Enforcer är tillbaka med besked i och med nya albumet “Nostalgia” Frontmannen Olof berättar bland annat om förstörda backstagerum, AOR-skrålande i turnébussen och en galen bilresa genom Los Angeles:
– Vi packade in oss i vanen, som han inrett som ett retrovardagsrum i 70-talsstil. Vi låg på golvet och han skulle köra, men han var ju svinfull och vi tänkte att det inte var en så bra idé och jag föreslog att jag kunde köra, men han svarade bara ”Nobody can tame the beast but me!” Vi var bara runt 20 år gamla och Jonathan (Nordwall) fick inte ens komma in på spelningarna utan fick stå utanför och vänta för det var 21-årsgräns. Snubben var full och sur och han bara brände rödljus efter rödljus hela vägen tillbaka till vårt hotell i 140 mph och vi låg bara och skumpade omkring där inne.
Vi inleder med tre låtar från ert nya album ”Nostalgia” Min personliga favorit är nog ”Heartbeats” Vad kan du säga om den?
Vad kan jag berätta om den? För några år sedan var vi ute med Municipal Waste, Toxic Holocaust och Skeletal Remains. En tämligen extremmetalsamling, men sedan visade det sig att alla på bussen delade en förkärlek till AOR. En löjlig nördighet. Jag vet inte om det är något som utvecklats generellt i hårdrocksscenen i min generation, men det verkar som det. Hela den turnén var som ett rullande AOR-party där det var fest dygnet runt och man vrålade ikapp till Kansas, Boston och Alien och diverse obskyra AOR-band. Vid ett tillfälle så dök det så klart upp en idé mellan oss och någon i Toxic Holocaust eller om det var gitarristen i Skeletal Remains, om att starta ett band. Vi satt och spånade på karakteristiska låttitlar och då drog Jonathan till med ”This is not my last heartbreak” och syftade på mig för han tyckte att jag haft många tjejer efter mig på turnén. Lite som att man skulle gå igenom ett hjärtekross varje gång man gick på bussen igen. Jag tyckte dock att det var en så saftig låttitel så när jag kom hem så började jag fundera ut en låt ”Heartbreak! This is not my last heartbreak, ah ah!” (sjunger) Det låg sedan kvar och blev då “Heartbeats”, men det började där någonstans på bussen. Mot slutet av sånginspelningen så kände jag ”Nej, vi kan inte göra en låt med den titeln.” och då bytte jag ut refrängen i sista sekunden till ”Heartbeats! Can you feel the pounding heartbeats, when you lay awake at night?”
Titelspåret har ett intro som påminner väldigt mycket om signaturlåten till den gamla klassiska serien om Hulken.
Är det så? Fränt. Jag har sett att folk kommenterat att den påminner om ”My way” av Frank Sinatra.
Låten heter ”The lonely man” och det roliga är att du inledningsvis också sjunger något om loneliness.
Det är absurt. Jag hade gärna lånat en sådan grej och jag har inget emot att låna grejer, men faktum är att jag aldrig hört den där låten, men det är kul. Man tar alltid saker någonstans ifrån, som man kanske hört tidigare i livet. Allt är ju stulet från första början. Sedan handlar det om hur du sätter ihop det eller hur du sätter ihop olika fraser som gör en låt originell. Men allt kommer ju från någonting som du hört tidigare från början. Något som du associerar till det du hör.
Sista låten jag valt är ”White lights in the USA” När jag läste titeln första gången tänkte jag direkt att det hade något med de senaste årens UFO-fenomen att göra, men så är det inte.
Jag tror svaret är så enkelt och tråkigt förutsägbart som att det handlar om att turnera i USA. Vi efterhandskonstruerade en story till den häromdagen, ha ha ha! Det var en incident när vi var i Los Angeles första gången någonsin och spelade hårdrock med Enforcer. En turnékatastrof egentligen. Vi åkte minivan överallt och gjorde 40 spelningar och det kom ingen på någon av spelningarna förutom när vi kom till LA. Vi spelade på ett stort ställe i South Central, som är ett jäkligt ruffigt område, men det var smockfullt med Kalifornien-mexikanare. Den grövsta spelningen i vår karriär. Vi hakade på ett gäng vi träffade efter giget och åkte ut till en strand som ligger precis vid flygplatsen. En snubbe körde oss dit och sedan satt vi där och drack öl. Killen som kört oss dit hade med sig sin flickvän och jag tror att det kan ha varit så att hon gick iväg på en solotripp med en medlem i vårt band och snubben blev inte glad. Faktum är att han blev helt rosenrasande och han hade säkert druckit tolv bärs. Han blev sur och slängde saker och sedan skulle han dra och då var vi tvungna att hänga på. Vi packade in oss i vanen, som han inrett som ett retrovardagsrum i 70-talsstil. Vi låg på golvet och han skulle köra, men han var ju svinfull och vi tänkte att det inte var en så bra idé och jag föreslog att jag kunde köra, men han svarade bara ”Nobody can tame the beast but me!” Vi var bara runt 20 år gamla och Jonathan (Nordwall) fick inte ens komma in på spelningarna utan fick stå utanför och vänta för det var 21-årsgräns. Snubben var full och sur och han bara brände rödljus efter rödljus hela vägen tillbaka till vårt hotell i 140 mph och vi låg bara och skumpade omkring där inne. Det var väl det som vi i efterhand konstruerade som låtens sinnehåll.
Hur tar man att man gör mängder med gig och det kommer knappt något folk?
Det var vår första turné någonsin, så man tog väl det med jämnmod på något vis, men vi hade jävligt roligt ändå. Vi åkte med Cauldron och i efterhand var det kanske så smått förknippat med panik, men det var också jävligt coolt för det var första gången vi var utomlands överhuvudtaget. Det var en stor upplevelse rent personligt och det var väl det man fick ta det för. Så här i efterhand minns jag det som bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Det var inte så uppstyrt och vi hamnade på en jäkla massa märkliga ställen. Vi hade inte råd med hotell så vi fick ragga som fan för att ha någonstans att bo. Av de få som faktiskt kom så minns jag att Cauldron varje kväll från scen sa ”By the way, om det är någon som har ett ställe där vi kan sova inatt…”, men vi tog oss igenom det också.
Man bryr sig inte så mycket som ung.
Nej, så är det. Nu är jag 37 och jag hade kanske inte uppskattat det på samma sätt idag.
Åter till albumtiteln ”Nostalgia” Är du en nostalgisk person?
Man kan vara nostalgisk på väldigt många sätt, inte bara att man minns 80-talet och drömmer om den kulturen som fanns då. Temat är kanske inte riktigt det utan mer en personlig reflektion över att saker och ting omkring en och en själv, är i ständig förändring och att man går mot ett oundvikligt öde i framtiden.
Du är född 1986. Önskar du att du varit född tidigare så du kunnat uppleva 80-talet?
Så tyckte jag nog när jag var tonåring för musikscenen runt det tidiga 00-talet var inte så jäkla rolig. Då kanske jag hade sådana tankar, men nu tycker jag inte det. Jag tycker någonstans att jag är jäkligt glad över att tillhöra en generation som var med och tog tillbaka hårdrocken till världen, kan man väl ändå säga? När vi började så fanns det inte ett enda band i hela världen som lät som vi och tillsammans med en rad andra band lyckades vi ta tillbaka den traditionella heavy metalen. Man gick igenom hela thrashrevivalgrejen och deathblackrevival och många i min generation av 80-talister och 90-talister är väl i princip ansvariga för det. Jag har fått leva ut i princip alla mina drömmar som jag drömde om när jag var barn.
Har du sett dokumentären ”Woodstock 99”?
Nej, det har jag inte.
Den är sevärd, men det var så mycket dålig musik då och på toppen stod Limp Bizkit.
Limp Bizkit har jag nog ändå större respekt för. Jag inbillar mig i alla fall att det finns en jäkla ironi i det. Jag har upptäckt det lite senare. Det är lite som Eddie Meduza som gör narr av raggarna, men de fattar inte det och tar till sig honom som någon slags nationalhjälte. Lite samma sak känner jag med Limp Bizkit. Allt är bara ploj och om jag nu har rätt i att det är ploj, då är det helt fantastiskt.
Vad är det mest rockstjärniga du gjort så här långt?
Jag vet inte om man ska prata om det, ha ha ha! Det är ingen som blir lycklig av att höra det. Det är många tillfällen som man inte vill gå in i detalj på.
Du har aldrig haft nöjet att kasta ut en tv från ett hotellrum?
Nej, det har jag inte. Man gjorde så mycket dumma grejer när man var ute på turné med första skivan. Vi trodde nog allihop att så skulle det vara. På första turnén slog vi sönder hela backstagen innan man drog. Det bara var så. Jag skojar inte. Vartenda glas och flaska skulle krossas innan vi gick därifrån. Det är skitbarnsligt, men jag tror att vi fick för oss att ”Så gör väl alla?”
Jo, saker man gjorde när man var runt 18-20 och då tyckte var riktigt roliga, ser man idag bara som något jäkligt dumt.
Jo och det känns också lite spelat eftersom vi försökte leva upp till någon myt, som kanske aldrig riktigt har funnits. Det är mer saker som tagits ur sina sammanhang och blivit historier. Det kan man göra med vårt beteende också, ta saker ur sitt sammanhang. Jag skulle kunna skriva en ”The Dirt” (Mötley Crüe) utan problem.
Avslutningsvis. Vilken är världens bästa platta?
”Heaven and hell” (Black Sabbath). Det är vad jag känner spontant när du nu frågar. Det är en skiva som jag uppskattar otroligt mycket, på många olika sätt. Den har inte varit med mig sedan barndomen, men kanske de senaste 15 åren åtminstone.
Text: Niclas Müller-Hansen