Vikingarnas förkämpar Amon Amarth är aktuella med ett nytt album, “The Great Heathen Army” och de bjuder ännu en gång på blytunga riff. För Rocksverige berättar gitarristen Olavi bland annat om att åter igen jobba med Andy Sneap, pandemins ickepåverkan samt att möta sina gamla hjältar:
– Även om jag träffat Biff tidigare och har snackat med honom flera gånger så är det fjärilar i magen och kvällen innan så satt vi allihop och bara lyssnade på Saxon och drack bira. Det är samma sak med Slayer, som vi har turnerat med jättemånga gånger. Man känner sig alltid som ett litet barn när man står bredvid Kerry (King) och snackar skit.
Vi börjar med Saxon. Vem kläckte idén om att ta med Biff Byford, Paul Quinn och Doug Scarratt på låten ”Saxons and Vikings”?
Så här var det. Första gången vi spelade in med Andy Sneap var 2013 och ”Deciever of the gods” och då satt vi på puben mellan tagningarna och snackade lite. Han snackade om dem för han hade precis spelat in med dem, eller vad det nu var. Jag tänkte att någon gång ska vi göra en låt om vikingar och saxare och då ska man göra den tillsammans med Saxon, så idén har funnit där sedan dess, men det har aldrig blivit läge för det. Nu när vi skulle gå tillbaka till Andy och England, så tänkte jag att det var ett perfekt läge och både Biff och de andra grabbarna bor inte så långt därifrån. Det kändes även som att vi hade rätt idé för musiken också, för det måste vara något som funkar med både Johan och Biff, med tonart och så. Det kändes bara helt rätt och jag hade den här idén och printade ner det jag hade och skickade det till Biff. Han nappade på idén och tyckte det var bra. Johan skrev den övergripande delen av texten, själva handlingen, medan Biff skrev sina egna ord. Han kom till studion och så skrev han det han sjunger och så gick vi igenom hur allt skulle vara. Efter det åkte vi iväg och käkade indiskt och drack lite vin och sedan åkte vi tillbaka till studion och han sjöng. Det var ashäftigt! Sedan har både Paul och Doug lagt gitarrsolon. För oss var det jäkligt viktigt att det inte bara är att vikingarna bankar skiten ur saxarna, utan det ska vara jämnt. Ingen vinner och även sångmässigt ska Biff ha lika mycket sång som Johan. Tidigare har vi haft gäster, som exempelvis Messiah (Marcolin) och nu efteråt kan vi tycka att vi skulle gett honom mycket mer. Nu försökte vi verkligen att det skulle vara 50/50.
Var det någonting av det Biff skrev som ni kände inte funkade?
Det var faktiskt helt ok och grejen är att Biff levde sig in i det där, så han använde ord som var lite gammal engelska och hur man sa saker förr i tiden. Han var jävligt petig med att det skulle låta gammalt. Det var ashäftigt! Sedan är det så grymt att se någon som man har växt upp med och haft på planscher på väggarna när man var liten… att se honom stå två meter ifrån en och sjunga en av våra låtar var helt magiskt.
Den där lilla delen av ens tonåriga jag lever väl alltid kvar, eller?
Så är det självklart. Det där släpper aldrig tror jag. Det är klart att man kanske blir van och man kanske inte reagerar lika starkt, men så är det. Även om jag träffat Biff tidigare och har snackat med honom flera gånger så är det fjärilar i magen och kvällen innan så satt vi allihop och bara lyssnade på Saxon och drack bira. Det är samma sak med Slayer, som vi har turnerat med jättemånga gånger. Man känner sig alltid som ett litet barn när man står bredvid Kerry (King) och snackar skit.
Vilken är då den bästa skivan med Saxon?
För mig är det ”Crusader” (1984) för det var den jag växte upp med och det är svårt att ta bort sådant där. Det är likadant med Iron Maiden och ”Piece of mind” (1983) Det är svårt att ta bort de skivor man växte upp med för de betyder jättemycket. ”Lionheart” (2004) är också bra och även den senaste ”Thunderbolt” (2018) gillar jag mycket.
Man får nog säga att Saxon ändå håller en ganska hög nivå med tanke på senare årens skivor. Det låter så som Saxon ska låta.
Det tycker jag. Vad jag tycker de har gjort, som många andra inte har gjort, det här med att stanna kvar i sina gamla produktionsteam och kanske prodda mycket själva vilket inte alltid blir så lyckat, men Saxon har alltid varit öppna för hur musikvärlden ser ut idag. Samma sak hände med Judas Priest och deras senaste skiva. Innan det hade de använt alla möjliga gamla rävar och själva varit med i produktionen, men så tog de in Andy Sneap och det blev en modern skiva fast det är Judas Priest. Man måste följa med lite i vad som händer i utvecklingen.
Vad är det med Andy Sneap då? Han känns mer och mer som producenten alla går till?
Jag tror han är jäkligt selektiv och nobbar jättemycket. Nu tänker jag inte nämna banden han nobbat, men det är många han säger nej till och det är bara för att han själv inte tycker om dem. Han tycker inte om musiken, så att säga. Jag tror att vi är ett av de få banden med brölsång som han gillar. Det är A och O att jobba med någon som tycker om en. Det blir så mycket enklare då. Det blir ärligt på något vis. Han ger nog mer än vad han skulle göra för någon han inte bryr sig om. Det Andy är en jäkla klippa på är att han är en så jäkla bra musiker själv, så det underlättar väldigt mycket. Han kan påpeka saker som ”Om du spelar så där istället så kommer det låta lite bättre!” eller ”Hör du det där ljudet? Det kommer från att du nuddar strängen.” Många andra producenter kan inte säga vad som är fel utan säger bara att det inte låter rätt, medan Andy kan peka på exakt vad man spelar och då är det mycket enklare att rätta till.
Känner du som gitarrist att du lär dig någonting av att jobba med Andy?
Det gör jag. Jag tycker att man nästan lärt sig något från varje inspelning man gjort. Det är kanske inte alltid gitarrspel, men man lär sig hur man ska tänka. Förr i tiden hade man låtar och så hade man ett riff och så slutade Johan sjunga, men man fortsatte med samma riff igen. Sådant där kan man inte göra idag längre. Det måste alltid hända någonting i en låt för att det ska kännas att den går framåt. Sådana grejer har man lärt sig genom alla år och när det kommer till gitarrspel så är Andy en vettig gitarrist så det är klart som fan man lär sig något. På gitarrsolot i ”Get in the ring” när jag slår på svajarmen samtidigt så får man ett visst ljud och jag fick det från Andy LaRocque från King Diamond. Han började göra gitarrsolon med det ljudet, men nu gör många det, som Kreator och Arch Enemy. Jag frågade Andy hur man gör det där ljudet och då visade han mig och då var jag tvungen att lägga in det på ”Get in the ring” (skrattar)
Andy måste väl ha bjudit på en och annan rolig story om Judas Priest, eller?
Jodå, jättemånga, men jag tror det är sådant man inte kan föra vidare. (skrattar)
Vad gäller ”Get in the ring”, snodde ni titeln från Guns N´ Roses?
Ska jag vara helt ärlig visste jag inte ens att de hade en låt med den titeln. Det är ett band jag aldrig lyssnat på och jag har aldrig ägt en skiva med dem. Jag hade faktiskt ingen aning.
Vad är det som inte tilltala dig med GNR? De flesta har någon form av relation till exempelvis ”Appetite for destruction”
Jag vet inte. Det är säkert inget fel på den. Det är bara det att jag aldrig brytt mig om att lyssna på dem. Självfallet har jag hört låtarna som spelades på MTV för 30 år sedan och det som spelas på radio, men det är ett band jag aldrig brytt mig om.
Hur mycket påverkas och influeras du av musik du lyssnar på, gammal som ny, när du sitter och kommer på låtidéer?
Det gör jag nog ganska mycket. Om jag verkligen går in i en skiva och lyssnar om och om igen, så hamnar jag i någon form av trans och det kan jag föra över till mig själv och bli inspirerad till att börja skriva någonting, men det betyder inte att jag snor riff eller idéer. Det handlar bara om att man får någon sorts känsla och då blir man själv så himla inspirerad. Det smittar av sig på något sätt.
Förra skivan ”Berserker” (2019) produceades av Jay Ruston. Varför gick ni tillbaka till Andy?
Det är inget fel på Jay och det var en kul skiva och vi gjorde den i LA, vilket var lite av en dröm. Ska vi, bandet från Stockholm, åka dit och spela in en skiva? Det var lite häftigt, men nu har vi gjort det och det är ingenting vi behöver göra igen känner vi. Med Andy så vet vi vad vi får. Vi har haft Jens Bogren på några skivor och vi har gjort några med Andy och vi kände väl att Andy var den vi ville komma tillbaka till. Med det sagt är det inget fel på de andra. Det är bara så det kändes.
Kan det bli så att resterande framtida skivor har Andy som producent?
