INTERVJU: Mikkey Dee

Mikkey Dee har alltid något på gång och är sällan tyst. Han kallar sig själv översocial och hans familj suckar tungt när de går runt på stan och han ska prata med alla han möter. Vi tog oss ett långt samtal med göteborgaren som har hela världen som sin arbetsplats. Vi pratade bl a om hur han såg slutet komma med Motörhead, tankarna kring en eventuell självbiografi, Lemmy som ett hologram, hur trädgårdsarbete får honom att slappna av och om önskan att spela in en ny platta med Scorpions:

Jag vill göra en ny ”Blackout”-platta (1982). Stenhård ska den vara. Det måste vi. Det är mitt motto, det måste vi. En stenhård jävla Scorpions-platta!

 

Gräsklippare, är det rock and roll?

Så in i helvete! Vi delade det där på Motörheadsidan och så läste jag några kommentarer. Jag brukar inte göra det, men så gjorde jag det och då var där några… något som kan göra mig så förbannad, det är folk som… och det gäller allt vi gör, speciellt sedan Lemmy dött.. ”Det är bara stålar!” och så skrev jag något tillbaka i stil med ”Kolla vad fan det är vi gör egentligen! Det här är för välgörenhet, så fuck you!” eller ”Shame on you!” eller vad jag nu skrev. Jag blir så trött. När vi släpper en Best of-platta eller en specialplatta, det är ju inga stålar att hämta, men vet du vad det gör? Det får varumärket och bandet och hela Motörheadlegenden att leva vidare hela tiden. Vi gör ju inget schampo liksom, men det här var en fråga jag fick och det är till ett stort välgörenhetsprojekt och det är ju jättebra. Det är svincoolt, så varför inte? Det är ju inte att vi ska sätta oss och göra gräsklippare och sälja dem. (skrattar) Det är lite tråkigt när folk, så fort man gör någonting eller släpper någonting, säger ”Åh, Lemmy vänder sig i graven.”, men vad de glömmer är att det faktiskt var Lemmy som tog fram det här. Han var jätteglad över våra whiskys och bärs och vin och att vi skapade någonting. Jag kan bli lite trött, men så är det och därför skiter jag i att lyssna på vad folk tycker och tänker. Ta reda på vad det är och sedan kan du kommentera.

Kommer det mycket sådant er väg? Att man vill koppla Motörhead till någonting?

Ja, det är väldigt mycket, men vi säger nu nej till 999 grejer. Är det något som vi kan stå för, då är det ju kul att göra. Det är världens coolaste logga, världens coolaste band, världens coolaste image, så det kommer att vara ett tryck för att en del företag vill associera sig med Motörhead, för de tycker att det passar dem. Det är som jag sa i Globen när jag delade ut en Grammis för många år sedan. De hade skrivit ett tal till mig, men det slängde jag i soptunnan och tänkte ”Nej, jag får improvisera här. Lite skryt och lite självironi.” så jag gick ut och sa någonting i stil med ”Jag tror alla som sitter här i Globen på något sätt är Motörheadfans.” och det blev ett jävla vrål. Det var ju lite skryt, men sedan sa jag ”Motörhead har inspirerat på så många olika sätt. En del blir inspirerade av musiken, en del av imagen och en del av min 80-talsfrilla.” och det är just det. Det är en så jäkla bred massa som bara älskar just Motörhead för musikens skull eller för loggans skull eller imagen. Motörhead stod ju för någonting och vi har sett så många manus i USA från stora filmbolag som 20th Century Fox, Warner Bros där det står ”Outlaw guy wearing a Motörhead shirt.” eller ”A bunch of kids wearing Motörhead shirts.” Det sätter en grej på det och det tycker jag är svincoolt. Vi får en hel del förfrågningar, men sedan kommer vi ju på en del egna galna grejer också.

Vad är chansen för ett Lemmy-hologram?

En sådan där live-grej? Du, det var snack om det. Jag såg Ronnies (Dio) och det råder delade meningar om det där får jag ju säga och jag vet inte var jag står i det där. Jag tycker det är svinhäftigt, men samtidigt så tycker jag ”Ah, shit alltså! Det är så brutalt att se.” Det är svårt att ta in. Om 20 år eller 30 år så kanske det är en självklarhet. Döda artister som hoppar runt på Gröna Lund. Det är ju konstigt och tekniken blir bara bättre och bättre. Jag vet faktiskt inte var jag står där riktigt.  Det är en split-grej. Jag skulle personligen, tror jag nog att det lutar åt, tycka det var skithäftigt att göra en sådan grej, en tribute-grej. Det är ju i Lems ära och man ser hur fansen vägrar att släppa Lemmy och Motörhead och det vi byggde upp. De släpper inte det. De samlas över hela världen för Motörhead-dagar och Motörhead Fan Club är uppe och kör för fullt, värre än när vi körde. De vägrar att släppa det och då är det att man kan ge dem den grejen kanske? Vi får se.

Metallica ger ut sina deluxeboxar och letar fram allt möjligt kul ur arkiven. Hur ser det ut på den fronten för Motörhead och gamla inspelningar?

Vi har massor. Vi har mängder med video och audio-material. Speciellt från liveshower och så. Jag kan inte säga att vi har jättemycket studiomaterial för det har vi inte. Vi gav ut en platta nästan var 18:e månad eller något liknande och det är inte många band som har gjort det. Nästan vartannat år kom det en platta, en bra LP och det var inga halvtimmes plattor. Det var en riktig platta med 10-12 låtar. Jag kommer ihåg att varenda gång vi gjorde en platta så var det självfallet en förfrågan om att skriva tre eller fyra låtar till och vi sa bara ”Fuck you! Vi har slitit ihjäl oss här bara för att få ihop 12 låtar!” Inspirationen var bara ”out the window” och man hade det inte. Att skapa musik som var halvdan var vi inte intresserade av, utan när vi fick till en platta så var det ”That´s it! Nu spelar vi in den och så sticker vi på turné.” Det var ju det som det handlade om. Vi har väl lite grejer, men det är väldigt mycket livematerial och videomaterial och det kan vara kul och jag hoppas att det kommer lite sådant där och det är samma grej där. Då kommer den där löjliga kritiken och jag anser ju då ”Din dumme jävel! Du har ett val här. Skit i att köpa det då om du är så jävla dum och snål! Skit i det! Men det finns andra som vill köpa det.” Du ger ju folk ett val och bara för att Lemmy har gått bort betyder det inte att legenden ska dö ut. Jag menar, det släpps ju grejer från Elvis än idag. Nej, jag förstår det bara inte. Det är lite svårt för mig att ta in allt det där på något sätt.

Din bar (Alabama) i Paris? Jag förstod det som att du på något vis skulle varit inblandad i Sticky Fingers i Göteborg, men så föll det. Var det därför det blev Paris?

Nej, det här var på banan långt innan det. Jag och Sofia, en fransk tjej, pratade om det här för länge sedan och det gällde bara att hitta rätt ställe. Det här är ett ”hole in the wall” Vi talar om en liten, fräck rockbar som håller ungefär 100 personer. Det var synd att det sprack med Sticky Fingers och inget ont om killarna som håller på med det nu, men för min del ville jag… om jag tar an mig en sådan grej så måste det vara en positiv grej i mitt liv. Jag har alldeles för mycket att göra för att ta an mig något som blir en ”pain in the ass” och innan vi ens hade startat stället var det här en ”major pain in the ass”, så då ryggade jag tillbaka direkt och sa att det här inte vad för mig. Däremot är vi på gång att öppna något annat i Göteborg, jag och Manko (fd Sticky Fingers). Vi vill ju verkligen göra någonting, men det gäller att göra det rätt och det gäller att hitta rätt. Vi kommer att återkomma med någonting coolt. Tyvärr blev det inget med Sticky för lokalen är bra. Manko har ju varit där i 20 år och hållit på så han är väl lite trött på det där. Vi hade ju tänkt att göra en Lemmy Lounge och så vidare, men jag önskar dem lycka till och jag tror det kan bli helt okej, men för mig är det inget när det gäller det partnerskapet. Det funkar inte.

Krogbranschen, är inte det något man ska hålla sig borta ifrån? Även etablerade personer kan ju få kämpa.

Jo, egentligen. Det är ju jättesvårt, men jag har ju lyxen, får man väl ändå säga, att inte vara den som står i baren hela tiden. Oavsett vad jag ger mig in i så är jag en liten ”silent partner” och kanske mer ett ansikte utåt och jag kan sitta här med dig och snacka om det och kanske promota det. Har jag chansen så kommer jag gärna dit och kommer att vara där så mycket jag kan, men jag är inte den som driver stället 5-6 dagar i veckan. Det hade jag inte fixat.

En helt annan grej. En bok är inget du går och tänker på, nu när alla andra skriver ner sina liv?

Jodå. För 10 år sedan började de tjata på mig och jag ska säga var jag står när det gäller en bok. Så länge jag är så aktiv som jag är, så känns det inte aktuellt. Det kommer ju en dag när jag sitter här i den här soffan och gaggar om hur bra det var förr och om hur jävliga ungdomarna är idag. Då känns det mer aktuellt att luta sig tillbaka och säga ”Vet du vad, jag hade en jävla bra resa!”, men jag är mitt uppe i det så det känns lite knepigt att skriva en bok tycker jag. Det kommer en dag då det vore jättekul att få dela med sig av så mycket.

Ja, det måste finnas en del att berätta?

Jo, i det där sommarpratet klippte vi bort fyra timmar. Man sitter och babblar och det där är ju ingenting. Jag kan sitta i fyra veckor och berätta grejer för dig. Det är väl så att när jag ger ut den boken då får jag flytta ifrån landet och jag får acceptera det. (skrattar) ”That´s it! I´m gone.” Då känns det mycket mer aktuellt för mig. Varje tidsperiod har ju sitt och just nu är det att spela och vara aktiv och när man lägger av någon gång och de säger ”Vill du dela med dig av alla dina år, Mikkey?” så visst kan jag göra det och göra det ordentligt istället för att kasta ut något idag bara för att det ska sälja. Jag är inte riktigt där. Det måste vara inspirerande för mig och just nu känns det inte alls inspirerande att sitta och berätta om vad jag håller på med… eller, det gör jag ju så klart, men som om man var färdig med sin karriär och jag känner mig inte alls klar.

Idag har du unga popstjärnor som skriver sina självbiografier när de är 20 år gamla.

Ja, och vad har de gjort? ”Jag slutade skolan.” Ok, och vad hände sedan då? ”Jag flyttade hemifrån.” Det är liksom deras story. Två och en halv flickvän och ett sommarjobb. Det är ju patetiskt. De har ingen livserfarenhet.

Finns det tillfällen då du tänker till och känner att det har varit en jäkla resa?

Ja, det gör jag faktiskt hela tiden. Man blir ju påmind om det hela tiden faktiskt och vad jag försöker göra är att jag försöker ta till mig det och njuta av min historia, min erfarenhet och vad jag håller på med. Jag försöker ta till mig det och bara stoppa upp och tänka ”Det är ju helt sjukt egentligen!” Jag kan sitta hemma eller hålla på i trädgården, som jag älskar. Ligga med röva i buskarna och greja. Då kan man sätta sig ned ibland och ta en fet snus och tänka ”Vilken jävla resa egentligen!” Det är så otroligt att man haft hälsan och vettet att fatta rätt beslut, att kunna motstå bullshit och att man har kunnat göra det här. Att man haft självdisciplinen och målet och spelat och övat och sett rakt fram. Det försöker jag tänka på ibland och jag upptäcker att jag tänker på det mer och mer och självklart ju äldre man blir. Det är ju inte första partyt man är ute på utan man är snarare mot slutet av karriären. Det är en hobby liksom och ett liv. Det är en livsstil för mig och man vill ju inte sluta, men det är klart att snart så orkar man väl inte… eller snart? Det är ju länge kvar, men det kommer ju en dag när man inte pallar att vara ute. Jag tror att jag har gått igenom de värsta delarna just när barnen var små och den här längtan hem. Det var det värsta när killarna var hemma. Nu har man gått igenom den fasen. Mina grabbar är större nu. Max fyller 23 och Markus 17, så de kan ta del av det på ett helt annat sätt idag och de flyger ut själva och hänger med. Det var den svåraste biten för mig och då var det nära att man la trumpinnarna på hyllan, sent 90-tal och början på 2000-talet. Markus föddes 2002 och det var så svårt att åka iväg så mycket som vi gjorde. Det var när vi turnerade som mest med Motörhead, vilket var typiskt. Visst var de (familjen) ute jättemycket, men där kommer jag ihåg att jag kunde vakna på hotellet och bara ligga och rulla runt av ångest, ”Fan, vad gör jag här ute?” Men man tog sig igenom det och nu tycker jag att det börjar bli lättare igen. Det var en lång uppförsbacke och den planade ut och nu så… jag kan inte säga att man ”slidar” ner på en rutschkana, men det är lite lättare att gå nedför backen nu faktiskt.

Du nämnde trädgårdsarbete? Man hittar alltså dig på Plantagen och liknade ställen?

Absolut! Jag planterar som fan! Jag planterar en skog hemma, höll jag på att säga. Jag gillar att greja i trädgården.

Är det lite meditativt?

Det är ju det. Man tänker mycket och jag gillar jord och smuts. Jag är en riktig ”dirty motherfucker” (skrattar) Jag har alltid gjort det. Jag gillar utomhusaktiviteter till att börja med och ligga och plantera och joxa och greja. Jag sår inte så mycket utan det är mer träd och buskar och att klippa och sköta om. Jag tycker det är jättekul att vattna. Det har blivit en grej hemma. Jag brukar säga ”Nej, nu ska jag ut och soaka buskarna!”, så jag går runt med slangen och lägger vid rötterna och pysslar om. Det visste man inte. (skrattar)

Du bodde flera år i LA. Hur var den tiden?

Den var fantastisk och jättekul och nyttig framförallt. Vi flyttade över med King Diamond och sedan blev jag kvar där. Jag ser mig som att jag har varit i USA och just LA från slutet av 1986 och vi var ju där än någon annanstans och ända upp till att Lemmy dog 2015 så var det ju där vi (Motörhead) var. Vi gjorde all press där, alla plattor, vi repade där… allt var i LA. Jag har kvar Todd Singerman som min manager och han bor där. Jag kan LA bättre än jag kan Göteborg och Stockholm faktiskt. Vartenda område. Jag körde ju helt fritt där. Jag trivs där, men det är speciellt. Jag kommer ihåg när vi flyttade hem att jag var ganska trött på det. Det är ju en helt annan grej där borta, men då längtade jag hem till verkligheten, som man sa. Det är en slags la la-värld och speciellt Kalifornien. Det är ju inte riktigt som resten av USA, men fan så mycket kompisar och det är ett väldigt lätt, men samtidigt svårt liv där borta. Vi klarade ju oss ekonomiskt där och då är det ok, men för folk som har det svårt så är det jättesvårt där. Du får ingen hjälp någonstans egentligen och då kan det ju gå riktigt jävla illa. Men för vår del var det helt ok. Vi levde ett underbart liv där borta helt klart. När Max föddes ´96 så var det kanske dags att dra hem. Jag ville att de skulle få sin skolgång här hemma och det var bra. Nu bor Max i Stockholm, läser på högskolan och ska ta sin master i internationell ekonomi och management och det är väl bankvärlden han ska in i, antar jag. Han är jätteduktig och Markus är svinduktig i sin skola och går första året på gymnasiet i Göteborg. Det är kul att de tar det på allvar och kör på.

Slutet på 80-talet är ju den tid då man skulle vara där.

Exakt. Det var fantastiskt. Vilket jäkla Sunset-gäng alltså! Man åkte in till Rainbow, Whisky, Roxy på torsdag, fredag och lördag. Vi var inne och busade hela tiden och det var jäkligt kul. Och inspirerande framförallt. Det var kul att vi hann med det för vi var ju där när det var som bäst. Det kokade. Gazzarri´s fanns fortfarande och Bill (ägaren) var inne på Rainbow varje helg. Det var jäkligt roligt när alla sprang runt där. Det var tider det.

Vilka andra musiker känner du att du kommit nära och umgås med?

Mängder. Alla. Jag har gått bra med i stort sett alla som jag mött och vi håller kontakten. Ska ju inte sitta här och namedroppa, men idag har jag ju lärt känna alla mina idoler och det är fantastiskt. För mig är det den stora ”pay offen” Vi hade Deep Purple som förband i Mexico City. Jag fick ju smälla mig själv i ansiktet ett par gånger för att förstå att det var sant. ”Här sitter jag och vi har 110000 personer och Purple är förband till mig.” Och sedan framförallt hur coola killarna är. Man sitter och käkar och småsnackar med Ian Paice. Man träffar ju alla de här människorna och det är klart att man inte umgås med alla, men man är ju definitivt bra kamrat med nästan varenda en idag och det är ju något som har ett stort värde för mig. Vi rings på telefonen och pratar och tjattrar när man träffas. Hellre det än 100 miljoner dollar på banken. För mig är den grejen jättehärlig. Det finns ju många ”dumbasses” och besvikelser också där man tänker ”Vad synd att jag träffade den här röven, för han har förstört det.”, men de är få. De flesta tycker jag lever upp till ett fantastiskt rykte. Killar som Ronnie Dio (1942-2010). Vilken människa! Vi (Scorpions) hade ju en underbar turné med Def Leppard i Australien (2018) och de är ju bland de schysstaste killarna i branschen. Det är jättekul att hänga med de här människorna.

Genom alla dessa år, har du någonsin blivit erbjuden ett jobb som du sedan ångrat i efterhand att du inte nappade på?

Ja, det har väl kommit grejer som jag för tillfället har varit lockad till att göra, det kan jag väl säga. Men i det stora hela tycker jag att det gått i absolut rätt ordning för min del och jag klappar mig själv på axeln där, för det är faktiskt jag som har bestämt det så. De få banden som jag faktiskt har spelat i, för det är ju inte så många, men hade vi rullat runt dem här på bordet och flyttat ordningsföljden så tror jag inte att det blivit så bra som det är idag. Det har gått i rätt ordning och på det sättet har jag utvecklats på rätt sätt. Sedan har det funnits tider då man blivit väldigt lockad på något annat. Jag menar, 25 år med Motörhead! Jag har ju vaknat upp och känt ”Fan, jag orkar inte lira den här skiten mer! Jag vill göra något annat.”, för vi hade ju ett väldigt tight ramverk som vi fick jobba inom. Vi hade inte så fria händer egentligen. Alla ville att vi skulle göra ”Ace of spades” 12 gånger på en ny platta. Samma platta varje år, fast en ny platta. Det är asjobbigt att skriva det och som jag brukade tolka det var som att måla en svartvit tavla, men med färg. Hur fan gör du det? Man kollar på den och får intrycket att den är svartvit, men den har faktiskt färg. Visst, både jag och Phil (Campbell) var frustrerade ibland när vi skrev ny musik, för vi skrev jävligt bra grejer, men jag kunde säga ”Nej, för fan Phil! Det är inte Motörhead det där.” och vi hade ju rätt. Det var flera gånger som vi presenterade musik för Lemmy och han sa ”What the fuck do you want me to sing to that?” (skrattar) ”Det här är inte Rush, Mikkey, det är Motörhead!” Likadant när Lemmy kom till oss. Jag sa ”Men Lem, lyssna! Om du vill göra en ny American Graffiti-platta så kan du väl göra det själv? Vi ska göra Motörhead nu.” Vi hade det tight och då var det band ibland som kunde säga… inte kanske att jag skulle lämna Motörhead för det visste de att jag inte skulle göra, men att man skulle göra saker och det var väl ibland som man tänkte ”Fan också, jag skulle hoppat på det där.” Men då hade det blivit en Simon Wright-grej. Han ville göra Dios platta, men fick kicken från AC/DC. Det var ju inte så jävla bra när man tittar i facit. Jag tycker att jag har gjort rätt val och jag tycker att det gått åt rätt håll. Framförallt att jag har fattat rätt beslut för min utveckling och hur jag spelat trummor. När vi lirade King Diamond så fick jag mitt namn och hamnade bland de bästa trummisarna i världen. Det var Ian Paice som etta, Neil Peart som tvåa och Tommy Lee och Mikkey Dee. Det var helt sjukt, men själv tyckte jag mig vara väldigt smal. När vi flyttade till LA och jag helt plötsligt satt på Whiksy A Go Go och jammade med Eddie Van Halen, Jimmy Bain (1947-2016, ex Rainbow, ex Dio) och Warren DeMartini (ex Ratt)… otroliga musiker och jag kunde liksom inte sitta och rocka… jag hade för mycket stress i hjärtat och konstiga trumfills. Jag kände en stress i hur jag spelade, så jag kände mig väldigt smal och pang bom så var det Dokken. Där fick jag ju precis vad jag behövde. Rocka ut ”big time” Slå jävligt hårt och etablera en stadighet som jag inte hade. Bra tempokontroll, ett solitt trumspel, men efter några år med det kände jag ”Fan, mitt hjärta är ju i hårdrocken!” och jag tänkte ”Är du dum?” jag kommer ihåg att de sista par åren med Motörhead att det kändes lite sådär när vi skulle ut. Spelade vi den 24 oktober i Birmingham, så spelade vi den 24 oktober i Birmingham nästa år igen. Samma resa hela tiden och det började kännas tycker jag och speciellt sedan när Lemmy började bli lite sjuk. Det blev jävligt kämpigt att spela live för oss för vi fick ställa om tempon och jag fick sitta och spela på Lemmys villkor. Jag fick lyssna på honom hela tiden för ibland missade han att sjunga på ettan till exempel och jag och Phil fick flytta ackorden och ”Ok, nu är vi rätt.” Det var jävligt jobbigt hela tiden att se honom sakta få det jobbigt på scen. Vad hände då? Ja, tyvärr gick Lemmy bort och trillade av pinn. Jag kände nog att det var slutet på Motörhead lite grann och så dyker Scorpions upp. Nu får jag en helt annan resa, så det har gått jävligt rätt tycker jag.  Det enda är väl att Rush ska återbildas om fem, sex år och då får jag väl hoppa in där. Då är skåpet klart. (skrattar) Då ställer vi hammaren på hyllan.

Hur är det med Scorpions? Är det snack om en ny platta?

