INTERVJU: Mikkey Dee

Motörhead släpper en platta bestående av covers de spelat in under åren och det bjuds bland annat på en fin version av Bowies “Heroes”. Vi mötte upp Mikkey Dee på en solig uteservering i centrala Stockholm för att snacka covers, Scorpions, skoltiden, minnen med Motörhead och Lemmy och mycket annat:

När jag började spela med dem fick jag lite av en chock över hur de levde. Jag tänkte ”Fan, vi håller ju inte ens den här turnén. Vi kommer att dö. Det går ju inte.”

 

Hur ser du på ditt kändisskap? Är det bara av godo eller har det sina baksidor?

(skrattar) Hur mycket som helst. Jag har aldrig uppskattat den biten. Det är inte riktigt min grej. Det är svårt att säga. Ibland är det väl ok att folk känner igen en, men oftast är det ju en ”pain in the ass” Jag tänker inte så mycket på det. Det tar mycket tid för mig för jag är ju alldeles för jävla översocial. Jag snackar ju med allt och alla och är det ingen som vill ”tjöta” kan jag ju stå och ”tjöta” med ett träd. (skrattar) Men va fan, ”that´s it”. Det är en del av hela grejen. Jag har inget emot det, men ibland kan det vara jobbigt.

David Bowies ”Heroes” är en av låtarna på coverplattan ”Under cöver”. Hur gick tänket där? Jag läste att Lemmy själv var väldigt nöjd med resultatet.

Ja, men han var jävligt emot att göra den. Han ville inte göra den och jag tyckte också att det inte var rätt grej egentligen. Det var Phil (Campbell) som insisterade. Om någon kommer med en låt är det inte säkert att man klickar med den låten, ”Det här är inte vår grej.” eller ”Vad ska vi göra med den här?”, men Phil ville absolut göra låten och Lemmy sa nej, ”No, no, no I´m not gonna fucking do it!”, men Phil svarade bara ”Yes, we are gonna do it!”. Vi hade lite av ett ”argument” i studion, inte ”bad” på något sätt men det var lite så där… och sen sa vi ”Fuck it!” och så började vi jamma på låten och han trallade. ”Ok, vi kör låten och spelar in den.” och när den var klar var det en av de bästa låtarna vi hade. Konstigt, men man kan ju aldrig veta. Jag tyckte den blev fantastiskt bra. Vi Motörheadiserade den ganska bra och det är det vi måste göra med coverlåtar.

Det är lite svårt det där med covers. Antingen håller du dig nära originalet eller så gör du något helt nytt av låten.

När det gäller oss så var det väldigt viktigt att vi gjorde en Motörheadversion av den. Så jävla enkelt var det. Vi kan inte låta som The Rolling Stones eller någon annan.

Har David Bowie betytt något för dig?

Absolut! Bowie skrev ju otroliga låtar under årens lopp, men Phil är mer av ett Bowie-freak. Han älskar Bowie och jag tycker han var svinbra, men det var ingenting som jag skulle gå man ur huse för. Hade vi inte gjort den låten hade jag inte gråtit, men nu när den blev så bra, så hade det varit väldigt surt. Vi gör en bra version av den. Jag tycker det där lilla kollaget i videon med foton och rörliga bilder är jävligt coolt. Det är en spansk fotograf som var med oss i tre år och tog en helvetes massa bilder. Han var med och satte ihop det.

Av låtarna på plattan, vilka band har betytt mest för dig när du växte upp?

Wendy Dio hörde ju av sig till oss om att göra en Dio-låt, men Lemmy ville inte riktigt sjunga Dio. Han kämpade med sin hälsa och sa ”I can´t sing that. It´s gonna be a fucking disaster.” och jag var ju inte den som sa emot honom. Han hade det ju svårt, men vi ville så gärna göra någonting för Ronnie och vi föreslog ”Starstruck”, vilket är en Rainbow-låt. Det var perfekt. Fucking Cozy Powell… det kändes underbart! Jag hade ju privilegiet att spendera ´94 med honom när vi lirade med Black Sabbath. Jag lärde känna honom och vi hade hur kul som helst. Det var trevligt. Jag ville göra ”Strange kind of woman” med Deep Purple och vi skulle ha spelat in den efter ”Heroes”, men det blev liksom ”Ah, fuck it, we´ll do it some other time!” Jag blev lite ”Men va fan, kom igen nu!” och sedan sa det swish så var alla borta (från studion) och så blev det inte mer. Men det var väl nästa låt på tapeten.

Heroes” var alltså det absolut sista ni gjorde?

Det absolut sista. Och sista officiella bilden på Lemmy är ju den i videon där han går ner i siluetten. Det är flera grejer som senare blivit som ”Wow, det är nästan som på film!” och att Bowie gick bort. Det är jävligt märkligt egentligen. Sorgligt och märkligt.

Har du några minnen av ditt allra första möte med Lemmy?

Piss off!” tror jag han sa. (skrattar) Det var i London på ett klassiskt ställe där de hade några maskiner och han satt där och spelade. Jag sa väl något i stil med ”Tjenare, jag heter Mikkey Dee blah blah blah!” och han svarade ”Piss off!”

Det är något härligt brittiskt över det.

Ja, det känns skönt och det hör till. Ibland är det inte så illa menat utan det är mer som ”Inte just nu.” Jag frågade om han kom ihåg det, men han bara tittade på mig och sa ”Are you kidding me?” Vårt riktiga första möte var väl 1986 med King Diamond när vi spelade med Motörhead. Det var där de fick upp ögonen för mig och jag fick ju anbud redan då om att gå med, men tackade nej, som tur är. Jag hade kände att jag inte hade förtjänat mina ”stripes”, men vi höll kontakten och Lemmy skickade vykort hela tiden. Inte en gång i månaden, men säkert varannan eller var tredje månad. Det var ”Hi Mikkey! How are things? We´re in Australia.” och så inget mer. Jag har alla de där korten någonstans. Han skickade väldigt många och jag skickade tillbaka till den adressen jag hade. Om han fick dem vet jag inte? Vi höll kontakten och sedan frågade han mig 1989 eller 1990 var det kanske? Det var innan Don Dokken, men då skulle på ett års turné och jag tänkte inte hoppa av. Det har jag aldrig gjort och det var inget tal om det. Jag var väldigt glad i Don Dokken då, för efter King Diamond var det som en ”blessing” egentligen, att få spela vanlig schysst rock and roll. Jag var så jävla ”busy” i King Diamond tyckte jag och jag tyckte inte jag var så bra som trummis faktiskt. Sedan var det väl tredje eller fjärde gången han frågade, ”Hey, are you fucking coming?” Jag tror vi var på Rainbow och jag sa ”Ok!” Vi spelade in ”Hellraiser” och sedan ”tjötade” han till mig att åka på turné, när vi skulle ut på ”No more tears”-turnén med Ozzy och sedan med Metallica och Guns N´ Roses. Sedan åkte vi över till Europa med Saxon som förband, ”Bombers and Eagles”-turnén och sedan körde vi. Efter det var jag Motörized. Fucked. ”I was a young, nice Swedish boy and you fucked me up!” (skrattar) Vi hade väldigt trevligt.

Vad lärde du dig av Lemmy som du bär med dig idag?

Det har egentligen med allting att göra. Lemmy sa ”Good manners cost nothing.” och det var verkligen något han levde efter. Det var ”alltid för fansen” och så var Ronnie Dio också. De var ju sanslösa. Ronnie kunde sitta här ute i två och en halv timme och babbla. Jag sa ”Ronnie, you´re worse than me!” De var alltid för fansen och det är så viktigt. Det har jag också alltid varit. Vi klickade ju så jäkla tidigt och han (Lemmy) sa ”Du påminner mig om när jag var ung.”

Bättre komplimang kan man väl inte få?

Nej, det kan man inte, för han var så jävla vis och så klok på alla sätt. Jag sa till Lemmy ”That´s not too bad.” och han svarade ”Yeah, but you´re a lot smaller.” (skrattar) Han skulle alltid ha sista ordet. ”And you can´t fucking drink. Six beers and your chin hits the fucking bar.” (skrattar) Det var alltid lite bjäbb, men han har lärt mig oerhört mycket. Just under turnéerna och hur man handskas med allt från ensamhet till att göra allt med 100%. När vi gick på scen sa han i ett tidigt skede ”I really don´t care what you do, but when we´re on stage, we´re all in and we have to be 100%.” När jag började spela med dem fick jag lite av en chock över hur de levde. Jag tänkte ”Fan, vi håller ju inte ens den här turnén. Vi kommer att dö. Det går ju inte.” Jag ringde managern och sa ”Boka upp fem dagar på Mates (studio i Hollywood) innan den stora turnén!” Lemmy ringde tillbaka i panik nästan, ”Vad menar du med fem – sex dagar? Vad sägs om tre?”, men jag svarade ”Vi ska ut på turné och we gotta go out there and kick some ass. You guys sound like shit shit and you´re supposed to sound like good shit.” Lemmy svarade ”I´ve played Ace of Spades forever. I don´t need no fucking rehearsal!” Jag sa att jag ville att det skulle låta bra och då sa han ”Ok, how about two days then?” Jag gick ner till Mates. Tror du de kom? Inte en människa dök upp på två – tre dagar. Phil och Würzel var på The Cat and the Fiddle och Lemmy var på Crazy Girls. Jag satt där och fick lära mig alla låtar. Ursäkten var ”If you play half as good as you did in ´86, we´re gonna be fine.” Efter första giget var det katastrof, tyckte jag, men de sa att de inte låtit bättre på 15 år. Jag sa ”We have a problem. This ain´t gonna work.” Vi repade fyra till sex veckor med King Diamond. Allt satt och med Dokken var det nästan ännu värre. Och det här liksom, ett gäng fylletrattar. Men när vi gick på scen hände någonting, som inte går att förklara. Vi släpade ju in Phil och la honom i duschen 10 minuter innan ett utsålt gig med Black Sabbath i San José. Totalt fucking packad! Jag skrek bara ”Vad ska vi göra? Würzel, du får ta allt. Han ligger ju där inne i duschen med kläderna på. Han kan ju fan inte gå.” och så tar Lemmy mig på axeln och säger ”Mikkey, relax!” Jag svarar ”How the fuck can you relax?” till vilket Lemmy svarar ”I´ve seen him in a much worse state.” Jag kände bara ”Nästa stadie är död! Hur fan har du sett honom?” Jag var så förbannad, ”Hur fan kan han göra så här?”, men vad händer? Han går ut på scen och gör det bästa giget. Jag har det på VHS hemma. Guran bara hänger, men han gör sitt bästa gig. Efter det började jag slappna av lite och fatta att de här tre djuren är inte som det jag är van vid. Sedan flöt vi bara ihop och det blev väldigt trevligt. Så var det med Motörhead. Man lärde sig jättemycket av Lemmys lugn, harmoni och vishet och klokhet. Det var jävligt kul.

Hur är det med Scorpions då? Är det mer uppstramat där?

Nja, det är uppstramat på ett annat sätt. Det är helt fria tyglar på alla sätt och det är helt fantastiskt att komma in i ett sådant gäng. Det var exakt vad jag behövde. Få ta den plats som jag behöver och som de vill att jag ska ta. Jag visste ju inte… ”Tillåter ni mig att ta plats? Jag tar ganska mycket plats.” Jag hade en frontfigurskaraktär i King Diamond, i Dokken och absolut i Motörhead och jag sa ”Vill ni ha Mikkey Dee, så får ni Mikkey Dee? Ni ska inte ta mig och vilja ha Jason Bonham eller en substitute för James Kottak. Det är inte jag.” De blev hur glada som helst. ”Vi är tillbaka på 70-talet och det är så tight.” De trodde vi lirade låtarna alldeles för snabbt, men det är samma tempo. Vi kör ju efter click så det funkar med skärmarna och alla ledlampor. Efter ett rep sa Rudolf (Schenker) ”Shit, we gotta get back in the race!” Jag smiskade ju på och skojade med dem ”What the fuck are you doing? A bunch of kids! Nu måste det ju bli heavy och tight.” Att man kan göra en förändring på ett band som existerat i 52 år, det är jävligt coolt och framförallt att vi klickar mentalt med varandra. Oerhört kul och spännande att spela nya låtar.

Hur går göteborgshumorn ihop med den tyska ickehumorn?

De har rest alldeles för mycket. Den tyska ”Plankan”… de har faktiskt extremt kul humor och de flabbar ihjäl sig åt mig. Jag har ju uttryck de aldrig har hört. Uttryck jag lärde mig under Motörhead-tiden. Vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Under förra USA-turnén sa de ”Vi har turnerat i tre veckor, men det känns som om du varit med oss i 30 år.” Det är inga konstigheter. Sedan har de sina… vad ska man säga… their ways och jag har my ways. Min vi har sådan respekt för varandra så vi löser det där. Det var väldigt skönt att känna att vi klickade och att det fungerade. Framförallt musikaliskt är det tightare. När vi gör vårt 70-talsmedley, som nästan är en kvart långt, med ”Speedy´s coming”, ”Catch your train”, ”Steamrock fever”… då känns det som att jag sitter och lirar på ”Tokyo tapes” (1978), fast hårdare. Det är fantastiskt. Ett band med full produktion och en inställning till hur vi ska se ut och vara… vi klappade ihop den butiken med Motörhead för länge sedan. Vi försökte några gånger med en produktion, men vi fick bara skit för det så det lade vi ner direkt. Scorpions har sagt väldigt mycket bra om mig. ”Vi trodde att vi skulle få en ny motor, men vi fick en helt ny bil.” och det är ganska kul. De hade sådan respekt för Motörhead och för Lemmy och vice versa. Scorpions snackar ju väldigt mycket om Motörhead och frågar ”Hur gjorde ni där och vad hade ni för visioner?” och jag vill snacka jävligt mycket Scorpions. Lemmy kom ju ihåg ”Hey, those fuckers played even longer than us!” Han tyckte de var ett ”real rock band”. De har gått igenom olika perioder, musikaliskt och mentalt och olika slags alkohol och annan skit, men behållt sin värdighet och sin status.

Bara för något år sedan var det avskedsturné…

Nej, det var inte det. Det var faktiskt deras manager som var väldigt inne på ”last call for alcohol” Med det sagt, de pratade om det för de tyckte inte det var kul längre. Varför tyckte de inte det? Jo, för att de hade problem med en viss medlem. När jag åkte med dem som stand by i tre veckor, hemligt, så såg jag hur jobbigt det var.

Var Kottak medveten om dig?

Han visste att det var någon, men inte att det var jag. De vågade helt enkelt inte. Men du vet, han tappade så som Würzel tappade för oss. Helt plötsligt, från en turné till en annan, åkte han bara med vårt crew. Han var på scen redlös och han tyckte inte det var kul längre och då spelar man dåligt. Man tappar… Jag kände det på snubbarna (Scorpions) att det var jobbigt och det var lite som ”Who wants to continue this shit?” De står där vid hissen varje dag, en och en halv timme före gig, och vet inte om det ramlar ut en glad en eller… Ritchie Blackmoore med Deep Purple… de satt ju på nålar. ”Vilket humör är han på idag? Åh, han är glad! Kanongig!” Det där har jag aldrig upplevt förutom med Würzel, fast på ett annat sätt. Rudolf är så stolt över Scorpions och Klaus och de har hängt ihop sedan 70 och Rudolf startade bandet 65. Jag sa ”Ni kan ju inte bara kapitulera.” och de sa ”No Mikkey, we don´t want to but what are you gonna do?” Det var väl mer deras manager som gick ut med ryktet och folk fick en chock och rusade till biljettförsäljningen, så det var kanske lite mer av ett ”stunt”. Så nej för fan, vi är uppbokade så långt det bara går nu.

Snackar ni om att spela in en platta?

Det gör vi absolut, men det är så synd att det ger så lite idag. Vi vill göra en platta ihop och jag vill göra en ny ”Blackout” (1982). Vi måste visa att vi kan lira riktigt jävla ”heavy”. Nu gör vi det live varenda kväll och kommentarerna haglar just nu över det faktum att det är tight och att vi har kul tillsammans. Det är tungt och låtarna sitter som de ska. Det är inga jävla flamsiga grejer. Självklart vill vi göra en platta när vi får tid. Det går åt så mycket energi att göra en platta så det måste vara väldigt planerat. Som det ser ut nu har vi bara turné till ”the end” och det är ju det vi gör bäst.

Nu när Lemmy är borta och bandet inte finns längre, kommer det dyka upp en massa gamla livespelningar och liknande nu?