Det är svårt att säga. Vi får ta det när det är dags. Jag har absolut inga problem med att göra en till med Andy. För mig personligen har det varit helt suveränt. Jag gillar att allt är på en gammal bondgård. Vi har boendet där, det är stort och alla har egna rum. Det finns ingenting i närheten och ska man gå till puben så får man gå några kilometer. Det är skönt att det är avstånd till allting och man kan koncentrera sig på att göra en bra skiva. Sedan har Andy allting. Han har flera tusen gitarrer och hur många förstärkare som helst. Även om vi använder våra egna gitarrer, så skulle man inte behöva det för han har i princip allt och är det något han inte har så kommer han köpa det. På så vis är det jäkligt smidigt, men i LA var vi tvungna att… tja, det var ju coolt det med och vi lånade lite gamla Iron Maiden-stärkare, men man måste hela tiden få fram allting. Andy har allt där.
Handlar det också om att ju färre saker som distraherar, desto smidigare och enklare blir det?
Ja, det kan jag nog tycka. Alla är där och man gör bara det man ska göra. Skulle vi spela in i Stockholm och alla åker hem och sover på kvällarna, då tror jag inte det skulle bli så mycket av det andra som man måste bolla om. Det är mycket om special editions hit och dit och färger hit och dit. Allt sådant kan man då gå igenom på kvällarna.
I samband med pandemin, blev du kreativ då? Jag pratade med Wolf Hoffman och han berättade att han inte gjorde ett skvatt under hela tiden.
Jag vet inte. Jag blev inte mer kreativ. För mig var det precis som vanligt. Jag brukar inte springa omkring och ränna så mycket längre. Jag gillar att vara hemma och nu var det skönt för jag behövde inte känna att jag behövde gå någonstans. Man kunde verkligen vara hemma. Jag tror inte det påverkade mig på något vis. Vi var i Sydamerika när vi var tvungna att avbryta turnén och flyga hem. Då tänkte vi ”Vi får väl se vart det här leder då och så fortsätter vi där vi slutade.”, men efter ett år sa vi att vi inte kunde komma tillbaka med en gammal skiva utan började jobba på något nytt. När vi gjorde det, det var väl då man började fundera på en ny skiva, men jag brukar alltid ha saker liggande. Jag skriver alltid när jag känner mig inspirerad. Det vi först gjorde var att sätta ihop den här låten vi släppte tidigare, ”Put your back into the oar”, som vi gjorde som en hyllningslåt till våra fans. Den var egentligen tänkt att släppas mycket tidigare och folk kanske tror att den ingår på nya skivan, men den har alltid varit ett singelsläpp.
Var det något tillfälle under pandemin då du tänkte att ni kanske inte skulle komma att stå på en scen igen?
Nej, jag tror aldrig att jag hade den tanken. För mig var det bara välkommet. Jag tyckte det var ett skönt break. Vi har snurrat omkring i tjugo år och jag har aldrig varit hemma två somrar i rad så det var helt fantastiskt. Rent ekonomiskt är det inte bra att vara hemma om man livnär sig på att vara borta, men förutom det har det varit helt fantastiskt.
Du trivs med att gå hemma och pula?
Ja, jag gillar det. (skrattar) Det är ganska skönt för nu vet man hur pensionen kommer se ut. (skrattar)
Hur blir det nu när ni ska ut och spela? Det verkar vara olika regler från land till land. Ska ni alla hålla er i en liten bubbla eller vad kommer att gälla egentligen?
Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Vår manager har berättat lite efter att ha varit ute med Mercyful Fate i Europa och Trivium och Megadeth i USA tidigare i våras, men han har bara förklarat hur det funkat där. Jag har faktiskt ingen aning hur det kommer funka. Får man det så får man det och det är väl inte mycket mer med det, men det är svårt att vara sångare och inte ha rösten. Det är väl det jag är mest orolig för. För min egen del… visst, man kanske inte kan stå på scen om man håller på att dö, men förr har man ju alltid spelat med feber. Det är bara att bita ihop.
Det blir att band ställer in för att någon i turnésällskapet testat positivt. Rent ekonomiskt måste det vara en massa grejer kring det där?
Exakt, men vad jag förstått så finns det ingen försäkring som täcker Covid. Vi har alltid försäkringar om det händer någonting och man kanske behöver ställa in, så man inte blir bankrutt. Det är en jäkligt dyr grej att ställa in. Skulle vi åka till USA och behöva ställa in en vecka så är det inte att lastbilschaufförer och crew sitter gratis på hotellrummen. Allting kostar fortfarande lika mycket. Det enda som händer är att det inte kommer in några pengar. Det där är ett orosmoment. Förra sommaren när de började turnera i USA, då var det nolltolerans men jag tror inte det är det längre. Det där kan bli jäkligt intressant.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk