Conny Bloom är en av få riktiga svenska rockstjärnor. Han har burit rockfanan högt i alla år och alltid kört sitt eget race. Numera återfinns han inte bara i sitt gamla band Electric Boys, utan även i relativt nystartade Ringo Franco, tillsammans med bl a Papa Dee. Han har dessutom ett nytt soloalbum på gång och för första gången blir det på svenska. Rocksverige ringde upp gitarristen och tog sig ett snack om svunnen tid och framtid. Om just det som varit säger han följande:
Som person är jag alltid ”forever onwards”, så jag är inte nostalgisk på det sättet. Jag är jäkligt glad över att jag fick vara med då det fanns mycket pengar. Det enda jag kan tycka är frustrerande, är att man har så mycket i huvudet och man skulle vilja kunna göra olika saker med en scenshow, schysst ljus och ljud, eller göra en video som man kanske inte har råd med.
Vi börjar med Ringo Franco. Är du och Papa Dee gamla polare sedan lång tid tillbaka?
Conny: Inte gamla polare, men vi har alltid sprungit på varandra genom åren och snackat. Det var något tv-program för många år sedan, som hade en idé om att sammanföra personer som stod gansla långt ifrån varandra musikmässigt och sedan se vad som kunde komma ur det. Man satt och snackade och jag var hemma hos honom och kollade igenom hans skivsamling och då kände vi att vi faktiskt hade mycket gemensamt. Både han och jag är allätare. Han gillar ju också soul och rock och Marc Bolan och annat, men det är bara det att man valt olika vägar att gå. Då sa vi att vi borde göra något tillsammans någon gång.
Kom soundet naturligt? Jag ser det som ”jamaicarock”.
Conny: Det intressanta är ju att det blir så när vi spelar tillsammans. Vi snackade om det härom dagen faktiskt. Folk kan uppleva det som att vi är väldigt långt ifrån varandra musikmässigt, men för oss är det inte så. Det går skitsnabbt och smidigt att skriva låtar tillsammans. Jag kan komma med ett riff, som är rockigt och sedan toastar han över det och sedan kommer vi på en refräng. Det limmar jätteenkelt, fastän det på papperet kan upplevas som vi är långt ifrån varandra, men vi är inte det. Jag tycker man hör det också, att det inte känns forcerat.
Hur kom bandloggan till med en Fender och en AK-47?
Conny: Vi bildade ju inte bandet, utan det fanns ett litet embryo innan med en finsk kille som heter Jacko. Jag hade också kontakt med honom, för han gjorde en video med Hanoi Rocks. Daniel och han skrev några låtar ihop och startade Ringo Franco. De hade stött på varandra i LA och när de sedan kom hem så gick det inte att fortsätta, då Papa Dee var här och Jacko i Finland. Sedan blev jag kontaktad av Hubbe (trummor) och Papa Dee. De spelade upp några av de låtarna de hade och jag tyckte att de var så jävla bra, så jag kände att jag ville göra det. Vår manager sa att det är så jäkla bra, för det hörs ingen skillnad på de låtarna som fanns innan jag kom med och de jag varit med och skrivit. Det där loggan fanns redan och det är musiken som är vårt vapen. Texterna är jävligt hårda och musiken är tuff, så det är inte svårare än så.
Hur ser planerna ut?
Conny: Vi har ju skyndat sakta och vi vill ju inte hålla på och släppa grejer digitalt eller jaga hysteriskt efter skivbolag, utan vi jobbar på i vår egen takt. Vi har spelat in en EP och vi har några inspelade videos som ska klippas. Vi kommer släppa grejer lite då och då och så får vi sedan se vart allt tar vägen? Men det är klart att vi vill att det ska ta fart, så vi kan göra många spelningar, annars skulle det ju inte vara någon idé.
Det är ju skillnad på att sälja plattor idag, jämfört med när Electric Boys släppte sin debut ´89. Å andra sidan är det troligtvis lättare att nå ut till fler via sociala medier. Hur ser du på det?
Conny: Skillnaden med Ringo Franco är att vi inte har det där behovet av att springa omkring och jaga skivbolag och om vi gjorde det, så tror jag att de säkert skulle försökt sig på att göra en ”supergrupp” av det och så är det inte. Vi vill lira ihop och och tycka att vi skriver bra låtar tillsammans och sedan får de komma till oss i sådana fall. Om de knackar på dörren och är intresserade, så är det klart som fan att vi skulle bli intresserade, men är det ingen som gör det, då gör vi ju det själva. Förr var man ju beroende av ett skivbolag och nur är det mer att man undrar vad man ska ha dem till?
Det är kanske, rent ekonomiskt, lättare att behålla en större del av ”kakan” själv då?
Conny: Visst är det så. Min polare Ginger, som är sångare i The Wildhearts, har ju givit ut en massa plattor med hjälp av ”pledge” och det har ju gått bra som fan. Det var ju att folk betalade pengar direkt till honom för skivan och inga mellanhänder. Det finns ju sådana vägar att gå också. Å andra sidan, har man ett skivbolag och de lägger upp ett förskott och tillstår med bra inspelningsmöjligheter, som vi haft med Electric Boys, då kan det ju hamna i ett annat läge. Vad gäller Ringo Franco så får vi se vad som dyker upp.
Kan du bli nostalgisk och sakna den ”gamla goda tiden” när det var ett annat klimat eller är det bara att omfamna det nya nu?
Conny: Som person är jag alltid ”forever onwards”, så jag är inte nostalgisk på det sättet. Jag är jäkligt glad över att jag fick vara med då det fanns mycket pengar. Det enda jag kan tycka är frustrerande, är att man har så mycket i huvudet och man skulle vilja kunna göra olika saker med en scenshow, schysst ljus och ljud, eller göra en video som man kanske inte har råd med. Pengarna begränsar en ju, men samtidigt är det bra för folk tvingas tänka kreativt och komma med idéer som inte kostar någonting. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var frustrerad över att inte ha de pengarna, just för att man har en massa idéer man vill genomföra och det är tråkigt.
Om vi hoppar tillbaka i tiden lite. Vad hade du pysslat med innan Electric Boys?
Conny: Jag slutade skolan efter nionde klass för att jag ville lira. Det var en del band, men det första som jag turnerade med som tonåring var Road Rats, en powertrio, och vi var förband till Honoi Rocks och lärde känna dem. Vi hade ju släppt några singlar som hamnade på listor och vi blev idoler. Sedan har jag hållit på med musik mer eller mindre sedan dess. Visst har jag haft lite extra jobb, särskilt i början och när vi skulle åka till Staterna, då delade jag ut tidningar och sålde glass för att få ihop stålar.
Har du någon gång tänkt att du skulle fortsatt plugga?
Conny: Nej, det har jag faktiskt inte. Jag gör ju allt möjligt i och med att jag är gitarrist, låtskrivare, producent och det känns som att det finns alltid vägar att gå åt olika håll. Det finns så mycket att hitta på inom musik.
Hur kändes det när Electric Boys började dra iväg, speciellt i Staterna? Det måste ha varit spännande?
Conny: Ja, det är klart! Det var skitroligt, men på ett sätt även förvånande. Eller inte förvånande angående Staterna, men att det började hända här. Just vid den tiden var det Orup och mycket pop på svenska och vi var ju mycket hårdare med de måtten mätt och vi var ju mer som ett amerikanskt band. Vi kände hela tiden att vi måste härifrån för det kommer ju aldrig funka i det här jävla poplandet! Vi stack till USA, fixade manager och allt.
Hur upplevde ni USA vid den tidpunkten runt 89-91? Motsvarade det förväntningarna?
Conny: Ja, det tror jag. Vi har alltid haft fötterna på jorden och musiken har alltid varit i fokus, vad vi spelar, och i synnerhet Niklas, trummisen, med det han kallar vapenvård – se om replokalen, göra rent grejerna, byta skinn och meka med gitarrerna. Det är hela grejen, att skriva låtar och repa och allt det där. Ingen av oss var som ”Vi är rockstjärnor och ska åka på turné i USA!”, om du förstår? Vi ville bara göra det överallt, men just då var det som att det var där de fattade vad vi gjorde. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen? Det var skitkul! (skrattar) Samtidigt var turnéerna i England också skitkul och även här hemma var det bra tryck. Det spelar egentligen ingen stor roll var man är, bara det får fäste och man kan åka ut och lira.
En polare spelade i ett band vid namn Psychedelic Cowboy och de öppnade för er på The Stone i San Francisco 1991. De drog upp strippor på scen, vilket ni inte uppskattade, enligt honom. Minns du något av det?
Conny: Nej. Jag minns att vi spelat på The Stone, men det där kommer jag inte ihåg. Varför uppskattade vi inte det? Vi brukade ju göra det själva och ”All lips n´hips” blev ju en strippsång och när vi kom till en ny stad var det alltid några som dök upp. Det låter lite konstigt att vi inte skulle ha uppskattat det. Kanske var det att våra grjer stod där och så kommer det upp folk på scen och dansar? Kanske var det att vi kände att vi inte riktigt hade koll på det som stod där?
Ni turnerade med Mr Big runt 92, eller hur? De var ju ganska stora då.
Conny: Just det! Mr Big och Hardline. De hade ju hiten ”To be with you”, men jag minns att de ändå var missnöjda. Vi hade samma manager, Herbie Herbert (Journey), har jag för mig i alla fall. De hade ju haft den där jättehiten, men publiken som gillade den låten var ju inte en hårdrockspublik som gick på konserter. Fast de hade den hiten, så var det inte fullt på konserterna för det, men det var stora gig för oss. Det var kul och att få hänga med Neal Schon (Hardline, Journey, Santana) var ju också kul. Jag är inget Journeyfan, men Santana gillar jag ju som fan! Vid det första giget så kom vi försent eller allt hade blivit förskjutet, så vi fick knappt något soundcheck och allt var bara skitstressigt, men det var bara att köra och hoppas att det funkar. Men vid andra eller tredje giget när vi gjorde soundcheck, så började alla de där snubbarna hänga runt där och Neal stod och kollade bredvid scen. Sedan vid nästa soundcheck kom han fram och började snacka; ”Fan, det är så coolt för alla era grejer ser ut precis som när jag började lira!”. Det här var ju efter 80-talet och han rullade fram tre jättestora system på scen som var fulla av effekter. Han sa ”Det låter ju grymt!” och jag svarade bara ”Det är klart det gör det!”. En av de första dagarna klev han in i vår buss och såg helt förvirrad ut, ”Oh, sorry guys! Wrong bus.” och så gick han ut. Dagen efter klev han in i vår buss och gjorde samma sak igen; ”Oh shit!”. Grejen var den att det inte fanns någon som helst likhet mellan vår buss och deras. Vår hade dessutom en stor jävla örn på hela sidan. Tredje gången det hände sa vi till honom att han fick stanna och ta en drink och då sa han bara ”Va, får man dricka på er buss?”. Sedan bjöd de andra killarna honom på cigg och då sa han; ”Va, får man röka?”. Det slutade med att han började hänga på vår buss istället. Vi blev ju polare, men man fattade efter ett tag hur sjukt stora Journey var och han är ju en megastjärna. Det var roligt. Han sa också att han hade problem med öronen; Det tjuter och varje gång jag går till doktorn för att kolla öronen har jag sämre hörsel.”. Jag sa till honom; ”Du får väl köra med öronproppar?” och då svarade han bara ”Va, gör du det?”. Nästa gig stod han vid soundcheck och sa; ”Kolla här vad jag har!” och då hade han fixat öronproppar. När sedan giget drog igång så såg man efter halva första låten hur han sa; ”Fuck it” och drog ut dem. Det funkade liksom inte. Det var lite gulligt att han sa så; ”Jaha, öronproppar! Man kanske ska prova?”
Ni slog igenom i slutet av 80-talet, början av 90-talet och sedan kom grungen och nedstämdheten la sig över världen. Kände ni någon gång att ni önskade att er debutplatta kommit några år tidigare så ni fått vara med lite längre på det glada tåget under 80-talet?
