Amaranthe är högaktuella med nya albumet “The Catalyst” På ett hotell av det lite hippare slaget, beläget på Södermalm, slog vi oss ned mitt emot den prtaglade gitarristen och snackade om bl a Yngwies godhet, om likheten mellan Roxette och Amaranthe, hur VIP-barer backstage har blivit lekhörnor och tiden då Olof befann sig mitt i den klassiska Göteborgsscenen:
– Jag inbillar mig att jag var i precis rätt ålder för att kunna uppskatta det. Hade jag varit äldre hade jag antagligen velat delta i det och då hade jag inte sett det objektivt eller så hade jag velat delta och misslyckats. Jag kunde se det som ett rent fan och det första At The Gates-giget jag gick på var 1995 på Valvet. Jag var 14 år gammal och det var egentligen inte tillåtet för mig att komma in, men jag antar att det är preskriberat nu. Sedan var det en lång strid ström av konserter mellan 1995 och 2000 där jag såg det allra mesta. Allt från Dissection till Sacrilege till The Crown och oräkneliga Dark Tranquillity-konserter. Allt som var fantastiskt på den tiden. För varje band som finns kvar, så fanns det åtminstone tre eller fyra nästan lika bara band och i vissa fall kanske till och med bättre.
Sist vi sågs var för tio år sedan. Då satt vi backstage någonstans och Elize berättade att hon började känna sig mer och mer maskulin på grund av att hon hela tiden befann sig i en manlig miljö. Har hon blivit tuffare genom åren?
Det är lite både och faktiskt. Hon har absolut fått mycket skinn på näsan och det har också mycket att göra med erfarenhet, mognad och ålder, men hon har nog generellt att hon har behövt stå på sig. Delvis i branschen, men även i närmiljön. Något hon inte sett så mycket av är hur det kan vara när man turnerar och det inte finns en enda tjej med på turnébussen. Back in the day på 2000-talet, vilket inte låter så länge sedan, men det är ändå 20 år sedan, då var vi på några Europaturnéer där det inte var med någon tjej. Jag ska inte säga att det var bråkigt eller stökigt, men det var riktig omklädningsrumsjargong. Det var en stor skillnad som jag märkte 2011 när vi började turnera. Så fort vi hade Elize med så var det en annan jargong, men det är klart att från hennes perspektiv, jämfört med Cabarét Lorensberg i Göteborg, så var det en väldigt stor kontrast, vilket jag förstår på alla tänkbara sätt. Hon kände nog ganska tidigt att ”Här får jag nog stå på mig en del om mitt synsätt eller perspektiv framföras, så får jag nog göra det med besked så att jag hörs inte bara över de rent dominerande männen utan även de rent högljudda.” Det är klart att det kommer att förändra, men samtidigt har hon varit noga med att framföra kontrasten att hon är kvinna och hon har ett annat perspektiv och kan ha en ganska feminin framtoning, inte minst musikaliskt och på scen.
På ert nya album ”The catalyst” har ni gett er på Roxettes ”Fading like a flower” Vem kom på den idén och fanns det andra låtar ni funderade på?
Det fanns det absolut. Bakgrunden är att vi under 2020-21 reste runt mycket och filmade videor till vår förra platta ”Manifest” och spenderade en hel del tid i bilar och på resande fot och den ständigt återkommande diskussionen var ”Vad ska vi göra nu? Vi har precis spelat in en ny platta och vi kommer inte spela in nen ny platta direkt för det blir för tidigt. Vad är nästa projekt?” En av idéerna som dök upp flera gånger var att vi kanske skulle gå in i studion och spela in en coverplatta. I och med att vi började prata om det rent hypotetiskt, så började vi bolla idéer om vad vi skulle göra covers på och vi sa tidigt att det är coolare att inte spela in metalcovers. Vi har gjort två covers tidigare, en Powerwolf och en Sabaton. Vi tänkte att det skulle vara kul om vi gjorde en popcover, så vi började lista låtar och en som dök upp flera gånger var ”Fading like a flower” jag var ett Roxettefan på 80-talet när jag var barn, så den låten har hängt med länge och man inser när man ser tillbaka på den här musiken att den har fungerat som någon slags mall i ens bakhuvud. Roxette, ABBA, Michael Jackson och givetvis senare Metallica, Iron Maiden och andra metalband. Vissa låtar är gillade av alla. Det finns inte så många som ogillar Queens ”Bohemian rhapsody” I min mening är Per Gessle en grym låtskrivare. Man har hela kontrasten mellan en lite mörkare vers i ”Fading like a flower” till upptempo, refräng, ackordföljder och även sångmelodier som påminner en hel del om en typ av låt som vi hade kunnat göra. Pratar man med amerikanarna, som är betydligt mindre insatt i Roxette generellt, så tror de inte sina öron när vi säger att det är en cover. De är helt övertygade om att det är en Amaranthelåt. Den var superkul att göra.
Kan du nämna någon annan låt ni funderade på?
Ganska högt på listan hade vi E-Type. Det har fungerat lite som en influens i bakhuvudet. När jag lyssnade på melodisk death metal på mitten av 90-talet, så tyckte jag fortfarande det var kul med E-Type. man hör att han är gammal hårdrockare och att det finns influenser därifrån.
Genom alla år du nu har hållt på, finns det någon annan musiker som du har bondat med och där det uppstått en vänskap?
Absolut och det finns ett gäng. Det är många band man turnerar tillsammans med och spenderar väldigt mycket tid på vägarna med. Det är i olika sammanhang och på olika sätt. För att ta ett lite mer udda exempel. Under pandemin i början av 2021så insåg jag att jag inte skulle skriva en platta och jag skulle inte turnera, så vad skulle jag göra? Vi är lyckliga nog att vara rätt väl försörjda av Spotify och annan streaming, så det var ingen större stress över den personliga ekonomin. När man då har tid som nästan nybliven 40-åring och man får välja vad man lägger sin tid på, vad ska man pyssla med då i några månader? Jag plockade upp en gammal hobby från när jag var 12 år gammal och började bygga Star Wars-plastmodeller, som jag sedan målade också. Det är något jag tyckte var skitkul och farsan höll på med det när jag var barn. Jag tänkte att det kunde vara kul att plocka upp igen och det är kreativt. Ingen press på något sätt och man kan lägga hur många timmar som helst på det. En snubbe jag snackade med var Ruud Jolie från Within Temptation. Han gjorde precis samma sak och satt också och byggde de här sakerna sex timmar om dagen. Vi satt och bollade tips fram och tillbaka och vi skickade bilder. Det som var coolt var att den senaste gången jag var i butiken för plastmodeller i Göteborg var nästan 30 år sedan och på den tiden kunde jag bara köpa de billigaste modellerna och nu kom jag tillbaka med en god kassa, vilket var fruktansvärt roligt. Det blev att jag satt och pratade med Ruud varje dag i ett halvår. Nästa gång vi sågs, vilket var på en finsk festival 2022, då tog vi en öl ihop och snackade om modellbyggande.
Det är väldigt terapeutiskt att sitta och bygga plastmodeller.
Ja, det är det. Det är en helt annan dimension och det är något som i allra högsta grad är kreativt. Det är en fantastisk outlet för något som inte är kopplat till det musikaliska.
Rent musikermässigt, har du någon personlig gitarrhjälte?
Det har jag i allra högsta grad. Det beror lite på kronologi, syfte och inspiration, men i min värld är Yngwie Malmsteen störst. Det är delvis baserat på nostalgi, men även nu när man har spelat gitarr i 30 år, så har man en ganska god insikt i vad det innebär med sologitarr och så vidare, men vad det gäller ren teknik och vibrato och musikalitet som när Yngwie var ung… och det har varit svårslaget sedan dess. Vad det gäller mer innovativ och annorlunda gitarrteknik sår är det naturligtvis Steve Vai. Vad det gäller att ta tillbaka sologitarren efter ett totalt dött 90-tal och sätta det i ett nytt gitarrhjältesammanhang så har vi Alexi Laiho. Man ska inte underskatta vad Alexi gjorde för europeisk metal i mer kontemporära sammanhang. Children of Bodoms första platta släpptes för 27 år sedan, vilket är ett tag sedan, men den har haft en direkt konsekvens för nästa alla som står på scen idag och är i min ålder. På ett eller annat sätt skulle jag säga. Det har att göra med att ta tillbaka och ta till vara på influenserna från 80 och tidiga 90-talet och sedan sätta det i ett modernt sammanhang med growl, mer nedstämda riff och ha hela estetiken av en sologitarrist. Där har vi tre lite olika hjältar.
