Ström från Småland slog till med dunder och brak när det självbetitlade debutalbumet landade på skivdiskarna 2022. De hyllade smålänningarna är nu snart aktuella med uppföljaren “En orkan på vår sida” som släpps i mitten av april. Vi ringde upp gitarristen Calle före turnéavslutningen i Stockholm och språkade bl a om Keith Richards slabbighet, att rock and roll ska vara farligt och hur det var att belönas med Strängens pris Tumskruven förra året:
– Det var helt galet. Det var väldigt fint och det var mycket folk och hela hans familj var där och alla hans gamla vänner. Alla visade ett sådant jäkla fint stöd för mig. Det var en toppendag. Jag fick sitta där och höra gamla Strängen-minnen. Jag träffade honom några gånger, men bara flyktigt där vi hälsade på varandra. Vi pratade aldrig riktigt med varandra, men från att det jag var liten så stod jag och väntade vid Hellacopters turnébuss efter spelningarna. Strängen var alltid den som var snällast och senare när jag kollade på Stefan Sundström, då var det han som kom fram och hälsade på mig.
När du började spela gitarr, vem eller vilka andra gitarrister kom att influera dig
Det är Keith Richards med hans attityd när han spelar, eller framför allt när han och Ron Wood spelar tillsammans. De har en magisk kemi. Keith kan bara slå an ett ackord och han gör det med en sådan jävla attityd att man bara smälter. I ”Sympathy for the devil” när refrängen kommer och Keith slår an ett B där, det är så jävla bra! Det är bara ett ackord, men man får gåshud.
Är inte Keith och Ron ganska nonchalanta i spelstilen?
Jo, det är ju slabbigt. Det är inte Steve Lukather-spelet, men det har den där råheten, vilket även Frank Zappa hade när han spelade. En typ av slabbighet, men det blir ändå levande på något vis. Det är farligt och man står nästan och är orolig. Rock and roll ska hänga på en skör tråd och man ska vara rädd för att ramla ner.
Du tilldelades Strängens pris Stämskruven förra året. Hur var det?
Det var surrealistiskt. Hellacopters är det svenska band jag influerats mest av. Strängen var den största svenska gitarristen för mig och det är både för att han spelade mycket med Stefan Sundström och det är väldigt stonesigt och sedan mer rock and roll med Hellacopters. Det var helt galet. Det var väldigt fint och det var mycket folk och hela hans familj var där och alla hans gamla vänner. Alla visade ett sådant jäkla fint stöd för mig. Det var en toppendag. Jag fick sitta där och höra gamla Strängen-minnen. Jag träffade honom några gånger, men bara flyktigt där vi hälsade på varandra. Vi pratade aldrig riktigt med varandra, men från att det jag var liten så stod jag och väntade vid Hellacopters turnébuss efter spelningarna. Strängen var alltid den som var snällast och senare när jag kollade på Stefan Sundström, då var det han som kom fram och hälsade på mig.
Ikväll (23/3) avslutar ni turnén med Thundermother i Stockholm. Hur har turnén varit?
Det har varit över förväntan. Det har varit så jäkla mycket folk och kollat på oss. När förbandet går på kan det vara 20 personer i publiken fast det är 350 sålda biljetter, men det har varit knökfullt från första ackordet. Det har känts som att många har varit där för att kolla på oss också. De har verkligen gått och kollat på förbandet, så det har varit skitbra. Thundermother är superscchyssta, supertrevliga och skitbra live. Vi har haft en jäkla bra turné.
Med den respons ni fått de senaste två åren, känner du nu att ni faktiskt har något på gång?
Ja, verkligen! Vi har gjort bra spelningar tidigare som Sweden Rock Festival och Time to Rock, men nu med de här spelningarna har vi verkligen visat att vi kan leverera en klubbturné i Sverige på den nivån och det kommer mycket folk för att kolla på oss och de kommer komma igen. Det är lätt att dra mycket folk på en festival, men svårare att få folk att gå på en klubbspelning, men jag tycker fan att vi har bevisat arrangörer och folk ute att ”Kolla här! Vi kan också.” hahaha!
Ni sjunger på svenska, vilket begränsar er lite om man tänker utlandslansering och så, eller?
Jo, absolut gör man det på ett sätt. Det har dock kommit fram jävligt mycket folk från utlandet, som exempelvis tyskar och kanadensare, och sagt ”Vi fattar inte ett ord, men vi känner energin och det är så jävla bra!” Jag tror inte språket egentligen… va fan, hur många spanjorer kan engelska liksom och det finns många band som är stora i Spanien.
Nu blir textskrivarna arga om du säger att texten inte betyder något.
Äh, det kan han ha (Zdravko Zizmond, sång), hahaha! Vi har pratat lite om Tyskland, att det hade varit kul att åka ner och doppa fötterna lite, men då vill man inte åka ner och göra som när man var 20, det vill säga att sova i bilen. Man vill ha ett hyfsat bra gage till att börja med. Jag hoppas att vi någon gång får en möjlighet att göra något sådant. Jag var på Filippa (Thundermother) lite och sa ”Ska ni inte ta med oss till Tyskland?”, men de hade tyvärr redan ett förband. Vi pratar mycket om Kvelertak och Rammstein och nu är inte det samma musikstil, men det funkar ju utanför deras hemländer.
Har ni någon gång diskuterat om att göra något på engelska?
Ja, det skulle vi nog göra om vi fick frågan från exempelvis skivbolaget eller om någon skulle vilja göra en lansering utomlands. Vi har pratat om att göra något på kroatiska. Zdravko är därifrån och i hela Balkan där nere bor det ganska mycket folk. Det hade varit kul att bara göra en singel eller någonting.
Jag har valt ut tre låtar från kommande albumet och tänkte att du kunde kommentera lite. Min absoluta favorit är ”Aristokrat”
Ja, den är cool. Det är två låtar som hänger ihop, ”Aristokrat” och ”Knoga för jämnan” Det handlar om två bröder från Kroatien, som åkte till USA. Det gick skitbra för den ena brodern och den andre fick slita och jobba. Brorsan som det gick bra för blev miljardär. Allt bygger på en riktig historia. Det var en av de första låtarna vi skrev. Jag tror vi skrev den precis efter att vi hade spelat in förra skivan, så den har hängt med länge. Det är mycket körer och lite Led Zeppelin-inspirerat på vissa ställen.
Den andre låten jag valt är ”Småland”
Jag älskar Småland, hahaha! Det är lite med glimten i ögat och lokalpatriotism. Den spelar vi live och jag tycker den går hem. Det är mycket körer där man kan få publiken att sjunga med. Man får lite hemlängtan när man spelar den i Örnsköldsvik, hahaha!
Tredje och sista låten jag valt är ”Mitt liv som dum”, vilket är en genialisk titel.
Den är rolig för musiken har jag och Johan (Siljedahl, gitarr) skrivit och riffen i den är lite stonesiga. Det är lite mer sväng och inte bara rak och stenhård rock. Det är lite boogie i den. Den gillar jag väldigt mycket. Man får försöka hitta någon liten hook eller textrad som berör. Och ”Mitt liv som dum”, alla har väl känt sig dumma någon gång? Det är väl verkligen en låt som alla kan relatera till och den handlar om att man ibland inte beter sig som man borde. Man kommer hem och känner ”Var jag tvungen att säga det där? Gick jag lite över gränsen nu?”
Ni har en ny basist. Varför hoppade Joel (Carnstam) av nu när det börjar lyfta?
Allting är så jäkla kul och det är så lätt att stå en timme på scen, men det är så jäkla mycket slit med allt annat. Man ska skriva låtar, man ska lära sig låtar, man ska spela in låtar, man ska repa två dagar i veckan, vi har ett bandmöte en dag i veckan. Tre kvällar är uppbokade. Det är mycket jobb, så jag tror att Joel kände att han inte riktigt hängde med. Till slut blev det ett beslut som vi tog gemensamt med Joel. Ska du göra det, så ska du vara med fullt ut. Det var tråkigt, men det v ar inga problem med att hitta en ny basist. Vår merchkille Adam (Butler) har varit med oss mycket, så han funkar i gänget och är en bra och stadig basist. Han är fullvärdig medlem mu. Det är jävligt kul!
Vad händer framöver?
Vi får väl se lite vad som händer när plattan släpps. Jag hoppas att det blir bra respons på den. Det vore konstigt annars. Vi ska ha releasefest på Kafé de luxe i Växjö samma dag som plattan släpps (19 april) och dagen efter åker vi upp till Stockholm och har en signering på Sound Pollution. Sedan blir det några festivalspelningar i sommar, men vi gjorde så många förra året. Man fattar att SRF inte vill boka igen. Vi siktar på fler festivaler nästa sommar. Vi ska spela in en musikvideo till ”Småland” i sommar. Vi ska försöka få till något riktigt bombastiskt med mycket landskapsvyer och någon slags storyline.
Har du något speciellt gigminne som sticker ut?
Uppsala var jäkligt bra på den här svängen., Det var så jäkla mycket folk och de var på till hundra procent. När man ser folket längst bak i lokalen och även de hytter med nävarna och skriker, då vet man att det är bra. Göteborg var också för jäkla gött. Pustervik är ett stort ställe och det var typ utsålt med fullt drag. Det var mäktigt. Turnén har gått skitbra och alla gig har varit skitbra. Det är svårt för det är som att välja ett av sina barn, hahaha!
Det yttersta beviset på att det är bra är väl när publiken längst bak är med och diggar? De står ju annars med armarna i kors och blänger.
Ja, precis. Ofta är det så. Det är där måttstocken är, hahah!
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Calle Rydqvist (bandbilder), livebild via bandets fb