Candlemass bjuder fortfarande på rejäl tyngd på nya alstret “Sweet evil sun” För Rocksverige berättar Mappe om just nya skivan, men även om 35-åriga “Nightfall”, röda mattan på Grammygalan och hur de blev pionjärer:
– Helt plötsligt började man kalla genren för doom metal, för den fanns inte. Den existerade inte innan överhuvudtaget och det är på grund av Candlemass säger man. Det är helt otroligt att vi startade en genre. Jag tänker inte ta åt mig det som så, men jag tycker… vi var ute och spelade nyss och i publiken står tjejer och killar i 20-årsåldern som inte ens var födda då. Det är en helt ny generation och farsor har med sina söner, som står och sjunger med, och jag blir faktiskt lite tårögd av det. Det sitter i hjärtat.
2024 bör det väl vara 40-årsjubileum för bandet. Har ni planer på något firande?
Vi tänker väl mer en dag i sänder, säger Mappe. Det är väl klart när vi väl kommer dit… vi fattar ju ingenting. Jag kommer ihåg när det var 15-årsjubileum och vi sa ”Fan, är vi här nu?” Det är saker hela tiden och till slut börjar man undra ”Lever vi fortfarande?” Jag säger ofta ”Fan, vi har hållt på i 37 år!” och det tror man inte. För mig känns det som att det gått tio år och så tror jag det är för Leif (Edling) och alla andra i bandet också, men det är helt otroligt att vi har lyckats hålla det här i schack så jäkla länge på det sätt vi gjort. Jag tror det är det att vi aldrig sett oss själva som rockstjärnor och vi har aldrig sett oss som att ”Här kommer vi!” Vi har alltid varit underdogs och vi är ett band som fortfarande är ungt och så är det i våra huvuden och så kommer det fortfarande vara. Sedan är det klart att när vi åkte över till Grammygalan i USA och stod på röda mattan och tittade på Elton John, då tänkte jag ”Va fan, vi ska inte vara här! Vi är helt fel band.” Det är så jäkla stört och det blir en sån jäkla krock i skallen på oss allihop. Vi gör det fortfarande för vi tycker det är kul och sedan när det blir 40-årsjubileum så är det klart att vi firar det, om vi lever… Det är på den nivån.
Hur ser du på tiden som gått? Bara att spela in en ny platta måste vara en stor skillnad mot hur ni brukade göra det, om man går nästan 40 år tillbaka i tiden?
Absolut! När vi spelade in ”Epicus Doomicus Metallicus” (1986) så var det helt sjukt. Jag träffade Leffe via Mats Ekström (trummor), vi var polare han och jag och vi var ju inte ens 20 bast. Jag spelade med ett annat band i många år, ATC, ett popband som gjorde en skiva. Jag var less på skiten och ville inte spela musik överhuvudtaget och edan träffade jag Mats som a att han hade en polare och att de stod och repade i en replokal i Väsby och körde Black Sabbath-riff. Jag minns att jag sa ”Va? Black Sabbath-riff är de väl ingen som kör idag?”, men fick svaret ”Nej, nej det är svintungt.” När jag träffade dem var det bara på skoj och nä vi sedan fick kontrakt och gjorde den skivan, då var det helt osannolikt. När vi spelade in ”Epicus” var det ett helt annat sätt att jobba på givetvis. Vi var ungdomar och vi tyckte det var kul och vi gjorde det på skoj. Europe hade sin grej och de var vår polare och vi hade Candlemass. Vi var inte vatten värda. Det var bara ”De där jäkla gubbarna spelar Sabbath-riff i 12 minuter.” De klappade oss på axeln och sa ”Ni är roliga ni!” Det var det vi fick höra hela tiden och sedan fick vi plötsligt ett skivkontrakt. Vi hade ju inte låtar så det räckte till skivan och vi hade ingen sångare. Vi hade ingenting. Johan var taxichaufför och så tog vi in honom för att Mats kände honom. Vi gjorde det bara dag för dag som de kom och budgeten var noll. Jag tror hela platta med omslag och allt gick på 20 000 spänn. 20 eller 25, men det var inte över 25. Det var vad vi fick för hela den plattans budget och vi sa bara ”Det fixar vi!” Det är fortfarande hjärta och kärlek idag, men det var så jävla mycket hjärta och kärlek på den tiden.” Jag kommer som sagt ihåg att vi inte hade låtar så det räckte och Leif ringde mig och sa ”Fan, vi måste ha sex minuter till på plattan för annars kan vi inte släppa den.” och jag svarade ”Nähä, vad ska vi göra då?” och då sa Leif ”Jag har ett riff här som jag står och diggar. Vi sticker till repan du, jag och Mats och så testar vi det. Det är bara en utfyllnad till plattan.” och det var då ”Solitude”, vilket är den enda låten vi aldrig kan lägga av att spela live. Det var helt sinnessjukt att det var den låten som blev en utfyllnad på plattan. Om vi sedan går tillbaka till nu så är det lika kul nu. Det är bara det att det är på ett helt annat sätt. Nu är det så mycket mer organiserat. Du ska in med gitarren där och producenten ska komma in och hjälpa till där. Det fanns inte då. De är likadant med den första Black Sabbath-skivan som är inspelad på elva timmar. Den kan du aldrig göra om, även om du lägger tio miljoner på produktionen för det var hjärta och själ i hela skiten och det var likadant med ”Epicus” Nu är den klassad som en av de bästa doomplattorna någonsin i hela världen vilket jag såg på någon amerikansk sida. ”Sabbath bloody Sabbath” var etta och vi var tvåa. Men what the fuck! Man får nypa sig i armen lite. Vi har gjort det för att vi tycker det är kul och jag tror att det märks. Folk ser att det finns en ärlighet i det.
Jag intervjuade nyligen Joey Tempest och han nämnde då hur han på 80-talet gjorde en ny demo om det var något han ville ändra på. Han fick göra om allt igen medan man idag kan klippa och klistra hur man vill tack vare tekniken. Det var ett annat hantverk på den tiden.
Ja och det där brukar jag ofta prata om. Kan du datorn idag kan du spela in musik. Han har helt rätt där Joey för det är precis så det var. Vi hade stora kassettbandspelare som vi spelade in grejer på och likadant i studion. Spelade du fel i studion då fick man klippa i ett jävla rullband och de där banden kostade skjortan. Spelade man fel fick man nästan skäll, men det var så det var. Jag säger inte att det var bättre förr, men det var mer hantverk förr. Då kunde man inte lägga trummor på någon jävla datamaskin utan pajade man ett trumskinn så fick man gå till trumaffären och köpa ett nytt. Det var så det funkade. Kolla på första Zeppelinplattan eller Sabbathplattan, så är de inspelade och därför älskar jag att sätta på en vinylskiva med de där gamla gubbarna och lyssna från låt ett till den sista och känna ”Det här är ett hantverk. Det här är fanimej ett hantverk!” De tänkte till på varenda jäkla punkt och det är hjärta och själ i allting. Det är klart att det är mer lättjobbat idag, det tycker jag och det är en annan sak, men jag tror Joey skulle säga samma sak, att det fanns mer hjärta och själ i det man gjorde förr än vad man gör idag. Det är fortfarande hjärta och själ för det är inte att man går in i studion och säger ”Jag skiter i det här!” Det är inte det, men man la ner allting för att göra det här.
”Nightfall” är nu 35 år gammal. Hur ser du tillbaka på en sådan skiva idag?
Det är samma sak där. ”Epicus” var lite sista minuten och vi hade inte medlemmar. Med ”Nightfall” då hade vi ändå börjat fokusera på ett band då Messiah (Marcolin) kom med. Vi hade Mike Wead på gitarr från början, men det funkade inte av någon anledning och då kom Lasse (Johansson) med och han var lite av Mikes mentor. Det roliga med Lasse är att han bara skulle hjälpa till på den plattan och jag brukar säga till honom ibland ”Är du medlem i Candlemass?” och så skrattar han. Vi brukar skämta om det där. Då hade vi ändå ett band då vi kunde planera hur vi skulle spela live och då kunde vi fokusera lite på det. Vi fick kontrakt med ett litet engelskt skivbolag som hette Axis. Det blev mer ett band då för det var det inte på ”Epicus” Det var jag, Leffe och Mats och vi hade ingen ambition att spela live eller någonting. Vi spelade på Marquee i London (1988) och jag tror bara det är vi och EF Band som spelat där och vi spelade två helt utsålda kvällar. Då var Joey och de där för de spelade in plattan efter ”Out of this world” och vi bodde precis bredvid varandra. Vi hade det sämsta hotellet som fanns och de hade det bästa för de hade ”The final countdown” i ryggen och vi hade inte en krona. Jag tror ”Nightfall” blev kärnan för Candlemass där vi faktiskt bestämde oss för att gå vidare. Messiah kom med för att han ringde. Leffe fick ett jäkla samtal och sa ”Det är en galning som har ringt mig.” Det var skitroligt. ”Han vill sjunga med oss.” och vi hade ju ingen sångare. Johan ville bara hjälpa oss och ville inte vara med i Candlemass. Messiah sa ”Jag kommer komma till Stockholm och jag kommer att spela med er!” och vi kände bara ”Vad fan ska vi göra med den här jävla liraren?” Han kom med sin resväska och bodde hos mig ett tag, men han sjöng ju så in i helvete bra och vi kände bara ”Det är klart han ska vara med oss.” Då blev vi ett band och då kunde vi göra ”Nightfall”
1987 är ett intressant år. KISS släppte ”Crazy nights” och var poppigare än någonsin, Guns N´ Roses släppte ”Appetite for destruction” och Sunset Strip var bara smink och spandex och så kom ni mitt i allt det här.
Ja, det är helt sjukt. Det var precis i den vågen. Det fanns inga band förutom Trouble från Chicago och de var som vi, Sabbathinfluerade, och Sabbath var inte särskilt stora då egentligen. Det var ingen som brydde sig om Sabbath på den tiden. Vi hade gjort den efter våra influenser och influenserna var ju Trouble, Angel Witch och Venom, så vi körde bara på med vad vi tyckte om. Det som hände då var att det blev ett genomslag på Dynamofestivalen 1988. Vi fick det gigget och det var bara thrashband med där och vi hamnade alltid med Slayer och Exodus för det fanns inget fack att sätta oss i. Du kunde inte sätta oss på en festival tillsammans med Europe och Treat, men däremot hamnade vi med de där banden och de var också outsiderband och gjorde sin grej. De spelade skitsnabb bayareathrash och så kom vi och vi körde vår grej, som var toklångsam. De fattade ingenting, men vi gick hem så in i helvete där och det var vårt genomslag i och med att vi stack ut så mycket. Det var bara thrashband, thrashband, thrashband och så kom vi in och spelade jättelångsamt. Det var nästan som att vila öronen för dem. De fick som ett andrum på festivalen och det var där det började och helt plötsligt började man kalla genren för doom metal, för den fanns inte. Den existerade inte innan överhuvudtaget och den är på grund av Candlemass säger man. Det är helt otroligt att vi startade en genre. Jag tänker inte ta åt mig det som så, men jag tycker… vi var ute och spelade nyss och i publiken står tjejer och killar i 20-årsåldern som inte ens var födda då. Det är en helt ny generation och farsor har med sina söner, som står och sjunger med, och jag blir faktiskt lite tårögd av det. Det sitter i hjärtat.
Minns du vilka som var de första stora banden ni träffade och som ni hängde med? Är det banden på Dynamofestivalen som är de första?
Ja, så är det nog. Dynamo var första festivalen och det var många band och man står där och tittar. Senare kom det där då vi spelade med Slayer och King Diamond och allt det. Mitt största minne är ändå att vi spelade på gamla Marquee och att vi kom till England. Man satt där i logen med de där spånskivorna som har 2000 autografer. Det var helt sinnessjukt. Och det var samma sak när vi var på Grammygalan i USA. När man är där så reflekterar man inte så mycket över det, utan det är mer när man kommer hem och vaknar upp på morgonen och känner ”Vad fan hände?” Det var samma med Marquee. Det var skitstort, men man är så inne i det just då. Vi har vunnit två Grammisar här hemma och man kan ställa dem på hyllan, men det ger inte ett skit kan jag säga. Att däremot vara nominerad till en Grammy i USA ger sjukt mycket mer. Det är en Oscarsgrej fast i musik och det är bara Ghost och Candlemass som lyckats med det. Vi är de enda inom svensk hårdrock som varit nominerade i USA. Det är som John Levén säger ”Jag skiter i. Det är det största jag varit med om.” och jag säger ”Men va fan, ni har ändå gjort The final countdown!” och han säger bara ”Det spelar ingen roll.” Jag tar åt mig det på ett sätt, men samtidigt när vi var där så åkte vi limousin och man står på röda mattan och man stöter på Madonna… alla är ju där och man går bredvid dem och där står Candlemass från Stockholm och vi kände ”Vi ska ju inte vara här.” När man sedan kommer hem så är det verkligen ”Vad i helvete var det som hände?” Skivbolaget sa till oss att vi inte fick ta en enda bild på röda mattan för då åker man ut. Den där mattan är säkert 150 meter lång och där stod Leffe med sin mobiltelefon och jag sa bara ”Lägg ner för fan! Vi åker ju ut.” och Leffe svarade ”Jo, men det var ju på röda mattan.” och jag svarade snabbt ”Det här är röda mattan!” (skrattar) Vi fattade ju inte i vilken situation vi var och det tycker jag är jävligt bra, att vi fortfarande är så anti. Att vi inte har den där attityden och det är för vår bakgrund. Det är det det handlar om.
När du började spela, vilka var gitarristerna och banden som du idoliserade som ung tonåring?
Jag har aldrig varit den där som bara ska öva gitarr för att bli världsbäst. Jag har fått en massa erbjudanden om att gästa och så, men har alltid sagt nej för jag spelar bara kompgitarr. Jag lirade med Lädernunnan 89 och det var kul och det har att göra med att jag är en gammal punkare. Jag gillar allt som är utanför boxen. Jag har aldrig lyssnat på Bon Jovi. Mina grunder ligger mycket i… Sweet var det första, men då var jag 10-11 år och jag älskar Sweet fortfarande som band, men sedan är jag uppvuxen med… nu är inte han världens roligaste och man får inte prata om den här gubben längre för han har politiska åsikter åt helvete, men när jag var 12 så såg jag den största rockstjärnan på bild och köpte en skiva med honom och det var Ted Nugent. Jag tycker fortfarande att han är den ultimata rockstjärnan. Jag köpte ”Free for all” och ”Cat scratch fever” när jag var 12 och han är fortfarande min största husgud. Sedan var det Sex Pistols och Ramones och Kraftwerk och Stranglers. Stranglers är ett av mina absoluta favoritband. De är det bästa jag vet. Min musiksmak är otroligt splittrad. Plasmatics är också ett band jag älskar och det är för att de stack ut. De första två plattorna är ”masterpieces” Jag spelar dem på vinyl var och varannan dag. Frågan var vad jag är uppvuxen med och inspirerad av. Jag är inspirerad av punkbanden och så får Kraftwerk vara med. Jag tycker de är ett av världens coolaste band. De gjorde någonting helt annorlunda och det var väl därför jag tyckte det var jävligt coolt med Candlemass för det var något helt annorlunda och utanför allting som fanns på den tiden.
Hur står sig nu ”Sweet evil sun” i förhållande till allt annat ni gjort med Candlemass?
Det som är fantastiskt med nya plattan är att Johan är vår inhoppare. Han var inhoppare på ”Epicus” och kom in i sista sekunden och vi hade tre veckor på oss och jag har alltid velat ha tillbaka Johan, men det har inte funkat. Han har fyra barn och hundra barnbarn, men han har varit med på våra anniversarygrejer, så vi har alltid varit polare. Vi var lite så där ”Ska vi lägga ner bandet?” för några år sedan och då sa jag till Leffe ”Vi tar tillbaka Johan.” Skivan ”The door to doom” var inspelad med Mats (Levén) och skulle släppas i november det året (2018). Det blev katastrof för skivbolaget och sången fick läggas om. Vi hade tre veckor på oss och Johan gjorde det med bravur. Då kommer vi till nya plattan och det som är så jäkla coolt är att det är första gången Johan får vara med från början i ett års tid för att förbereda skivan. Han är fullvärdig medlem och han är otroligt engagerad i det vi gör och han älskar det och gör det med bravur, vilket hörs på den här plattan. Han är snart 60 år och han får säga vad han vill, men fy fan vad han sjunger bra! Han tycker det är så jäkla kul och hag gör giggen fantastiskt. Vi har en helt annan kemi i Candlemass numera. Vi har så jäkla kul och vi är så jäkla bra polare. Vi har alltid haft något strul hela jävla vägen, men nu längtar vi till att spela tillsammans och vi längtar till att se varandra på Arlanda och vi längtar till att sitta på en middag på ett hotell någonstans. Vi flög 24 h till Mexico för en tid sedan och ingen gnällde på flygresan. ”Sweet evil sun” är nog den smidigaste och coolaste och roligaste inspelningen vi gjort och det är på grund av Johan, eller på grund av alla givetvis, men Johan har kommit in som en frisk fläkt och han är världens finaste person.
Text: Niclas Müller-Hansen