I ett långt samtal med tre femtedelar av bandet pratar vi om allt från hur stor påverkan en Iron Maiden-konsert hade på Peter, till den kommande debutskivan och hur viktiga fritidsgårdarna var för hela Göteborgsscenen:
– Jag tror det handlar mycket om att Göteborg är så litet och nätverkandet var så viktigt mellan fritidsgårdar och mellan replokaler. Det fanns aldrig någon konkurrens, utan man hjälpte varandra och fick ett band ett bra gig så hjälpte man andra band som fick spela förband och så vidare. Det är nog nyckeln till allting.
Berätta lite om den här dödsmetallvandringen i Göteborg som ni erbjuder?
Mikael Stanne: Det är för folk som inte riktigt kan klara sig själva, så vi leder dem… Nej, det är en app och så finns det lite speciella ställen och så har vi spelat in några videor. Du kan gå runt där om du vill, men det måste man inte göra. Man kan göra det från var som helst i världen. Det är en sådan där grej där man i början tänker ”Vad ska det vara till för? Är det kul?”, men när jag sedan väl såg den så såg den skitcool ut.
Peter Iwers: En interaktiv vandring.
Niclas Engelin: Vi kunde inte riktigt se det framför oss, så det var lite uppförsbacke, ”Ska vi verkligen göra det?”
PI: Vi fick skriva ned några platser som var viktiga för oss och så åkte vi runt till respektive plats och filmade eller tog kort.
MS: Vi snackade om vilka platser som är viktiga, platser där vi varit och hängt och sedan började vi spåna vidare. Grejer som är viktiga för Göteborgsscenen.
Vem kläckte idén?
PI: Det var nog skivbolaget, tror jag.
NE: Jag tror Rammstein har gjort något tidigare i höstas
Rammstein har för övrigt en guidad tur av scenen för blinda fans där de får gå runt och känna på scenbygget.
MS: De kan ju göra så som Grateful Dead gjorde med stora uppblåsta ballonger. De stod och höll i dem för de vibrerar av musiken, så det var något för de döva. Balloners kallade de dem för.
PI: Då kommer jag ihåg, som sidostory, när jag jobbade som korvgubbe för 700 år sedan. Det var alltid ett gäng med döva människor som stod utanför och jag undrade alltid varför, men då var det för att de kände vibrationerna i golvet.
Idén med appen är genialisk, tycker jag.
PI: Ja, jag önskar att vi kunde ta credd för den själva.
MS: Vi har suttit och pratat om lite liknande grejer. För många år sedan så var det Gothenburg Sound Festival och Edward Jansson som bokar många gig och även bokade många av våra (Dark Tranquillity) första gig, då snackade vi om vad man skulle kunna göra som en del av den festivalen. Hur man skulle kunna knyta något till staden och just av anledningen att det kunde komma folk som reste in. Christian Wollin hade en utställning och Mattias Lindeblad hade en utställning där han hade samlat ihop en massa kort från den tiden och han snackade med en massa fotografer som han kände. Det var skitkul att se gamla foton man aldrig hade sett tidigare. Det var grymt. Då snackade vi om att hyra en buss. I dokumentären ”Hård rock på export” (SVT) pratar vi om den bussresan och då skulle man efterskapa den och så skulle den gå från Göteborg ut till Billdal. Sedan skulle jag hoppa på vid sista hållplatsen och så skulle till exempel Peter och hans brorsa (Anders) skulle hoppa på där de ursprungligen bodde. En engångsupplevelse. Vi snackade ganska mycket om det, men vi kom aldrig någon vart. Bussen stannar till, jag hoppar in ”Well hello! You might know me from such albums as…” (skrattar)
PI: Jag var med på det där och vi brainstormade väldigt mycket, men den idén nådde aldrig fram tror jag. Grym idé.
MS: Jag pratade med Tompa (At The Gates) om det och han sa ”Ja, det skulle vara kul. Lite pinsamt, men…” och jag svarade ”Du är lärare för fan! Du kan stå och hålla låda i 40 år.” samtidigt känner man ”Det är töntigt. Vad är det som är så speciellt med Göteborg?” Det finns en del av mig som hela tiden tänker ”Varför ska man göra det? Folk vet väl på ett ungefär?”, men när man sedan gör det så känner man ”Det här hade ju jag diggat.” Det är så lätt att tänka så, ”Vem kommer digga det här? Ven kommer att kolla på det?”, men sedan är det massor som gör det och då tänker man efter. Det är klart att det hade varit skitkul. Tänk Kreator, Sodom och Destruction, då hade man… (gör ljudet av en explosion) och deras replokal i Essen,. Jag var där 95. Vi spelade på det stället där Kreator repade. De repade i källaren och det gör de fortfarande, vilket är ultracoolt. Vi spelade in en livegrej där och att bara stå på marken där de skapade några av de coolaste plattorna jag vet…
PI: Det är jävligt viktigt att någon annan kläcker de här idéerna för själv är man…
NI: Nu har vi ju brainstormat här i 10 minuter och har bra grejer. (skrattar)
Jag tror fansen hade älskat det där.
PI: Ja och vi är ju själva fans. Vi snackade om det häromdagen, att man måste kliva ur sig själv och tänka vad man själv hade tyckt varit coolt med ens egna idoler.
Det är alltid fascinerade hur saker och ting uppstår. Grungen, till exempel, hade sitt fäste i Seattle och den melodiska dödsmetallen i Göteborg. Vad har ni själva för teorier kring varför Göteborg kom att bli en sådan hubb?
PI: Jag stod lite utanför allt det här när det skapades och jag tror det handlar mycket om att Göteborg är så litet och nätverkandet var så viktigt mellan fritidsgårdar och mellan replokaler. Det fanns aldrig någon konkurrens, utan man hjälpte varandra och fick ett band ett bra gig så hjälpte man andra band som fick spela förband och så vidare. Det är nog nyckeln till allting.
MS: Och att det hände ungefär samtidigt. Alla var i samma ålder och vissa klassiska plattor kom ut och man upptäckte extrem metal eller thrash metal. Innan det var man hårdrockare, men det var när det kom som det blev extra speciellt för då kände man sig unik på ett annat sätt. Man lyssnade inte bara på Judas Priest och så där. Och att det var litet, söder om Göteborg för oss och visst replokaler och så, det var gött att det fanns och man kunde söka ABF-stöd. Det var inte svårt att starta ett band.
PI: Hade man ingen egen utrustning så fick man låna det på fritidsgården. Det finns inte idag på samma sätt. Man behövde inte pengar för att göra det och alla kunde göra det.
NE: Ja, det var helt fantastiskt. Öppna fritidsgårdarna igen för helvete!
Hur mycket påverkades man av andra polare och vad de höll på med? Det måste ha varit mycket sådant?
MS: Jättemycket. Man inspirerades av varandra hela tiden. Jag hängde med Tompa i Grotesques replokal och såg dem lira och insåg att det här gick att göra. Det var svincoolt. När vi (Dark Tranquillity) sedan började så hängde vi med Anders (Iwers) i Ceremonial Oath och alla andra band som repade i närheten. Antingen var man på fritidsgården eller så repade man i ett garage någonstans och då åkte man dit och kollade. Sedan gick vi på gig så klart och fixade i ordning lite spelningar. Första giget vi någonsin gjorde var som förband till Niclas´ gamla band Sarcasm och jag minns när de gick på och de hade ett gitarrljud som var så jäkla coolt. Det var vår första spelning och vi försökte suga i oss så mycket info som möjligt. Vi gick och kollade på Pagandom och undrade vad de gjorde som vi då inte hade fattat än. Det var mycket sådant. Valvet var det enda riktiga stället och så var det några fritidsgårdar. Fritidsgårdarna var ok, men det var Valvet man ville spela på och dit folk ville gå för det var så coolt.