Yngwie har gett mig ett fantastiskt citat – ”Jag försöker alltid göra det bästa jag kan och det bästa jag kan är kanske inte alltid det bästa, men det är det bästa jag kan.”
Det är fenomenalt. Jag fick höra bara härom dagen från Anders Johansson att Yngwie är… när han var väldigt ung så framstod han som enormt arrogant och medveten om att han var en av världens bästa gitarrister vid 21-års ålder och alla tänker att han är lite av ett arrogant arsle, men tydligen hade han väldigt mycket självkritik och väldigt mycket ångest kring sin egen framtoning, enligt Anders. Det är ett intressant exempel på att man inte alltid får hela bilden genom att bedöma folk utifrån så att säga.
Jag pratade med honom om att hans framtoning varit mer amerikansk än svensk. Jänkare är mycket mer för att säga att man är nummer ett än svenskar är. Har du träffat honom någon gång?
Vi gjorde våra första gig med Yngwie. En liten Englandsturné 2005. Det var med mitt band Dragonland. Då var jag väl 22 och spelade massa snabba skalor och var väldigt inspirerad av Yngwie. Han tyckte det var otroligt roligt att se kids som lät som en lite sämre version av honom, hahaha! Vi var ett power metal-band och tydligt inspirerade. Han var väldigt god mot oss. Han behandlade sitt crew som skit, men oss behandlade han helt fantastiskt. Han stod bredvid scenen och lyssnade och high fivade och allt, så det var bara en grym upplevelse.
Jag antar att du också träffade Alexi genom åren? Jag intervjuade honom vid ett tillfälle och då kändes han som en glad skit.
Det var väl motsatsen till Yngwie. Inte hur han var mot oss, men snarare framtoningen. Alexi var alltid superödmjuk, förutom när det var full on fest, vilket det ofta var, men även då var han världens skönaste snubbe. Vi var inte bra polare eller så, utan det var mer att man träffades kort efter någon festival eller så. Sista gången vi träffades var när vi spelade tillsammans ni Bulgarien 2019. Där märkte man att han kanske inte mådde toppen, men spelade fortfarande kanon och gav en grym show.
Det är en speciell bransch ni verkar i, då det är en värld där det är ok att festa och kröka. Det kan inte en annan göra. Det måste vara svårt i och med att acceptansen är större? Det är ingen som tycker att det är konstigt att man festar loss på en onsdagskväll efter ett gig. Försöker man hålla det på en ”human” nivå?
Precis. Det där är något som varierat lite genom åren. Jag har sett branschen växa upp ganska mycket. De första europeiska festivalerna som jag spelade på, som var av större format, exempelvis Summer Breeze och Graspop, var med Nightrage för 20 år sedan. Tittar man på en festivalposter för Graspop från 2004 så är den väldigt lik hur en poster ser ut idag. Det är Nightwish, Epica, Trivium och ett gäng andra band och några större som Judas Priest eller Black Sabbath. Det är väldigt många band som är samma, men alla är naturligtvis 20 år äldre. De som var i tidiga 20-årsåldern är nu i tidiga 40-årsåldern och de som var i 40-årsåldern är nu nära pensionsåldern. Det medför naturligtvis vissa konsekvenser. Backstage på Graspop finns en VIP-bar som förr i tiden var det stökigaste man kunde föreställa sig. Det var torsdag och det var ärkefest. Sista gången de hade den baren var troligtvis precis före pandemin. Nu har den bytts ut mot en lekhörna för barn. Det är ett perfekt exempel på hur branschen har utvecklats. De som var partydjur och vägrade ge upp, har antingen trillat ifrån branschen, eller som i vissa tragiska fall, även livet. Det finns ju en övre gräns hur länge man orkar hålla på. När vi satte igång med Amaranthe var vi i sena 20-årsåldern. Vi var fortfarande unga, men vi var inte 19. Vid något tillfälle efter några år in i vår karriär så sa vi att vi skulle coola ner det lite och vi var inte på något sätt som Mötley Crüe. Visst var det en del festande och upptåg och det antar jag tillhör ungdomen, speciellt när man får lite skjuts i karriären och det blir din huvudsyssla. Det är klart man festar till, men idag är det något som i princip inte händer. När man är på turné så tar väl någon ett glas vin eller så, men man är väldigt fokuserad på jobbet. Det finns band på ganska hög nivå som fortfarande tar en öl innan giget för att slappna av, men det är något som vi sa för flera år sedan att det var onödigt.
