INTERVJU: Jesper Binzer i D.A.D.

När pandemin slog till med full kraft världen över och allt ställdes in, insåg Jesper Binzer att D.A.D. skulle få trycka på paus. Istället la han fokus på sitt andra soloalbum och ringde upp sina medmusiker med en speciell liten fråga:

”Pojkar, är ni med på att begå kollektivt självmord?”

 

Hur står det till?

Bara bra. Jag ligger faktiskt i en hängmatta och tittar upp på en helt blå himmel i Köpenhamn. Det är fantastiskt.

Vad händer i Jespers liv då?

Just nu känns det som att jag är en av de lyckligaste i världen. Vi skulle egentligen varit runt i hela Europa med D.A.D. och spelat på festivaler. Vi skulle bland annat ha spelat på Sweden Rock Festival, Copenhell och Tons of Rock i Norge, men allt blev ju inställt. Det var väldigt deprimerande, men i D.A.D. tog vi beslutet att det här fick bli vårt sabbatsår och vi tar helt ledigt. Inga drive in-konserter eller onlinegig. Ingenting. Vi är så pass gamla och ett så pass stort varumärke att vi kan göra det. Jag sa till grabbarna att jag skulle göra en ny soloplatta under tiden istället.

Var det dina planer eller blev soloplattan påskyndad på grund av pandemin?

Jag hade en idé om att göra en till, men om det skulle vara om tre eller fyra år visste jag inte. Det jag visste var att 2020 var vikt åt D.A.D. och likaså 2021, så på så sätt hade jag inte direkt planerat det. Sedan kom Coronaviruset och vi satt ju alla bara i solskenet och gjorde ingenting. Jag satt där med min gitarr och efterhand kom låt efter låt fram. Som konstnär har den här pandemin varit riktigt bra. Det blev mängder med känslor och frågeställningar om det dystopiska och ”Kommer vi alla dö eller klarar sig mänskligheten?” Det blev massor med tankar vilken var ett bra bränsle för att vara kreativ. Samtidigt orkade jag nästan inte med att vara en normal människa i den här världen. Sedan innebar detta att jag behövde gå in i studion igen med en massa människor så jag ringde alla och frågade, ”Pojkar, är ni med på att begå kollektivt självmord?” och allihop var redo.

Det här måste ändå ha blivit ett hårt ekonomiskt bakslag för D.A.D., precis som för alla andra artister?

Absolut och det var några veckor då vi kände att det skulle gå helt åt helvete och att allt skulle bli dyrare och bankerna skulle inte komma att låna ut pengar. Skit, skit, skit och det var jävligt problemfyllt ett tag, men det som hänt i Danmark är att de spelar jäkligt mycket dansk musik på radion, så STIM-pengarna hjälper lite och det kommer faktiskt in mer STIM-pengar än normalt. Sedan ska jag betala vad man kallar för B-skatt här. Det ska göras varje månad för jag får ett arvode, men den skatten kan man skippa just nu då det inte finns några intäkter. Detta gör att det faktiskt varit ett lyft för min ekonomi. Vi har planerat att spela några arenakonserter i slutet av oktober i Köpenhamn, men vi får se vad som händer.

Jag läste nyligen en intervju där du nämnde att du har ADHD…

Ja, jag har lite vuxen-ADHD. Jag är inte diagnosticerad, men det är ganska tydligt att jag har mer energi än de andra i bandet. De tycker om att ta en paus. (skrattar)

Upptäckte du det här tidigt eller är det först på senare år?

Det kom senare, men jag tror att jag blivit så van vid det och är så stolt över det jag gör och det känns också som att jag äntligen känner att jag är bra på det jag gör. Tidigare sa andra ”Jesper, du är ju bra på det här!”, men det kände jag aldrig själv. Nu känner jag dock att jag är bra på det jag gör. Det har varit en lång utbildning och jag älskar det jag gör. Jag älskar att vara kreativ, jag älskar att göra musik hela tiden. Mitt sätt att överleva är att göra musik. En 35-årig karriär men det har verkligen känts som att det är först nu jag tycker jag är bra på det och jag vill fortsätta göra det här igen och igen och igen.