NE: Valvet var det ja och sedan blev det Magasinet efter det. Det var nästa steg.
MS: Ja, runt 94 kanske? Då fanns det i alla fall ett ställe dit de flesta gick för att kolla på gig. Sedan ska man inte underskatta Rockslaget.
PI: Ja herregud! En tävling över alla fritidsgårdar och alla ställde upp i tilldelad stadsdel.
MS: Det var alltid grymt ljud och man hade rök och ljusshow för alla band. Man fick bara spela tre låtar, men det spelade ingen roll för du fick i alla fall göra ett intryck och man fick stå på en scen där det var på riktigt. Det var superhäftigt. Det blev en grej där man kände ”Dit vill jag.” och så repade man som fan för att köra det där grymma setet på tre låtar.
PI: Alla fick vara med. Jag spelade inte dödsmetall på den tiden utan höll på med progg och försökte vara som Dream Theater, men alla fick vara med. Alla var engagerade och involverade.
Gick ni alla på fritidsgårdar?
MS: Ja, det gjorde vi. Vi hade ingen riktig i närheten av mig, men man var ju på fritidsgårdsgigs hela tiden. Man såg de lokala thrashbanden på en scen som var en decimeter hög.
PI: Det fanns en ljudanläggning och någon som tog hand om ljudet och ljuset. Det fanns utrustning – förstärkare och gitarrer och man hade möjligheten att repa där. Tänk så mycket musik som inte hade funnits idag utan det där. Därför tycker jag det är så synd att det inte finns i samma utsträckning idag.
MS: Det var så många gigs man såg på Fågeln, som låg på Frölunda Torg och det finns väl fortfarande en variant av det.
NE: Det är med i den där Treasurehunter, den där flyern med Opeth och Tiamat.
PI: Jag blev utslängd för första gången på Fågeln. Jag gjorde en stagedive och så kom Kevin och tog polisgrepp på mig och kastade ut mig. Jag har påmint honom om det många gånger. (skrattar) Det gjorde jätteont.
MS: Där var det många spelningar man gick på. Jag kommer ihåg Disastrous Murmur och många andra band och i källaren repade många band. Vi spelade in vår första demo där, både med Septic Boiler och Dark Tranquillity. Det var en gammal fyrkanalsstudio, men det spelade ingen roll. Det var så coolt för det var sådant man drömde om och små mål man hade, att bara kunna få spela in någonting som lät och som man kunde visa upp för andra och trycka på kassett.
Själv gick jag aldrig på den fritidsgård som fanns i min lilla by och jag tror inte någon av mina kompisar gjorde det heller.
PI: Jag växte upp där och jag hade flera stycken som jag hängde på, framför allt den där jag bodde. Det var jätteviktigt.
NE: Jag tänker tillbaka ibland och jag hade sådan flax. Det var Tynnered, Frölunda och som i alla förorter var det ganska tufft, men jag har fyra äldre systrar och det var många som svarmade på dem och när jag började sjuan så var samma snubbar fritidsledare så det var bara ”Jaha, då går vi ner den här vägen! Här är Van Halen-licket.” Det var att spela fotboll och sedan bar det av till fritidsgården och Magnus och Hasse och de där gubbarna. ”Nu är det Rocksöndag och nu ska ni spela för jag har anmält er. Det är om två månader.” och hjärtat klappade.
När började ni känna att det faktiskt fanns en scen i Göteborg?
MS: Det var långt efter. Jag tänkte inte på det förrän i mitten av 90-talet. Det var först när man insåg hur folk såg på det utifrån, som det blev det. Innan det var det bara polare och man tänkte på scenen i San Francisco (Bay Area) och det där coola som man diggade och det var något helt annat. Det var så främmande så det gick inte ens att föreställa sig hur det var, men man kunde fantisera om hur häftigt det måste vara. Samtidigt hade vi det rätt gött, men man tänkte inte på det. Man kämpade bara och försökte repa så mycket som möjligt och försökte bli bra och fixa gigs.
NE: Vad jag kan minnas så var ni och hela det gänget nere från er, mer seriösa. Jag spelade med Sarcasm tillsammans med Christer och Peter (Laitinen).
PI: Det tycker jag inte alls. Jag minns det lite som Mikael och jag minns också Sarcasm och Pagandom och allt det där. Ni var ju de stora.
NE: Fast ni var mer ”tapetrading” och om er och kring er. Mer organiserade.
MS: Jag vet inte om vi var det, men det var mer nördigt i alla fall. Tompa hade sitt fanzine Cascade, vilket gjorde att han hade en massa kontakter och i och med det började jag ”tapetrada” och brevväxla med mängder av folk och jag försökte bara samla på mig grejer. Det var det jag, Martin (Henriksson) och Niclas (Sundin) gjorde. Vi samlade på oss livetapes med Metallica och demos med Autopsy och allt för att bara få ihop så mycket som möjligt. Man hade begränsat med pengar och kunde köpa en platta i månaden och så skrev man ”Jag vill ha den här livetapen, men kan du inte spela in någon ny, bra platta på B-sidan?” Jag minns att Martin Carlsson (SRMs chefredaktör) skickade ”Altars of madness” (Morbid Angel, 1989) till mig. Den låg på B-sidan av en livetape med Metallica och så skrev han ”Den här tror jag att du kommer att digga.” och det var innan den kommit ut. (skrattar) Det var det som var så häftigt, att upptäcka musik och man gjorde det tillsammans. Det var busslinjen så klart, men vi satt i Slottsskogen på somrarna och Tompa hade alltid sin bandare med sig och så satt vi och spelade grejer för varandra, ”Lyssna på det här!” Man tog med sig några kassetter, en massa folköl och lite snacks så man skulle överleva och så satt vi där hela nätterna och spelade musik. Det var så klart viktigt för vad man lyssnade på och vad man hade för referenser. Det blir lite att man har det där gemensamma språket nästan. När man pratar om musik så kan man ”namedroppa” vilket band som helst från den tiden och alla fattar. Det var inte att man kom från olika världar utan man växte upp i precis samma värld och det gjorde att det var dels enkelt och sedan var det så klart tydligt att det blev ett visst sound av det i slutändan. Trots att man försökte göra olika saker så hade man samma utgångsplats.
Jag gjorde ett poddavsnitt (C90 med David Bogerius) med Ika Johannesson för några år sedan och då påpekade hon just hur många i det där Göteborgsgänget som kom att syssla med musik eller musikjournalistik i någon form. Hon ingick där själv och även Mattias Lindeblad, som nämndes tidigare.
PI: Kreativa människor i olika genrer som hittar något gemensamt.
MS: Men också att det gjorde ett så starkt intryck då och man kan inte riktigt släppa det. Det var den där busslinjen och alla håller på med det där fortfarande. Peter Ekberg som skriver barnböcker och Kristian Wåhlin med skivomslag. Det är ingen som sagt ”Nej, det är nog dags att börja jobba på bank.” Det finns inte. Anledningen att man fastnade och att man drogs så snabbt till det var att man inte vill göra den biten, det som förväntades av en.
PI: Jag måste även slå ett slag för stöttande föräldrar. Min morsa sa aldrig något negativt utan det var mer ”Vill du göra det här så gör det.”
Jag kan tänka mig att man som förälder undrade om inte barnet skulle göra något ordentligt.
NE: Jag hade det lite så. För det första spelade jag väldigt mycket fotboll och det gick jättebra med stadslag och sådana grejer.
MS: Och sedan räddade hårdrocken dig? (skrattar)
NE: Ja lite så. Man fick se Glenn Tipton och KK Downing och Jake E Lee och kände att det var lite tuffare.
Det måste vara ett spännande steg när man sedan väl tar steget över till att satsa hundra procent på musiken?
MS: Det gör man inte riktigt. Det är en gradvis övergång och man hoppas ju hela tiden. Sedan känner man ”Ok, det kommer nog bli tufft i år.” Pengarna kommer lite då och då och sedan kommer ingenting på ett tag och det tog lång tid innan man kände… och det gör man ju aldrig… man känner inte ”Åh, vad det känns tryggt och skönt.”, men samtidigt är det skönt att man gör det man älskar att göra. Går man tillbaka till föräldrar och det där så är det klart att de var oroliga, ”Ska du inte ha ett riktigt jobb?”, men det här är ju ett riktigt jobb, fast då låter det mer ”Jo, men ett riktigt jobb måste man göra från morgon till kväll.”
NE: Man har märkt det på arbetsplatser man haft längs vägen och det har varit någon äldre målare som sagt ”Jaha, du spelar i ett band eller?” och man har svarat tvekande ”Eehh, ja… jag spelar lite gitarr.” och sedan fått svaret ”Ja, det behövs ju det med va.”
MS: Exakt. Noll intresse. Det är roligt med de jobb man haft. ”Vad gör du? Spelar ja? Kul.”
PI: Kul att du håller på… (skrattar)
MS: Sedan berättar man att man rest och varit här och där. ”Jaha, så de bara säger åt dig att komma så kommer du?” och man får svara ”Nja, det krävs lite mer än så.” Sedan frågar de ”Så du skriver texter och så? Skriver du till andra band?” Lite som om de skulle hört mig i Melodifestivalen.
PI: Det har blivit bättre känner jag. Jag har alltid försökt jobba med något sidan om till den dagen kom då jag inte kunde jobba längre för vi (In Flames) turnerade så mycket. Man får hitta ett sätt att tvinga sig själv till att kalla sig musiker. Det var nästan lite skämmigt tidigare att säga man var musiker. Inte för att det var något fel med det, utan för att det var så pretentiöst.
Om man ser tillbaka på ungdomens dagar. Finns det någon större konsert med ett band ni såg som står ut mer än andra, en konsert som väckte något i er?
NE: Skojar du? Dio med ”The last in line” och Queensryche som förband, vilka precis hade släppt ”The warning” Jag och min kompis gick på Frölunda Torg och så såg vi en poster om att de skulle komma i oktober. 95 kronor och fem kronor i förköp. Att se det var helt magiskt. Queensryche hade jättestort hår och ”posade” och trummisen hade kättingar på trumsetet och sedan var det Vivian Campbell med Dio. Det var grymt.
PI: Min var Iron Maiden 1988 med Helloween som förband. Där och då bestämde jag mig för att det var det här jag vill göra. Fy fan vad bra det var. Jag var där med min brorsa och Mattias Lindeblad och jag var lillbrorsan så de dumpade mig. Jag har påmint Mattias om det här ofta, men brorsan bryr sig fortfarande inte. (skrattar) Jag trängde mig längst fram och så stod jag där som 13-åring med hockeyfrilla och jeansväst och insåg att ”Det här ska jag göra.”
NE: Jag måste berätta en rolig anekdot. Nu kan jag skratta åt det, men då var det fan inte roligt. Det var Dio och ”Sacred heart” i Scandinavium. Vilka var nu förband? (Det var Keel som öppnade.) Halva min klass skulle gå och någon hade sytt Ronnie James Dio-brallor med stjärnor och månar. Vi fick våra platser och satt uppe på läktaren. Sedan behövde jag gå på toaletten och då träffade jag Råttan, en kompis. Han är ”streetsmart” än idag och väldigt snabb. Han sa ”Jag har fixat biljetter och ni kan stå nära Dio. Ta den här nu och så håller du för numret här bara.” Han gick ner fort som fan och sedan kom jag, lite försiktigt, och så lyste vakten med ficklampan och sa ”Han ska ut!” Polisgrepp på lilla mig och bara rätt ut. Jag stod där utanför och grät. Sedan kom en Frölunda Torg-snubbe, Boxar-Micke tror jag det var, och hjälpte till. Man kunde inte säga något till sina föräldrar. Jag hade förlorat jacka och plånbok och allting och fick snällt vänta tills det var över. Fan vilken misär!
MS: Jag var inte på så många stora konserter. Dels tror jag att jag var lite för underground för mitt eget bästa. Mina viktigaste var Kreator 89 och Bergslagsrocken 90 med Morbid Angel och Pestillence. En bussresa från Göteborg och så var det hela Dissection, hela At The Gates, halva Dark Tranquillity och alla andra hårdrockare från Göteborg och så fick man se Morbid Angel och Pestillence på en halvutomhusscen där.
PI: Den konserten hade jag på VHS-bootleg.
MS: Det var så coolt och vi sa bara att vi måste göra det. Vi hade börjat att spela då, så det var precis i början och jag minns att jag fick min jeansväst signerad av David Vincent. Hur jävla coolt som helst. Alla som var där minns det så väl och det lever kvar så jävla hårt. Inte bara att det var coolt och en jätteball grej, utan också för att det var en sådan stor drivkraft att man kände ”Shit, det där vill jag göra.” Hade man kommit till samma festival nu hade man bara känt ”Vad är det här för jävla…?” (skrattar) Det var magiskt och man träffade alla inom scenen och alla som gjorde fanzines. Alla från Strängnäs och Ole från Slayermag. Man satt och pratade med alla som man någonsin brevväxlat med och ”tapetradat” med. Äntligen var man på samma plats. Jag reste inte så mycket och åkte inte till Stockholm och kollade på gig eller till Malmö. Det var först senare. Det här var första gången man träffade folk från scenen på riktigt.
Vad ser ni själva som urbandet för Göteborgsscenen?
PI: Det är så många. Megaslaughter var ett av dem.
NE: Pagandom måste jag säga och Intoxicate har vi glömt av här.
MS: Ja, de var råviktiga.
PI: Grotesque som vi sa tidigare.
MS: Ja, Grotesque så klart. De var så jäkla viktiga och det var lite mer som ett event när man gick och såg dem. Det var blod och pentagram och kors överallt.
NE: För min det var det så stort och coolt att se Pagandom på Valvet. Det var som Metallica för det var så tight.
MS: Det var som att se ett riktigt band. Det var första bandet som hade gått över från demostadiet. De var fortfarande på demostadiet, men det var bättre än alla andra.
PI: Det var välspelat och kanske lite kommersiellare, vilket tilltalade många. De var lite före sin tid på något sätt.
MS: Det var mycket det man sökte efter. Man diggade banden och allt det där, men man blev också inspirerad av att se dem, ”Shit, vad grymt han lirar!” Man blev peppad ännu mer och allt det där befäste bara vad man ville vara och vad man ville göra. Det var inte så att man tröttnade för att de var bättre än oss. Vi fick bara ännu mer driv.
PI: Det var det som var det fina. Det fanns ingen avundsjuka, utan snarare tvärtom. Man inspirerade varandra.
Som tonåring söker man en identitet och den måste verkligen ha befästs i en sådan gemenskap som ni var i?
MS: Precis. Man var inte ensam, eller, man kände sig ensam i skolan för där fanns ingen annan, men sedan åkte man hem och ringde till alla polare och sa ”Vi ses på bussen och drar in till stan!” Då kunde man andas ut. Och man sågs på kinakrogarna som inte kollade leg.
NE: Jävlar vad roligt man hade! Det var verkligen skitkul.
Det ligger ett romantiskt skimmer över det.
MS: Jo, men varje dag var inte en seger. (skrattar) Men det var jävligt roligt ändå. Det är omöjligt att se tillbaka på det utan det där skimret.
PI: Sedan blev vi äldre och gick på klubbar som White Corner och då mötte man andra delar av stan, som kanske hade andra musikstilar, men ändå samma upplevelser i livet och i skolan och då hittade man en ny gemenskap där. Det var coolt. Istället för Billdal och Frölunda blev det Göteborg.
MS: Just det, alla flyttade in till stan och det blev annorlunda.
Tillbaka till bandet. Från det att ni släppte första singeln ”Shadowminds” har det blivit en hype kring The Halo Effect. Det känns som att många har stora förväntningar på er.
MS: Jo, vi har märkt av det, men vi känner inte att det känns jobbigt på något sätt. Att förväntningarna har varit stora har varit häftigt att se och vi har märkt det tydligt och nu har vi gjort fyra gig.
PI: Det var skönt att vi kunde skapa skivan innan någon visste om bandet. Inte för att vi skulle gjort något annorlunda, men vi var helt avskärmade.
MS: Det var så otroligt lyxigt att kunna vara helt färdig och ha hela skivan klar och sedan bestämde vi vad vi skulle göra. Sådant händer inte för det är bråttom och allt ska ut. Det var lite så vi sålde in det till skivbolaget, att de fick sköta allt och det var spännande för dem också att jobba med något nytt. Sedan har det varit en lång startsträcka från att första singeln släpptes till att plattan ska komma, men det var på grund av vinylen.
Ni har spelat inför väldigt stor publik på de fyra gig ni gjort, som exempelvis Sweden Rock Festival och Wacken.
MS: Det kan inte bli lyxigare. Det är helt löjligt och man skäms nästan. (skrattar) Vi spelar för 70000 personer innan plattan är ute. Det är bara löjligt. Man har märkt att folk känt att det är något de inte vill missa och att det är kul att se.
NE: Sedan ställs vi inför ett annat test och det är att vi har en platta att spela. Vi måste lära oss hela skivan inför första giget och det har aldrig hänt förut.
Plattan har varit klar länge. Har ni redan nu material för en andra platta?
MS: Det finns och det var lyxen med att ha tiden under pandemin. Vi kunde jobba på många grejer och testa saker. Det går inte att stoppa Niclas så han bara fortsätter att skriva. Det fanns ingen tidspress eller stress och ingen visste ju vad det var. Vi kunde bara slappna av och det fanns inget att förhålla sig till. Vi visste att vi skulle göra en platta och att vi skulle släppa den. Det kändes bra och sedan fick vi se vad det blev.
Ni gick ut med ett meddelande angående Jesper och alla förstår att det är trassligt, men ni ser ändå det som att han kommer vara en del av bandet i framtiden också?
MS: Absolut och det är det som är så härligt. Han är så jäkla grym och han vill det här supermycket. Vi fattar att det finns begränsningar och vi ska inte ut och resa för långt och vara i den här miljön som inte är så gynnsam, men att kunna göra det på hans villkor när vi skriver och riffar är perfekt och när han sedan får feeling och kan spela och känner för det, så är vi där.
PI: Det har varit tydligt från början och vi har haft en dialog från dag ett, så för oss är det inget konstigt alls.
Ni jobbar i en miljö där det dricks friskt och ingen höjer direkt på ögonbrynen över det.
MS: Det är inte konstigt att det går åt helvete för så många om man ser till musikhistorien. Det är otroligt mycket press, mycket förväntningar och det finns massvis med möjligheter till att göra dumma saker. Nu har man hållit på så pass länge och man vet vad som är ok eller inte, men det är farligt och om man känner på sig det och orolig för det, då är det jäkligt svårt. Då måste man ha en väldigt kontrollerad miljö och det är också väldigt svårt. Det är en jättebra grej att kunna känna på sig det innan så man inte bara kastar sig in i det och så funkar det inte. Just det gör att det känns bra och vi har en alternativ Jeppe hela vägen, så vi kommer lösa det.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk, pressbilder