INTERVJU: Alex Bergdahl om boken KISS: Partners in crime

“KISS: Partners in crime” är en ny bok om de sminkade hjältarna från New York signerad två av Sveriges stora KISS-orakel, Alex Bergdahl och Carl Linnaeus. En bok som tar upp olika tider i bandets historia som fascinerar författarna och med hjälp av otaliga dokument och ett enträget letande efter ny information blir det en väldigt intressant läsning som skiner nytt ljus på bandet och dess medlemmar. Vi ringde upp herr Bergdahl för att snacka “all things KISS”

 

Vi börjar med den stående frågan, vem fan skrev ”Thunder in my heart”?

Det är ju en sådan grej jag hoppas kunna luska ut… nej, vi kommer ju aldrig att få reda på det. Jag kommer dock på en grej jag skulle kunna göra. Jag har en kille som samlar på obskyra gamla demos, för det är en sådan, garanterat. Om man tittar på de här plattorna, ”Fancy fair” och ”Fancy mix”, så har de använt sig av Helix och Zon, eller vad de hette. Hade det här varit en vanlig platta, en officiellt släppt platta, så hade det på något sett kommit ut efter alla dessa år, så det måste vara en demotape. Jag tror de här plattorna är gjorda i Sverige. Jag har fått lite känningar av det av någon anledning. Det är inte de vanliga gängen, men…

Står det inte ”Printed in Japan” på dem?

Jo… (skrattar)… man vill ju inte ha farbror polisen efter sig. Men jag borde faktiskt fråga några för de skulle kunna finnas några som kan veta vem som har släppt skivorna. Grejen är den att det inte bara gäller att hitta dem som har gjort plattorna, utan de ska ju dessutom komma ihåg. Carl tar upp i boken när han kontaktade Johan Falk angående de där knepiga låttitlarna som ”Welcome back my boys, to metal” och de ryktet kom ju från Johan och han i sin tur hade kontaktat sin källa i England, som inte hade någon jäkla aning om var han fick de titlarna ifrån och då kommer man inte längre. Det tar ju slut där. Men visst, ”Thunder in my heart”… det är ju gött att vi har några mysterier kvar som vi kan fundera över på söndagskvällarna. En vacker dag googlar vi texten och då är det någon som säger ”Ja, det där var mitt gamla hobbyband och vi släppte fyra låtar på en kassett!”

Det lustiga är ändå att du har en låt som ”1980´s ladies” med Blackie Lawless Circus Circus. De måste ha hittat den där låten någonstans. Det verkar jättekonstigt.

Den är ju tight också. Det är inte fyra 10-åringar utan en av de bästa demolåtarna som inte är KISS. Den är så välspelad och låter inte sångaren lite brittisk?

Jag får lyssna igen. Jag och polaren köpte dessa två skivor på Skiv City i Helsingborg och precis som ni skriver i boken, det fanns ingen information på den här tiden. Vi svalde allt med hull och hår. Vi trodde absolut att ”Give it to you easy” var Wicked Lester och sångaren i ”Thunder in my heart” tyckte jag lät som Paul Stanley, till viss del.

Det är väl det som är det sköna. I vissa fall stämde det ju. ”Ring dang do” var rätt. Det var Gene Simmons men inte den Gene Simmons, men hur skulle vi kunna veta det? Till nöds hade vi läst någonstans att han skrivit en låt som hette ”Stanley the parrot” och då är inte ”Ring dang do” så långt bort. Det var en rolig tid. Alla listor var helt åt helvete, men gud vad många kassetter vi har kopierat.

Jag minns att första gången jag läste att ”Thunder in my heart” inte var en KISS-låt utan skriven av Kagny & the Dirty Rats (inte heller rätt) var i ett litet häfte från en kille i USA, som sålde VHS och kassetter med KISS. Det borde har varit någon gång efter ”Crazy nights” (1987)

Tror du att det var så tidigt? (När jag hittar häftet visar det sig faktiskt vara posstämplat i februari 1989.) Jag var med från tiden efter ”Crazy nights” och jag kan känna att det var vid tiden för ”Revenge” (1992) som folk började engagera sig i att ha rätt fakta. Det kom en fanklubbtidning vid namn ”KISS Renegade” och de letade upp rätt datum på foton och ville då stävja det här lite att alla bara trodde på allting. Nicola Siccarone och tidningen ”Strike” svalde ju allt. Alla hans listor är fantastiska för de har alla de där spelningarna som inte är inspelade. Mitt minne är ju inte bättre än ditt, men jag känner att det var runt den tiden 90-92 då några unga Curt Gooch, Jeff Suhs (KISS Alive Forever) och Ros Radleys (KISS Magik) som började nysta lite i den här djungeln.

Jag ska leta fram det där häftet. Det var ganska snyggt gjort i A5-format och utskrivet på skrivmaskin eller dator, till skillnad från de där handskrivna listorna som cirkulerade runt.

Jag älskade när man fick hem en lista och så var det ett handskrivet tillägg för det hade kommit in något i sista stund. Jag ryser på armarna över det. Jag hade en kille i USA, Scott, och där var ofta handskrivna tillägg och då visste man att ”Nu jäklar!” och så fanns det en KISS från 1975 som man inte hade.

Var boken din eller Carls idé från början?

Vi började snacka för några år sedan om att göra någonting, men jag har alltid varit väldigt tveksam till att skriva. Jag blir frustrerad för ibland kan jag inte skriva så fort som jag tänker. Du ska bara veta hur många gånger jag har satt mig ned för att skriva något. Jag har börjat på flera romaner och allt möjligt, men jag kommer aldrig längre för jag tänker mycket snabbare än jag skriver. Vi snackade lite löst för några år sedan, men det blev inget. Sedan tog podden (Alex Room Service) fart och bara ett halvår in var det så många som brydde sig så jag tänkte att det var väl det här jag skulle göra. Sedan har jag tjatat länge på Carl om en svensk Alice Cooper-bok, som han ska skriva tycker jag, för jag vill ha en lika bra bok som den han skrev om KISS (Den osminkade sanningen). Det finns ingen bra bok om Alice hittills. Carl hade varit på ett möte med GAIN och så pratades vi vid på kvällen och jag frågade ”Hur gick det? Blir det en Alice Cooper-bok?” och då svarade han ”Nej, jag har tänkt att du ska bli författare. Vi har pratat och vi behöver göra en KISS-bok.” till vilket jag svarade ”En till?” Men han menade en bok på vårt sätt och sa till mig att tugga lite på det och så skulle vi höras om några dagar. Jag lät det gro i huvudet och sedan hördes vi av och sa ”Vi skriver upp 20 ämnen var, som vi tycker det skulle vara roligt att nörda ner oss i.” Senare visade det sig att sju eller åtta ämnen var samma, som exempelvis ”The Elder” och Dynasty-turnén. Vi mejslade på den listan utan att egentligen tänka att det skulle vara i kronologisk ordning, utan bara att det var sådant vi bryr oss om och som vi kan parta om i timmar. Till slut hade vi en lista och jag sa till Carl ”Jag kan skriva, men du måste redigera.”, vilket han sa ok till och sedan hittade han att vi hade en tråd i det hela. En hyggligt kronologisk tråd från Wicked Lester fram till när vi slutade bry oss, kan man säga. Idén var från början Carls och sedan fick vi mejsla på den för att hitta formatet för det var inte helt självklart. Det behövdes ju ingen ny biografi för det finns redan, utan det gällde att fånga det där som gör att folk tycker podden är så rolig och det som Carl är så bra på, det vill säga att skriva. Hitta ett sätt att göra det tillsammans, men jag tycker att det funkar ganska bra. Vi har skrivit ungefär hälften av kapitlen var, men skrivit dem så att det förhoppningsvis inte lyser igenom allt för mycket i texten vem som skrivit vad. Däremot hoppas jag självklart att det märks att jag skrivit om Peter Criss, för jag är ju den ende i hela världen som bryr sig. Det fanns ingen tanke om att vi skulle försöka bräcka varandra utan vi ville hitta den gemensamma tonen.