Hur var du i skolan? Var du redan då full av energi?

Jag tycker och hoppas att jag var fylld av bra energi, men jag var en typisk klassens clown som hela tiden skulle komma med irriterande kommentarer och ”ta luften” ur det allvar som läraren försökte med. Jag har inte en auktoritetstro, men jag har en auktoritetstillit, så jag förstörde ingenting. Jag tyckte att läraren skulle få göra det han gjorde och jag tyckte skolan var en ok institution, men jag tyckte också ”Fan! 10 år? Nej tack!” (skrattar)

När skedde ditt musikaliska uppvaknande?

Jag var en normal musikförbrukare fram till och med punken, men när den kom hände två saker. Mitt hjärta krossades av en tjej och Ramones ”It´s alive” (1979) släpptes. Två saker som gjorde allt för mig. (skrattar)

Vilken var den första skivan du köpte?

Det var ”Slade in flame” (1974), men den första skivan där jag själv började hitta en identitet och inte bara gjorde så som mina klasskamrater gjorde var Ramones och punken.

Såg du dem live någon gång?

Ja, jag såg dem två gånger i Köpenhamn och jag mötte faktiskt Johnny Ramone (1948-2004) på Burger King på Rådhusplatsen och det var fantastiskt. Det hände inte så mycket mer än så, men det var helt fantastiskt för mig.

Du har som sagt haft en 35-årig karriär. Vilka andra sångare och frontmän tittade du på när du var yngre för att influeras av?

Phil Lynott (1949-1986) i Thin Lizzy vad gäller sättet att sjunga på och just det där med att han tog texterna på så stort allvar. Han skrev fantastiska texter, vilket jag tyckte var viktigt. Sedan har du självfallet Bon Scott (1946-1980). Den ultimata primalsångaren. Men det har också funnits många svenska band som betytt jävligt mycket för D.A.D. Vi turnerade mycket i Sverige och Finland och Wilmer X och Thåström var liksom på allvar. Det var seriöst, vilket det aldrig var i Danmark. Där var rock and roll mest på skoj, vilket man kunde se mycket av i D.A.D. då det fanns mycket skoj och ironi i bandet. När man sedan kom till Sverige eller Finland så var det på allvar. Man kunde verkligen se det med Imperiet och Thåström, att det var på allvar, och det var mycket inspirerande.

När du väste upp, var då Metallica ett band som betydde något för dig och hade det en betydelse att trummisen var just dansk?

De startade ju thrashen och jag har genom alla år haft stor respekt för dem. Jag tycker verkligen de är ett bra band och en av anledningarna är just att Lars Ulrich är dansk. Han är grunden till bandet och anledningen till att det fortsatt framåt och nu är ett av de största banden i världen är på grund av det europeiska perspektivet. James Hetfield är rock and roll på sätt och vis och det är som att man inte kan ifrågasätta det riktigt. Det är ett jobb och det ska göras, men Lars Ulrich har en europeisk vinkel på det och det är han som ser till att det blir gjort filmer och videos och intervjuer och allt möjligt. Han speglar samtiden, vilket jag inte tror är tack vare Hetfield, utan det är Ulrich och han gör det till konst och det är det som gör det vettigt för oss andra.

Jo, Hetfield är ju mer av en ”redneckamerikan” medan Ulrich kommer från en helt annan kulturell bakgrund.

Exakt, vilket är bra för dem. Ulrich har mycket energi. Hetfield kanske tvivlar, men han vet vad han vill. Ulrich har haft tennis, jazz och allt möjligt medan Hetfield har sagt ”Vi ska fokusera vår energi på det här!” och det tror jag har varit riktigt bra för Lars Ulrich.   

Metallica har varit öppna med sina kriser. Kan du minnas någon gång då det krisat i D.A.D.?

Jag måste faktiskt säga att vi nästan inte har haft några kriser. Det är så jäkla kul. Tänk dig att du byggt en brygga av bra trä och så vidare och sedan kommer höststormen och du hoppas att bryggan ska hålla. Du hoppar och stampar på den för att se att den håller. Å andra sidan kan du bygga den väldigt försiktigt och när du går på den får du gå ut försiktigt. Vi är den första. Vi sparkar och slår på D.A.D. och vi visar ingen respekt för det och gör allt möjligt för att se om det håller det handlar om att vi inte ska vara försiktiga med bandet. Vi ska se om det kan motstå stress, press, konsten… Det är därför vi har kunnat hålla på så länge.

”Call of the wild” firar 35 år nästa år. Ni har inte planerat något?

Du har rätt och jag har helt glömt det. Vi får se vad som händer. Det var en bra idé, så tack för inspirationen!

Hur ser du tillbaka på den plattan?

Det var fantastiskt att få göra den. Det var som en lekplats och det var bara en massa kreativitet. Det var verkligen bara riktigt kul att spela in den. Du frågade tidigare om när jag hittade min identitet som frontman och det var där jag kände att jag kunde mer än att bara sjunga texten. Jag kände att jag även kunde vara en uttrycksfull sångare. Något hände och jag kände att det var något jag kunde jobba vidare med. Det var låten ”Call of the wild” och det albumet.

Du nämner din kreativitet. Gör du andra saker för att få utlopp för den?

Nja, jag har provat många olika saker, men kommit fram till att musiken är bäst för mig. Jag har testat radio, jag har testat att designa våra egna t-shirts, scenografi och sådant. Att kommunicera är kul och snacka med andra människor och det är ju en del i det kreativa, eller rättare sagt en stor del av det faktiskt. Men att kunna kommunicera med hjälp av en låt, det är fantastiskt.

Berätta lite om ditt kommande soloalster! Jag har inte hittat någon titel än?

Albumet kommer till hösten och jag hoppas kunna åka ut och spela med det, men det vet vi ju inget om än. Jag hoppas kunna spela på bland annat Sticky Fingers (Göteborg) och KB (Malmö) i november. Det hoppas jag verkligen. Annars handlar det bara om att spela in videos och ”plugga” den på radion. Det är jävligt dumt att spela in rockmusik när man inte kan spela live, men kreativiteten über alles. Man får bara göra vad som ska göras.

Vad heter albumet då?

Det finns ingen titel än, men jag tycker faktiskt att det ska heta ”Save your soul” och det hoppas jag att den kommer att göra.

Jag gissar att stilen följer förra soloalbumet?

Ja, det tycker jag. På förra plattan var det med en coverlåt och sedan kom det också en singel långt senare med ”Undecided” och ”Dream big” De kom som en deluxeutgåva på Spotify och albumet blir som en naturlig uppföljare på det. Men ska man se det lite från ovan, en helikoptervy, så var första albumet ”Dying is easy” (2017) lite mer oskyldigt, medan jag på det här andra albumet spelar hårdare och snabbare. Jag vågar lite mer. Sedan finns det några lugna låtar, som exempelvis en pianoballad. Jag provar lite mer nu.

Hur kommer den här kreativiteten fram? Rakt ur det blå eller sitter du ner med intentionen att skriva en låt?

Jag sitter och spelar på gitarren och tänker att jag inte ska göra något utan bara spela. Jag ska liksom bara spela något och det ska inte vara genialt, men inte helt idiotiskt. Sedan får jag jobba lite med det. Texten kan komma några dagar senare. Med D.A.D. fungerar det inte så utan där gör vi klart låten först innan vi skriver texten. Jag använder tre ackord och en melodi och sedan lyssnar jag på det igen en vecka senare och hör om något är bra eller inte. Det är alltid bra att ha lite distans till det. Vissa säger att det handlar om 10% inspiration och 90% arbete och det håller jag med om.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Björn Olsson