INTERVJU: Joakim och Hannes i Sabaton

Sabaton erövrar land efter land och spelar för allt större publik. Inför släppet av “The great war” tog vi ett snack med samtliga medlemmar. Först ut är Joakim Brodén och Hannes van Dahl som bl a berättar om hur just publikens sammansättning förändras, synen på hologramspelningar, ett besviket möte med Blackie Lawless och om den där gången Joakims pappa slängde ut Ronnie James Dio:

Farsan kastar ut Dio ur bussen, jajamän. Han hade ingen aning vet du. Efteråt sa vi vem han var och vilka band han spelat med och han sa ”Åh fan! Men han var ju en främling så det spelar ingen roll.”

 

Är senaste skivan alltid den bästa?

Joakim: Nej, men det är absolut inte upp till oss att avgöra det utan det är upp till fansen att avgöra. Framförallt känner jag att vi är så nära den. Vi har spelat in den och lyssnat på mixar och allting, så vi får väl se hur många låtar från den här skivan som är med i setlistan om fem år. Då vet vi om den var bra eller inte.

När man är klar med en platta och man har, som du nämner, lyssnat på mixar och allt, är man lite trött på den då?

Hannes: Det är en intressant fråga för jag höll mig ifrån mixningsprocessen den här gången, för att jag ville höra plattan som om jag nästan aldrig hade hört den så det gick väl en två-tre månader emellan. Det var jävligt roligt att lyssna på det sättet, om man har möjlighet att inte vara med i den processen, vilket du (Joakim) inte har. Det var ovanligt, men jävligt kul att höra för det senaste jag hörde var demos och mina trumtagningar.

Joakim: Det var ganska värdefullt också för när man har varit där under hela processen med låtskrivandet, förproduktionen, inspelningen, mixning och mastring, då är man ju helt omprogrammerad. Mixprocessen är ju egentligen en sak där du letar fel. Det är det du gör och till slut hör man inte, så det var faktiskt väldigt bra, tycker jag, att när jag och Jonas (Kjellgren, producent) var någonstans mellan 75-80 %, då kunde vi börja bolla med övriga i bandet. Då har de färska öron, som inte är sönderlyssnade. Det tycker jag var en väldigt bra grej. Den första feedbacken var liksom ”Ja, hur fan har vi missat det där?”, men man sitter mitt uppe i bubblan och då kanske man missar saker och ting.

Du nämnde setlistan. Hur snabbt märker man om nya låtar funkar eller inte funkar? Ni står inför en stor publik. Skriker inte alla åt allt ni spelar?

Joakim: Nej, tro mig, det gör de inte. (skrattar)

Hannes: Det märker man ganska snabbt. Det är några gig, men det kan också vara så att den ligger fel i ordningen, så man får börja där. Det är kanske inte fel på låten och försöka intala sig själv att ”Den är bra!” och kanske flytta ner den till senare i setet och så gör man det under några gig och så känner man ”Nej, det händer ju ingenting! De tycker inte det är bra.”, vilket i slutändan gör att vi kanske inte tycker det är så bra och då får man skrota den.

Joakim: Man får testa, men inte ge upp efter bara ett eller två försök. Olika låtar slår olika nära folks hjärta i olika länder, framförallt för oss som sjunger om militärhistoria. Det kan ju verkligen vara en låt som är relativt ointressant i ett land, men som är ett måste i ett annat land. Det finns väl vissa länder där man är orolig över sin egen fysiska säkerhet om man skulle skippa vissa låtar. (skrattar) Åka till Polen och inte spela ”40 to 1”, ”Uprising” eller ”Winged hussars”, då är det nog klippt.

Vilken låt skapade mest frustration under inspelningen?

Hannes: Ingen för min del.

Joakim: Nej, du gjorde ju allt på två och en halv dag och så var det klart. (skrattar)

Hannes: Antingen har jag helt plötsligt blivit skitbra eller så har jag börjat slarva och båda två är orimliga. (skrattar) Vi började att sätta upp alla grejer och soundchecka och testade virvlar och hela processen på måndag morgon. På onsdag sa jag till Jonas ”Du, jag ska bara gå på toaletten så tar vi en till.” och då svarade han ”Men du är ju klar nu!” och det var ju så tråkigt för det är så roligt att spela in. För mig var det den absolut roligaste inspelningsprocessen jag någonsin gjort och även den smidigaste. Det flöt på så fint hela tiden, så jag kan inte säga att någon låt var kärvig. Sedan är det väl en annan sak på skrivarstadiet?

Joakim: Ja, där är det en helt annan grej. Under just inspelningsprocessen är det några ställen där någon fastnar med någonting. Jag får ta omtagningar eller ett gitarrsolo där det blir ”Jag ska sätta det där!” Det är alltid några ställen där någon hakar upp sig, men den som var överlägsen var i mixen och det var ”The end of the war to end all wars” Det är så mycket som händer i den så när man väl sitter där och ska försöka mixa och få ihop alla de här elementen då är det ju en mardröm och när du väl ha fixat det så att ”Nu låter det bra här.”, då har du förstört hur det låter i en helt annan del av låten. Det är så många olika saker som händer och den går ju från bara piano och cello till allting vi någonsin haft och sedan var det bara ”Jaha, hur ska vi få till det här snyggt då?” Den mängden automation och ljudvolymer som går och kompressore och allt som sker i den, där måste jag säga att det är stor kred till Jonas som fick ihop det.

Med den teknik som finns idag måste möjligheterna vara oändliga när det gäller att pilla med saker. Kommer man till slut till ett stadie då man bara måste säga stopp?

Joakim: Ja, det är ju inte frågan om att göra färdigt en platta utan det är en fråga om att överge en platta i en viss grad av färdighet. (skrattar)

Hannes: Där är Jonas grym. Jag hade fem eller sex virvlar kanske och han sa bara ”Ta den du hade sist!” Man behöver inte hålla på. Låter det schysst så låter det schysst.

Joakim: Samma sak med gitarrerna. Han gick in och rattade och frågade vad vi tyckte och vi sa ”Ja, det låter coolt” och han sa bara ”Bra, då kör vi!” Sedan frågade vi ”Ska vi inte testa gitarrljudet?”, men han svarade bara ”Ni sa ju precis att det lät bra?” och vi sa ”Ska vi inte anpassa det?” till vilket han svarade ”Nej, ni sa ju att det lät bra. Håll käften och sätt er ner och spela bara!” Han hade redan spenderat kvällen före och morgonen och fixat så när vi kom var det bara ”Ok, då kör vi!” Det är nice och basic. En bra gitarr och det är en kabel som går in i en tube screamer som går in i en ”moddad” Marshall som går in i en vanlig fyrtolva med en eller två micar på. Inget konstigt, inget krångel. ”Pang, nu låter det bra, så nu spelar vi in! Det låter ju bra, så varför skulle det inte låta bra sedan? Nu har vi ju inga effekter och vi har inte skurit och inte EQ:at och om det låter bra naturligt, då kan vi få det att låta bra senare.” Han sa också ”Vi kan spendera en vecka på gitarrljudet, men i slutändan, kommer ni märka skillnaden? Absolut inte.” Ett skönt sätt att spela in på.

Hannes: Jag vill bara tillägga att jag tycker folk var väldigt förberedda, det var gott om tid och det gör en jävla skillnad också. Komma in och man är varm i kläderna.

Joakim: Folk vet vad de ska spela och har tränat på det innan.

Det måste vara lite som att sitta och ha hemläxa?

Joakim: Så är det. Absolut.

Skulle Sabaton någonsin kunna frångå krigstemat på en platta?

Joakim: Jo, men varför? (skrattar) Vi är absolut inga experter, men vi är extremt historieintresserade och tycker det är kul. Vårt intresse är ju inte enbart krigshistoria, vi gillar ju all historia, men heavy metal om konsthistoria blir ju jättedåligt, det fattar ju vem som helst. Allt i vår musik, det känslomässiga spektrum som finns där – du har aggression, du har glädje, du har depression… hela kitet, det finns ju i militärhistoria så det går hand i hand. Vi är extremt intresserade av ämnet och våra fans gillar att vi gör det. Vi gillar att retas med våra fans så vi kanske gör en platta som heter ”Cease fire” någon dag, bara för att jävlas. (skrattar) Jag har ingen önskan om att göra något annat. Varje gång vi gör färdigt en platta så har vi turnerat så mycket och träffat så många människor, så man har ju idéer för tio plattor till och coola stories att berätta. Sedan finns det så många sätt att göra det på. Bara genom den här skivan… vi börjar med ”The future of warfare”, en lite mer mekanisk och industriell låt och vi talar om introduktionen av stridsvagnen på slagfältet. Nästa låt är om Lawrence of Arabia (Seven pillars of wisdom) och där är det egentligen en inzoomning på honom och hans erfarenheter. Man kan undra vad han gjorde där? Han var sambandsofficer med arabrevolten mott det ottomanska imperiet, modern krigsföring, alla tågräder, belägringen av Medina, men på en global skala så var det rätt jävla oviktigt. (skrattar) Men det är en fantastisk story och man får titta på den från olika håll, för jag menar, hur fan ska vi kunna beskriva första världskriget som är fyra år, med 40 minuter heavy metal? Det går inte. Vi skulle kunna göra 50 album till om det här om vi skulle vilja, så det tar ju aldrig slut. Man kan ju välja att berätta det mörka och det finns ju någonting ljust ofta i det också. Man kanske inte behöver prata om just antalet döda för det är ju alltid en deprimerande sak, men ibland kan det finnas ett ögonblick där någon gjorde något alldeles fantastiskt. Krig är en extrem situation och det tar ut det bästa eller det sämsta ur människan, så det är lite polariserande ur den synvinkeln och man vet aldrig åt vilket håll det kommer att svänga. Extremt fascinerande, tycker jag.

En helt annan sak. Vilket band var det som verkligen fick in er på hårdrocken och kanske även väckte längtan om att spela i ett band en dag?

Hannes: Vi satt i ett tält hos min kusin och min äldre kusin kom ut med en ”boombox” och det fanns inget alternativ utan det var ”Det här ska ni lyssna på!” Vi satte på bandaren och det började åska ute… det gjorde det säkert inte, men det är så vi kommer ihåg det och ”For whom the bell tolls” (1984) drog igång. Du fattar ju. Det var det sjukaste man hört i hela sitt liv. ”Vad är det här för något?” Det var spännande och intressant och farligt – ”Hur kan trummor ens låta så här? Jag måste lära mig hur man får det ljudet.” Det var den stunden och det var så tungt. Jag kommer ihåg att jag tyckte det lät som en maskinkross som mosade sten.

Joakim: Jag har faktiskt inte en lika cool story. Det är inte ens mitt minne utan min mor som berättat. Jag är någonstans mellan 3-4 år och hon är i köket och jag är i vardagsrummet och sedan hör hon mig skrika och man hör bara en massa ljud. Hon tänkte ”Nu har det gått åt helvete för ungen. Nu är han död.”, så hon springer in i vardagsrummet och jag står och hoppar och skriker framför tv´n. Hon vet inte vilken video det var, men det är Twisted Sisters ”I wanna rock” (1984) eller ”We´re not gonna take it” (1984). Hon tyckte… vad ska man säga, hon var en öppensinnad mor så hon tyckte ”Oj, de där såg lite för jävliga ut, men det är ju en catchy låt och han sjunger bra!” så hon köpte ”Stay hungry” (1984) till mig på vinyl och så blev väl jag hårdrockare. Men jag har aldrig tänkt ”Nu måste jag bli musiker!”, utan det började senare när man gick över till kusinerna som var några år äldre och de hade Helloween och W.A.S.P. och spelade sådana grejer. Jag kommer ihåg att de hade Mötley Crüe också, men det var inte riktigt min grej riktigt. Det var några låtar, men annars så var det ”Meeh!”. Då var W.A.S.P. coolare tyckte jag.

Jag minns att jag köpte ”Stay hungry” då, men något år senare gömde jag den under sängen då jag tyckte den var lite töntig.

Hannes: (skrattar) Det var viktigt då. För inte så länge sedan frågade en kompis ”Vad har du lyssnat på i veckan?” och jag har ju min dotter som är två så det är allt från Dismember till ABBA, men Fleetwood Mac funkar bäst. Jag älskar Fleetwood Mac och Stevie Nicks. Jag svarade ”Jag har bara lyssnat på Bä bä vita lamm och Fleetwood Mac i veckan!” och han blev så jävla besviken. (skrattar) Jag sa bara ”Vad då då?” För 10-15 år sedan hade man ju aldrig sagt det.

Joakim: ”Jag har bara lyssnat på Slayers Reign in blood! 12 timmars maraton.” (skrattar)

Har ni någon drömgäst som ni skulle vilja ha med på en platta?

Joakim: Många som är döda. Freddie Mercury.

Hannes: Fatta den rubriken! (skrattar)

Ingen levande?

Joakim: Många, men verkligheten knackar ju på då. Jag tror att när det gäller verklighet och någonting som det där så finns det jättemånga man skulle vilja göra det med, men hur många skulle vara intresserade av att lägga den energi eller tid som det krävs för att vilja göra det? När folk pratar bra frontmän så snackar man kanske om Freddie Mercury eller Bruce Dickinson och med all rätt för de hör hemma där, men man glömmer bort Dee Snider. Han hör hemma där uppe också. Han är ju i bättre form än de flesta 25-åringar och sjunger fortfarande fantastiskt bra. Okej, kanske inte lika bra som en gång i tiden, men han är ju 60+, så om det var någon levande nu så tror jag han.

Jo, jag såg honom på sista giget på SRF och han var i galet bra form.

Hannes: Så plattan har kommit fram från under sängen nu?

Det har den. Apropå döda artister, hur ser ni på hologram så som Dio? Om 10 år har vi nog flera hologram som turnerar runt.

Hannes: Nej fy fan alltså! Sorry, men… jag får väl gå och titta på det. Det kanske är skithäftigt, men… kan du få essensen av Dio och det är så pass bra att det blir en positiv upplevelse så visst, men jag har jävligt svårt för det. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Jag får väl titta först.

Joakim: Jag tror dock så här. Med dagens teknik och vi ser det med dagens ögon… titta framåt istället! Då kan du nog göra alldeles fantastiska saker. Om man nu tar Dio så dog han för nio år sedan nu och inget fanns ju filmat eller skapat med en sådan hologramgrej, så det blir ju en kompromiss redan från början. Men om du skulle ta ett band som är unga artister idag… säg att de är 18 idag och börjar spela när de är 25, då har de det i åtanke. Man kan följa dem i deras karriär och man filmar allting med 360-kameror och helt plötsligt börjar man snacka om att ”Nu kan vi göra någonting med hologramteknik!” Det finns ju redan idag i Japan. Artister som aldrig har funnits. Jag håller dock med. Jag vill inte heller se Dio som hologram. Jag kommer hellre ihåg honom som den han var, men ska vi förneka dem som kanske aldrig fick chansen att se Dio? Då är det bättre, tycker jag.

Hannes: det var väl det jag menade. Om du går därifrån och känner ”Det var ascoolt!”, då har det väl funkat. Om det inte är lökigt och någon bara ska casha in på hans arv. Det är ju det som är det moraliska dilemmat där. Och nej, vi ska inte göra det. (skrattar)

Joakim: Förutom i Japan! (skrattar)

Fick ni möjlighet att träffa Dio?

Joakim: Ja, vi fick säga hej. Han blev dessutom utkastad från vår turnébuss och blev inte ens insläppt av min far. (skrattar) Det var Sauna Open Air 2007 och Heaven & Hell. Vi stod utanför bussen och de stod parkerade bredvid. De kom tillbaka från en intervju eller kom till festivalen, inte vet jag. De kom ur en minivan allihop och vinkade och vinkade och sa hej. Det var väl inte alla, men Geezer (Butler), Tony Iommi och Dio. Det var ”Hej hej! Tjena grabbar! Hur är läget?” och ”Vi har sett lite av er nu.” Det visade sig att Chris Butley som hade jobbat med oss hade jobbat med Iced Earth som var på turné med Heaven & Hell, så det fanns en sådan grej. Sedan tänkte vi inte mer på det och gick in i bussen. Jag och Daniel (Mullback, trummor), som var med i bandet då, satt och tittade på ”Scrubs” eller någon sådan där meningslös tv-serie och tänkte ”Vi ska ge fan i att supa idag.” Min far, som var en bra chaufför och han var billig och gratis, han stod och pratade med någon annan busschaufför där nere och så kom Dio dit och de stod och pratade. Vi tänkte inte mer på det utan bara ”Ok, vi ska inte störa.” Sedan gick de iväg allihop och så kommer farsan upp ”Jag vet ju att ni har en regel om att det inte ska vara några okända i bussen, för den här lilla gubben med högt hårfäste ville komma in och säga hej, men det var vi tvungna att sätta stopp för.” och vi sa bara ”What?” Då hade han stått och berättat om hur vi byggt bussen och Dio ville komma in, ”Åh, får man komma in och säga hej till grabbarna? Jag skulle vilja se bussen ni byggt.”, men det blev ”Nej, nej, nej! Hit, men inte längre!” (skrattar) Farsan kastar ut Dio ur bussen, jajamän. Han hade ingen aning vet du. Efteråt sa vi vem han var och vilka band han spelat med och han sa ”Åh fan! Men han var ju en främling så det spelar ingen roll.”

Har ni blivit starstruck vid något tillfälle eller är ni lite blasé nu? Ni måste ju ändå ha träffat på en del gamla hjältar?

Joakim: Det var ju väldigt kul när vi var i Japan när vi först stod och pratade med killarna i Michael Schenker Fest och så gick jag på toaletten. Precis när jag gått ifrån så kom en viss gäst och hälsade på.

Hannes: Utanför logerna tänker du på? Jag stod med Sharlee D´Angelo (Arch Enemy) och vi stod och tjötade. Då blev jag starstruck, men inte av Sharlee då. (skrattar). Vi står och pratar och helt plötsligt kommer Gene Simmons ut från logen bredvid och hur du än vrider och vänder på det så är det ju The Demon. Jag blev helt jävla spak och bara frös till och Charlee tittade på mig ”Vad är det med dig då?” Jag har ju träffat honom förut, men jag blev så paff för jag visste inte att de var där, och så går han fram till mig och Charlee och han har sin fru och två vakter med, men han stannar på typ en och en halv meters håll och tittar på mig och söker av mig från skorna och upp med avsmak i blicken och jag står ju och tittar på honom. Då säger han ”Say hello!” och så säger jag det och sedan nickar han bara och går. ”Vad fan var det som hände?” Den intressanta frågan är då ”Undrar vad som hänt om jag inte sagt hello?” Annars så… jag fastnade med Blackie Lawless i hissen i Spanien och det kunde lika gärna ha skippats. Jag står där och in kommer Blackie och jag hälsar, men det är ingen som svarar. Solbrillor och sågblad på armarna. Sedan stannar hissen till och jag kände ”Nu måste vi ju börja prata.” och jag säger ”Hur är läget?” Då vänder han sig om och ställer sig i hörnet med ryggen mot mig. Fattar du hur obekvämt? (skrattar) Jag skiter ju i det, men han står ju liksom 30 centimeter bort. Ska man titta över axeln och säga ”Hallå!”? Den stod still i fem minuter och sedan åkte vi ned. W.A.S.P. är ju mina absoluta favoriter, så det blev mer av ”Jag kanske skulle skitit i att träffa honom där?” Han var ju inte otrevlig, men det var hyfsat obekvämt.

Kommer ni spela någonstans på den här turnén där ni inte spelat tidigare?

Joakim: Vi var på Malta alldeles nyss och det var kul. Vi har inte gjort Rock Am Ring eller Rock Am Park tidigare, så det är lite kul eftersom det börjar visa sig att Sabaton går utanför bara metalfestivalerna och det är exponering för lite nytt folk, vilket jag tycker är fantastiskt kul. Hårdrock är inte bara för medelålders män och att det faktiskt funkar med stridspitthårdrock, eller vad man ska kalla det, även på andra ställen. Det är kul att tyskarna har insett det för vi har redan sett i många länder att det är en väldigt varierande publik, både i ålder och killar och tjejer och det är skitkul. Vi har varit på våra konstiga ställen, som Georgien och Makedonien.

Hur är det att spela i sådana länder, de forna öststaterna?

Hannes: Rätta mig om jag har fel, men desto sämre ekonomi ett land har, desto bättre gig. Då menar jag inte omständigheterna runt giget, utan populationens hunger. Att spela i Serbien är ju vansinnigt bra. Sedan är kanske allt annat runt omkring inte lika bekvämt, men Sydamerika är likadant. Det är ju fantastiskt och folk är så hungriga och sugna på att lyssna på musik.

Joakim: I de där fallen, som om man tar Makedonien som exempel, för vi kan inte snacka om Tjeckien eller Polen för där har de kommit långt nu och folk turnerar där, men på många av de här ställena så har de inte gig till vardags. När de får tre-fyra band tillsammans då lyssnar de och förlyssnar på allt. Även om de inte har hört talas om bandet, så ska de på den festivalen där bandet spelar och då lär de sig bandets alla låtar för de vill sjunga med. Tänk dig en svensk tonåring göra det du. Det skulle aldrig hända. Det är skitkul faktiskt.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk