In Flames har under pandemin snickrat ihop sitt fjortonde album och låter piggare än på länge. Gitarristen Björn Gelotte berättar om meningslösheten, vikten av att oroa sig som ung men samtidigt inte bry sig om vad andra tänker, hur den avslappnade stilen i bandet kan vara ett problem för andra, hur “Foregone” är det bästa de gjort och om hur relationen med den ständige vapendragaren Anders Fridén har utvecklats genom åren:
– Det har flugit flaskor och puttats, men vad fan, det är 30 år! Det är hela mitt vuxna liv. Jag var 19 när jag gick med och han är två år äldre, men han började bara någon månad efter mig, så vi har gjort det här i hela våra vuxna liv och det vore jävligt konstigt om vi inte hade varit oense genom åren. Man vet precis vilka knappar man ska trycka på för att få en reaktion och tvärtom vilka man ska undvika.
Nya albumet ”Foregone” spelades in under pandemin. Fanns det något tillfälle då du kände att du kanske aldrig skulle komma att stå på en scen igen?
Eehhm jo… nej… vad fan, jag vet inte, säger Björn! Jag hade löst det på något sätt. Det måste inte vara jättestora festivaler. För mig mynnar allting ut i att stå på scen. Det är inte så att jag är någon teaterapa överhuvudtaget, men det här när jag hör vad som händer när vi lirar tillsammans, den känslan, och när man ”connectar” med en publik som ger dig så mycket tillbaka, det är det ultimata för mig. Jag hade löst det på något sätt. De första veckorna kände jag bara ”Det här var ju gött! Nu behöver jag inte göra någonting.”, men ganska snart kände jag mig helt meningslös. Jag kände det som att jag inte hade något syfte. Det enda jag tycker är roligt är att stå på scen. Jag är inte jätteförtjust i själva inspelningsprocessen. Anders älskar att vara i studion och skruva på grejer och lyssna. Den biten är inte jag så intresserad av, men skapande av musiken och sedan framförandet av den, tycker jag är riktigt roligt. Skapa kunde jag göra, men eftersom jag inte såg några gig framför mig, så blev jag inte så inspirerad. Lite så kände jag och det blev värre sedan när allting försvann, vilket gällde även det vanliga livet och fotbollen försvann. Det fanns inget socialt utbyte, vilket är något jag verkligen behöver. Det är antingen musik eller sport och allting försvann. Jag hade familjen väldigt nära och det var nog räddningen för annars vet jag fan inte vad jag hade gjort. Jag kände mig helt meningslös. Jag kunde blivit elektriker… Nej, men jag har faktiskt pluggat till det.
Du drar alltså alla sladdar hemma?
Inte en chans, ha ha ha! Nej, jag kände mig bara meningslös och det har jag egentligen aldrig gjort. Jag har alltid känt att det funnits något gött runt hörnet hela tiden, att vi har ett gig eller att jag ska gå på ett gig. Det har alltid funnits något, så det var värdelöst. Sedan såg man att vissa länder som Nya Zealand hade stora festivaler, så någonting hände fortfarande. Ett och ett halvt år in så började USA släppa lite och turnéer började hända. Någonstans kunde man se en ljusning, så det var väl aldrig helt borta från min karta. Det var just där i början, men sedan kom man in i en lunk. Sverige stängde inte ned helt utan det vara bara en jävla massa konstiga rekommendationer och restriktioner, som världen trodde var asbra, men som vi i Sverige bara fattade var fegt och värdelöst. Människan är väldigt anpassningsbar, så man kom in i det där lunket och jag tror alla gjorde det. Så länge man fick behålla hälsan och ens nära och kära klarade sig, så tror jag att de flesta kom undan ganska okej. När musiken väl började puttra på så trodde vi att förra året skulle bli ganska lugnt. Det var första året efter pandemin och vi hade inte bråttom. Vi hade fortfarande ”I, the mask” att spela när det väl satte igång, men vi kände ändå att vi skulle starta upp med något positivt, som skapandet av en platta och mötas igen då vi inte setts tillsammans på några år. Det var första gången på flera år som vi kunde ses och skapa lite musik, så det var otroligt viktigt. När vi väl gjorde det så var det en bra start, men under det lugna året spelade vi in en skiva i två månader och sedan gjorde vi 120 gig och reste med allt vad det innebär, så det var inte alls ett lugnt år. Men det var ganska gött att det blev så för nu är man tillbaka i det och det känns ganska bra. Det kommer en ny platta snart och sedan ska vi ut och spela och vi ska till Australien, så det ser väldigt bra ut det här året också.
Jag pratade med Chris när ni spelade i Stockholm i december och frågade honom hur det var att lira med två svenskar? Han tyckte det funkade väldigt bra och sa att det vara väldigt ”laidback” stämning i In Flames, vilket han gillade, men han sa också att det kunde vara för ”laidback” och han inte riktigt får reda på saker. Känner du igen något av det?
Vi har gjort det här så jävla länge så många saker löser sig bara av farten och vi tänker inte på det. Man glömmer det och det var länge sedan jag var den nye killen i bandet, om man säger så. Det var jättelänge sedan, snart 30 år sedan, så jag har nog glömt av de här snabba svängarna som är fullständigt normala för mig, eller för mig och Anders i alla fall, och de är kanske väldigt snäva och kan nog utifrån sett, se väldigt okontrollerade ut. Jag tror det handlar om information och eftersom vi är vana vid att göra saker på ett visst sätt, så är nog mycket information underförstådd och jag kan verkligen förstå att det finns en frustration där. Vi fortsätter bara att åka med tåget medan de inte ens fattar vilken vagn de är på. Det är bara i sakens natur och det är något som så klart är nyttigt att få höra, för då kan man göra någonting åt det och skapa en miljö för alla att verka i och där man känner att man inte bara bidrar utan man får ut något av det också.
Du och Anders måste vara som ett gammalt gift par numera. Hur ser du på din relation med honom idag och det sätt ni jobbar på?
För det första är det väldigt mycket mer avslappnat än vad det har varit. Konflikt är väl fel ord, men mer av att jag drar åt mitt håll och han åt sitt håll. Inte att vi tillsammans går åt ett tredje håll, men mer av en dragkamp har det varit och lite lägerverksamhet genom åren. Man samlar sina bundsförvanter, men jag tror det är fullt naturligt och det har inte så mycket att göra med vem som ska vara chef, utan det handlar mer om den musikaliska riktningen och någonstans måste jag nog säga att det är det som har varit styrkan. Jag vill inte säg att vi har kompromissat, utan vi har nog satt ihop idéerna och det har gjort det ännu starkare än att man har frångått något man verkligen brinner för. Jag gillar inte ordet kompromiss för det innebär att båda är förlorare och i det här fallet är det tvärtom. Det har lett till en mycket bättre relation och en mycket mer kreativ och effektiv arbetssituation, om man nu får kalla det vi sysslar med för arbete. Vi kan ofta ta beslut var och en för att vi känner varandra så väl och vi vet vad den andre tycker i mångt och mycket och kommunikationen är snabb och enkel. Det är på gott och ont för de som är utanför eller nya i det här, de fattar ingenting. Det är något vi får tänka mer på. De flesta säger inte så mycket heller. Bryce och Tanner kommer in och det låter hur bra som helst och det är detsamma med Chris och så har det egentligen alltid varit i In Flames. Jag spelar med fantastiska musiker och har gjort, så jag garvar bara. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Vi lirar på scen och sedan även i timmar innan. Jag och Chris står kanske i två timmar tillsammans och sedan en och en halvtimme på scen och det är inte helt ovanligt att man ibland plockar upp guran efter giget också. Det säger en del om vilken miljö det är. Det är fantastiskt kul.
Har du och Anders någon gång haft en stor konflikt?
Ja, för fan! Det har flugit flaskor och puttats, men vad fan, det är 30 år! Det är hela mitt vuxna liv. Jag var 19 när jag gick med och han är två år äldre, men han började bara någon månad efter mig, så vi har gjort det här i hela våra vuxna liv och det vore jävligt konstigt om vi inte hade varit oense genom åren. Så är det och det är nog bara om hur snabbt man kan komma överens som är avgörande och det brukar gå relativt fort. Vi känner varandra så pass väl personligt och det är inte bara yrkesrelaterat, så man vet precis vilka knappar man ska trycka på för att få en reaktion och tvärtom vilka man ska undvika.
Med den vetskap och erfarenhet du har idag, vilket råd skulle du ge ditt 19-åriga jag om du fick möjligheten?
Man vill ju säga något smart som ”Oroa dig inte så mycket.”, men jag tror det var absolut nödvändigt att oroa sig så mycket varje gång. Jag har inte gett upp, så uppenbarligen har jag stått ut. Jag vet att alla de här åren har varit övervägande fantastiska. Vi har haft några tunga år, som alla har haft och som man har när man går genom livet och så är det bara. Jag tror att en sak som jag gjorde rätt och som jag skulle säga till mig själv att jag skulle fortsätta exakt så, är ”Lägg lite mindre tid på vad andra tycker om dig eller vad du gör.”, för i slutändan betyder det ingenting, eller det betyder väldigt lite i skapandet och upprätthållandet av ett sound eller en tanke med musiken. Det är verkligen en smaksak i slutändan och det enda man kan göra är att lita på att man själv diggar det. Eller det enda man kan sikta på är att man själv ska tycka det är bra, för det finns inte en chans i helvete att jag kan göra alla glada med min musik. Det var inte tanken heller. Tanken var att jag skulle få den kicken som jag fick i replokalen och den vill jag fortfarande få och jag vill helst få den på scen i kombination med folk som står och tittar och får samma kick. Det är så häftigt och går inte att förklara för någon som aldrig gjort det. Den kicken vill jag ha och den kan jag bara få genom att göra exakt det jag tror på. Det är en sak som jag säkert hade sagt till mig själv, skit i andra och gör vad du känner är viktigt för dig och roligt för dig.
Den där kicken måste vara det som får exempelvis Rolling Stones att fortsätta. Mick Jagger fyller 80 i sommar och har mer pengar än han kan göra av med, men det måste vara den där kicken av att stå på scen och ha 50 000 människor som älskar vad du än gör. En egoboost som är svår att släppa.
Om man sätter det i det perspektivet… sådana gubbar letar inte röda prislappar, så det är inte av den anledningen de gör det, utan det måste vara den känslan av uppskattning som man får. Man känner sig 10 meter lång och skottsäker. Det är som en mental orgasm. Jag misstänker att det är samma som för en narkoman som letar efter den kicken hela tiden. Det är svårt att förklara. Det är ett välbefinnande och en känsla av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att göra det tillsammans med folk. Jag tror det är en ganska mänsklig grej, man vill tillhöra någonting och att få uppleva sådana saker med andra gör bara att det blir ännu starkare och jag tror det är svårt att få på något annat sätt. Framförallt de här rävarna som har gjort allt. Det finns ingenting de inte gjort. Det som kan hända med rockmusiker har de garanterat gjort. Det måste vara något sådant, som inte bara motiverar utan som även drar i en. Han borde väl egentligen sitta framför tv´n istället, men det är inte det som drar. Jag tror definitivt det och har man fått smak för det och på bara den nivån som vi är otroligt lyckligt lottade av att ha hamnat på, där vi kan spela stora gig med mycket folk och göra en riktig produktion och få alla de sakerna att klaffa, det är få saker som slår det, om något.
Är nya plattan ”Foregone” det bästa ni gjort eller kan du peka på en annan platta och säga ”Där klaffade precis allt.”?
Jag lever i nuet och det har jag alltid gjort och tittar kanske lite framåt hela tiden också, eller lutar mig framåt. Jag älskar allt vi har gjort och varje platta vi gjort är det bästa vi någonsin kunnat göra vid det tillfället. Det är väldigt få saker där jag känner ”Fan, jag önskar vi hade gjort så istället!” Alla de sakerna som man tittar på i efterhand är sådant man tar med sig, vare sig man vill eller ej. Jag vill inte göra en ”The Jester race” till. De saker man känner är bäst, tar man med sig ändå och så är man nyfiken framåt. Jag tror varje platta är det bästa vi gjort då och jag tror det måste vara så för det är jag och resten av killarna som måste stå och spela låtarna och vi måste gilla det. Annars hade man lirat i ett coverband och det är nog så uppfyllande och grymt roligt, men det är inte riktigt det vi gör så vi måste älska det vi gör. Alla låtar är kanske inte lika bekväma eller lika enkla live och då faller de undan av den anledningen. Ibland är det ett jävla kämpande för att få till det, men man lär sig mycket på vägen och allt det här med att spela mycket live, är en otroligt viktig sak så man vet vad som funkar eller inte. Det är jävligt lätt att bara lägga på guror och säga ”Vi snyggar till det lite så får det lösa sig själv.” Alla de där grejerna måste du ha med dig sedan när du spelar live. Det då det är på riktigt. Alla de sakerna blir man förhoppningsvis bättre på och ju mer man spelar, desto säkrare blir man på sitt instrument och då vill man pusha lite. Om man ser det hantverksmässigt, så är det att ju senare i karriären vi kommer, desto bättre är vi. Det r bara sakens natur att ju mer man gör något och ju roligare man tycker det är, desto bättre blir man. Sedan är det en smaksak. Jag tycker ”Foregone” är fantastisk och jag tycker det är det bästa vi någonsin har gjort. Det skulle vara en ganska tråkig dag om jag sa ”Jag tycker nog blah blah blah var bättre.” Den är 20 år gammal och så får det inte vara. Det ska vara spännande och roligt och utmanande och man ska få den där kicken och det får man bara om man gör sitt yttersta och älska det man gör.
Hur mycket trummor spelar du nuförtiden? Spelar du någonting alls?
Ja, lite faktiskt. Jag är inte trummis som så, men jag tycker det är ett otroligt häftigt instrument och framförallt när det är sådana som kan hantera det, som Tanner och Daniel (Svensson) tidigare och Joe. Vi har haft otroligt duktiga trummisar genom åren och det finns en mängd svinduktiga här i stan. Jag har aldrig varit en bra trummis, men jag har alltid älskat instrumentet och när jag gick med i In Flames var det den positionen som erbjöds och då blev jag en trummis. Folk säger ”Du var ju trummis förr?” och jag svarar ”Nej, det var jag fan inte! Jag var den som sög minst på trummor i bandet. Så enkelt är det. Det är sanningen.” Det sköna var att de alla var bra killar, så jag fick vara med och skriva och lägga på gura på plattorna, så den kompromissen var jag okej med. Det gav mig flera år av att lära känna och vara en del av musiken och sedan när det var dags för mig att spela gitarr så var jag relativt redo för uppgiften. Det är en jävla skillnad att stå längst fram och lira gura än att sitta längst bak. Det är en jävla skillnad och sedan är det så jävla jobbigt att spela trummor. Det är ett träningspass varje gång. I och med att jag har turnerat en del som trummis och spelat in plattor, så vet jag hur jävla ont det gör. Jag är sjukt imponerad av alla trummisar som gör det vecka efter vecka, månad efter månad och sliter på sig och det ser så enkelt ut när de duktiga trummisarna gör det. Tanner, vår gubbe, han är trasig och det finns inte ett finger kvar och det är blod och det knakar och smäller i leder, men han sitter där och ler. Jag spelar lite trummor, men absolut inte på den nivån. Vi har ett kompisgäng som kör. Tuborgs heter vi och vi spelar covers och jag lirar på allt från Bryan Adams till Megadeth och Bon Jovi. Det är mest roliga grejer och så lite RATM. Sådant som vi gubbar diggar. En grupp medelålders män som har en jävligt trevlig replokal eftersom alla är lite äldre nu. Vi har inte en så bra replokal med In Flames, ha ha ha!
Vilket band har varit viktigast för hela Göteborgsscenen enligt din mening?
Måste det vara ett band? Jag är ledsen, men det finns för många som på ett eller annat sätt varit involverade. Jag skulle säga att i början var det väl egentligen Studio Fredman. Jag tror det var en sådan otroligt viktig knutpunkt och det första bandet som kom ut därifrån banade väg för alla andra band som spelade in hos Fredrik Nordström. Visst, Arch Enemy och Soilwork är inte Göteborgsband, men jag skulle definitivt räkna dem till Göteborgscensbanden. Deras sound och vad de sedan har gjort för musiksverige är otroligt viktigt, men en personlig favorit och som var otroligt viktiga för att de släppte ”Slaughter of the soul”, är At The Gates så klart. Vi kom in och ville spela in ”The Jester race” och sa ”Det ljudet som du gjorde på den plattan tänkte vi att vi också skulle ha.” och Fredrik sa ”Jaha, hur tänkte ni då? De hade sju veckor i studion och ni har elva dagar.” och då sa vi ”Lös det då!” ha ha ha! Fredrik gjorde ett fantastiskt jobb och var en otroligt viktig snubbe där och då.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk