INTERVJU: Joacim Cans från Hammerfall

Hammerfall är aktuella med ett nytt livealbum “Live! Against the world” och vi passade på att språka med frontmannen själv. Ett samtal om att åldras, studietiden i LA, första skivan, alkohol och framtida skivsläpp:

– “Vi kanske släpper nästa platta på Tik Tok. Vem vet?” , säger Joacim Cans.

Jag tänkte att vi skulle börja med någonting muntert, döden. Eddie Van Halen och Van Halen, har de betytt något för dig?

Min första stora konsertupplevelse var ju Monsters of Rock på Råsunda 1984. Jag var 14 år gammal och min mamma släppte iväg mig ensam från Göteborg. Vi hade precis flyttat ner till Göteborg, så upp till Stockholm och jag skulle bo med min syster. Hon hade plats på läktaren, så jag var ensam där inne. Det var ju jättestort. Både Mötley Crüe, AC/DC och Van Halen blev väldigt stora i min värld. Jag hade egentligen inte upptäckt Van Halen innan ”1984”-plattan, så innan konserten var de inte så stora för mig, utan det var ju just ”Jump” och ”Panama”

Det är en bra början på livet.

Jag tycker det. Sedan var jag och kollade på David Lee Roth när han var ute på turné. Men jag är ju Van Halen och inte Van Hagar.

Samma här. Om man ser till de senaste tio är så är det otroligt många ikoniska musiker som gått ur tiden. Är det någons bortgång som du känner verkligen påverkade dig?

Bowie har ju följt med… Det är en av de största konsertupplevelser jag någonsin har haft. ”Outside”-turnén 1996 där han sitter under ett bord i Scandinavium och sjunger ”The man who sold the world”. Bowie har alltid varit så där nära. Då tyckte jag ”Shit, han levererar fortfarande!” och han var fortfarande på topp. Han hade också anpassat sig efter sin ålder och gjorde det snyggt, precis som Nick Cave. Han är också en sådan där ikon som jag följer och dyrkar. Han åldras med värdighet och vill inte prestera på samma sätt som han gjorde tidigare. Av de som dött… ja du, det skulle vara Louie Kouvaris (1954-2020) då, originalgitarristen i Riot från ”Rock city”-plattan (1977). Han dog tidigt i Corona. Jag lärde känna honom de senaste åren och det var så kul för han var en så underbart positiv människa och sedan går han bara och dör. Det var stort för mig. Lemmy är ju Lemmy och det vi sett de senaste tio åren är nog bara en liten appetizer på de kommande tio åren. Då kommer det gå fort. Ju äldre vi blir själva, desto fler kommer bara trilla av pinn. Det blir oftast svårare när du har en personlig relation till en människa. Det var ju tuffare när Chuck (Schuldiner 1967-2001) i Death dog än när Lemmy dog. Chuck hade jag en personlig relation till. Det är alltid värre när folk dör unga för de har så mycket kvar att ge. Sedan är det ju tråkigt när en ikon så att säga går ur tiden och att de inte får leva klart. Det är bättre att ge järnet så länge du lever. Vänta inte med någonting. Den där plattan som du… ”nej, skriv klart nu!” Man kan ringa till Ragne Wahlquist och säga ”Skriv färdigt den där Heavy Load-plattan som har legat sedan 1985 innan det är försent!”

Hur ser du själv på åldrandet? Du är ett år äldre än jag och jag känner nog att allt bara går snabbare och åren bara passerar förbi, särskilt sedan man fick barn.

Ja, och nu blir man blåst på ett och ett halvt år.

Exakt. Man har fått en helt annan syn på livet. Ser du på det så själv?

Ja, för när man ser sina föräldrar bli väldigt nära slutet så kommer det klassiska citatet från filmen ”Final destination” – ”You´re next.” Nu är det så. Jag är 50 och jag gjorde ett val… eller jag bestämde mig att när jag var 49 och skulle fylla 50 då sa jag ”De nästkommande tio åren, det är nu jag ska leva. Nu ska jag köra all in.” Varför ska jag vänta, som alla som säger ”När jag blir 65 ska jag göra allt det här som jag inte kunnat göra.” Det är ju så många som har dött när de fyllt 65 eller de orkar inte. Perspektiven förskjuts, de förändras. Nu när jag fyllde 50 skulle det bli den här stora festen. Jag bjöd in till en stor fest i Los Angeles och vad händer, Corona. Allt var bokat – hotell, festlokal och allt det där. ”Nu jävlar ska jag fylla 50 med stil!” Samtidigt bestämde jag mig också, långt tidigare än så, att jag ska försöka åldras med någon form av värdighet. Jag är fortfarande i bättre form nu, än när jag var 30. Så är det. Förutom att lederna knakar lite, men det får man leva med och anpassa sig efter. Förutom det så tycker jag att jag är på en jävligt bra plats. Givetvis är jag rädd för vad som ska hända vid 60, för som sångare har du mycket emot dig. Det fysiska förändras i halsen. Det finns väldigt många sångare jag lider med när de går upp på scenen. Jag förstår inte varför de står där, men samtidigt förstår jag varför de står där. Om de inte står där, vad fan ska de då göra?

Det är intressant. En som kämpat mycket de senaste 10 åren är Paul Stanley och det står ju klart att det fuskas där. Visst är det fantastiska pengar som trillar in, men som frontman måste det vara en sådan enorm egoboost att stå på scen?

Pengarna kan ju inte vara drivkraften där. Ja, det är den bästa bekräftelsedrogen som finns. Hur dåligt du än mår före giget, när du sedan går in på scen och får den bekräftelsen, då är du kung över hela jävla världen! Och du kan inte ta bort det. Det spelar ingen roll om du kommer hem och tittar på bankkontot och känner ”Fan, vad grymt det ser ut!” för sedan stänger du datorn… nu ponerar jag bara… och så sitter du ändå där alldeles ensam. Du kan inte byta ut det där mot någonting och jag tror väldigt många är livrädda för det som finns bortom. Det finns väl en anledning till att Tommy Salo åker dit för rattfylla med 3 promille. Han borde väl leva ganska gott idag? Nej, det är något som skaver där. Jag tror att det finns en väldigt stor… Paul Stanley, Vince Neil… när det står där på scenen och det inte funkar… jag tror de mår riktigt jävla dåligt, men samtidigt är det någonting som ändå gör att de mår bra av det. Det kanske är bättre att anpassa det lite som Bowie och Cave, att man anpassar det lite efter där man befinner sig i livet nu. Man kanske behöver ändra om lite och KISS är kanske inte det Paul Stanley ska göra de sista ljuva åren? Jag kommer inte säga att jag själv kommer att göra det här valet längre fram, men samtidigt har jag sagt till Oscar i alla år att jag kommer att hålla på med det här så länge jag tycker det är kul. När det inte är kul längre finns det ingen anledning att fortsätta.

Apropå Salo. Den värld du lever i och kanske blir det lite av ett nomadliv med att ligga ute på vägarna under långa perioder… det måste ju vara lätt att ta tre öl eller en whisky?

Det är fortfarande ändå du som måste ta beslutet om du ska öppna en öl. Men jo, där är jättesvårt.

Jag har ändå ett vanligt jobb där det är arbete måndag till fredag och sedan är det helg. Ganska inrutat. När ni är på turné måste dagarna flyta ihop på ett helt annat sätt?

Det är lördag hela veckan. Men så länge du inte går upp på scenen och är berusad. Det tycker jag är ett stort jävla tjänstefel. Jag dricker inte före giget utan det gör jag efteråt. Då är du så uppe i varv och så uppspelt så du vill gärna ha den där ölen. Slentrianölen som jag kallar den och efter ett tag blir det jävligt tråkigt faktiskt. Det är därför jag hellre dricker annat. Jag dricker mycket champagne och den typen av dryck istället, för det är ett intresse och då kan man sitta och diskutera och dofta och smaka. Det blir inte att man bara tar en öl för sakens skull, utan man samlas kring något och pratar om det, men den där ölen efter giget är jävligt god alltså. Jag har sett alla sidor. De som sveper ett stort glas vodka och sedan går och lägger sig för att det ska bli tyst i huvudet, och det är ju inte bra.

Man känner ju själv. Jag har gått igenom perioder i livet och haft saker relaterade till mitt yrke som varit stressande. Man kan komma hem och känna att det varit en riktigt skitdag och sedan tar man två glas vin och känner mer ”Äh, det löser sig.” Det är ju så jäkla enkelt att ta till det där.

Är man ute på en lång turné under fem veckor så kan man inte komma hem och fortsätta. Man får ta det lite lugnt. Jag gjorde en sådan grej efter en lång USA-turné. Tjejen kom över och ett annat par och sedan körde vi upp till Napa Valley och det enda vi gjorde var att prova vin. Vi drack varenda dag och jag kände bara ”Fan, jag har ju varit på turné! Det här är inte bra alltså.” Jag har stor respekt för det där och försöker hålla en bra nivå, men jag vet många andra band som dricker en flaska Jack innan de går upp på scen och sedan går det en flaska vi på scen. Det kan ju inte vara bra.

Du nämnde LA tidigare. Du pluggade på Musican´s Institute under ett år. Hur gammal var du då?

Jag var 23 och det var 93-94.

Mitt under grungen.

Ja exakt. Min genre existerade ju inte. Men jag åkte inte till MI för att sjunga heavy metal, det vägrade jag. Jag var på en ”live playing work shop” och gjorde ”Balls to the wall” (Accept) en dag och jag gjorde ”Running silent, running deep” med Iron Maiden i något projekt. Sedan vägrade jag att sjunga heavy metal – ”Jag har inte kommit hit för att sjunga metal.” sa jag, ”utan jag ska prova på allting annat.” Det var när jag kom hem som chocken kom. Det gick inte att sjunga metal så att säga. Men LA på den tiden alltså… alla hade en image och det fanns ingenting att backa upp det med. Det förstod inte jag. Jag hade ju ingen image, men jag hade kanske lite mer substans, men ingen såg ju mig eller min talang. Jag funkade inte i LA på den tiden. Inte alls.

Är det ändå en tid du ser tillbaka på med någon form av inre lycka? Hade du kul när du var där?

Både och. Att jag åkte dit förändrade också mitt liv på många sätt. Jag hade fantastiskt kul på skolan, men sedan var det kanske inte roligt hela tiden. Som jag sa, det var liksom ”Fan, vad alla har mycket på gång!” jag knäckte inte den där gåtan för jag kom hem och kände ”Vänta lite nu!” Ingen hade ju något på gång utan det var ett spel, men jag förstod inte det och då var det kanske bar att jag åkte hem efter mitt år och alla andra stannade kvar. Jag har ju polare som fortfarande bor kvar. De har lyckats på sitt sätt, men 99% har inte lyckats. Jag ville åka hem och skulle jag komma tillbaka så ville jag ha något att presentera. Det var samma sak som med Roskilde 1995. Man låg i ett jävla tält och hade ont i hela kroppen och ölen var ljummen. Då sa jag ”Om jag kommer hit någon mer gång, då ska jag stå på scen.” Polaren bara garvade, men tre år senare stod jag på scen. Det var lite samma sak med LA. Jag vill komma tillbaka och ha någonting att visa upp. Jag behöver inte slå mig fram med en image som jag inte kan backa upp.

Är inte det väldigt amerikanskt?

Visst är det så. Det fanns många som hade någonting, men nästan ingen hade det. Jag kunde inte förstå det där och då. Den tiden gjorde också att jag fick ett kontaktnät i och med skolan. Första turnén där var 1998 med Death och då var jag tillbaka på skolan och jag hade en föreläsning. Sedan blev jag någon form av ambassadör för skolan i Sverige. Jag gjorde föreläsningar för Study Abroad och pratade på skolan, så jag fick ett fint samarbete med dem. Nu är det ingen kvar där som jag känner. Min lärare gick i pension och han är långt över 70 idag. Han skulle kommit på min 50-årsfest. Jag ville så gärna att han skulle få träffa min familj för han har betytt så myecket. Jag skulle nog säga att nästan allting med min skoltid var positiv. Man fick perspektiv.

Hade du rest mycket innan det året i LA?

Nej, jag hade tågluffat lite och sedan är jag ju gammal simmare, så vi var på träningsläger i Jugoslavien när jag var 12 bast. Vi var två gånger i Jugoslavien, vi var i Wales, Portugal, Italien och det var fram tills jag fyllde 16. Jag fick uppleva mycket. Sedan tågluffade jag, men åka till USA var inget man gjorde hur som helst. Det var en helt annan grej och dessutom åka iväg i ett helt år. Inget internet och man visste ingenting. ”Var ska du bor?” och jag sa ”Äh, det ordnar sig.” Jag sökte in ensam. Det var ingen annan som jag kände som skulle åka. Sedan slutade med att de jag spelade ihop med, ett projekt vi hade, två av dem åkte över och sedan lärde jag känna en fjärde person, en studiokille som var allmänt körd och trött och som vi fick hjälpa för att han var så ung och det är Stefan Elmgren (ex HammerFall, Full Force). Där började vi tillsammans och sedan dess har vi spelat ihop. Han var inte mer än nyss fyllda 18 och bodde hos morsan. ”Honom kan vi inte släppa lös. Vi får ju ta hand om honom.” Vi byggde ett tält i vardagsrummet där han fick bo i ett år.

Med pågående pandemi och ert nya livealbum, tänk om det är så överjävligt att det blir ert sista livedokument?

Det vore ju tragiskt.

Dock en snygg avslutning i så fall.

Absolut, men då får vi nog kolla på överdödlighet i självmord när det här är över. Vi kan ju inte gå in i det här till vilket pris som helst. Det går inte. Det måste vara realistiskt. Jag är ändå glad att… ja, tänk om det är så, då är det ju så. Det är ingenting jag kan rå på, men samtidigt är jag så sjukt nöjd att vi får släppa den här för det är ju så nära en riktigt livekonsert du kan komma idag och de flesta har inte fått uppleva det här i och med att vi inte han turnera färdigt. Vi har ju vågat vägra livestream ända in i det sista, för jag tycker inte det är speciellt kul. Jag har också sett siffror på att folk inte tycker det är speciellt kul. Så är det. Det här blir vårt svar på den frågan. Vi har inte gjort någon livestream för att ”här kommer the real deal!”, nästan. Men framtiden kan bli lite så där… som jag ser på det får man kanske turnera mer i närområdet, inom EU kanske, men att man inte lika ofta åker över och turnerar på andra ställen. Då kanske man kan livestreama riktiga konserter i realtid till övriga världen, så att de får en riktigt konsert med publik. Är det live måste det någonstans ingå en publik tycker jag. Man kan ju inte tända till heller om det inte är en publik. Det kommer att ordna sig, men det kommer att ta ett tag.

Det här med att stå på scen? Hur ser du själv på din utveckling som frontman? Hur har du själv utvecklats från de där första stapplande stegen på scen?

I början fick man bara imitera alla andra och vad de sa. ”Hur gör man det här?” En sträng går av och man hör ”Snacka lite, jag ska bara byta sträng!” Man blir tryggare som frontman och jag har hela tiden också fått mycket kred för det jag gjort på scen. Man har haft en bra jargong. Göteborgsposten skrev någonstans att jag var ”hårdrockens svar på Lasse Kronér” och det vetefan om jag tror var så bra, men man skämtar lite och så kan man få nästan som lite stand-upgarv. Jag jagar lite garv också för att lätta upp stämningen. Det behöver inte vara så allvarligt. Det är musik och visst är det allvar, men det är inte på liv och död. Min lägstanivå är ganska hög idag. Jag kan ha en bedrövlig dag och ingenting funkar, men på något sätt så får jag till det ändå. ”Fake it till you make it” Det är ju så. När ingenting funkar, det är då du måste plocka fram det där manuset du har och det är skådisen inom dig som får göra jobbet. Du får bara jobba hårdare, men på något sätt kan du ”pull it off”

Hur tycker du att du utvecklats som låtskrivare och textförfattare?

Det är samma sak där. Man kan ta ut svängarna mycket mer idag för det handlar inte så mycket om att det ska vara på ett visst sätt. Förr var man kanske rädd att ”Oj, får jag skriva om det här eller måste det bara vara de där klassiska heavy metal-texterna?” Nu skiter jag i det. Så länge jag kan stå för det och så länge jag gör mig själv glad. Jag tror att jag kanske är lite mer noggrann idag när jag skriver. Förr släppte jag det kanske och kände ”Det här får duga.” På senaste skivan ”Dominion” fanns inte det. ”Good is not good enough, it has to be great.” Det hade vi med oss hela vägen då och varenda liten ton var där av en anledning och allting var verkligen utstuderat. Men samtidigt som man blir bättre på att skriva både text och musik så blir det svårare för varje platta, för man har kanske bara X antal låtar inom sig och till sist sitter man där och kokar te på samma tepåse och det blir urvattnat. Då hoppas jag att någon säger till ”Skit i det här nu! Gör något annat.”

Kommer det att komma fler sologrejer?

Inte just nu i alla fall och skulle det komma någonting så tvivlar jag på att det är någon metalgrej. Om nu inte någon kommer med något jävligt bra, exempelvis ”Kan du tänka dig att sjunga på det här?” Det är ju bolag som har hört av sig och sagt ”Du får så här mycket pengar om du gör en soloplatta. Vi har låtar.” och jag svarar ”Har ni låtar? Nej tack!” Då blir det lite av löpande band-principen. ”Du får så här mycket och vi kommer att tjäna så här mycket och alla är glada.” Ingen kommer ju att tacka mig för den skivan och jag kommer ju definitivt inte att tacka mig själv för att jag släppt den.

Å andra sidan är det väl så i andra delar av musikbranschen, att hela gäng sitter och skriver och det blir verkligen löpande band-principen.

Det här är ju inga låtar du kommer att komma ihåg. Jag satt och pratade med Jörgen Holmstedt om ”Renegade” nyss. Jag menar, ingen kommer ju sitta och prata om en 20 år gammal poplåt. Det handlar bara om att föda det här stora gapet till industrin. Fast food som fast music. Det ska gå fort, konsumeras. Albumtänket är snart borta, men vi tänker fortfarande i album. Vi ska ha en balans på allting. Du köper någonting och du ska lyssna på det från första låten till den sista.

Hårdrocken är ju fortfarande kvar där och kommer nog vara under en längre tid. Fansen köper fortfarande cd, vinyl, merch…

Sedan kommer en ny generation som tar över och vad de vill ha vet vi ju inte. Vi kanske släpper nästa platta på Tik Tok. Vem vet? (skratt) Men vi ska heller inte förstå vår samtid. Nu är det så och barnen får ta över. Jag sitter där och skakar på huvudet och kollar på hockey istället.

Om du är själv hemma och inte har några åtaganden, vad lyssnar du på då? Blir det hårdrock eller en massa andra grejer?

Det är det som är så fantastiskt för det kan bli precis vad som helst. Är det inte Dissection så är det Nancy Sinatra. En snubbe som heter John Grant lyssnar jag jättemycket på. Han har en platta som heter ”Queen of Denmark” (2010), som är ett mästerverk. Det är så jävla bra. Honom lyssnar jag väldigt mycket på och ser honom live varenda gång han är i Stockholm. Sedan blir det mycket Nick Cave och Thåström. Det är musik som kan få mig att gråta mitt i alltihop, ”Det här var starkt. Det var på riktigt.” Jag är allätare och egentligen blir det mindre och mindre av den musiken jag växte upp med. Det handlar väl mycket om att man vill ha någon förändring. Jag söker nya grejer hela tiden. Däremot så letar jag inte efter ny musik, för där vet jag inte var jag ska börja leta. Norska Dunderbeist lyssnar jag mycket på. Det är lite stökigt och de sjunger på norska. Det är skitbra. Låten ”Hatet” från deras självbetitlade skiva. Riktigt bra.

Slutligen. Jag läste någonstans att din första skiva var Saxons ”Strong arm of the law” (1980) Var det den som blev startpunkten för hårdrockar-Joacim? Eller var det någon annan skiva som du kan pinpointa?

Accepts ”Breaker” (1981) Det var den första jag hörde. Det var min granne Peter som spelade upp den för mig och när jag kom ner till skivaffären så var den slut och då tog jag Saxon istället. Det blev första inköpet, men ”Breaker” var verkligen där det blev ”Shit, vad är det här?” Den Peter är nu klubbdirektör för Mora IK, så vi jobbar ihop idag också. Så mellan allt stryk jag fick av honom så spelade han även bra musik. Vilken platta!

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson, Josefin Wahlstedt