I vårt senaste samtal med den underhållande Johannes Eckerström pratar vi bland annat om fascism, döda hundar, korvfest med X-kromosom och var sångaren hittade delar av sin scenpersonlighet:
– Galenskaparna fick jag med modersmjölken hemma då vi tittade mycket på dem. Man kombinerar mangelmetal med ”Roy och Roger” och alla spjäll är öppna.
På nya alstret ”Dance Devil Dance” återfinns låten ”Violence no matter what” där Halestorms Lzzy Hale gästar. I videon visas Masha Amini, som dog efter att ha arresterats av den iranska moralpolisen förra året. Var låten inspelad när det hände eller kom den till efteråt?
Låten fanns och låten är mer en generell syn på en viss sorts ledarskap och problematik i världen i stort. Vi är ganska politiska människor i Avatar, i vårt privatliv och vad vi tycker om att prata om när man dricker kaffe och vin och vi reser runt, men det är inte alltid den där partiprogramsvinkeln vi har i vårt låtskrivande. Med den låten är basen att det är ganska sjukt att vi håller på… fascism kan vi väl för fan vara klara med i alla fall? Jag får leva med att det finns Kd:are och jag tänker vara snälla mot dem och de ska vara snälla mot mig och någon sorts grundinställning till vad demokrati är och det måste vi kunna ta, men fascister och den förljugenheten och den skadeverkan det har, att vi fortfarande håller på med det och att det kan få växa och frodas? Vi testade det där för 80 år sedan och kom fram till at det var en skitdålig idé. Det är väl låten i ett nötskal och att det ens räknas som politik, vilket det gör? Alla blev skitglada för att vi släppte den här låten, utom en som skrev ”Har ni gått och blivit politiska nu?” och jag tänkte ”Antagligen tycker inte du och jag så mycket samma om de här grejerna, så det är ok om inte just du är nöjd.” Det var grundgrejen och när det sedan var dags att göra en lyric video och tänka ”Hur tar man ett sådant här ämne på ett respektfullt sätt?” Vi har kollat på nyheterna det senaste året och kriget i Ukraina och det är fruktansvärt. Vi hade kunnat visa fruktansvärda krigsbilder från Ukraina, men… någonstans är det ändå en kommersiell grej vi gör och att då vara så grafisk, då blir det porr av det. Med stillbilder på tanks så blir det också något annat, som kan bli helt missvisande. Amini blev på något sätt en symbol för hela den här skiten i just Iran i det här fallet och deras regim. Där med kändes det som att vi kan släppa en låt där musiken är så svängig och tuff att män lakterar av den och kvinnor får hår på ryggen och samtidigt ändå vara uttrycksfull i vad som är substansen i budskapet, som är relevant nu.
När jag först läste låttiteln fick den mig att tänka på det ”goda” våldet och det ”onda” våldet.
Åter igen, fascistproblemet. Det är dumt med krig, men någonstans kanske vi blir illa tvungna att storma Normandie någonstans och när det gått så långt så är det nog inte så dumt att göra det. Fascism kan inte existera utan en konflikt, utan en fiende. Den är dömd att förgöra sig själv om den till slut skulle göra för stora landvinningar. Den är så beroende av en världsbild av att vi måste göra varandra illa.
Är ni tämligen samstämmiga politiskt i bandet?
Vi har varit bredare tror jag och så har det vuxit ihop lite mer nu, men det var ok att det var lite bredare. Det tycker jag också är viktigt. Det är inte det som något står eller faller på, så att säga. Nu har vi säkert glidit ihop lit med tiden, som kretsar gör. Man reser runt mycket i USA och det gjorde Olof Palme också. Vi är nästan lika smarta så vi kommer till samma slutsatser ha ha ha! Vi är också ganska öppna för att ha fel, tror jag. Det är väldigt svårt att gå med i någon sorts klubb. Jag har väldigt svårt att köpa ”Åh, den där tröjan är så jävla populär just nu!” och jag kan inte med det. De enda klubbarna jag varit med i egentligen, är mitt band och mitt äktenskap och det är svårt och det gäller det politiska också. Att en som ska gå och rösta så tror jag det är sunt att ha inställningen ”Jag kan lära mig någonting nytt och det kan visa sig att jag haft fel.”
Vad gäller Lzzy Hale, satt du med en lista på tilltänkta sångerskor eller fanns hon i tanken från början?
Hon blev ganska given ganska fort faktiskt. Dels är hon bäst, så det började där. Låten skrevs som en duett från början och Avatar är en korvfest, så då är det roligt med en X-kromosom. Mycket kan vi göra internt, men det där kan vi inte bidra med. Vi har lirat mycket med Halestorm och de är fantastiska, i synnerhet live, och sedan hennes pipor och hela den grejen. Bara på helt musikaliska grunder så var det väldigt lätt att fråga henne först. Budskapet i låten är inte det svåraste politiska att ställa sig bakom. Det är inte en speciell skattetariff eller handelstariff eller en biståndspolitik i Centralasien vi jobbar på här. Det är verkligen bara ”Hitler var ju dum!” ha ha ha! Det var inte svårflörtat på det sättet. Hon var på direkt och hon är alltid kanontrevlig. Jag gillar också att Halestorm som band… med tanke på vårt band och vår vänskap och det familjära, de är bokstavligt talat familj, men utöver det, också i egenskap av ett band. Hon sa någonting om att de efter turnéer har rest iväg tillsammans. Relationen är så mycket större än bara den affärsmässiga och konstnärliga.
Jag läste i en intervju att du jämförde nya plattan med Judas Priests ”British steel” Vad var tanken där?
Jag läste Rob Halfords bok och när jag kom till kapitlet om ”British steel”… alltså, Judas Priests 70-tal är fyllt av väldigt mycket och väldigt bra och de var ett väldigt bra band fast på olika sätt där och jag tycker att med ”British steel” så blev de bäst i världen. Världens bästa heavy metal-band och det är jag nog inte ensam om att tycka. Innan det var de ett grymt litet hårdrocksband och ett grymt litet proggband och ett grymt ditt och datten-band, men fokuset… ”cut off all the fat” säger han någonstans i kapitlet om skivan och jag kände igen den resan. Åter igen, vi är tre låtskrivare som blandar och ger hela tiden och det är väldigt många olika saker som händer, men låt för låt så känns det mycket mer fokuserat nu än någonsin. Det är det som är ”British steel”-faktorn. Det är någon sorts ordning och reda eller tydlighet.
I samma intervju sa du även att det låg på er att rädda heavy metal?
Nu är det så, naturligtvis behöver inte Avatar rädda heavy metal, det säger sig självt, men det finns lite olika läger just nu. Om jag lyssnar på en playlist på Spotify där det är den här veckans eller månadens senaste metalreleaser, då är det mycket som jag tycker verkligen missat poängen med vad heavy metal kan vara och borde vara. Är det bara trötta karbonkopior och det vi precis haft så är det ett problem. Om det är musik som försvinner upp i sin egen ändalykt så att det mer blir ”sitt ner och håll käften-musik” istället för ”hoppa upp och rör dig-musik”, då tycker jag att man missat poängen. Att ha trummor och bas i en orkester är för att du ska kunna dansa till den och det är lika sant för death metal som för Lasse Stefanz. Det ska svänga någonstans. Det finns ett låtskrivarperspektiv… antingen krånglar man bort det eller de där grejerna som låter mer kommersiella, de känns ofta slöa, trötta, slarviga, lata, fega, tillrättalagda… ”Det här är snälla versioner av det.”, men det är inte det snälla som gjorde heavy metal till en stor sak en gång i tiden. Det där välskrivna kan ofta fattas, tycker jag. Eller så är det bortkrånglat. Istället för att låta trummisen spela på sina trummor i rummet han är, så använder man beat detective, vilket är som autotune för att hålla takten och så låter det robotaktigt tight och sedan tar man samplingar från någon mycket dyrare studio än den man hade råd med. Karbonkopior på pre sets och då har man tagit bort så mycket personligt DNA och det blir ultramekaniskt för man är så himla rädd för att folk ska tro att man spelat fel. Jag tycker det är viktigt att skriva låtar som vi inte har hört innan och att vi gör vårt bästa för att få till det. Man blickar framåt på det sättet och det är vi skyldiga heavy metal, för heavy metal har gett oss så mycket. Det är tack vare heavy metal jag försörjer mig och de flesta av mina vänner är via hevay metal. Det har gett mig allt och då känns det som att hjälpa till och försöka driva det framåt är viktigt. Och samtidigt har vi lite gammeldags grejer. Dåliga skivor lät bättre på 70-talet än vad de gör nu bara på grund av hur de spelades in. Vi spelar in på ett sätt som gör att det hörs att det är folk som lirar, samtidigt som vi inte försöker skapa ett retrosound, utan det är fortfarande de tuffaste och bästa ljuden vi kan få till här och nu där vi är och vad vi har råd med. Det finns andra band som gör liknande saker, men det känns som att om man går bakåt i tiden och hur man gjorde skivor förr, så hade även mediokra band mycket mer personlighet för att de inte kunde sampla Judas Priest rakt av. De var tvungna att vara sina egna och det blev alla lite bättre av.
Du nämnde Rob Halford tidigare. Vilka tittade du på som ung för att skapa dig en bild av vad en frontman är? Finns det några som du sneglade lite mer på i början av karriären?
Massor och som jag fortsätter kolla på. Vi kan börja med ”the usual suspects” – Halford, Ozzy, Dickinson. Här hemma kollade jag på In Flames mängder med gånger och kände ”Coolt! Man kan även headbanga med benen ihop. Och vara lite lös och ledig i snacket.” All möjlig bra hårdrock som man såg live och tyckte giget var bra, har färgat av sig. Vissa har varit bättre på det än andra. Sedan har vi de där extra som inte är ”the usual suspects” och det är många wrestlingbrottare, som Hulk Hogan och Rick Flair. Konstformen är ganska lik. Man går ut på scen eller in i ringen med en plan, men det finns även en grad av improvisation. Att se var publiken befinner sig och ta dem från där de är till där du vill att de ska vara. Där är en rockkonsert och en wrestlingmatch likartade. Sedan clownigheten där jag försöker släppa sargen helt och helst isen också och särskilt när man är lite internationell, då inser jag att det är Klas Eriksson och Jonas Gardell. Det är den världen också. Galenskaparna fick jag med modersmjölken hemma då vi tittade mycket på dem. Man kombinerar mangelmetal med ”Roy och Roger” och alla spjäll är öppna. Det finns jättemycket. Jag antar att det är Galenskaparna och Hulk Hogan som sticker ut. Lägger man det ovanpå Ozzy och Halford, så kanske det förklarar ett och annat.
Hur lång tid tog det innan du kände dig trygg i rollen som frontman? Kom det direkt?
Det kändes som att det kom direkt och det känns fortfarande så. Jag tycker det här är skitkul och hantverket i sig tycker jag är jävligt spännande fortfarande. Den självutforskande delen och målet att vilja förlora sig själv och ge sig hän. Att verkligen befinna sig inuti i sin låt medan man spelar låten och allt vad det innebär. Det är stort och superabstrakt. De växer hela tiden och det finns en bokstavlig sak av att hitta sig själv på scen, vilket slog mig för många år sedan. Jag insåg att när jag bara behövde gå från den ena sidan av scenen till den andra, att bara gå vanligt, då kände jag ”Hur fan går man?” Jag kan skutta och stampa, men hur går man? Det fortsätter hända grejer och det är en väldigt viktig del av vad som gör Avatar och vi letar aktivt efter sätt att känna oss som nybörjare. Någon liten grej där man känner ”Det här var lite svårt. Hur gör man det här nu då?” Den där biten, att man har noll koll och att det känns som att vi precis bara börjat. Det finns saker vi gör nu, exempelvis jag som sångare, som blir fysiskt omöjliga när jag är 75, men själva ”frontmannandet”, det hantverket… ge mig 40 år till så ska du få se frontmanskap! Det är Halford. Vad han kan göra och vad han behöver göra är två helt olika saker. Varje grej blir så ”on point”, hur man för sig, hur man använder sig av sin karisma och när och det lär man sig bara av att vara på scen.
En sista grej. Berätta lite om låten ”Train”, som sticker ut lite på nya albumet!
Projektnamnet var ”Lyncha Edward”, för det var idéer jag fick från soundtracket till David Lynchs ”Twin Peaks” och ett ackord från ”Edward Scisorhands” där Danny Elfman gjorde musiken. Sedan skrevs den snabbt om och det mest ”Edwars Scissorhandiga” partiet försvann. Det är lite av det där stämningsfulla och använda saker som känns väldigt igenkänningsbara och nästan nostalgiska och sedan bygga musik och mörker kring det. Där började det någonstans och sedan är det något slags möte med den andra sidan… med döden och en viktig detalj är att de märkliga ljuden och mullrande growlet är från en hund vid namn Jacob, som tyvärr inte lever längre, men jag hade sparade ljudupptagningar och det kom med på skivan. Det gör låten extra personlig. Ett sorts mjukare möte med döden.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Michaela Barkensjö