Nicke är mannen som ständigt har en massa saker på gång. Ett nytt album med Lucifer släpps i dagarna, studiotid för ett nytt album med The Hellacopters är bokad, men dessutom finns det även material inspelat med vad som skulle kunna bli ett nytt album med Entombed:
– Vi har spelat in och jag tror vi har grunder till i alla fall sex låtar, men det är det där med sången. Det är där det spricker. Jag kammar internet efter en sångare, men jag har fortfarande inte hittat någon. I den här genren finns det jättebra sångare, men jag vill ha den riktigt arge gubben. Det behöver inte låta exakt som LG, men det ska vara på den bollplanen och det är ingen som sjunger så och jag fattar inte varför?
Sist vi sågs var ute hos dig och Johanna i Tyresö och sedan dess har jag tänkt på storyn du berättade om när du på 80-talet gick till frisören med en bild på Vince Neil och ville se ut som honom.
Ja, det blev ju pissgult, hahaha! Fred (Estby) lyckades lite bättre för han hade med sig en bild på Nikki Sixx. Han gjorde det först och då kände jag att jag inte kunde göra samma, så då fick jag ta honom (Vince) istället.
Minns du vad det var för bild? Jag tänker att det måste ha varit från tiden för “Shout at the devil” Det kan inte ha varit från “Theater of pain” när de var som mest glammiga?
Det var då 1986 vi såg dem, vilket precis var brytpunkten. Vi hade en kassett där jag tror det var Mötley Crüe på ena sidan och på den andra var det Celtic Frost. Det var där det bröts. Jag tycker fortfarande att av de där banden som jag gillade då, så är Mötley Crüe det band som åldrats absolut sämst av alla. Sedan kan jag av nostalgiska skäl lyssna på de två första skivorna, för jag hade de tre första. Lyssnar jag på “Theater of pain” så kan jag faktiskt inte höra någonting som är bra. På “Shout at the devil” så fattar jag. Det är “Red hot” och den är rätt fet och första skivan är charmig med sitt burkiga sound, men “Theater of pain” är ingen bra skiva alltså.
Ja, den där storyn är bara så kul.
Ja, och så Vince Neil, när man just idag har alla facit som finns, så är det den sämsta förebilden, hahaha! Man tänker på avsnittet med Filip och Fredrik. Det är så roligt, men så sorgligt också. Det är en grej jag skulle vilja visa för Johanna, men jag tänkte jag skulle vänta tills hon kan svenska. Det är helt sjukt hur de fick till det. Man sitter där och känner “Vad är det som händer?” De ville få honom att sjunga och han är dyngrak och kan inte ta en ton.
Jag minns att han kommer tillbaka från något casino och har spelat bort 25000 dollar, men det var ingen stor grej för honom.
De måste ha varit så nöjda med det avsnittet. Hahaha!
Något som kommit upp de senaste åren är mimandet och anklagandet om att många stora artister gör det. Nikki Sixx blev exempelvis anklagad för att inte spela bas live. Är det för mycket pengar inblandat eller inser man inte som sångare att det låter för jäkligt, tror du?
Jag tittar inte på sociala medier, men får se när andra visar mig och då känner jag “Vad fan, stämmer det där?” Vi vet alla att Vince Neil inte kan sjunga och alla vet att Paul Stanley inte heller kan sjunga längre, vilket är jättesorgligt, men att spela den där simpla basen kan väl inte vara så svårt? Det är ju inte John Entwistle (The Who), så varför skulle man behöva backingtracks på “Looks that kill”? Det tycker jag låter som att det inte stämmer, eller är det bara “Skiter väl jag i! Jag håvar in pengar här”?
Jag får känslan av att det ibland bara handlar om jäkligt mycket pengar…
Kan det vara det? Jo, det är klart, det är återföreningar och då kanske man till slut skiter i om man spelar eller inte?
Jag är fascinerad över Paul Stanley. Jag minns intervjuer på 80-talet när de alltid talade om man inte skulle stanna för länge på festen och sedan var de där själva och stannade alldeles för länge.
När var den första Farewell-turnén?
Det var väl runt 2000, men som sagt, jag tror det handlar om för mycket pengar.