Hur ser du på den resa du gjort som musiker och den framgång ni nått med Amaranthe? Har tankarna du hade som ung musiker infriats?
Man har drömmar och sedan har man drömmar. När man börjar spela gitarr, som jag gjorde när jag var 11, då ser man upp till de lokala musikerna som kanske är 15-16 och har gjort ett gig på en fritidsgård och tänker man ”Om jag kan komma upp till den nivån, så vore jag ytterst tacksam.” Jag spelade in min första platta när jag var 17, vilket var med mitt power metalband Dragonland och då var målsättningen att spela på Muiskens Hus i Göteborg. Ett ställe som kanske tar 350 personer och där In Flames spelade när jag var två år yngre och jag kollade på At The Gates och Dark Tranquillity. Man har de där olika delmålen, men jag tror att redan från början har man det där i bakhuvudet att man vill bli Metallica. Alla vill bli det på ett eller annat sätt. Jag tror aldrig det framstår som realistiskt och det gjorde det inte för mig heller och vi är inte i närheten av den biten på något sätt, men det intressanta är att man ser alla de här olika delmålen. Jag tror nog att Metallica fortfarande drömmer om att vara Metallica. Lars Ulrich sa för ganska många år sedan i en intervju för ”Load”, ”Man vaknar inte en dag och tänker Fan vad jag har lyckats!” Så ser jag inte heller på det. Det är det tvåeggade svärdet. Å ena sidan är man tacksam för dit man kommit, men å andra sidan är det ganska svårt att se på det inifrån hur det var för 10 år sedan. När vi turnerade med Sabaton 2020, som har kommit fruktansvärt långt, spelade vi inför 10-15000 personer varje dag, men faktum är att det inte skiljer sig jättemycket ifrån att göra en klubbturné. Den första turnén jag åkte ut på var för 20 år sedan och vi spelade kanske inför 150-300 personer. Principen är densamma. Man lyfter inte sina egna förstärkare, men du sitter backstage och pratar med bandet. Rutinen är väldigt lik och så är det nog även om man är Metallica. Då och då har man små ögonblick av att det verkar fantastiskt att folk bryr sig i den utsträckningen de gör, snarare än att jag säger ”Vad grymt att jag har en viss framgång!” Snarare är det att folk har tagit sig tiden till att lyssna på musiken och betalat pengar för att komma på en konsert. För att hålla sig på mattan är det något man aldrig ska ta för givet. Börjar man ta det för givet så går det ganska snabbt utför.
Det är ändå få förunatt att kunna arbeta med det man älskar mest.
Det är en också en grej där det bör vara en reality check på ibland, att det är en enorm förmån, för det kan vara lätt att glömma bort då det även finns andra element som kanske inte alltid är de bästa. Det är extrema resscheman, brutalt tidiga mornar och absolut ett element of press ibland. Det är något jag försöker bortse från så mycket som möjligt, men det är något jag är väldigt tacksam över ganska ofta. För 20 år sedan var jag vikarierande förskollärare. Ett jobb jag verkligen tyckte om och jag vikarierade även lite som lärare på mellanstadiet och det var helt fantastiskt, men det innebär verkligen något helt annat. Man sätter sina egna behov åt sidan för nästa generation. Det är inte så fokuserat på en själv, men vad gäller mitt yrke så är det väldigt fokuserat på mig själv. Ibland glömmer jag bort det och då är det bra att smälla till sig själv i ansiktet. Just den kreativa aspekten av det och att man inte har en chef som säger åt en att man måste komma hit på en viss tid… man väljer sina egna scheman och turnéer. Frihetsaspekten av det är en enorm fördel.
Du nämnde några Göteborgsband tidigare. Vad minns du av den gamla hederliga Göteborgsscenen?