Conny: Nej, men jag brukar alltid säga att jag hade gärna varit 20 1969. (skrattar) Första plattan hade inte kunnat komma tidigare än den gjorde. Ska man försöka vara efterklok och det är inte säkert att det hade blivit bättre för det, men vi bytte ju ut låtar på första plattan och spelade in fem nya när den skulle släppas i USA. Det har väl sagts några gånger att man kanske bara skulle ha släppt den direkt och sedan jobba på nästa platta. Jag tror det tog två år innan nästa platta kom ut. Jag var ju ensam låtskrivare och hade ganska hög ribba för vad vi skulle göra. Jag har inte heller varit bra på att skriva under turnéer. Visst har det sagts det där med grungen, men det tänkte vi inte på heller. Det som hände var att Niklas tröttnade på att turnera och det hände lite allt möjligt. Vi var tvungna att ställa ultimatum angående bandet, att satsa på det eller inte? Det slutade med att vi bytte gitarrist och trummis och så gjorde vi tredje plattan. Jag kommer inte ihåg om det var med flit eller om det var att deras spelsätt påverkade, men jag tror att det förmodligen var en kombination, för den blev lite tyngre. När vi kom så hade vi ju det här med funken och det kändes som att inte alla gjorde det, men sedan kom det ju massor av band och Metallica hade ett sitarintro på en låt och allt det där kom ikapp. Då kändes det som att det inte var så roligt att hålla på med det där längre. Det var också en lite medveten förändring för det stod mig lite upp i halsen med alla funkiga låtar och band. Angående det där med grungen, så var vi nog ganska omedvetna om förändringen överhuvudtaget, vad gällde kläder och musik. Man lyssnar ju och ser sig omkring, det går inte att undvika, men man tuffar ändå på och gör det man själv tycker känns rätt att göra. Vi upplevde inte att det var grungen som sabbade det, som många andra har påpekat eller tror. Vi gjorde den där plattan, den kostade lite mer och tog lite tid och vi spelade in i Abbey Road, men när den sedan skulle släppas så la inte skivbolaget ner några pengar på att promota den och då kände jag att det inte var kul. Jag hade ingen inspiration till att skriva en ny platta, så då la vi ner bandet istället för att hålla på att harva och göra plattor som inte promotas. Det var ett eget beslut och inte så att det hade med musiken runt omkring att göra.
När ni var uppe i svängen i USA som mest, stötte du på någon musiker som du blev lite starstruck av?
Conny: Den första jag tänker på är Jimmy Page, men det var mer på senare år. En av de första kvällarna vi kom till Los Angeles, sa vår manager ”Det är lika bra ni får komma in i smeten direkt!”, så vi gick på någon fest som en av våra advokater hade i Hollywood Hills. När vi kom in i huset så var en av de första snubbarna vi såg Bob Dylan, som satt i en soffa, och sedan var sångaren i Journey (Steve Perry) där också. Att man kom in på en fest och såg Bob Dylan kändes lite; ”Shit, jag inser att vi är i Amerika nu!”.
Du gick inte fram och presenterade dig, ”Hej, jag är Conny från Sverige!”
Conny: (skrattar) Nej, det gjorde jag inte. Han satt bara där i soffan med brillorna på, den stackaren. Däremot Jimmy Page, då var det faktiskt han som kom fram och snackade och då var det lättare.
Är Page någon du sett upp till som gitarrist?
Conny: Ja, absolut! Han är ju en av de sista hjältarna, som lever, höll jag på att säga. Det var jävligt tungt. Det var i samband med Polarpriset och de ville att jag skulle spela när de käkade. Först tänkte jag tacka nej, för jag ville inte stå där och spela ”Whole lotta love” för miljonte gången och göra det mycket sämre än Led Zeppelin. Va fan, det finns ju ingen poäng med det! Sedan tänkte jag på min polare Svante Drake som kör ”muntrummor”, en ”human beatbox”, så jag tog med honom och satte ihop ett band och gjorde ett medley med en låt jag själv skrivit (Song for Rory) och blandade in Zeppelingrejer i det. Då kändes det som att man inte bara stod och harvade och gjorde en dålig cover. Efter det, i baren på Grand, kom Pages manager fram och sa ”Jimmy Page wants to meet you!” (skrattar). Han ledde in mig i något rum och så kom den här gråhåriga farbrorn fram och säger ”Jag ville bara säga att ni räddade dagen, för det var så jävla tråkigt! Det här var den coolaste tolkningen av Zeppelinlåtar jag hört.” och så skakade vi hand. Det var grymt och det är nog den bästa komplimang jag fått. Ett erkännande från någon som man själv har väldig respekt för. Sedan mötte jag Alice Cooper vid ett tillfälle. När jag var nio år gammal tjackade jag min första skiva själv och det var ”Killer” med Alice Cooper. Det var min första idol, så det var ju kul att få träffa honom till slut. Vi stod och gjorde soundcheck och rattade väl på någon Marshallstack och så hängde ett skynke bredvid. Basisten och jag undrade vad det var och lyfte på skynket och då var det ju giljotinen. Det tänkte man ju inte på när man satt där, nio år gammal och lyssnade på ”Killer”. Vi lirade med Hanoi Rocks då och Mike Monroe presenterade mig och Ankan (Christell) som killarna från Electric Boys och då sa Alice på en gång; ”Ah, All lips n´hips! I remember it. Great song!”. Det var ju kul att han visste vilka vi var. Ett litet bevis på att man har gjort något vettigt. Annars är det inte så många. Jag tycker det är kul när någon kommer fram och säger att de blivit inspirerade av mig.
Du fyller 50 i år. Hur ser du på det? När jag snackade med Dave Lombardo kunde han inte alls greppa att han skulle bli 50.
Conny: Nej, det kan inte jag heller. Det är ju konstigt. Jag vet inte. Man har ju sjukt mycket grejer som ska göras. Det känns konstigt. Folk frågar hur jag ska fira och jag känner mer; ”Varför ska jag fira det?”. Det betyder ju ingenting. Jag har alltid tyckt att det är roligare att fira någon annan.
Har du något nytt solomaterial på gång?
Conny: Ja, faktiskt! På svenska. Jag tänkte till lite snabbt nu när du frågade, om jag skulle säga något. Ofta när man säger så där, så går folk och väntar på saker och så blir det en sorts stress och folk undrar, ”Varför blir det ingenting? Jag läste ju att han skulle göra det där.” Jag har börjat spela in låtar och har material till en hel platta, så jag tänker försöka skynda på det faktiskt. Jag tycker det ska bli jävligt kul. Det är ju verkligen jag, men det blir väldigt annorlunda i och med att det är på svenska, men musikaliskt kommer alla att känna igen mig.
Varför ett album på svenska?
Conny: Det är en utmaning och det känns nytt och kul. En bra jämförelse är när jag skriver låtar med Daniel (Papa Dee). Om jag kommer fram med ett riktigt jävla rökarriff och jag ställer mig och sjunger, då blir det rock. Något åt Stooges eller MC5-hållet, men när Daniel sätter igång och toastar, då blir det mycket råare och något helt annat och då blir nästan riffet annorlunda också. Det är samma grej med et här, för om jag kommer på ett Hendrixaktigt riff eller någon sorts Neil Young/Crazy Horse-låt och sedan börjar sjunga på svenska, då blir det automatiskt något helt annat. Det känns väldigt uppfriskande och utmanande för mig själv. Eller kanske inte utmanande, men det känns kul och intressant för mig själv. Det blir ju så att ju fler låtar man skriver, desto svårare blir det att försöka överraska sig själv. Därför är det kul att skriva med Daniel, för man får något tillbaka som man inte förväntade sig.
Joacim Cans släppte nyligen ett album på svenska och han sa att det var så otroligt mycket svårare att skriva texter på svenska.
Conny: På ett sätt är det svårare för det finns färre ord att rimma på och sedan märkte jag när jag skulle sjunga in första låten att på svenska blir det en massa ”Å” och ”Ö” och på engelska är det mer ”A”, ”E”, ”Ä”. Och ”R” på svenska blir ju annorlunda. Jag märkte att jag inte sjungit den typen av ljud förut, men det gick över på en dag eller två. Jag fick testa mig fram, men på det stora hela skulle jag nog säga att det är lättare att skriva på svenska, för har jag något att berätta så flyter det bara på med min stockholmska och allt. Så som jag är och snackar och det kommer mer ur hjärtat. Jag har gjort en massa demos, men jag har bara spelat in två låtar i studion med band. Det är ett pågående projekt. Det ska bli kul.
Av: Niclas Müller-Hansen
Foto av: Steff Granström, Oskar Ohlson