För mig är det den enorma igenkänningsfaktorn i boken. Bristen på information som då rådde under 80-talet och många av era tankar kring olika saker är sådant som jag och polaren också funderat över. Och just att 80-talet blev vår tid för det var då vi upptäckte bandet.

70-talet var redan en myt för många av oss. Det var coola bilder, men vi fick inte uppleva det. När man är så ung lever man i nuet på ett helt annat sätt och då betyder Vinnie Vincent, Bruce Kulick och Eric Carr lika mycket, om inte mer, än originalsättningen, för den känslans skull. Det är därför vissa tycker ”Psycho circus” (1997) är den bästa plattan för det är deras tid och det kan man inte ta ifrån dem. Det är kärlek det också. Den tiden när du formas, det är den som blir kvar. ”Crazy nights” är min tid för det var då jag verkligen fattade att det var inte bara musik och fräcka videos utan där är någonting mer i det.

Personligen brottas jag med om något är genuint bra eller om det bara handlar om nostalgi när jag lyssnar på en specifik platta. Du tycker väldigt bra om ”The Elder”, vilket jag också gör, men hade jag varit KISS-fan i några år när den kom, så vete fasen om jag tyckt om den?

Det beror nog lite på var du hade varit i din ”fandom” Hade du varit en ”Destroyer or bust”-kille så fattar jag det absolut, men jag var fem år gammal när den kom och jag köpte den 1983. Jag tog en skiva det stod KISS på och jag reflekterade inte ens över att det inte fanns någon bild på dem. Jag köpte den skivan och min kusin köpte ”Love gun” Vi gick hem och han spelade av min skiva på kassett och jag spelade av hans och sedan lyssnade vi på dem för det var KISS. Det spelade ingen roll. Det är lite svårt det där. Jag hade kanske tyckt att ”Monster” var en dunderbra platta om den kommit 1982, men idag är det den enda KISS-skiva jag inte äger och jag skulle inte spela den om det så var min sista dag på jorden.

Vad är det med ditt intresse för Peter Criss? Är det bristen på information som lockat. Själv är jag inte lika fascinerad av hans tid efter KISS.

Visst är det underligt? Egentligen borde det vara Ace Frehley för han är den coolaste och det borde vara honom man satsar på, men det är nog lite det där med bristen på information och att det sedan dyker upp saker som bara vänder upp och ned på allt. Dokumenten från 1984 med låtlistan exempelvis. Det där är en snubbe vars hela live är motvind och det finns något så vackert i det. Jag kan inte släppa det. Han har aldrig varit något mer. Han hade några förtvivlade år då han var mer än en medioker musiker och då var han jäkligt bra. 1976 var han riktigt cool att lyssna på, men i övrigt har han varit medioker men omgivit sig med schyssta låtskrivare. Jag menar Balls Of Fire, hade jag ens ägnat det bandet en sekund om det inte varit för att han spelade trummor? Nej, det hade jag nog inte, men nu har jag lärt mig låtarna och tycker till och med att de är lite bra. Och åter igen, har jag vant mig vid det eller tycker jag att det är bra? Jag kan inte avgöra det, men jag vet att jag tycker det är spännande och älskar att leta upp saker. Jag fick en hel hög med gamla radiointervjuer från 1980-81 och han kämpar så, ”My band is going out on tour.” och idag vet vi att det inte gick alls. ”Jag älskar KISS och det har varit fina år, men nu ska jag satsa på mitt eget.” och så säljer han sju exemplar för ingen bryr sig. Den smärtan när det visar sig för honom att ”Nej men vänta, det var som KISS-medlem någon brydde sig, men nu är jag ensam och inge i hela världen bryr sig.” Det finns en inneboende sorg i det som är väldigt fascinerande att följa, tycker jag. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag älskar verkligen att fortsätta grotta ned mig i skiten för sedan kommer det ju fram små pärlor, som att han spelade KISS-låtar redan 1984, vilket vi inte visste. Och det här med Bell Sound-studion precis när KISS hade börjat och att han spelade med sina gamla polare och Gene. Sådant vänder även upp och ned på KISS-historien.

Alla dessa mötesprotokoll och andra dokument ni hittat, är det fysiska kopior ni hittat under tidens gång eller hur har det gått till?

Det finns en liten enklav fans, som exempelvis Curt och Jeff och Ros Radley som har en helt annan tillgång till vissa saker eftersom de är på plats i USA. Runt 2015 fick jag köpa in mig på en dokumentsamling bestående av tusentals digitala dokument. Det är en snubbe som köpt då han var polare med Bill Aucoin och det är en massa grejer som blivit inscannade. Mycket av det har sedan dess läckt ut. Julian Gill (KISS FAQ) har varit snäll och släppt ut mycket, men man ska vara försiktig. Han släppte ut 790 dokument på sin sida, men det spelar ingen roll att de finns tillgängliga, för 99 % av mänskligheten kommer aldrig att titta på dem för när du får 16 sidor mötesdokument så krävs det en viss diagnos för att sitta och gå igenom det. Sedan kommer nästa diagnos, du ska förstå vad det står där och framförallt ska du förstå vad som inte står där. Det är precis som att läsa brottsplatsundersökningar om man är intresserad av Palmemordet. Vilka frågor ställde man till vittnet och vilka frågor ställde man inte och vilka slutsatser kan vi dra av det? Det jobbet är så förbannat roligt, tycker jag och Carl, men inte många andra. Det är därför vi valt att göra boken på det här sättet och det är därför jag gör min podd på det sättet, vi försöker ta alla de här gigabyten av information och göra så att även den minst intresserade förstår vad som är viktigt. Sedan dyker det upp små roliga saker ibland. 1977 sitter de i ett möte och Ace är med men förstår inget av det de pratar om. Det tas upp i punktform vad man pratat om och vilka frågor som ställts och sista frågan är ”Ace frågade om vi är miljonärer.” Det är det enda han begriper. Han förstår inte företagsekonomi och investeringar hit och dit utan det blir bara ”Har jag en miljon?” Det är det han kan greppa. Det är som sagt inte fysiska papper utan digitala dokument sorterade i datumordning.

Det som fascinerar mig, förutom själva inscannandet, är att det finns kvar dokument från vad som då kanske var som vilket annat möte som helst. Någon har behållit en kopia, som dessutom inte brunnit upp eller försvunnit i en flytt.

Det är jäkligt tacksamt. Mycket av det kommer från Aucoin eller från de tidiga roddarna och mycket av det har hittats för att sådana som vi och Curt och Jeff har sökt upp Eddie Solan och frågat om något finns kvar. På första frågan svarar han ja och när han sedan förstår att det ligger pengar i det så börjar han leta lite till. Det är så det har funkat med alla KISS-gubbarna. Jag är lika tacksam varje gång det händer något och det dyker upp något som ger oss lite mer ljus över något. Det kan vara en flyktig kommentar ibland fast den är från fel år. Det tycker jag är jäkligt häftigt.  

Jag kan absolut förstå det där detektivarbetet och hur kul det kan vara.

Ja och det är genom det som all den här kärleken finns för det här hade jag inte gjort med något annat band, utan det är bara för att jag vill veta mer. Jag vill förstå mer och ibland lär man sig något och det är helt vedertaget och sedan tar det 12 år och så kommer något litet skit som bara välter det. Förr var det väldigt viktigt. När jag var en tuff hårdrockare var jag väldigt säker på min sak, men fasen vad man blir ödmjuk med åren. Jag är säker idag, men fråga mig imorgon igen för något kan ha hänt. Det var en snubbe som skrev till mig vid ett tillfälle och vi diskuterade de tre kvällarna i Detroit som är filmade. Han skrev ”Vissa grejer är ändå fakta.” och jag undrade hur han tänkte till vilket han svarade ”Jo, men första kvällen i Detroit där de kör Ladies in waiting, det är första kvällen. Det vet man och kan ej ifrågasätta.” jag sa då ”Ok, vad är din källa på det?”, för Paul säger ingenting på spelningen om att det är första giget av tre och då blev det tyst. Den första meningen han sa har jag burit med mig sedan dess. Han menade nog inget illa med det, men han skrev ”Detta vet man och kan ej ifrågasätta.” och sedan dess har jag bestämt mig ”Jo, det kan jag fan och det kan jag göra med precis allt.” Även om jag själv känner att det är sant, så är det värt det att kolla en extra gång och hitta en liten bit till som förstärker det.

Det som ni gjort med er bok och som så många andra sysslar med ser man inte direkt med några andra band. Denna fanatiska faktainhämtning. Du ser ju inget sådant om Iron Maiden eller något annat band.

Ska man hårddra det så är det nog bara The Beatles som har samma sorts fans, där man går igenom sekund för sekund på Super 8-filmer för att kolla. Inte ens Led Zeppelin eller sådana giganter har den sortens fans. Pink Floyd kanske också har det. De har en väldigt hängiven fanbas som vill plocka fram korrekt information. Det är väldigt fascinerande att just KISS blev ett sådant band. Vem trodde det när ”Heaven´s on fire” släpptes? ”Någon kommer att sitta och läsa era gamla mötesprotokoll och skriva böcker om det. Paul hade ju bara skrattat. Märkligt, men fascinerande.

En sak jag tyckte var väldigt intressant i boken är er teori kring filmat material med övergången från Super 8 till videokameran. Bristen på material från vissa år. Videokameran gör sitt inträde, men de första kamerorna är stora och klumpiga och det tar några år innan de blir mindre och mer behändiga att föra in i arenan. Jag tänkte på Van Halen. Det finns en enda komplett film från deras 1984-turné, Montreal, och det finns 45 minuter från Las Vegas.

1983-1984 ja. Från Iron Maidens ”World slavery tour”, den största turnén de gjorde på hela 80-talet, finns det inte en sekund privatfilmat material. Ingenting. Det har ryktats i alla år att Stuttgart ska finnas, men det är för att Scorpions finns från Stuttgart 1984 och det är från deras största turné och det finns inte en enda sekund förutom den. Det är väl märkligt? Det är precis det året, eller fram till 1983, så är det Super 8-kameror och sedan är det två år med radiotystnad och 1985 blir kamerorna mindre. Från ”Animalize”-turnen januari till mars har vi ingenting. ”Asylum”-turnén börjar 29 november och då har vi fanimej fyra gig filmade. Det är ju för att det händer där och sedan har vi material med alla band från 1986 och framåt. Sverige var tidiga för vi har Scorpions i Lund 1983, Whitesnake i Stockholm 1984, Saxon i Stockholm 1985. Det finns ju ingenting med Scorpions från den turnén som är privatfilmat, eller med Whitesnake. Det är bara tv-filmningar alltihop. Svenskarna var tidiga som fan där och det ska vi vara tacksamma för. Det var några här som smugglade in gigantiska VHS-kameror på Hovet i Stockholm.

Efter alla dessa år och den här boken, skulle du säga att din bild av originalmedlemmarna har förändrats?

Ja, vad ska jag säga. Min bild av Gene är nog den som förändrats mest för jag är uppvuxen med att läsa vilken fantastisk affärsman han är, men nyligen sa Paul någonting att Gene inte är en bra affärsman, men han är jäkligt bra på att övertala folk med att han är en bra affärsman. Det är på kornet det där. En sak som smugit sig in, men den har inte varit självklar och märktes inte så mycket, det är att Paul verkar vara en fruktansvärt olycklig människa. Jag trodde inte. Det verkar som att alla som blir gamla gubbar, där förstärks alla känslor och hos Paul verkar det faktiskt vara olycka. Han verkar inte lycklig och speciellt inte när han spelar med KISS. Han verkar lycklig när han är med sina barn, men så fick jag från en bekant att Paul har i princip i hela karriären varit avundsjuk på Gene. På 70-talet var Paul frontmannen i bandet och alla tog bilder på Gene. Alla bilder i konsertrecensionerna fokuserade på Gene. Sedan blev det Pauls band på 80-talet för då var Gene inte närvarande, men då skrev de ju hellre om Gene och hans filmer eller hans producenter eller vad han sålde den veckan, istället för att skriva om Pauls produceringsambitioner. Han hade ju också dessa ambitioner, men var alltid i vagnen bakom Gene. Det måste vara en del av den här avundsjukan. Gene har alltid haft den där ”star quality” Kommer han in i ett rum så vänds alla blickar mot honom, men Paul har fått kämpa hårdare. Paul har alltid varit en stjärna och då känns det automatiskt som att han borde vara lycklig, men snarare känns det som att han genom åren varit en mycket olycklig människa stundtals och det är väldigt sorgligt för jag önskar ju bara honom lycka och ingenting annat.

Jag har inte träffat medlemmarna som så, förutom att jag skakat hand med Ace, men min bild har blivit att Gene är den sympatiske av dem. Paul har jag aldrig sett som någon vidare sympatisk människa. Ace har mer och mer blivit den där drullen och Peter är väl inte heller någon alltför sympatisk människa. Han framstår alltid som bitter, trots det han haft.

Hela livet är någon annans fel, det är Peters inställning. Det enda jag tänker ge Peter är att han är den ende vuxna av de fyra idag. Han är den ende av dem idag som valt att ”Jag bryr mig inte om det här.”, förutom boken. Det är som 90-talet igen. Ace och Gene och varje vecka är det något nytt. Det kommer lite bilder på Peter i någon lokaltidning i New Jersey och han ser bara nöjd ut. Det är därför jag hoppas att han inte går upp och gästar dem utan att han känner att han skrivit på kontraktet att han är färdig och nöjd med det. Bilden av Ace anade man väl redan på 80-talet, men han verkar bara vara helt dum i huvudet och helt verklighetsfrånvänd. Jag är så lycklig att jag bara kan ha honom som idol för jag hade aldrig velat jobba med honom. Jag har hellre honom som den roliga i ”KISS meets the phantom of the park” än att ha honom som arbetskamrat. Någon mindre pålitlig människa än honom får man fan leta efter.

Jag minns att jag redan i radiointervjuer och tv-program från ”Lick it up”-tiden fick bilden av att Gene alltid framstått som mer intelligent än Paul. Med Paul känns det alltid som att han gör ganska mycket för att framstå som bright.

Absolut. Jag har fått läsa lite av Carls intervjuer för han har ju träffat dem flera gånger och Gene är faktiskt den som man kommer lite in på skinnet, om man ställer rätt frågor. Han svarar även på de obekväma frågorna. Jag frågade något om Vinnie och han tänkte efter och svarade och det var inget som gjorde honom bättre, medan Paul alltid är kalkylerande. Vartenda svar är ”Påverkar det här min karriär negativt?” Jag skulle gärna göra en intervju med Paul bara för att ha gjort det med alla fyra originalmedlemmarna och gärna träffa honom en gång till för att säga tack, men egentligen vet jag inte om jag vill göra en intervju för jag vill inte prata om det han vill prata om. Jag skulle vilja veta lite om tiden för ”The Elder” Hans perspektiv då, för idag är det bara hat då den inte sålde. Hade den sålt guld hade varit en av deras bästa skivor, men nu sålde den inte bra och då är den automatiskt dålig. Jag skulle vilja veta för han har ändå skrivit låtarna och burit dem i hjärtat och trott på det. Tänk att få prata med honom om vad han kände när det visade sig att det inte blev något. Riktiga frågor där en riktig människa skulle kunna utkristallisera sig. Det hade jag tyckt varit intressant, men det kommer väl tyvärr aldrig hända. Han är inte intresserad och han är för privat för det. Vi får väl se. Han blir ju gammal och äldre han också.

Du som är så kunnig. Jag, precis som ni två, är inte intresserad av dagens KISS, men hur ser du på allt snack kring pågående turnén och mimandet. Jag kan bli väldigt provocerad av den okritiska massan som bara snackar om att det är en cool show. Och hur mycket är fake just nu?

Det hör ju till saken att jag gillar andra band som har använt sig av det här i mycket större utsträckning än KISS. Jag tycker att W.A.S.P.´s ”Kill Fuck Die”-turné är bland det bästa de gjort och där är det mesta förinspelat. Det var redan 1997 och även ”Neon God”-turnén som jag tycker är den bästa turnén de gjort, där var i princip allt förinspelat. Blackie har ju kört förinspelad sång i nästan 30 år för han har aldrig kunnat sjunga i någon utsträckning. Jag tror att de har ändrat lite nu, men när de körde hela ”Crimson idol” 2007 i Göteborg så var där inte en ton på hela kvällen som var live. Jag accepterar det på något sätt, för jag bryr mig inte så mycket om W.A.S.P. och någonstans tänkte jag väl ”Det är tur att jag gillar KISS, för det kommer aldrig gå så här illa.” Sedan kom de där åren 2008, 2009, 2010 när Paul började sjunga dåligt och man märkte att han nog inte bara hade bronkit utan det var nog hans åldrande. Jag har släppt dem sedan så länge så för mig var inte chocken så stor när de började med förinsplat. Det var ju redan förra året på KISS Kruise och specialgiget de gjorde och det visade sig att ”Detroit rock city” lät exakt likadant varje kväll och det kunde han inte göra med den rösten. Då började jag jämföra. Nu går jag och ser dem på SRF, men de spelar inte för mig där. Jag har sett dem när jag tyckte de var bra och jag brann för det, men de spelar för dem som står i publiken som tycker det är bra och som inte vet att det är förinspelat och som inte bryr sig. De spelar för alla 10-åringar vars första konsert det är och alla 40-åringar vars första konsert det är och de känner bara ”Gud vad roligt det ska bli att se KISS!” och så blir det en kul show, det exploderar lite och de kör samma låtar som vanligt. Jag säger att jag inte bryr mig, men det är en lögn fast det ligger något i det för jag bryr mig verkligen inte. Jag skulle önska att de spelade roligare låtar för då hade de två timmarna gå fortare. Hade de slängt in ”Hide your heart”, som jag bara hört på Pauls soloturné, så hade det varit lite roligt, men det är så många år sedan de spelade för mig och därför känner jag att jag inte lägger någon värdering i det längre. När alla mina kompisar på Destroyer Alive är över och ser 30 spelningar, så känner jag inte med dem för KISS men upplevelsen som Alexander (Johansson, KISS Exhibition) får när han ser alla dessa spelningar, den får jag med andra band idag. Det är väl så gott för mig. KISS lever och de verkar må bra, vilket är viktigt för mig, och jag hoppas de är lyckliga. Men huruvida de spelar live en enda gång till eller inte, det är för mig fullständigt ointressant. Väljer de att spela live så hoppas jag den publiken som är där tycker det är skitkul. Sedan hoppas jag att giget blir tekniskt bättre än förra SRF för det var ju det enskilt sämsta de gjort, när spindeln fastnade och ingenting fungerade.

En helt annan grej. Den så kallade sexfilmen som läckte ut med Gene i samband med att han lanserade en dryck. Jag såg den en gång och har aldrig sett så oinspirerat sex som i den. Tror du det var så cyniskt tänkt?

Det kommer vi aldrig att få veta. Hon la ju upp den på sin sida och sedan försvann den fort. Gene blev arg och Shannon (Tweed) hotade med separation. Jag vet inte. Jag kan få för mig att den ser iscensatt ut. Om han sålde något i samband med det så tror jag att han är inblandad, men om han inte gjorde det så var det nog bara en tjej som inte hade så roligt som hon trodde hon skulle ha och så ville hon tjäna lite stålar. Jag tror verkligen att han skulle kunna vara så cynisk. Inte idag, men då. Han hade ju några brudar och det vet jag inte om Shannon visste om, men på ”Psycho circus”-turnén i Skandinavien hade han en tjej som var med på alla spelningar.

Den där norska tjejen?

Precis. Han har ju hållit på länge med sitt skit, men det är svårt. Jag vill nog innerst inne gärna tro att det var marketing för något. Det är roligare än någon besviken groupie.

Det här med samlandet av film och ljud? Sitter du på filmat material som inte finns ute?

(skratt) Ja. Fick ett mail igår med en lista på grejer som jag inte visste existerade. Det är lustigt det där. När man tror att det är färdigt, så är det inte så, utan då kommer det ett mail eller en fråga från någon. Allt det här som jag har gjort genom åren, att jag letar efter grejer och släpper ut, det genererar grejer också. För varje peng jag har lagt på något så har det oftast betalat av sig, dels genom att folk blir skitglada för Lund 1976, men jag har också fått lov att bli lite glad tack vare den filmen för det har öppnat en annan dörr. Jag vänder huvudet och tittar på min datorskärm och på mitt skrivbord ligger tre filmer som ingen människa utöver fem personer vet existerar och jag fick dem i förrgår. Jag betalade bra för dem, men fick åtminstone tillgång för att jag har “paid my dues” och därför håller jag käft om dem  också. Jag skulle kunna podda loss, det kan jag säga dig, men i den här kärleken och att jag gör olika grejer, så finns det några oskrivna regler. ”I”-videon till exempel. Anledningen till att jag överhuvudtaget kunde ta fram den var för att jag varit schysst på andra sätt. Sedan betalades det en rejäl summa pengar för en visning, men det var inte mina pengar. Ibland blir jag lite trött på vissa människor som tror att jag är ett bibliotek. Det fungerar inte riktigt så. Någon motprestation måste det vara.

Jag läste nyligen att Carl gärna ville göra en bok till. Ponera att ni skulle göra det. Vilka stenar skulle då vara kul att vända på?

Du menar förutom Peter Criss soloturné? (skratt) Vi har ju faktiskt hans 90-tal kvar. Nej, det vete fasen vad man skulle ta upp då. Jag är ju lite förtjust i 1974. Jag har gjort en podd om det och även skrivit om det, vilket var tänkt för en bok, men som istället hamnade i Destroyer-tidningen. 1974 är nog mitt mest magiska 70-talsår. Det hände så mycket där. Genomlysa klubbdagarna. 70-talet skriver vi ju inte så vansinnigt mycket om, så där finns lite att belysa och jag älskar allt med dräkterna 1974. De var så himla hemsydda i början och sedan blev de lite snyggare, men så gick de sönder och de fick ta tillbaka de hemsydda. Sådant uppskattar jag och ju mer vi får läsa om Vinnie Vincent, där har vi ett livsöde. Där har vi en människa som förtjänar ett kapitel. Han har ändå skrivit låtarna som formade vår ungdom och han var en fantastisk musiker på många sätt under några få explosiva år. Jag har poddat om det och där är ju någon som bandat när han sitter i rätten 1989 och går i konkurs. Det är sorgligt och ett livsöde som är intressant. Vi har inte snackat om en ny bok, men det här är ju det enda vi kan. Om någon tycker det är roligt och vill läsa mer, ja då gör vi väl en till.

Text: Niclas Müller-Hansen