INTERVJU: Mårten Hagström från Meshuggah

Meshuggah återvänder med ett nytt magiskt album, “Violent sleep of reason”. Vi ringde upp en pratglad Mårten och avhandlade allt från Goya och passion till Spinal Tap, Tool och mänsklig misär:

“Att vara i Indien och spela… man är inte van vid att sitta i en buss på väg till ett gig och se en död människa ligga på gatan och det är skolbarn som går förbi.”

 

En del av låtarna är tydligen en spegling av det aktuella världsläget. Stämmer det?

Ja, det stämmer, textmässigt. Vi är inte och har aldrig varit ett politiskt band på det viset, utan vi har ofta varit ganska abstrakta och gärna uttryckt oss i rätt surrealistiska termer också, så vi är väldigt friflytande. Det är väl lite mer handgripligt på den här skivan. Jag skulle inte vilja säga att vi gjort något ”statement” heller, utan det är mer en spegling av världsläget än en åsikt om världsläget. Vi ser det som att allt hör ihop lite grann, som titeln ”Violent sleep of reason”, som är lite av en adaption av Goyas målning som heter ”The sleep of reason produces monsters”. Vi hade lite titlar på gång som Tomas (Haake) hade dragit upp och ingen kändes riktigt rätt, men så fanns den där strofen i en av hans texter och då tyckte vi att egentligen visualiserade den hur det ser ut för oss idag. Vi har aldrig haft så mycket information som nu och jag vill inte nödvändigtvis säga att världsläget är sämre än var det någonsin varit, för det är det förmodligen, men om inte annat så är det någonting som man får reda på mycket mer nu än vad man någonsin fått tidigare. Sedan är det det där med dogma, religiösa övertygelser, politiska övertygelser, kommersiella krafter och så vidare. Hur samhället är uppbyggt egentligen. Det är fan svårt som människa att säga att man har någon sorts moralisk koll på vad som faktiskt händer i världen, för det är alldeles för mycket. Många gånger väljer man, vilket vi nog alla gör mer eller mindre, att man hamnar i en position där man vaggas in i den här sömnen, resonens sömn, där man kanske inte reagerar så hårt på vissa saker som man borde göra på grund av att flödet är så enormt att man inte riktigt vet vad som är sant eller vad man ska titta på. Konsekvensen av ”The sleep of reason” är ganska mycket våld och förtryck och det är väl det som generellt är temat.

Goya meshuggah

Det enorma flödet gör också att källkritik blir viktigare och viktigare.

Precis. Det är ju bara att studera Twitter eller Facebook, där har du det svart på vitt varje dag. Det spelar ingen roll hur få eller hur många du följer. Man ser att en viss grupp av människor går igång på någonting och de har väldigt starka åsikter och kanske utvecklas de till något våldsamt och så visar det sig att det som de var så förbannade över, aldrig ens var på riktigt eller att det inte fanns fog för den sortens resonemang. Folk rusar iväg så fort nu därför att allting är så ”instant” – åsikter, reaktioner och det finns för lite utrymme för eftertanke kan jag tycka. Det känns som att det inte är riktigt rimligt att tro att man ska kunna göra en korrekt bedömning om man nu är intresserad av att göra det. Alla är ju inte ens det, de bryr sig ju inte.

Ni som har rest åtskilliga varv runt jorden, har ni sett misär på nära håll?

Ja, det har vi. Det finns vissa punkter i ens karriär där man varit med om saker som gör att världens olyckor kommer närmare in på livet. Det är det inget snack om. Den ena aspekten och då pratar vi kanske inte misär, men det är hur terror till exempel slår mot folk. Det är jävligt lätt att säga ”Nu har det kommit nära för nu är det i Europa.”, men redan vid 9/11 var vi i USA och lirade med Tool, när det small. Vi skulle in i Kanada dagen efter och då hade man dragit en gräns att alla evenemang med över 7000 åskådare skulle genomsökas med bombhund. Det blev väldigt handgripligt direkt och det var militärpolis och så och hur man framförallt i USA märkte hur det kollektiva amerikanska psyket bara knäade. Folk reagerade på extremt olika sätt på den här händelsen. Sedan att vara i Indien och spela… man är inte van vid att sitta i en buss på väg till ett gig och se en död människa ligga på gatan och det är skolbarn som går förbi.

Låten ”Ivory tower” har du skrivit, eller hur?

Ja, den är min. Grejen är så här, Tomas är ju den som skriver våra texter och så hoppar jag in ibland och samarbetar med honom eller gör en eller två texter per platta. Jag gillar att skriva texter precis som han, men han är lite mer av ett arbetsbi. Han sitter verkligen och jobbar med sina texter, medan jag är mer än sådan där lat, ”spur of the moment”-snubbe. ”Ivory tower” är min både musikaliskt och textmässigt. Den är den enda jag skrivit allting på.

Mesh 2

Har du ett eget elfenbenstorn du flyr till?

Precis. (skrattar) Det är ju det det handlar om, men nej. Det är lite lustigt för när jag skrev den texten så hade jag inte riktigt koll på vad Tomas exakt höll på med. Det brukar jag ha och vi brukar prata texter inför skivor, men den här skivan var så jävla intensiv i skrivprocessen för både mig och honom, så vi pratade inte särskilt mycket om texter förrän det var ganska sent. Det är väldigt abstrakt uttryckt så klart och det är nästan som att jag varit noggrann med att inte göra för tydliga kopplingar till saker, men den handlar om utövande av makt. Låten handlar om hur vi alla på ett eller annat sätt faktiskt är med och bidrar till att bygga maktens torn, som sedan styr oss alla och som vi egentligen inte får någon insikt i. Vi är alla med och bygger på det där tornet vart efter.

Ni producerar själva. Är det för att ni känner att ni vet precis vad ni själva vill ha och behöver ingen utomstående eller vad är anledningen? Är det inte lättare att bolla idéer med en utomstående?

Jo, det är det, men det är väl att vi inte är så bra på att släppa kontrollen. Vi är fem stycken åsikter och det är nog svårt. Jag kan väl säga så här, på den här skivan gjorde vi ändå ett avsiktligt avstamp från den linjen, även om vi producerade själva. De senaste skivorna har vi spelat in i Danne Bergstrands Dug Out Studio, så vad vi gjorde var att vi bestämde oss för att vi behövde förändra vår process inför den här skivan för att komma in i ett nytt modus och få ny passion, så vi bestämde oss för att inte spela in i den studion utan i någon annans studio tillsammans med någon vi inte arbetat med förut, vilket blev Tue Madsen som var ”engineer” och mixare på skivan. Vi gillar ju hans jobb så klart, men vi kände honom lite på pulsen och hade lite möten innan och kände ”Det här blir bra.”. Det var för att utmana oss och vi körde old school, så vi såg till att kunna köra låtarna som band och bara gå in och riva av plattan.

Du nämner ny passion? Var det en svårstartad platta?

Lite grann. Det fanns nog ganska mycket material att bygga på och vi kom ganska fort fram till att det fanns några låtidéer här och där, som var värda att nosa lite på, men just innan vi kände att det tog form till någonting som vi visste att vi skulle kunna repa in som band och få till något vettigt, det tog nog lite längre tid än vanligt. Det var på grund av att Dick (Lövgren) kom in för första gången i skrivprocessen. Han har aldrig varit med förut och det gör lite skillnad och sedan var det även att vi var förberedda mentalt någonstans att de här låtarna kommer vi inte kunna stöta och blöta och censurera och debattera i all evinnerlighet, utan de måste bli klara hyfsat tidigt så vi skulle kunna repa i tid. Det var många faktorer som förändrade processen om man säger så.

Mesh 8

Blir ni begränsade i skapandet, i och med ert sound och att fansen förväntar sig ett visst sound när det kommer en ny platta?

Det är inte alls långt ifrån att det känns som att det naturligt borde bli så. Bandets grundpelare är ju att vara nyskapande, eller vad man ska kalla det för? Jag tycker ju inte själv att vi är några megapionjärer på något vis. Vi har gjort en lite udda typ av metal, som alla kanske inte höll på med förr, men vi tog ju en liten egen stil. Det är ju ”fine”, men som du säger så har den andra starka ingrediensen i vårat band just varit att folk ska känna igen vårt sound. Det är klart, att hålla sig inom det ramverket kan vara en begränsning, men så som jag har hanetrat det är att förut skrev jag till Meshuggah och kände att om det inte var till Meshuggah eller om jag fick en idé i huvudet som var rätt cool, men jag kände att det här har absolut bäring inom den ram som vi håller på med, då undertryckte jag det bara. Nu på senare år har jag inte gjort det, utan då gör jag istället så att jag spelar in den idén så att jag har den kvar och så lägger jag den i en annan mapp och så har jag tre-fyra olika projekt som har väldigt olika inriktning. Jag jobbar inte för att ge ut det, men ifall jag någon dag vill ge utlopp för de idéerna så finns det en mapp med åtta stonerlåtar, som var för omeshuggah för att dra in i det här sammanhanget.

När det pratas om Meshuggah nämns ord som konstiga rytmer, matematik, intelligens…

Det hörs att de inte träffat oss. (skrattar) Jag vet inte varför? Matematiken fattar jag, men det tycker jag också är lite roligt. Som jag ser det har vi alla den åsikten att musik handlar om känslor först. Sedan råkar vi vara funtade som så att det är den här typen av idéer som poppar upp i våra huvuden och det borde man kanske söka hjälp för… den här tekniska delen är en biprodukt av att vi försöker hitta rätt i någon slags ljud – och uttrycksdjungel. Det råkar då i våra hjärnor göra det till teknisk musik, men AC/DC är precis lika mycket matte-musik som Meshuggah. Du kan räkna till 1, 2, 3, 4 och det är matte och 95% av alla låtar som Meshuggah någonsin har gjort, är i vanlig 4/4, men sedan är det att vi håller på och strular med udda grupperingar över långa taktrörelser, som gör att det blir att folk fokuserar på ”Här gör de någonting som man inte brukar göra.” Vad gör du då? Jo, det lättaste sättet att börja gruppera sådant man kanske inte instinktivt känner, är att räkna ut ”Just det, fyra slag där och två långa…” Det blir som morsekod, men det är inte därifrån det kommer. Meningen är att det ska groova på ett sätt som är lite svårt att kalibrera när du hör det första gången.

Om man går tillbaka till den där passionen, är den och glöden fortfarande lika stor efter alla år?

På vissa sätt nej och på vissa sätt större. Jag skulle vilja se det som så här. Man är mer kräsen nu och mer irriterad av vissa saker, men samtidigt har man lärt sig mycket om sig själv och om sitt band och kanske vara lite mer… jag skulle inte vilja säga medveten, men att man har lite bättre kompass för om det är något som är värt att jobba med eller inte när man kommer upp med nya idéer. Det tror jag är något som gör att passionen känns lite större. Jag tycker nästan det är roligare att skriva saker nu på många sätt och vis. Jag kommer med mycket coolare idéer nuförtiden. Sedan blir jag mindre nöjd med resultatet, men det tror jag helt enkelt är för att man höjt ribban efter så många år.

Jag läste att ni spelade in live i studion. Har ni alltid gjort det?

Nej. Vi gjorde det ”back in the day” för det var ju så man gjorde på tidigt 90-tal, men sedan började vi utveckla en process… egentligen var det för att köpa oss tid kompositionsmässigt, om man ska se tillbaka på det. Det tänkte vi ju inte på då, men vi skaffade studio och såg till att vi skrev låtarna och innan de i princip var klara, fick Tomas toklära sig alla saker, precis som när man gör blixtinlärning i skolan. Vi fick trummorna och en slaskgitarr för grunderna och sedan succesivt ”overdubba” eftersom, så som alla spelar in musik nuförtiden. Den stilen höll vi på med så länge att vi kände att ett bra sätt för att stoppa oss själva är att vara i en utmanande situation och få lite spänning och lite ny skräck. Göra oss själva lite rädd för sin egen process. Skaka liv i gammelgubbarna. Det var lite som ”Vi spelar in lite som ett punkband. Vi repar låtarna så att vi kan dem och sedan ska vi kunna prestera under de här tre veckorna så att vi kan spela in 10 låtar, så det jävlar i det smäller om det och det ska helst låta bättre än det brukar göra.” Där tycker jag att vi gjorde ett bra jobb för skivan är mycket mer levande och dynamisk och rå, alltså råare i kanterna, men ändå sitter den ihop. Det blev bra.

Mesh 4

Tomas är numera tillsammans med en hollywoodstjärna (Jessica Pimentel, Orange is the new black), kommer det öppna upp för bättre hollywoodfester för Meshuggah?

Det får vi hoppas, annars får han ju lägga ner det där. Ska han hålla på och dejta hollywoodstjärnor då får det fan vara lite ”benefits” för oss också. (skrattar) Vi har ju känt Jessica sedan långt innan de började dejta. Hon har band själv och vi hade lite gemensamma bekanta, så hon brukade dyka upp på gig sedan ”back in the day”. Hon är världens grymmaste brud och är underbar. När de började dejta så var det första jag sa till Tomas ”Du, hur har du tänkt nu?” och han sa ”Vad då?” och jag fortsatte ”Hon har en karriär i New York och du har en karriär i Stockholm.” Han svarade ”Ja, det blir ju ett dyrt pendlande för kärleken.”, vilket det blir, men det är bra för nu kan vi få honom att göra vilken promotion som helst i USA för då får han gratis flygbiljetter över. (skrattar)

En helt annan grej. Det finns ett kul youtubeklipp med er ljuskille från Bataclan i Paris. Det ser ut som att hans spelar piano på ljusreglagen.

Han är fantastisk. Grejen är den att han i vanliga fall programmerar väldigt mycket, men där var han tvungen att göra det live. Han är briljant och vi har väldig tur. Folket vi har runt oss, som vi omgett oss med, som vi jobbar med och som är vår förlängda familj… vi har haft samma ljudtekniker sedan 97-98. Ingen får oss att låta som han. Han är en tredjedel av showen och Edvard (Hansson), han är ett Meshuggah-fan och gillar verkligen oss. Han är också musiker själv i grunden och är väldigt musikalisk och driven och har många egna idéer, som passar väl med vårt sätt att se på vårt band. Jag brukar säga att vi är en tredjedel av en Meshuggahkonsert, Edvard är en tredjedel och Tomas Hedblom är en tredjedel. Sedan har vi även fantastiska tekniker, men de ser man ju inte eller hör på samma sätt. Vi sätter upp en ritual varje kväll.

Mesh 3

Har ni något kul turné-prank som ni gjort på ett annat band eller som någon gjort på er?

Det finns en del och jag skulle vilja nämna två. Två som är rumsrena och jävligt roliga. Vi börjar med ett som vi gjorde på ett förband vi hade som heter Fragment från Schweiz. De finns inte längre, men de släppte ett par plattor i slutet av 90 och början på 2000- talet. Ett väldigt tekniskt band och vi är fortfarande goda vänner med den ena gitarristen och trummisen. De spelade ännu mer tekniskt och det var väldigt svårt och väldigt mycket krångel. Så krångligt att det nästan var obegripligt. Man vet då hur det är med precision i sin medhörning, så vad vi gjorde var att vi gick till deras ljudtekniker och gjorde att från ”front of house” skickade vi tillbaka medhörningen till trummisens monitorer, fast vi la ett ”delay” så allt kom lite efter med någon millisekund. Han fattade inte direkt vad det var, men helt plötsligt slutade hans trumspel att funka mitt i giget och helvete… hela bandet bröt ihop och man såg verkligen hur alla började titta sig omkring i grav förvirring och paniken i hans blick när inget lät som det skulle. Det som gjorts på oss var när vi var ute med Tool i Nordamerika och vi var i Montreal. Vi stod där och lirade och så spelade vi sista låten. Vi hade på känn att någonting skulle hända och var liksom beredda, men det hände ingenting. Vi kom till sista låten och kände ”Nu kanske?” och sedan helt plötsligt mitt i låten ser man hur folk längst fram i publiken viker sig av skratt och börjar peka mot oss. Jag tittar runt omkring och bakom mig och känner ”Nu kommer de hoppa på os och göra någonting.”, men nej, inte en käft på scen. Fler och fler i publiken började tokgarva och de började ta kort och man kände ”Vad är det som händer?”. Vi tittar upp och ser en följespot som går från ”front of house” och upp i taket och då ser vi att Stonehenge kommer ner. Då har de gjort Spinal Tap-grejen med en miniatyr av Stonehenge och de har skickat ner den under hela låten och vi har bara inte upptäckt det. Det roliga med det var kanske inte att de gjorde rip off på Spinal Tap, utan det roligaste var effekten det hade på oss för alla vi var medvetna om att det var någon som skämtade med oss, men vi kunde inte ta reda på vad fan det var. Det var långa sex minuter. (skrattar)

Har du kontakt med någon i Tool och hur är läget med deras album?

Ja och vi har kontakt med dem rätt ofta. Jag vet inte läget med deras skiva, men vi säger så här… det här är ju typiskt Tool och de är ju världens bästa band och de är det enda band som är långsammare än vi är. Jag vet att Tomas pratade med Danny Carey bara förförra helgen när han var över i Staterna och då var det tydligen som att ”Nja, det kommer nog dröja ett tag till.” Förra året var jag och Tomas och hälsade på Danny i hans hus, när han för inte alltför länge sedan hade blivit pappa och då spelade han demomaterial från kommande plattan. Det var ju demoversioner, men det är det bästa jag hört av Tool kan jag säga. Då var vi ju som att ”Shit, då kommer den nog säkert nästa år!” och man var lite hoppfull, men nu verkar det inte så längre. Vi ska snacka med dem om några veckor när vi spelar med dem och Slayer i Sacramento, så då kan jag pumpa dem lite. (skrattar)

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Josefin Wahlstedt

 

Đọc Truyện Ngôn Tình Online
Đọc truyện ngôn tình online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện kiếm hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện tiên hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Tiểu Thuyết Online
Đọc truyện tiểu thuyết gây cấn online cập nhật liên tục
Hướng Dẫn Nấu Ăn các món ăn đặc sản
Khám phá du lịch Việt Nam du lịch giá rẻ
Trang điểm làm đẹp tự nhiên hàn quốc
Trang điểm làm đẹp tự nhiên nhật bản
Review điện thoại sản phẩm công nghệ mới mỗi ngày
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P1 Bro là một dự án mã nguồn mở, cung cấp cho người dùng một giải pháp giám sát hệ thống, phân tích lưu lượng, thay đổi dữ liệu gói tin
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM hỗ trợ triển khai trên nhiều nền tảng hệ điều hành, kiến trúc CPU khác nhau; với phiên bản miễn phí
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM trong việc phân tích dữ liệu gói tin PCAP được thu thập từ dữ liệu tcpdump
bảo mật mạng Các bài nghiên cứu, xây dựng giải pháp mạng, phương pháp tấn công mạng; hệ thống IDS, network security monitoring; tường lửa,…
giới thiệu Intel Edison Các bài viết giới thiệu Intel Edison trong phát triển IoT và bảo mật.
Intel Edison – Wifi và ứng dụng trong mô hình mạng – P5 Intel Edison được tích hợp sẵn tính năng thu, phát Wifi giúp cho người dùng linh động trong việc phát triển các mô hình IoT cho từng trường hợp cụ thể. Trong bài viết này, tôi sẽ thực hiện hướng dẫn các kỹ thuật điều chỉnh và tùy biến mạng Wifi để ứng dụng vào môi trường mạng TCP/IP.
Giới thiệu Intel Edison Intel Edison là một kiến trúc máy tính có kích thước khá nhỏ tương đương một con tem; nó sẽ thay đổi cách nhìn của bạn về hệ thống tích hợp trong tương lai với sự phát triển ngày càng rộng rãi xu hướng IoT.
Intel Edison – Bluetooth – P2 Intel Edison được tích hợp sẵn Bluetooth Smart/Low Energy (BLE) cho phép bạn có thể kết nối đến Edison từ điện thoại thông minh và phù hợp cho bất kỳ dự án IoT nào mà bạn sẽ thực hiện trong tương lai thông qua Bluetooth.
Intel Edison – Tùy biến Bluetooth – P3 Mã nguồn BlueZ được cài đặt trên nền Yocto Linux cho phép người dùng Intel Edison tùy biến mạnh mẽ các thông số bluetooth một cách dễ dàng thông qua các tập tin cấu hình.
Tấn công máy tính Windows sử dụng Responder Việc tận dụng các tính năng phần cứng từ Edison (Wireless, Wired hardware) và tính tương thích mạnh mẽ của Yocto linux đã giúp choviệc phát triển các dạng tấn công trên môi trường đòi hỏi tính linh động trở nên dễ dàng.
Truyện tiểu thuyết tiểu thuyết cập nhật mới
Thủ thuật chương trình
Hướng dẫn làm trang sức tự làm trang sức đẹp và dễ dàng
Giới thiệu SDR – Ứng dụng MATLAB và RTL-SDR trong nghiên cứu sóng vô tuyến SDR cung cấp những khả năng phát triển linh động hơn nhiều so với phương pháp truyền thống sử dụng Crystal Radio Set rtl-sdr

Giới thiệu SDR – Theo dõi thông tin chuyến bay sử dụng MATLAB và RTL-SDR thu nhận tín hiệu ADS-B Automatic Dependent Surveillance Broadcast (ADS-B) là một công nghệ được sử dụng trong việc giám sát vị trí của máy bay khi đang hoạt động trên không. ADS-B cho phép máy bay gởi dữ liệu định kỳ theo khoảng thời gian cố định nhằm thông báo các thông tin như vị trí, độ cao, tốc độ, mã chuyến bay, số hiệu máy bay và các thông tin khác.