Ja, det är länge sedan. Man blir väl blind på något sätt, men sedan kan man tänka på Stones exempelvis. De måste ha sitt på det torra, så de måste nog göra det för att de tycker det är lite kul. Vad skulle det annars vara bra för? De har dock gjort en hel karriär på att behålla skavankerna, vilket många andra band inte har gjort. KISS skulle också kunna vara ett sådant band, för man kan inte spela rätt när man hoppar omkring. Det är bara så det är och det är ok. När man började höra hur han lät och just det att han inte har någon kontroll. För det första tycker jag det känns hemskt. Jag sjunger ju själv och det måste vara som att bli av med fingrarna, men ändå kör han bara. Sedan är det väl som det är med många stora, att han har för många ja-sägare omkring sig. Om Paul hade haft en ordentlig röstcoach, så hade den antagligen sagt “När du håller på och skriker mellan låtarna, så gör det det värre.” Det bara måste göra det sämre. Någon visade ett Bon Jovi-klipp där det låter så sjukt ill och det jag kunde jämföra med var just Paul Stanley. Det finns ingen kontroll. Rösten sticker iväg. Där läte det som att han var sjuk och så låter ju Paul också. Med Paul är det inte att han inte hittar dit, han hittar ingenstans, och det gjorde inte Jon Bon Jovi heller. Det var inte en ton som var rätt. Det var som om han hörde fel tonart. Där tror jag inte en röstcoach kan hjälpa. Det låter som att det är något annat som blivit fel.
Polaren har en teori om att Jon Bon Jovi haft en mindre stroke eller något.
Ja, som att synapserna har pajat. Det var läskigt. Det var som att kolla på en trafikolycka. Och lite det där med “Kejsarens nya kläder”, ingen säger något. En annan grej är Aerosmith. Vi var och såg dem i Berlin innan pandemin och då tyckte vi att Steven Tyler sjöng jävligt bra, men att Joe Perry var lite ute och cyklade. Sedan hade Johanna filmat lite och så kollade vi på det när vi kom hem och då lät sången för jävligt. Jag undrar om det är så att när du är där så upplever du det lite bättre än när du ser det i ett klipp?
Så kan det vara. Apropå Lucifer nu då. Du var inte med på senaste USA-turnén. Vad pysslade du med då?
Det snappade du upp ja, hahaha! Jag håller på och mörkar, hahaha! Nu är det så att jag har några andra järn i elden och hittills har det gått ganska bra med pusslandet, men nu gjorde det inte det. Det var Hellacopters då. Jag kunde göra en del av turnén med Lucifer, men USA blir för dyrt om jag skulle flyga in efter hälften. Vi hade ju inte ens råd att ta in en europeisk trummis, så vi fick ta en jänkare. Visum kostar och det tar jättelång tid.
Men Hellacopters hade väl inga gig vid den tidpunkten?
Nej, det hade vi inte, men vi repade och höll på.
Ny platta med Hellacopters?
Ja, vi har redan bokat studio. Jag kände… ja, de andra är också peppade, men jag blev peppad av att göra en ny skiva. Annars blir det att vi ska ut och spela och ska vi bara spela örhängen då? Jag tycker att vi inte är riktigt ett sådant band… vad fan heter det? Det finns ett engelskt ord för det, band som åker på gamla meriter… det kommer väl sedan. Visst är vi gamla, men det är inte att vi kommer tillbaka från 1978. Det hade inte ens gått 10 år och jag var ganska nöjd med skivan och det kändes inte som att man kunde säga “Det var bättre då.” Jag tycker den håller och kan även tycka den är lite bättre. Därför tycker jag att ska vi hålla på, då ska vi ha in fler låtar.
Låten “Done fighting”, som är en av de bättre, kom inte med på skivan. Varför? Samma sak med b-sidorna till “The devil stole the beat from the Lord”, de utsökta “Holiday cramps” och “Be not content”?
Det skiljer sig lite där. Hellacopters var så inne på att göra sjutummare och det började med att när vi hade tre låtar, då spelade vi in en sjutummare. Vi gjorde aldrig som så att “Det här är albumet!” Vi har aldrig riktigt tänkt så eller sållat och de mindre bra låtarna får vara där, vilket jag kan tycka är lite kul. Nu har vi de här tre nya låtarna och de blir det nu. I vissa fall har det varit att vi spelade in fler låtar än vad som skulle vara med på skivan och då blev ju det en b-sida. “Holiday cramps” var nog bara en låt vi hade och den är inte från samma session som skivan. Det var nog ingen tanke. Det är flera låtar som blev b-sidor eller singlar som jag tycker är bättre än albumspåren, men med “Done fighting” var det att vi spelade in 13 eller 14 låtar men vi ville ha 10. Vilka tre ryker? Alla gillade alla, men tre skulle bort och då blev det den. Jag vet inte varför? Det blev väl den som hade minst röster.
Jag var ute på Solvalla och käkade middag för några månader sedan och Alex Hellid ingick i sällskapet…
Solvalla? Spelade ni på hästar? Hahaha!
Ja och käkade den sämsta middagen någonsin. Jag frågade Alex om det fanns ny musik och det sa han att det gjorde, men jag är osäker på om han förstod att jag syftade på Entombed. Finns det någon tanke?
Ja, vi har ju spelat in en massa. Det blir fånigt om vi ska hålla det hemligt, men vi har inte gjort en grej av det. Vi har spelat in och jag tror vi har grunder till i alla fall sex låtar, men det är det där med sången. Det är där det spricker. Jag kammar internet efter en sångare, men jag har fortfarande inte hittat någon. I den här genren finns det jättebra sångare, men jag vill ha den riktige arge gubben. Det behöver inte låta exakt som LG, men det ska vara på den bollplanen och det är ingen som sjunger så och jag fattar inte varför? Så fort jag träffar någon som har lite koll så säger jag “Säg till om du hittar någon!” Jag frågade Fred Estby, men… det är ju Matti (Kärki) i Dismember, men det blir ju konstigt för han har ju Dismember, annars hade jag frågat honom direkt. Skulle vi ha det så skulle det peppa mig att fortsätta, men nu känns det som att jag måste ha något som… vi har spelat in vad jag tycker är häftiga grejer, men sedan vet man inte vad det betyder.
Hade du någon kontakt med LG på slutet.
Nej, inte alls. Jag tror att den sista gången jag träffade honom så var det på ett möte om den här fejden och det var ju inte så kul, så nej, det hade jag inte.
Jag fick nyligen reda på att en gammal gymnasiekompis gått bort och man inser mer och mer att man uppnått en ålder då folk omkring en dör.
Ja, det är fan mer nu…
Det är intressant hur det går från en tid då man är ung och inte skänker det en tanke, tills nu…
Johanna tänker ganska mycket på död, vilket jag inte gjorde innan jag träffade henne. Jag vet inte om det är på grund av det eller om det är för att jag är gammal. Det kanske är både och, men jag har börjat tänka på det. Men sedan blir man “Jag såg ju Mick Jagger för inte så länge sedan och han var i toppform.” Då blev det “Vad fan, då får jag skärpa mig!”
Jag kan känna att jag borde ha gjort mer och så tänker jag på en sådan som du som ändå varit runt världen några varv och fått lira med dina gamla idoler. Du har gjort ofantligt mycket mer än jag har gjort.
Det vet jag inte, men olika saker. Det är det där jävla tiden och så kan jag tycka “Vad är det som är viktigt?” Jag tycker fortfarande att musik är lika viktigt, men just att resa… det är inte så jävla kul alltså, hahaha! Man måste resa, men jag tycker det suger och det tror jag att jag alltid har tyckt. Jag har gjort något jag inte gillar i hela mitt liv. Det är också så där, “Fan!”, men man måste göra det för att ta sig dit. “Ska vi spela i Sydamerika? Fett!”, men det tar ju jättelång tid dit, fan, hahaha!
Jag minns när Hellacopters släppte “City slang” på singel och du hyllade låten och sa att den var så fantastisk. Själv kände jag bara att den var ok. Vad är det som är så speciellt med den låten?
Första gången jag hörde den så kände jag att det var den bästa låten jag hört och jag tycker fortfarande likadant.Det finns ingen låt som är bättre. Den har allt. Den har A, den har F och G och ett D. Det är de bästa ackorden. Skulle man kolla på alla Hellacopterslåtar så är det så många som har de ackorden, och inte bara Hellacopters. Lite samma som att jag tycker att “Search and destroy” har lite av det där, Siss, A, B och så E och Fiss. “Search and destroy” och “Come on and love me”, det är samma ackord. Det är exakt samma följd. Så jävla bra! De två är facit och “City slang” och att de just bara mal på och det tar aldrig slut. Det är som “Free bird” (Lynyrd Skynyrd) fast bara en ton. Jag vet inte. Antingen gillar man det eller… Jag vet inte vad det är. Det var när vi fick höra den första gången, jag och Uffe…, “Den spelar vi in!”…
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Josefin Wahlstedt