Björn Strid gick från att spela hockey och fotboll till att turnera världen över flera gånger om. Soilworks senaste alster bär den vackra och sorgliga titeln “Övergivenheten” Tillsammans med Björn pratar vi om hur musiken räddade honom, att helt plötsligt flyga till Japan, den förförande Gammeldansken och att just uppleva den där övergivenheten:
– Jag var ganska utfryst ett tag, speciellt i fyran och femman och kanske sexan. Det var ett gäng som helt plötsligt kom fram till mig i skolan och frågade ”Du, ska vi hänga i eftermiddag? Vi ska vara hemma hos… och vi ses där klockan tre efter skolan.” Jag kände ”Åh fan, vill de hänga med mig? Wow!” Jag kom dit och så satt det bara en lapp på dörren där det stod ”Vi är på baksidan. Gå ut och ställ dig under balkongen.” Jag går runt huset och då hinner jag se dem att de står på balkongen och har fyllt en stor jävla sopsäck med vatten som de ska hälla över mig. Den är tung den alltså. Den insikten när man tror att man helt plötsligt är med i gänget och sedan är man plötsligt helt själv igen. Man är sänkt.
Är det inte ganska fantastiskt att en påg från lilla Glumslöv i Skåne har blivit ett världsnamn?
Jo, det är det väl, även om det inte är något man går runt och tänker på som så, skrattar Björn. Ibland slår det en att ”Ja, jag kommer från Glumslöv och gillade att spela hockey och fotboll och kolla på Alf efter skolan.” Det är lite lustigt, för det är först nu de senaste två åren som polletten har trillat ner.
Vad betyder Glumslöv för dig egentligen?
Det betyder jäkligt mycket, men där med inte sagt att min uppväxt alltid var så lätt. Jag kände mig som en katt bland hermeliner ibland i skolan. Skoltiden är det lite blandade känslor kring. Jag vet inte, men det finns ändå en trygghet där och det ligger ju så jäkla fint också. Man känner sig fri när man kommer dit. En frihetskänsla som någonstans räddade en så fort man slutade skolan. Det fanns ett lugn där som tog emot en och det gör det fortfarande.
Du bor i Stockholm sedan flera år tillbaka, men säger du att du åker hem när du åker till Glumslöv?
Ja, jag säger faktiskt att jag åker hem när jag åker hit till Stockholm och när jag åker hem till föräldrarna. Sedan kommer man på sig själv ibland med att faktiskt säga ”Jag ska åka ner till Skåne.”
Soilworks nya album bär titeln ”Övergivenheten” Du nämnde tidigare att skolan inte alltid var så kul. Har du någon gång upplevt den där känslan av övergivenhet?
Så länge det handlade om sport så var jag ganska populär, eftersom jag var ganska bra på hockey och fotboll och jag blev alltid vald. Jag kommer ihåg en gång. Det var kanske inte…, jo, det var en känsla av övergivenhet. Jag var ganska utfryst ett tag, speciellt i fyran och femman och kanske sexan. Det var ett gäng som helt plötsligt kom fram till mig i skolan och frågade ”Du, ska vi hänga i eftermiddag? Vi ska vara hemma hos… och vi ses där klockan tre efter skolan.” Jag kände ”Åh fan, vill de hänga med mig? Wow!” Jag kom dit och så satt det bara en lapp på dörren där det stod ”Vi är på baksidan. Gå ut och ställ dig under balkongen.” Jag går runt huset och då hinner jag se dem att de står på balkongen och har fyllt en stor jävla sopsäck med vatten som de ska hälla över mig. Den är tung den alltså. Den insikten när man tror att man helt plötsligt är med i gänget och sedan är man plötsligt helt själv igen. Man är sänkt.
Det är en kalkylerad elakhet. Barn fascinerar verkligen och få kan vara så elaka som barn kan vara.
Det har säkert satt sina spår och när du frågade om Glumslöv så är det så klart också en form av revansch, framför allt på de som inte alltid behandlade en så väl. Samtidigt kan jag inte påstå att det har varit den drivande faktorn i livet. Det tror jag inte. Ibland vet jag inte riktigt vad det är som drivit mig. Vi vill väl alla få bekräftelse på något sätt mer eller mindre. Jag är en ganska känslig person som så, så jag tror det var melodier och sådant som fångade mig och det var något jag verkligen ville utforska. Jag hittade en styrka där.
Med ditt idrottade måste du ändå någonstans ha gjort ett val? Att skita i den och satsa på musiken istället, eller hade du släppt idrotten långt tidigare?
Det var lite grann så. Jag åkte ut i sista gallringen till TV-Pucken. Det var väl där jag var mest framgångsrik. Då är man väl 15-16 år gammal, men redan där hade jag fått första elgitarren och börjat spela punk i Landskrona. Det hade börjat locka mer. Hockeyn hade gått från att vara något roligt och en kick till anteckningsblock kring rinken och för mycket allvar och business. Lirandet tog mer och mer över och det gav betydligt mer att åka ner till skolan i Landskrona och in i ett kyffe till replokal och spela råpunk. Det hände väl gradvis. Jag kommer ihåg att farsan var ganska involverad i hockeyföreningen, och organisationen där var sisådär, och jag kommer ihåg att han en dag sa ”Björn, ta dina skrillor så går vi här ifrån!” Det var det sista. Inte så långt efter det var jag helt plötsligt i Japan. Vi åkte till Japan på första plattan (Steelbath suicide, 1998) och innan dess hade jag bara flugit från Ängelholm till Stockholm och helt plötsligt Air France via Charles de Gaulle och sedan till Tokyo och alla fransoser rökte på planet. Bara det var helt jävla bisarrt. Jag reste mycket med mina föräldrar runt om i Skandinavien och så, men aldrig några utlandsresor, så för mig var det ”Vad fan händer?”
Hur såg punkscenen ut i Landskrona?
Den var ”alive and well”, kan man lugnt säga. Det var inte bara punk, utan allt från reggae, ska och punk till dödsmetall och grind. Det var inte så mycket musik av det glammiga slaget. Det fanns mer i Helsingborg. Där var det Bon Jovi och Depeche Mode. Det fanns många synthare i Helsingborg. Inte så många i Landskrona, men man umgicks mycket över gränserna och då hängde reggaefolket med dödsarna och punkarna. Det var jävligt härligt och där spelade jag med en massa olika band, exempelvis i ett black metal-band samtidigt med ett ska-band. Det var helt naturligt och inte alls konstigt. Det är kanske därför det inte är ett dugg konstigt för mig att spela i Soilwork och Night Flight Orchestra samtidigt.
Jag är otroligt tacksam för min breda musiksmak, jämfört med de som bara snöar in på en grej. Du måste känna samma sak? Det är ju en ynnest att kunna ta till sig så många olika stilar av musik?
Jag tycker det. På pappret ser det ganska trist ut om man bara gillar hårdrock. Är man nöjd med det så är det ok, men vad fan vet jag? Det är lite svårt att förstå hur det funkar. Det är ganska kul att vara bred i sin smak för det finns betydligt mer att utforska då.
På ”Övergivenheten” finns ”Death I hear you calling” och i den finns det, i mitt tycke, spår av Night Flight Orchestra.
Det gör det väl kanske. Nu låter det som att jag kastar David (Andersson, gitarr) under bussen, men det känns som att han blöder över mer i sitt komponerande. Gränserna mellan de två banden suddas ut lite mer för honom och det är helt ok, men för mig, troligtvis för att jag varit i Soilwork så jävla länge, så är det tydligare för mig. Jag kanske skulle sudda ut de gränserna också, vad vet jag? Jag tar verkligen på mig Soilwork-västen eller Night Flight-baskern när jag skriver. Det är verkligen helt skilda uttryck för mig, emotionellt och allting. Melodier och så kan självklart bli någon crossover för det har man med sig vad man än spelar, sinnet för melodier, men för mig är det olika skepnader. Jag märker dock att David, när han komponerar, inte alltid är hundra procent säker på vad det är hans skriver och det är kanske också hans styrka ibland.
Var kom titeln ”Övergivenheten” ifrån?
Jag tror att det var jag som hittade den, men jag kommer inte ihåg varifrån. Man har hört det tidigare, men där är väl ett ord man kanske inte använder så ofta.
Som ord är det dystert, men det finns även en vacker klang över det på något sätt.
Ja, det har det faktiskt och jag tyckte också att det hade den balansen och sedan kan det även vara positivt att överge någonting. Jag har gjort det i mitt liv och där med har jag hamnat på en bättre plats i mitt liv de senaste fem åren. Det var lite kaos när jag bodde i Kanada och allt kring det och det var fan inte lätt. Det kommer ofta med skuldkänslor, men så här i efterhand så gjorde jag rätt val, även om det då var jävligt tufft. Ibland måste man göra de där valen.
Har du ett stort behov av att vara på resande fot? Nu tänker jag inte bara på turnerandet, utan när du väl är hemma så sticker du iväg en vecka till Italien och sedan är det Norrland efter det.
Det fanns en tid då jag var jävligt rastlös, men nu är jag jävligt nöjd med att bara sitta rakt upp och ner och inte göra någonting. Nu blev det inte så mycket av det den här sommaren eftersom det blev uppstart efter Covid och allt på en och samma gång. Det var Soilwork och Night Flight Orchestra och frugan (Giorgia Carteri, Donna Cannone) är ganska glad i att resa, vilket jag också är, men det är kanske inte det första jag tänker på när jag kommer hem från en turné. När man väl är på ett ställe, då köper jag läget, men hela stimmet kring det och flygplatser är jag kanske motvillig till. Hon är dock väldigt bra på att sälja in det och när vi väl är där så är det ”Se, det var inte så jävla farligt!” Men jag har inga problem med att vara hemma, vilket det blir i höst. Då ska jag bara sitta rakt upp och ner och bara vara. Men det är kul att det händer något och det har varit en fantastisk sommar.
Eftersom jag lärt känna dig kan jag bara säga att du är en otroligt varm och genuint snäll människa. Var tror du det kommer ifrån? Är det schyssta föräldrar eller vad? Själv ser jag det som att livet egentligen bara går ut på att vara god.
Ja och det är så jäkla enkelt. Jag kräver inte någon guldklocka. Det är inte det jag är ute efter, men det är enkelt. Det kommer bara naturligt och jag får bara tacka för det. Jag har en syrra som är nio år yngre, så det kunde gått käpprätt åt helskotta om de hade skämt bort mig för mycket. Jag vet inte. Kanske är det uppväxten och att jag inte kände mig så trygg i skolan alltid och det kan lätt bli att man fått ett hämndbegär, men jag vet inte. Hade jag inte haft musiken hade det kanske tagit sig uttryck på annat sätt. Musiken är räddaren och det är så. Jag fick väl utlopp för de grejerna där. De som behandlade mig illa kunde jag visa att ”Så här kan man också göra.” Jag har väl aldrig sett mig som en moraltant, men jag har ganska mycket moral och rätt ska vara rätt. Visst finns det gånger då man varit alldeles för snäll, men man har fått lära att säga nej genom åren. Och varför måste folk hålla på och hävda sig så jävla mycket? Har man blivit nedtryckt i skorna som barn, så finns det väl något där, men jag känner också att jag blev just det, men ibland undrar jag varför jag inte blev så. Är det åter igen musiken? Har jag fått hävda mig där? Det är klart, det är ganska häftigt att stå på scen framför tusentals människor. Det är skithäftigt, men jag har samtidigt väldigt lätt för att stänga av det. Gå av scen och känna ”Så, då var det färdigt.” Det är världens enklaste grej.
En helt annan grej. Vad är det med Gammeldansk? Även om jag är skåning så drack jag aldrig Gammeldansk förrän jag lärde känna dig.
Det gjorde inte jag heller när jag började dricka. Det var ett sådant där kvart i tre-shot, ”Nu ska du få smaka på något äckligt!” På Tivoli i Helsingborg typ. Det är den enda referensen många har. Jag får tacka Henke Pettersson på Gantofta Skivbörs då det var han som introducerade det till mig till Gammeldansk. På den tiden fanns Gammeldansk Citrus, så det var inkörsporten. Sedan blev det mer och mer en sittning av det och sedan började även mina föräldrar hoppa på tåget, vilket är ganska bisarrt. De hade väl klart druckit det förr på färjorna när de jobbade där, men det var ju inget de drack som så förrän jag sa ”Åh, det är gott med en öl och Gammeldansk och lite kallskuret!” och så blev det en tradition. De kör med det även när jag inte är där. De har en sittning innan middagen. Man har lett in många i fördärvet, skrattar Björn. Det är 29 olika örter i den så så illa kan det inte vara.
Finns det något material redo för en ny platta med Night Flight Orchestra?
Nej, det kan jag väl inte påstå. Det finns grejer man kan plocka upp, men jag känner också att vi har släppt både ”Aeromantic I och II” och vi måste ut och turnera med dem. Det känns som att vi missat mycket. Det blir nog ett återsläpp på vinyl, både ettan och tvåan på dubbelvinyl och sedan släppa lite singlar. Kanske kan det bli en ny skiva i slutet av nästa år, om vi har tur.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk