INTERVJU: Carl Linnaeus om boken KISS Klassified

För en tid sedan kom boken “KISS klassified: War stories from a KISS Army General” ut.  En samling berättelser från Johan Kihlbergs liv som skrivits ned av journalisten Carl Linnaeus och som ackompanjeras av fantastiska bilder av Mats Vassfjord.  Carl har tidigare skrivit den troligtvis mest läsvärda biografin om bandet , “KISS: Den osminkade sanningen”, och lyckas återigen trollbinda läsaren.  Är du ett KISS-fan är ett köp obligatoriskt.  Givetvis har vi snackat med Carl om boken.

 

Vi börjar med en självklar fråga. Vilken version av Genes The Vault har du köpt?

Ja du… (skrattar) Det ska mycket till innan jag lägger så stora pengar på sånt där. Ska jag svara på ett så korrekt sätt som möjligt så väntar jag tills den vanliga utgåvan kommer, för på något sätt kommer låtarna att komma ut. Om det sedan blir på en officiell väg eller inte, återstår att se. Men det är väl en kul grej för de som har pengar. Han ska ändå ha heder för hela tanken med KISS är ju att ”To go where no band has gone before.” och det vill han fortsätta göra. Hitta ny mark och nya vinklar att göra saker på. Lite respekt måste man ändå ge honom.

Boken är mäkta imponerande och likaså är språket väldigt bra i den. Det är inte helt lätt att skriva bra på engelska.

Nej, det är det ju inte. Jag skrev på engelska i tre veckor och man gödslar med kommatecken på engelska så det var petigt att få det korrekt. Men flytet i sig är väl som att skriva på svenska. Det beror väl på att man läst mycket och man anammar det språket.

Var det Johan Kihlberg som kontaktade dig efter att ha gått runt med idén länge, eller hur började det?

Jag fick nys om att Johan ville göra en bok i september 2012. I samband med bokmässan i Göteborg träffade jag ett bokförlag som jag trodde ville ge ut min KISS-biografi (KISS: Den osminkade sanningen, 2013). Jag trodde bara vi skulle gå igenom några formaliteter i kontraktet och då släppte de bomben ”Vi ser en annan KISS-bok framför oss. Det är så att fotografen Michael Johansson och en annan utomstående aktör också har en KISS-bok i tankarna.” Jag frågade vem det var och då var det Johan Kihlberg. Men det var inte den boken jag ville göra då för jag var inställd på att göra en renodlad biografi, så jag tog mig vidare till ett annat förlag. Det var första gången jag fick reda på att Johan ville göra något. Vi sprang sedan på varandra och snackade. Hans berättelse är ju tidlös och han hade ingen panik. Han ville att jag skulle skriva den, men man kan inte låta det gå inflation i KISS-böcker. Nu har det ju dock gått lite tid. Micke Johanssom försvann längs vägen, men jag och Johan pratade mer om att göra hans biografi, men det är inte alltid saker och ting blir reella. Jag träffade senare Markus Tagaris på Gain Records på Ullevi när Iron Maiden spelade här i juni förra året. Vi började snacka och han sa ”Konstigt att inget skivbolag ger ut musikböcker?”, vilket jag höll med om och då föreslog han att vi skulle starta ett bokförlag på Gain. Eftersom vi alla är KISS-fanatiker och jag visste att Johan ville göra den här boken, så låg den nära till hands. Dessutom visste jag redan då att Mats Vassfjord (fotograf) skulle vara med på ett hörn för han har varit med på de här resorna som Johan gjort. Allt kändes logiskt. När Mats sedan kom med sina 2000 bilder så förstod vi att vi inte kunde göra en vanlig traditionell biografi utan det måste bli en coffee table-bok. På den vägen är det.

Stod det klart från början att den skulle bli på engelska?

Ja, det var det. Vi pratade om distribution och Gain har ju en deal med Sony i Europa. I och med att man har den backupen så når man en enormt mycket större målgrupp om man gör den på engelska. Vi hade kunnat göra den på svenska också, men då blir det dubbelt så kostsamt och dubbelt så mycket jobb för mig att skriva den. Engelska är dessutom ett naturligt språk för svenskar så det var rätt självklart från början. Men från framöver, om vi ger ut en bok om ett svenskt band, så skriver jag på svenska och så köper man in en översättningstjänst eller så gör jag det själv.

Ni har Peder Anderssons bild på omslaget och även flera av hans bilder från Eriksdalshallen 1980. Jag minns hur han mutade mig med ett av hans KISS-foton från 1982 efter att vi sett Genesis på Ullevi 1992. Jag körde bil och han och polaren ville fortsätta festa. Jag har kvar fotot någonstans.

Grejen var att Johan hade kommit överens med Peder att köra med den omslagsbilden för storyn börjar ju där och efter det hade Peder sålt sina bilder till Rockshot, så vi fick köpa loss dem och där sprang väl budgeten iväg lite. Men de är en så viktig del av boken och det där första kapitlet. Det är ju så, ju tidigare bild desto mer kommersiellt gångbart är det med KISS. Omslagsbilden är ju ball och det är ju mest svenskar som sett bilderna från just Eriksdalshallen, så det var självklart att vi skulle köpa loss dem.

Ett tag var det snack om att Gene skulle vara involverad i projektet, eller hur?

Ja, han vill alltid tjäna pengar. Vi kände väl allihop att det hade varit kul, men då tror jag att han hade varit inne och petat i texterna och han skulle fått godkänna bilderna på Paul där han ser lite krallig ut, som på Sonic Boom-turnén exempelvis. Samtidigt hade vi en så pass bra setup själva. Den del av kakan som Gene hade tagit och det extra jobb det skulle inneburit bara för att få med KISS-loggan på omslaget hade inte varit värt det.

Av Johans alla stories, vilken var roligast att skriva?

Det var nog att få vara en fluga på väggen under inspelningen av”Hot in the shade” (1989) för man har inte läst så jävla många stories från folk som varit med KISS i studion. Det var jävligt kul att pressa Johan på dessa stories. Gene spelade upp sina undermåliga låtar och de hade precis bråkat med Eric Carr om att ”Little Caesar” inte skulle få vara med innan Johan kom dit. Att skriva om den miljön och tidsandan var roligast att skriva ihop.

Personligen får jag nog säga att runt den tiden dog mitt intresse för bandet. Jag minns att jag köpte skivan, cyklade hem till flickvännen och lyssnade och jag minns även hur jag nästan tvingade mig själv att tycka om den, fast jag egentligen inte gjorde det. Samma flickvän såg sedan den turnén i Kanada och jag var enormt avundsjuk.

Jo, jag förstår dig, men du är ju kvar i träsket 30 år senare ändå. (skrattar) För mig var det nog mer så med ”Crazy nights” (1987) till och med. Jag tyckte att KISS var ett hårdrocksband och det skulle vara så hårt som möjligt. Polaren lyssnade på Mötley Crüe och Iron Maiden och så kom ”Crazy crazy nights”. ”I´ll fight hell to hold you” var ju lite hårdare, men resten var bara blaha blaha. Jag tyckte faktiskt att ”Frehley´s Comet” (1987)var bättre för jag var ett stort Ace-fan och jag tyckte att ”Trouble walkin´” (1989) var bättre än ”Hot in the shade”, även om den hade lite… jag minns att Anders Tengner sågade den via en artikel om videoinspelningen för ”Hide your heart” på hustaket, så jag skrev ett argt brev till Tengner på OKEJ-redaktionen om hur fel han hade och jag minns att jag skrev att ”Betrayed” var uppföljaren till ”Deuce”, men det var ju för att jag var så jävla hjärntvättad, som alla är någon gång i livet. (skrattar) Plattan i sig är ju inte bra, men just att kunna skriva och vara med KISS i studion är roligt.

Ni har ett kul kapitel om Vinnie Vincent och nu har han helt plötsligt återuppstått och ska medverka på ett KISS-expo i Atlanta nästa år. Vad tror du om det?

Ja, man fick ju se lite av hans senaste peruk och hans ögon. Det är kul att han lever, men jag har ingen aning om vad det blir. Man vågar ju inte ha några förhoppningar alls. Mark Slaughter (fd Vinnie Vincent Invasion) uttalade sig att ”om han får alla pengar i förskott kommer han inte att dyka upp”. Men det är bara härligt att se att han lever. Ny musik ska man dock kanske inte hoppas på och om det skulle bli ny musik så får man hoppas att det är bättre än den där ”The EP” (1996) som han sålde. Jag har svårt att tänka mig att det blir sämre i alla fall. Jag vet inte vad man kan vänta sig. Det är ju intressant att han blivit en Greta Garbo i hårdrocksvärlden.

Han måste vara en drömintervju ur KISS-synpunkt?

Absolut! Johan hade en ingång där för några år sedan, men det sket sig. Jag önskar dock att jag fått chansen för 20 år sedan för då mindes han kanske lite mer än han gör idag. Nu är det nästan 35 år sedan han var med i bandet och idag är han en gubbe på 65 år. I Atlanta är jag rädd för att folk inte vågar ställa några frågor eller att de inte får göra det. Det finns väldigt mycket man skulle vilja klargöra med honom. Samtidigt verkar han vara lite lätt sinnesrubbad, som alla stora artister är, så man skulle gärna vilja gräva lite i hans personlighet. Men Gene och Paul är också lätt sinnesrubbade och det var ju därför det slog gnistor om dem rent kreativt.

En kul bild i boken är när Vinnie besöker Johans butik i Sätra och han står framför en vägg av porrfilmer.

(skrattar) Ja. Han nämnde aldrig att han hade en sådan vägg, men det hade ju alla på den tiden. Den är rätt skön den bilden. Han ser lite förlägen ut när han står där.

Det kan inte ha varit lätt att välja ut bilder till boken?

Det blev många sena nätter och mycket lådvin. Det är jag som valt ut de flesta bilderna till de flesta kapitlen och jag gillar bilder som sticker ut. Det är kanske inte de snyggaste bilderna utan de har mer av något som hugger tag i en och fångar ens uppmärksamhet. De senaste 10 åren kör de bara samma poser hela tiden, så… Paul sträcker ut tungan med ett plektrum på, Gene tittar in i kameran och räcker ut tungan… så där försökte jag också undvika de där bilderna som KISS själva godkänner, som Ross Halfins bilder och liknande. Det är roligare med bilder där Gene tar ett knasigt steg i sina drakstövlar eller han har en galen blick.

Personligen är jag inte alls intresserad av dagens KISS och anser att de borde lagt av efter återföreningen 1996-1997. Paul kan inte sjunga längre. Hur ser du på det?

Ser man på giget i Tele 2 Arena (2017) och det är 24000 i publiken, så vill man ju inte pissa på någon annan som älskar det. För mig personligen så slutade väl den där fanatismen någon gång kring återföreningen och det är nu 20 år sedan. De får göra vad de vill. Att Gene kommer till Stockholm nästa år med The Vault och kanske spelar är ju mer intressant för mig än att se dem med smink och bomber.

Det är lite intressant i och med att Gene och Paul tidigare pratat om värdighet och att man inte ska vara sist kvar på partyt. Nu är de ju där, men å andra sidan säljer de ut stora arenor i Europa och folk gillar det.

Ja precis, då är det fortfarande party, men det är som det är.

Man undrar hur snacket går efter ett gig? Inte fan säger de ”Fan, vad det lät bra Paul!”

Nej, han är ju medveten om det själv så klart, men han säger som det är. Ingen kan ha kvar rösten när man kommer upp i åldern. I hans fall är det dock extremt. Han sjunger riktigt illa idag. Det är väl han och David Coverdale som leder den ligan av sångare vars röster varit fantastiska men blivit hemska. Han är medveten, men som sagt, han skrattar säkert hela vägen till banken. Han har ju skrikit extremt mycket i mellansnacket. Den mängd skrik han har gjort där är nog mer än vad folk klarar av och det har ju förstört rösten. Första gången jag själv upplevde det var på Stadion 2008. Jag minns att jag tänkte ”Det här är inte alls bra.” och jag var övertygad om att de skulle få avsluta spelningen och säga tack och godnatt. Det var min inställning då och efter det har det inte blivit mycket bättre. Under några turnéer skar det i hjärtat på mig. Nu senast i Scandinavium (2017) var ju Gene förkyld och kunde inte heller sjunga. Han sjöng alla körer en oktav ner, vilket tyder på professionalitet, men det blev ju mer att han pratsjöng. Paul sjunger inte refrängerna utan det fixar ju Eric Singer. Då lät det inte bra kan jag säga, men samtidigt får man acceptera att det är så det är.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Mats Vassfjord, Peder Andersson