The Night Flight Orchestra laddar åter bössan och släpper nu “Aeromantic” Vi tog oss ett snack med Björn Strid som berättar om söndersjungna mikrofoner, hur han hellre sjunger med NFO än Soilwork när han fyller 60 och hur den albumaktuella och färgglada orkestern kan benämnas cinematisk rock, även om han tycker att det låter lite pretentiöst.
Är det inte roligare med The Night Flight Orchestra än det är med Soilwork? Flygvärdinnor, färgglada kläder och basker?
Jo, det är väl någonstans det som är det roliga med det och sedan står Soilwork för någon slags melankoli och allvar. Det är klart att NFO är roligare på det rent ytliga planet, fast samtidigt går det jävligt djupt också. Vi gräver där också. Fan, det är svårt det där alltså! Det är också svårt att jämföra när man hållit på med Soilwork i 20 år, sett den här metalscenen och allt bakom kulisserna. Jag orkar inte med att se en halstatuering till i hela mitt liv, om du förstår vad jag menar? Då är det här uppfriskande, men om du frågar mig igen om 10 år så har det kanske balanserats ut lite, men det är klart att det finns ett visst nyhetens behag över det här. När jag är 60 år gammal vill jag inte hålla på med Soilwork, men jag kan tänka mig att hålla på med NFO, inte för att det är lättare att framföra, men jag kan nog koppla till det mer. Där med inte sagt att detta handlar om någon jäkla gubbrock.
Blir NFO mer legitimt att hålla på med när man fyllt 60?
Skit i legitimt! (skrattar) Vem bryr sig om det? Jag tror att rent inspirationsmässigt och om man ska kunna relatera till det, så känner man sig nog mer hemma där.
Men NFO borde väl öppna upp ett större spektrum att röra sig inom? Soilwork blir mer läst på något sätt, eller?
Jo, och så känner åtminstone jag att Soilwork har blivit mörkare, svartare och kanske lite mer extremare sedan vi startade NFO. Det får stå för den sidan man också har. Däremot inte sagt att Soilwork är deppigt, utan det lyfter mig också, fast på ett annat sätt. Mörkret inom en som får utforskas.
Det måste vara ett bra sätt att rensa skallen på? Det brutala och tyngden? Mer av en terapi på så vis?
Jo. Jag sjöng faktiskt in en ny singel med Soilwork igår och jag känner att jag hittat ett litet annat uttryck för sången. Jag tror väl att rent musikaliskt tar jag det med mig till Soilwork och vice versa, just hur man utvecklar rösten och där med kan man också koppla på ett annat sätt. Det kan framkalla känslor som inte har framkallats innan.
Det lyfte väl ganska rejält för NFO förra året? Mängder med gig och lovordande?
Jag det har lovordats de här senaste tre plattorna. Det är helt vansinnigt. Jag känner att det är ganska bra att vi inte stannar av, utan fortsätter bara att skriva och producera låtar för vi tycker det är kul, och inte kör den här typiska albumcykeln där man bokar sex veckor i studion, gör skivan, gör press, släpper den, turnerar och sedan tar man paus. Det hade skapat mer press. Jag tror vi avdramatiserar den pressen nu. Vi bygger upp ett jäkla sångvalv och där kan vi gå in och rota ibland. Med de två senaste skivorna kände vi också ”Hur ska vi kunna toppa det här?” Recensionsmässigt går det inte. Jag menar, dimper det bara ner 10% så kommer det bli som ”Vad fan är det här för mög?” (skrattar) På det sättet var det nog bra att vi bara slog bort det där och fortsatte och sedan märkte vi att ”Jävlar, här har vi låtar! Det här kan bli en platta.” Sedan verkar det som att vi lyckades med att… kanske inte överträffa rent recensionsmässigt och inte för att allt handlar om recensioner, men det känns som att det ligger där och dansar igen.
De flesta säger att de inte bryr sig om recensioner, men någonstans måste man ju ändå göra det?
Jo, visst. Framförallt ligger den största pressen i att man alltid vill toppa varje skiva, men sedan ska man inte forcera det heller och stirra sig blind på det. Det är mer att man har det i sig. Man växer som låtskrivare dagligen när man håller på med det här och som sångare också för den delen. Jag sjunger så förbannat mycket hela tiden så man undrar fan hur länge skiten ska hålla? Jag sjöng sönder min tredje mikrofon på sex år häromdagen och dem ska man kunna köra över med en stridsvagn. Jag vet inte vad det är som gör det?
Hur sjunger man sönder en mikrofon?
Det vet jag inte, eller så har jag spottat sönder den? Jag vet inte. (skrattar)
Inför ”Aeromantic”, har du då lyssnat på en viss typ av musik i perioder som påverkat eller har det funnits något annat som påverkat soundet?
Nej, men man upptäcker ju hela tiden nya saker. Jag går alltid och tänker på en artist och undrar ”Gjorde de en platta 1978 och hur lät den?” och sedan ”Lät den disco?” Man upptäcker alla artisters eller gruppers discoplatta och det är lite av en favorithobby. Jag vet inte om det är något som direkt påverkat den här skivan? Kanske lite mer ABBA-tänk. Just lite med körtjejerna också i och med att det här är första plattan de är mer röstmässigt involverade på, sedan har jag också lagt körer på alla låtar, men det har även de gjort. Det skapar ett skimmer. Jag är bra på att inte låta som mig själv när jag lägger körer och det ger en extra kick. Sedan har vi turnerat betydligt mer och kanske ligger livebiten indirekt där bakom och spökar. Men vi har också ballat ur. Plockar man ut två låtar från plattan, säg ”Transmissions” och ”Servants of the air” och så spelar du upp dem för någon ”random” snubbe, då skulle han inte tro att de var från samma band och från samma platta. Det är väl lite det som är tjusningen. Jag har alltid gillat band som har olika musikstilar på en och samma skiva, fast de lyckas ändå binda ihop dem. Men vissa har svårt för det. Du är kanske en av dem?
Nej, men jag fascineras mer av hur fansen ser på det. Lite ”Damned if you do, damned if you don´t.” Gör man en skiva som påminner väldigt mycket av den förra, då gnälls det om det. Tar man ett steg utanför och gör något annorlunda, då gnälls det på det. Jag förstår att man gör musiken för sig själv, men samtidigt finns fanbasen att ta hänsyn till.
Jo, men vi lyckas nog… vi kompromissar fan inte mycket och ändå funkar det. Det är en svår balansgång det där och det är ju inget som vi sitter och analyserar.
Jag måste säga att jag älskar den typ av musik som NFO gör. Det handlar också mycket om att jag växte upp på 80-talet. Första låten jag hörde med NFO var ”California morning” och jag föll ju direkt. Det blev så visuellt och jag tänkte på LA och Highway 101 direkt. NFO´s musik är väldigt visuell på något vis.
Det är det jag känner också. AOR hit och dit, men det är jävligt cinematisk rock. En bra benämning även om det låter jävligt pretentiöst. Det är det som är tanken någonstans. Det är skapat på de grunderna på något sätt, att skapa ett soundtrack till en turnéupplevelse och att titta ut genom fönstret från en turnébuss. Det är det som är grundstenen i det. Det är kul att många känner det också.
Det är den här typen av musik som borde spelas på de få rockradiostationer vi har i Sverige. Man vill inte höra ”Breaking the law” för tusende gången.
Jo, men det är jättesvårt att få in. Det är lite synd att det ska vara så svårt, men vissa saker kan man inte göra någonting åt. Kanske är det lite för AOR-igt, fast det är dansant, hyfsat tidlöst och det rockar på lite gott. Jag kan tycka det är lite märkligt, men det kanske händer.
Är det något specifikt land där ni märkt att det lättat?
Tyskland. De är helt tokiga i det. Vi landade på topp 20-listan över album och de älskar det. Ibland får man lite av det där ”Yes, it reminds me of Miami Vice music!” eller ”Are you guys serious or not?” och då känner man ”Ja, det kan du fundera på.” Nu ska vi inte avfärda dem som ytliga, men jag tror det finns en stor kärlek och folk har saknat det här och många visste nog inte ens om att de saknat det. Det fyller en funktion på något vis. ”Hjälp! Vad är det här för någonting? Det låter gammalt, fast det känns uppfriskande!” De vet inte riktigt vad de ska göra med det. Det händer något med folk. Nämn något annat band som sysslar med det här! Det är ganska sjukt och jag tycker det är konstigt att det inte finns fler band. Cats in Space? Nej, inte riktigt ändå. Något som är så ”catchy” fast ändå ganska proggigt.
Många menar att den musiken är glättig, men det finns ju många flera lager i NFOs musik, för att man bara ska kunna avfärda det.
Nej, det går inte riktigt att avfärda det och det är det som är så kul med det. Folk kan säga ”Nja, det är inte min grej.”, men man kan fan inte säga att det är dåligt.
En helt annan grej. De två körtjejerna, var hittade ni dem?
Det är genom Sharlee (D´Angelo, bas), som har känt Anna väldigt länge och när vi började snacka om körtjejer så nämnde han henne. Han sa att han skulle höra med henne och om hon hade någon polare, vilket hon hade, så då blev det de två. The Airline Annas. De har en egen liten ”unit” på något vis, kan jag känna. De borde släppa en platta själva.
Vad var roligast förra året när ni var ute och spelade?
En klassiker, Wacken, och det är nog många som kan relatera till det. Publiken fortsatte sjunga en kvart efter att vi gått av och de slutade precis när nästa band skulle gå på. Helt sjukt. Jag har inte ens varit med om något sådant med Soilwork. Helt vansinnigt och det var så jävla mycket folk och en allsång där man bara kände ”Vad är det här?” De sjöng till ”West Ruth Ave”, som jag skrev i Phoenix när jag bodde där 2009. Det var speciellt.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk