Bonafide är utan tvekan ett av landets bästa liveband just nu. Malmöpågen Pontus Snibb frontar bandet, som blivit galjonsfigur för den bredbenta riffrocken. Bonafide är just nu aktuella med senaste given “Denim devils” och Rocksverige ringde upp Pontus strax innan ett gig i Örebro. Det blev givetvis snack om nya skivan och en del annat, men även det faktum att Pontus är lyckligt lottad, på så vis att han lever på sin musik:
“Man ska vara tacksam över att man kan få hålla på med det man älskar att göra och kan diktera reglerna lite för det också. Så länge man litar på det man känner i hjärtat att man vill göra, så tror jag att man är på rätt spår. Det har ju funkat så här långt.”
Ni har ju fått väldigt fina recensioner för ”Denim devils”?
Pontus: Ja, kanske inte rakt av, men inga sågningar i alla fall. Det har varit helt fantastiskt fina recensioner faktiskt. Senast idag, här i Örebro, där gratistidningen på stan gett oss 5 av 5 i betyg. Helt grymt och jättekul!
Är det något speciellt som klickat den här gången?
Pontus: Jag vet inte. Det är jag som skriver låtarna och jag kände väl att jag ville dra det bitvis ännu ett steg från AC/DC på den här skivan och det visste jag inte om det skulle falla i god jord eller inte. Men det gjorde det tydligen. Vissa vill ju tycka att vi bara är ett AC/DC-band och säger ”Då lyssnar man hellre på AC/DC!” och det gör ju jag också, men vi är så mycket mer än det. Det är ju hela riffrock-känslan från 70-talet som vi älskar och det finns ju till och med KISS-influenser i vår musik. Jag tycker att vi har fått till det bra på nya plattan genom att vi spelat in den mer eller mindre live i studion. Kanske är det det som kritikerna tycker om, jämfört med förra skivan ”Ultimate rebel” (2012), som var lite mer polerad? Rock and roll ska ju inte vara så polerad, så jag tror nya plattan svänger mycket mer och då kanske de här riffen fäster lite mer och då blir det lite bättre.
Är det helt nya låtar eller finns det saker som legat ett tag?
Pontus: Det är nog samma för alla band och det är ju att man skriver lite hela tiden. Ett par av låtarna till den här skivan är sådana som vi planerade för förra plattan, men som inte platsade då. Hela bandet gillade dem, men så fick de plats den här gången istället och många av låtarna är helt nyskrivna och sedan finns det någon grej som är jättegammal. Det brukar bli så och det handlar ganska mycket om albumtänk fortfarande för oss och man vill få till ett helgjutet album. Vi spelade in 14 låtar och jag trodde egentligen att vi bara skulle ha 10 på skivan, men så släppte vi ju en singel med två bonusspår (Get it bad, Heading south) i höstas som vi inte kunde få in i låtsekvensen på skivan. Det är inga ”fillers”, utan de kunde varit med om man tagit en annan riktning. Vi är nöjda i alla fall!
Är du en riffsamlare och har en liten riffbank hemma?
Pontus: Ja, det kan man säga. Man kan sitta framför tv´n och ”noodlar” på gitarren och så ”Oj, det där var bra!” och så spelar man in det på telefonen. Sedan återkommer man till de där småriffen ett halvår senare och då kan det bli intressant när man lyssnar med andra öron, så att säga. Det är ju ett sätt och ibland sitter jag verkligen och skriver för skrivandets skull. Ibland jobbar jag med texter först och så får man en häftig fras från en film eller liknande och sedan bygger man en text på den och sedan får den musik. Det finns massor med olika sätt att skriva på.
När du sätter dig ned och skriver, är det då specifikt för Bonafide eller PS3 eller något annat, eller är det bara att något kommer fram och sedan ser du var det passar in?
Pontus: Vissa låtar skriver jag specifikt för Bonafide och andra skriver jag specifikt för någonting annat. Jag gör ju färdiga demos som låter som på skiva, fast lite sämre. Jag spelar ju trummor också och gör allt själv och sedan presenterar jag alla grejer för killarna och så får de bestämma lite. Vissa låtar känner man direkt att de är ”Yes!”, som ”Hold down the fort” exempelvis. Den skrev jag för Bonafide och var det någon i bandet som inte ville ha den, så ville jag ändå ha med den och skulle tvinga in den med mitt låtskrivarveto. Andra låtar kan vara annorlunda och jag kan undra vad de andra kommer att tycka och kanske är de för långt ifrån vår formula? De andra i bandet valde in ganska många udda låtar till den här skivan, som exempelvis ”Get a grip”, vilken är väldigt Led Zeppelin och nästan lite Rival Sons-aktig. De andra tyckte att den var bra och då testade vi den.
Är du diktatorn i bandet? Om de andra röstar nej för en låt, viker du dig då?
Pontus: Ja, det gör jag absolut. Vi har dock nog aldrig kommit till ett sådant läge att alla tre varit emot mig om något jag verkligen vill, så jag får återkomma i det ämnet. Jag är absolut inte en diktator, men jag skriver ju allt i bandet. Det är mer att Niklas Matsson (trummor) brukar säga; ”Du ser ju så stött och ledsen ut när vi inte gillar något du gjort.”, så de vågar knappt säga det. (skrattar)
Hur gick tänket när bandet bildades 2006? Var det då mer sett som ett hobbyprojekt?
Pontus: Ja, det var det. Jag spelade in låtarna innan det fanns ett band och det gjorde jag som en sidogrej till mitt dåvarande band Snibb, där farsan spelade trummor. Jag ville göra något tyngre och jag ville spela trummorna själv på skiva och sedan träffade jag Micke, den gamle gitarristen och han var ju bästa vän med dåvarande chefen på Sweden Rock Festival, Ivarsson. Micke spelade upp mina demos och han (Ivarsson) bara kickade igång och sa; ”Det här måste jag släppa på Sweden Rock Records!”. Då fick vi den maskinen i ryggen och då var det bara att dra ihop ett band och då blev det ganska snabbt att Bonafide blev mitt huvudband och Snibb blev min sidosyssla. Så har det varit sedan dess. Jag har ju satsat mycket på det här och turnerat mycket i Europa.
Ja, det är ett väldigt livespelande!
Pontus: Jo, det är det, men jag känner att det är därför jag är satt på den här jorden, att få spela musik.
Ni har som sagt spelat mycket runt om i Europa, men finns det planer på att ta sig över till Staterna?
Pontus: Det gör det absolut, men det är en sådan jävla stor grej att ta sig över dit första gången. Vår manager jobbar på det, men det måste knytas an en riktigt bra samarbetspartner först. Han är även manager för The Quireboys och de var över och gjorde en lyckad sväng, så man kan väl säga att manegen är krattad. Vi planerar för det, men det är nog inget som händer i år. Vi får tänka lite långsiktigt, men det är klart man vill över dit. Jag har ju turnerat mycket där med mitt andra band, Jason and the Scorchers.
Tidningen Classic Rock Magazine gillar ju dig och bandet väldigt mycket.
Pontus: Ja, det är skitkul! De har haft singeln ”Hold down the fort” på sin Planet Rock playlist sedan oktober och det är ju jättehäftigt! Dave Ling gillar oss som fan och jag glömmer aldrig när jag köpte numret som jag visste vi var med i och undrade vad det blev för grej och så var det en helsida och intervju med mig. Jag höll på att skita på mig! (skrattar) Det var jävligt kul och kändes mäktigt. Det har nog hjälpt oss en del i England, kan jag tänka mig. Det är ju en stor tidning med många läsare som är intresserade av klassisk rockmusik, vilket vi spelar.
Hur gick tankarna när Mikael Fässberg (gitarr) tackade för sig förra året? Tänkte du att det skulle skita sig eller var det bara att tuta på?
Pontus: Man var ju van, eller glatt van vid det. Den första, som faktiskt fick gå, var Sticky Bomb (Wilmer X), som hade andra prioriteringar, kan man väl säga, så det funkade inte utan han fick kicken helt enkelt. Sedan hade vi Micke Nilsson på bas och det var ju han och jag som var de första riktigt drivande i bandet, men sedan kände han att tiden inte fanns där och han tackade för sig. Det var jättekonstigt, men då kom Martin Ekelund in och han är helt solid nu och en fantastisk basist. Jag trode aldrig att Fässberg skulle komma på de tankarna, men det var likadant för honom och då hittade vi Anders Rosell. Visst, det är tråkigt och jättejobbigt, men det var aldrig någon tanke på att lägga ned bandet. Det är ju min skapelse från början och så länge jag vill så finns bandet, kan man väl säga.
När du började spela, började du då som trummis eller gitarrist?
Pontus: jag är trummis från början och började inte spela gitarr förrän jag var runt 16-17. Jag kände att jag ville spela med farsan och frågade; ”Kan du tänka dig att spela lite med mig?”. Han hade ju varit med i Nationalteatern och det var ju klart han ville det.
Din pappa har betytt väldigt mycket, förstår jag?
Pontus: Ja, gud ja! Jag är ju uppvuxen på turné, på tiden då han spelade med Nationalteatern och Michaek Wiehe och åkte runt med en massa bluesband. Jag har känt sedan jag var liten att det här är något som jag verkligen kommer våga satsa på och göra fullt ut. Jag har haft ett 100% stöd från farsan och det har känts jätteskönt.
Vad är roligast, trummor eller gitarr?
Pontus: Det ena ger det andra. Nu har det varit för länge utan trummorna. Det är jättekul att åka ut med Bonafide nu, men jag saknar ju trummorna. Sedan när jag varit ute med Jason and the Scorchers, där jag är trummis, så saknar jag naturligtvis gitarren så det står härliga till. Jag trivs med variationen och när jag gjort för många gig med Bonafide, då vill jag tillbaka och göra några PS3-gig eller ett bluesgig. Det är ju detta jag gör och jag har inget annat jobb, utan spelar bara och då är det skönt att ha variationen.
Du är extremt lyckligt lottad att kunna ha ditt musicerande som ett yrke, speciellt i dessa tider.
Pontus: Jo, det är faktiskt sant. Det är jag och det gäller att inte glömma det. Man ska vara tacksam över att man kan få hålla på med det man älskar att göra och kan diktera reglerna lite för det också. Så länge man litar på det man känner i hjärtat att man vill göra, så tror jag att man är på rätt spår. Det har ju funkat så här långt.
Du nämnde blues och din skiva ”Wreck of blues” fick också fina recensioner.
Pontus: Ja, verkligen och det är superkul. Vi har mest spelat i Sverige än så länge, men så småningom kommer vi nog ut och prova lite mark i Europa. Det får dock stå till sidan lite nu när vi kör med Bonafide.
Kan vi räkna med fler bluesskivor?
Pontus: Ja, absolut! Det var ju blues jag spelade från början och mitt allra första band var Malmö Bluesorkester, kan man säga och då satt jag bakom trummorna och sjöng. Vi spelade flera dagar i veckan i Malmö, så det var där jag la grunden för mitt musicerande. Så länge jag håller i ett instrument kommer jag att spela blues på ett eller annat sätt.
Hur mycket livespelande blir det med “Denim devils” nu?
Pontus: Vi gör sex gig i Sverige och sedan drar vi över till England som special guests till Hardcore Superstar. Jag tror vi gör nio spelningar där, så vår egen headlineturné där sparar vi till hösten. Vi har ju spelat en del innan med dem och det är goda vänner till oss. Det kommer bli hur kul som helst.
Vad händer med Jason and the Scorchers då?
Pontus: jag tackade precis nej till två gig i Kennedy Center. (skrattar) Hur dumt är inte det? (skrattar) Det är nu i april, men jag pallar inte resa mer. Jag har en bra ersättare i Nashville, så det är inga problem och de är inte sura på mig. Det ska skrivas nya låtar och jag tror att Jason och Warner (Hodges) håller på just nu faktiskt, så det kommer en ny skiva. Troligtvis inte i år, men vi kanske spelar in i början av nästa år och så blir det kanske en liten sommarsväng 2016. De har precis släppt en dvd som spelades in för tre år sedan på nyårsafton i Nashville. Bandet finns i allra högsta grad.
Hur kom du i kontakt med Jason till att börja med?
Pontus: Det var tack vare Nationalteatern och min gamle basist Micke Ström, som satte ihop en liten sväng med ett svenskt kompband, där jag fick vara med på gitarr, och två jänkare, varav Jason var en av dem. Det var 2003 och under den sommaren blev originaltrummisen i Jason and the Scorchers, Perry Baggs, sjuk och då blev han tvungen att hoppa över en festivalspelning utanför Oslo. Jag fick förfrågan om att göra den som en one off och tydligen gjorde jag bra ifrån mig, för det genererade någon festivalspelning till och sedan en englandsturné 2008 och sedan blev jag fast medlem. Det är en lite overklig känsla.
Som avrundning måste jag fråga om den klassiska återföreningen av Led Zeppelin på O2 Arena i London 2007? Du var ju där. Hur gick det till?
Pontus: Det var faktiskt inte min förtjänst, utan det var min gode vän Johan som hade en bra skivaffär i Malmö förr om åren och som på vinst och förlust ansökte om två biljetter i det där lotteriet. Han fick två biljetter och tänkte; ”Vem ska jag fråga först?” och då valde han mig för att han visste att jag älskar Led Zeppelin. Vi åkte över och det var legendariskt häftigt! Man fick se Paul Rodgers som förband och man brydde sig föga, vilket är helt ofattbart. Jag hade fått nys om hur setlisten skulle bli. Det skulle bli två timmar långt och precis i mitten skulle de köra ”Stairway to heaven”. Jag hade redan bestämt mig innan att jag kommer behöva gå på toaletten någon gång, så när jag hörde introt sa jag bara; ”Excuse me! Pardon me!” och kom sedan tillbaka precis när trummorna kommer in. (skrattar) Låten som alla andra nördar tycker är skitbra kände jag att jag skippar. (skrattar) Det var helt fantastiskt att se dem!
Var det verkligen så bra eller har det bara blivit så av hela grejen kring det?
Pontus: Jag har ju sett dvd´n och jag älskar Jimmy Page för hans ”sloppighet” och vad kan man säga? Han är ju inte den gitarristen han en gång var, men det visste jag redan för jag såg ju Page/Plant när de spelade på Sjöhistoriska och det var lite samma sak då. Jag visste vad jag hade att vänta, men jag blev verkligen glatt förvånad och Jason Bonham var jag lite orolig för, eftersom jag själv är en sådan Bonham-nörd, men han gjorde det helt fantastiskt bra och ljudet var så jävla högt, men på ett bra sätt. Så som man hört att Led Zeppelin var när det begav sig. Hela produktionen och skärmarna de använde var helt fenomenala! Alla visste ju att de var med om något speciellt och hela känslan därinne var elektrisk. Helt galet och jag är väldigt glad över att jag fick vara med om det!
Text av: Niclas Müller-Hansen
Foto: Josefin Wahlstedt https://www.facebook.com/JosefinWahlstedtPhotography