vettiga och nyttiga för oss allihop och det är ett band som har lirat i 40 år. Vi hade olika åsikter om vissa saker, men vi löste de sakerna på ett jäkligt härligt och professionellt sätt.
En sista grej. Finns det något datum för Scorpions-plattan?
Nu till våren skulle jag vilja säga. Skivan ska vara klar och gå i mix nu i mars, så vi är färdiga i stort sett. Jag är här för att knyta ihop ett par lösa trådar. Det är några bonuslåtar och sedan ska jag lägga trummor på en låt som inte skulle haft trummor från början, men vi gör om den lite grand. Sedan är det mixningen. Jag tror mixningen redan är igång med det mesta. Jag hoppas verkligen att den kommer ut till sen vår och att vi kan börja turnera till sommaren. Man ska ju inte snacka upp plattan som att det är världens bästa platta, men jag tror att den kommer bli väldigt bra. Den kommer definitivt låta annorlunda än det du hört från Scorpions de sista åren.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Josefin Wahlstedt, Michaela Barkensjö, Björn Olsson