Absolut! Vi vill alla göra en skiva, det kan jag nog säga, och jag hoppas till nästa år att vi kan göra det. Jag ska inte sitta och säga att det är planerat till det, men vi vill. Det handlar ju bara om tid och inspiration helt enkelt. Scorpions har ett sådant fruktansvärt tryck på sig med det här med livespelandet. Vi lämnar en kontinent och vi hinner ju inte ens lätta från sista giget förrän det redan är tjat om att vi måste komma tillbaka inom sex månader, ”Men vänta nu lite gubbar! Vi har faktiskt fem andra kontinenter vi ska göra.” För att göra en skiva så blir det faktiskt att hoppa av turnerandet i sex månader och sedan är det lite si och så med inspirationen när du vet att du inte säljer någonting. Det är ju ingen som går och köper grejerna. Förr var det väldigt inspirerande att göra musik för folk stod och studsade och väntade på att få handla dina grejer. Det är inte riktigt så idag, men på något sätt känns det att det är dags. Jag vill göra en ny ”Blackout”-platta (1982). Stenhård ska den vara. Det måste vi. Det är mitt motto, det måste vi. En stenhård jävla Scorpions-platta!

Den här soloplattan med Lemmy som det snackats mycket om, spelar du på den? Och kommer den komma ut överhuvudtaget.

Nej, det gör jag inte. Ja, det tror jag absolut att den kommer att göra. Han höll ju på väldigt länge med den, men det var ju det, han plockade rätt musiker och vi hade ju inte så mycket tid. Det var samma där. Vi turnerade tills vi spydde och jag vet att Lemmy sa till både mig och Phil att han ville att vi skulle spela in ett par låtar, men det blev aldrig av helt enkelt. Jag vet att han har spelat in några riktigt bra låtar och det är självklart att de ska komma ut, men när det vet jag inte.

Vad har du mer på gång?

Ja, vi har ju Spinroad Vinyl i Göteborg. Jag är ju delägare där och det går som tåget. Det är skitkul och en rolig grej tycker jag, att ungdomarna idag har plockat upp vinylen. Jag ser på mina grabbar. De har hoppat över cd-dealen. De hade Alfons Åberg på cd när de var tre år gamla, men när de själva började handla musik så var det streaming eller nedladdning, men nu har ju de hittat vinylen. Vinylen har väl ökat med 40 % tror jag och det är jättekul tycker jag. Annars är det ett konstant jobbande. Jag spelar med Partypatrullen där vi gör den här Rock the night-grejen. Vi var i Sälen och Tandådalen och spelade på den stora afterskin och dagen efter sitter jag i trumduell med Markoolio i Bingolotto. Herrejävlar! Det händer saker hela tiden. Och igår vigde jag ett par på Gröna Lund. Det finns ingen hejd på det.

Allt det här du gör, är det bara för att det är kul?

Absolut! Det är ju det det är. Killarna i Partypatrullen är ju mina gamla kompisar från Nadir när vi gick i nian och de har kört i alla år och sedan är det några killar från Snowstorm. Det är så oerhört kul att träffa alla och spela. Då kör jag ett par låtar med Scorpions och Motörhead och det är så jäkla roligt att vräka loss. Henkan (Thomsen, bas) har ju gått och köpt en Rickenbacker bara för ”Ace of spades” Ska det låta så ska det låta! Det är så roligt att lira och så länge man tycker att det är så kul, då spelar man bra. Sedan är det väldigt nyttigt för mig när vi har de här lite längre avbrotten som vi har med Scorpions. Det känns jäkligt bra att gå ut och smiska på för helt plötsligt sitter vi där med nya gig. Det första är nu den 14 juni och det är tufft för mig det här giget. Det är nog det tuffaste jag gjort faktiskt. Många tror Motörhead, men nej, nej. Det här tar så mycket energi från mig. Hela giget är på en click så det stämmer med skärmarna. Vi har ju så mycket produktion och jag tror det är 45 minuter i setet utan att jag ens lägger ner stockarna. Det går i ett. Med Motörhead kunde jag bara ropa på Lemmy, ”Let´s have a drink!” eller ”Jag måste stämma upp virveln lite.” och så kunde man sitta och andas i några sekunder. Här är det bara pang, pang, pang! Så det är bra att lira runt lite sidan om också. En låt här och en låt där är inte fel alltså.

Har du mer energi än andra? Sitter du aldrig ner och bara tar det lugnt? Det känns som att du är i gång hela tiden.

Det är jag nog lite grann. Jag har alltid någonting att göra och du vet ju själv… när man väl är hemma så är det mängder att stöka med hemma. Men visst, det tycker jag nog att jag gör, men jag är ju mer av den personen som fräser på skulle jag säga. Jag blir jävligt rastlös när jag inte har något att göra, men för den skull är det inte stress. Det är ju skillnad på när man stressar sig själv eller när man är fullt upptagen med saker som man tycker om. Jag har ju privilegiet att när jag är hemma så är jag hemma 24 timmar om dygnet och då ska man fylla dagen. Det är hus och hem och vår och höst är det mängder att sköta om, så Mia (fru) slipper ta allting. Jag får inte så mycket hjälp från grabbarna förstås, ”Kan ni hjälpa mig med det här?”, swish och sedan ”Vart tog de vägen?” (skrattar) De är borta som en avlöning. Ibland kan det vara lite mycket, det kan det, och då snurrar det lite i huvudet för jag har en tendens till att säga ja till allt. Folk frågar mig ”Kan du göra det här, Mikkey?” eller ”Kan du komma och prata för vår personal?”, men jag har ju en jävla babbelmun. Det tar ju aldrig slut. Översocial.

Du har aldrig känt att du varit på väg in i väggen eller bränna ut dig?

Nej, det gör jag faktiskt inte. Sakerna jag åtar mig är ju någonting som jag vill göra. Det är inget jag måste göra. Jag ser människor som har gått in i väggen och är på väg in i väggen och de har ofta så mycket att göra med åtaganden som de gärna skulle vilja välja bort, men för min del är det nästan tvärtom. Det är inspirerande och kul att göra det här och det här och det här. Sedan kan jag ibland tycka ”Fan, jag har sagt ja till alldeles för mycket!”, för jag hinner knappt från A till B för jag ska vara på C och sedan är det D, E och F. Jag kunde kanske tagit bort D och B så vi åker A till C istället. Det kan man känna ibland, men så reder man ut den här lilla knuten och så lugnar det ner sig lite grann och sedan snurrar man ihop det och är snart där igen med för mycket. Sedan brukar allting hopa sig vilket är jäkligt typiskt. Allt händer samtidigt. Det är aldrig att man kan sprida ut det. Nej, jag kan inte säga att jag känt att jag går in i väggen, men man kan ju ligga sömnlös några nätter ibland. Man vaknar och går upp på toaletten och så börjar man tänka och då är man rökt. Det kan vara irriterande eller som Mia säger, ”Du har blivit gubbe. Du vaknar tidigt.” (skrattar)

I Scorpions, är det någon av dem som du tenderar att hänga mer med än de andra?

Nej, det tycker jag nog inte. Det är ju så olika personligheter och då gör man olika saker med olika killar. Klaus (Meine) till exempel, är så väldigt mån om sin röst så han är väldigt sparsam och aktsam med rösten. Han ger sig inte ut när det är blåsigt och kallt. Rudolf (Schenker) och jag kan gå ut och ta en bira efter giget. ”Kom igen nu Rudolf!” och han svarar ”Mikkey, you´re terrible. You´re a crazy man!”, men han tycker det är kul och vi sitter nere i baren. Mathias (Jabs) är något helt annat, så man gör olika saker med olika snubbar. Det är lite mindre häng med Klaus för han måste ta till vara på sin röst. Efter giget vill han helst inte prata utan vila rösten istället och inte vara bland folk. Sedan ”attackerar” de (fansen) på ett annat sätt. Det var som när Lemmy kom ut. Det var som ”flies on shit” och de klängde på honom. Vi andra kunde ändå smita förbi lite grann. Det syndromet har Klaus lite grann så man förstår att han håller sig lite mer privat. Men det är underbara killar och det ska bli jäkligt kul att lira Copenhell. Det är ju midsommarafton, tror jag. När vi lirade där sist (2016) fick ju Köpenhamn det värsta regnvädret de haft i uppmätt historia. Jag tror det var 20000 blixtnedslag på sex timmar eller något. Jag har en grym bild på Rudolf därifrån. Det var jag väldigt förvånad över. Det var varmt på kvällen, men vi har ju en sådan där catwalk ut i publiken och de (Scorpions) fullständigt sket i regnet. Man tror ju att Motörhead med Lem och Phil… men de var mer som primadonnor, ”Uhh, det regnar!” och de ville inte stå på scen då, men de här killarna… Jag var den ende som var torr och jag satt och tittade ner på dem och de stod i ösregnet med sina favoritgitarrer och Pawels (Maciwoda) värstingbas. Rudolf och Mathias har ju guror och det är lite Spinal Tap, du får nästan inte titta på dem, ”That´s enough!” (skrattar) och ändå var de där ute och rockade järnet och det var fantastiskt kul att se. Det trodde faktiskt inte jag. Jag tänkte ”Shit, nu kommer vi att stänga ner giget!”, men icke sa Nicke. När publiken såg att vi fullständigt sket i regnet, då sket de fullständigt i regnet. En av den sommarens bästa konserter faktiskt. Det ska bli oerhört kul och inspirerande att spela där igen.

Du nämnde ”flies on shit” Du som är så social måste ha stött på en del udda fans?

Massor.

Har du blivit rädd någon gång?

Ja, det har jag blivit. Jag nämnde det i mitt vinterprat. Den där Montreal-incidenten med han som skulle skjuta mig. Det jävla freaket! Jag tänker på det än idag när vi rullar in i Montreal. Förhoppningsvis sitter den dumme jäveln bakom lås och bom. Det finns ju folk och det är väl baksidan på den här sociala biten. Jag ger och ger och ger tycker jag och jag har inga problem med det. Det är ju en mardröm för min familj när vi är ute och går på stan. Jag står och snackar med folk som om vi känt varandra i 20 år. ”Pappa, kom igen!” och Mia bara stönar. Då blir vi där i 20 minuter för jag står och snackar. Men i och med att man är så, så blir ju besvikelsen… jag vet inte vad det är som triggar det, men man får folk att känna att man nästan känner dem och sedan när man bryter det, ”Ok, gubbar, nu måste jag gå vidare.”, då blir det ”Vad då då? Passar det inte längre?” Det är nästan som att man säger upp en vänskap. Istället skakar man hand, tar en selfie och går så har man aldrig inlett den där relationen på något sätt. Det är väl baksidan med att man är en sådan ”tjötgubbe” egentligen. Visst, det finns folk som reagerar starkt och reagerar fel, en 999 av 1000 har det gått bra. Men ibland är det en gång då det kan bli fel, men det är väldigt sällan tack och lov. De flesta är faktiskt jävligt bra. Alla är snälla folk, men det finns ju en och annan ”dumbass” det gör det ju. Så är det. (skrattar)

Du har inte tänkt på en soloplatta?

Jag måste vara 100 % inspirerad för en sådan grej. Jag vill inte bara slänga ihop en platta för plattans skull. Jag har blivit tillfrågad så många gånger och jag har ”dealer” som ligger och väntar och jag har musiker som bara står i givakt och väntar att göra det här. Det är inga problem att göra det, men det måste vara rätt och det har jag sagt så länge så det är nästan tråkigt att repetera det hela tiden, men faktum kvarstår… de få stunderna som man har ledigt, måste jag vila kropp och hjärna och ladda om mentalt för att kunna göra ett bra jobb när vi åker ut. Det måste laddas upp till 100 % annars kan jag inte ge 100 %. Om jag laddar upp till 60-70 %, då har jag bara det att ge sedan. Jag har försökt att göra saker och ting… det som när Mia säger ”Varför går du inte och tränar?” när jag ligger skituttråkad på något hotell. Jag har försökt det, men då har jag inte det sedan på kvällen. Jag har inte den där explosiviteten och det är set samma med en platta eller en bok eller om man ska göra någonting som är av den vikten. Det här med att lira ett gig här och där tror jag bara är nyttigt, för man behöver inte ge så mycket. Det går på rutin och det är bara roligt att träffa vänner, men om jag ska dela med mig av någonting, som en bok om mitt liv, mina erfarenheter, mina historier och samma med en skiva, en skiva som jag kan säga ”Det här är bra. Lyssna på den!”, då kräver det 150 % av mig. Tills den dagen så är det ”No way” egentligen.

Den som lever får se.

Ja, men du vet, det kommer en tid då ”Fan, jag måste göra en platta! Jag har inget annat att göra.” Jag är sugen på att gå in i studion, det är jag, eftersom 2015 var sist det kom en platta. Det är första gången i hela min karriär som vi inte gjort en platta vartannat år. Även med King Diamond så var det ju nästan varje år och med Dokken var det 11 månader i studion och sedan var det direkt in på Motörhead och ”March or die” (1992). Hela tiden inspelningar och nu ingenting. Jag vill använda den explosionen till en Scorpions-platta som blir så jävla hård och bra. Föra över den energin som vi nu har i bandet på en LP vore fantastiskt, för som de sa ”Ah Mikkey, we thought we´d get a new engine with you, but we got the whole new car!” De blir jätteinspirerade av mig och jag blir supeinspirerad av dem, så vi har stått och sparkat varandra där bak ordentligt och det blev en helt ny tändning och ett helt nytt livegig och innan det går ner mer i rutin så skulle jag vilja ha den energin på en platta.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson, Michaela Barkensjö, Josefin Wahlstedt