Allt! Varenda ögonblick. Jag inbillar mig att jag var i precis rätt ålder för att kunna uppskatta det. Hade jag varit äldre hade jag antagligen velat delta i det och då hade jag inte sett det objektivt eller så hade jag velat delta och misslyckats. Jag kunde se det som ett rent fan och det första At The Gates-giget jag gick på var 1995 på Valvet. Jag var 14 år gammal och det var egentligen inte tillåtet för mig att komma in, men jag antar att det är preskriberat nu. Sedan var det en lång strid ström av konserter mellan 1995 och 2000 där jag såg det allra mesta. Allt från Dissection till Sacrilege till The Crown och oräkneliga Dark Tranquillity-konserter. Allt som var fantastiskt på den tiden. För varje band som finns kvar, så fanns det åtminstone tre eller fyra nästan lika bara band och i vissa fall kanske till och med bättre. När jag började spela gitarr kände jag inte till de här banden, men två-tre år senare förstod jag att de där banden jag börjat lyssna på inte bara kom från Göteborg utan de spelade även i Göteborg ganska frekvent. Det var enormt inspirerande.
Kunde man känna att det var en scen, att det var något med Göteborg?
Utan tvekan. Nu är det nästa 30 år sedan och det är lätt att ta på sig ”the rose tinted glasses”, men anledningen till att jag säger så är för att vi pratade väldigt mycket om det på den tiden och sa ”Det är sinnessjukt hur stort det har blivit!” och när vi pratade om det så var det när In Flames hade sålt slut på Musikens Hus för första gången. Det var enormt på den tiden och de var väl i mitten på 20-årsåldern då och det var otroligt att ett sådant band kunde sälja slut. Det var mitt i grungevågen, så vi var väldigt entusiastiska över den musikstilen. Sedan exploderade det från 1995 till 2000 och från 2000 till 2005 så exploderade det ännu mer, vilket var tiden då de tappade mig lite. När jag såg In Flames 2008-2009 så hade jag inte sett dem sedan 1999 på Musikens Hus och då spelade de på Scandinavium och det var slutsålt. Det var sinnessjukt att se samma gäng. In Flames och Dark Tranquillity var väldigt medvetna om att det var en scen och det var genom deras ganska hårda ansträngning som det blev på det sättet. Jag vet av egen erfarenhet att det är sällan band tänker på det här sättet, att stötta varandra och stötta återväxten, ge varandra beröm och turnera tillsammans och skapa scenen. Scenen uppstår inte av sig själv och framförallt inte genom avundsjuka eller missunnsamhet. 1998 hade jag mitt eget melodiska death metal-band, som inte hade släppt någon platta, men som var väl genomarbetat. Jag gav vår kassettdemo till Jesper Strömblad och tänkte att han aldrig skulle komma att lyssna på den, men jag fick ett mail dagen efter där han skrev ”Vi satt allihop och tog en öl efter giget i Trollhättan och lyssnade på kassetten och ni spelar ju hur bra som helst för att vara kids. Nästa år släpper vi en platta (Colony) och det vore skitkul att köra ett releaseparty där ni spelar In Flames-covers.” Vi tänkte att det där var något de inte menade, men han fick mitt nummer och skrev ”Är ni seriösa med detta så…” Jesper ringde någon vecka senare och bjöd in oss till replokalen. Vi kom dit, barn som vi var, och de sa bara ”Ta för er! Testa våra gitarrer!” Det var helt sinnessjukt och när vi spelade på de instrumenten lät det verkligen mycket bättre än på våra skitinstrument. Vilken grej! De var 25 och ändå ganska framgångsrika. Att bjuda in 16-åringa kids… Det är något många band kan och bör ta till sig av. Det är så man bygger en scenoch det är så man bygger en återväxt. Hade det inte varit för den uppmuntran så vet jag inte om jag varit här idag. Den typen av tänk som In Flames alltid haft är helt rätt filosofi.
Vad tycker du om The Halo Effect?
Helt grymt! Fantastiskt! För mig som är en gammal göteborgsmetalscennörd så är det himmelriket. Något jag tycker är extra coolt är att det liknar väldigt mycket av avd de gjort tidigare, men det finns stora element av annat också. Det finns lite Zeppelin och även lite modernt, så det är absolut ett band med en unik identitet, även om det är medlemmar från In Flames och Dark Tranquillity som samarbetar, så är det inte bara det. Det är något annat också.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Amalie Stepperud Antonsen