Jag tror inte det och jag hoppas inte det. Jag vet att vi har en helvetes massa liveinspelningar, bra och dåliga, men vi ska inte bara vräka ut en massa skit. Det här (Under cöver) tyckte vi var väldigt propert. Samla allt på en platta, göra en snygg paketering, en samlingsgrej för våra fans. Ett litet ”goodbye”, men legenden Motörhead vill vi ska fortsätta. Vi jobbar på det. Vi har ju våra dryckesvaror och vår merchandise. Folk blir ju tokiga när det köper en Motörhead t-shirt och whiskyn går genom taket och öl och vodka. Det är legenden Motörhead vi vill bevara, som Lemmy har jobbat så hårt med i 40 år. Med det måste man ibland komma med någonting coolt, men det måste vara med ”taste”, kvalitet och respekt. Då blir det ok.

Det är lite synd att er whisky inte längre kostar 666 kr.

Jag vet, men det får du skylla på vår sosseregering. Det är synd. Kanske om sju, åtta år att vi släpper en liten grej som vi tycker är jävligt bra. ”Det här vill vi dela med oss av. Här är det Lemmy som står och sjunger. Jag vet att vi har spelat in en hel del där det är intro, vers, refräng och med dagens teknik och pro tools kan man göra det till en låt. Många artister har gjort det. Kanske någon gång att vi släpper en låt.

Hur står det till med Lemmys coverplatta?

Jag vet inte om den är klar. Jag tror inte den är klar. Han höll på i 15 år med den, men någon sa att den låt som att den var mixad, så det kanske den är? Jag vet att han spelade in många låtar, men jag vet inte hur många och om det blir en LP.

En sista grej. Jag jobbar som lärare. Hur var Mikkey Dee som elev i skolan?

Snäll, fast busig. Jag kunde ju springa ifrån lektioner och spela trummor för jag visste att ingen var hemma. Vi bodde i lägenhet. Morsan kunde få många samtal ibland, ”Han stack från svenskan.” och mamma frågade ”Varför då?” till vilket jag svarade ”Jo, men jag var så jävla sugen på att spela.” Vi körde moppar på skolan, men inget sabb och inget bråk. Jag hatar vandalisering och nedskräpning. Jag har hatat det i alla år. Vi var lite ”rebellious” och lite fula i fan, men det var jävligt oskyldigt. Det enda var att jag missade lektioner och min utbildning. Jag var ganska allmänbildad ändå. Jag hade suttit på några lektioner och sedan var det prov och trots att jag varit borta en hel del kunde jag få en 3:a i betyg. Jag tror man kommer ganska långt med sunt förnuft.

Gick du på gymnasiet?

Jag började på gymnasiet, men jag hoppade av efter ett år för vi började spela så jäkla mycket med Nadir. Vi gjorde ju två – tre gig i veckan, fritidsgårdar, folkets park… Det var väldigt kul. Jag gick på gymnasiet för att ha någonstans att gå till. Jag hade ingen vision. Det var trummor och idrott och det gick ok ändå. Nu har man sina egna grabbar. Den äldste flyttade hit till Stockholm igår. De är jätteduktiga och duktiga i idrott, rätt vision och de tål inte att se tuggummipapper eller vandalisering. Ha respekt för andra och ha respekt för saker. Man blir lite orolig över vart det tar vägen. Men jag var ok. Mina lärare tyckte väldigt bra om mig, men de var ju frustrerade över att jag inte var på alla lektioner. Min gamla tysklärare ringde mig för något år sedan. Hon sa ”Min favoritstudent!” Nu kanske hon slickade lite röv, men jag gillade henne väldigt mycket, men jag fick ju en 1:a. ”Jag ger dig en 1:a, men du ska egentligen ha ett streck.” Jag sket fullständigt i det. Det var kul att höra från henne. Min klassföreståndare var inte glad på mig. Han ringde min morsa och sa ”Din son är en loser!” Jag fick honom som klassföreståndare i sjuan och efter en termin sa han ”Han är en loser!”, men jag åkte tillbaka till skolan när jag spelade med Dokken., Jag hälsade på för jag skulle göra ett litet uppträdande och träffade då denne man. Jag sa till honom ”Kommer du ihåg vad du sa till min morsa?”, men det gjorde han inte så klart. Jag sa ”Du kallade mig en loser.” och han svarade ”Ja, men det är väl det sista du är.” Jag sa ”Du hade känt mig i en termin och vräker ut dig något så jävla dåligt.” Jag ville säga ”Fuck you!”, men det sa jag inte. Jag förstod hans frustration och vi är alla olika. ”Success is your best revenge.”

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Josefin Wahlstedt, Björn Olsson, Michaela Barkensjö, Mackmyra