INTERVJU: Pär, Chris och Tommy i Sabaton

I del två med Sabaton sitter vi ned med Pär, Chris och Tommy och snackar bl a om bandets History Channel, eld, nedläggning av spelställen och det faktum att bandet nu funnits i 20 år:

“Det är ju mer än halva livet som har ägnats åt det här och av den andra halvan av mitt liv så är det all vaken tid, så det är ju allt en betydande del. När man tittar tillbaka så tycker jag att det har gått väldigt fort, men vi har ju ändå tagit många steg och vi har fått göra mängder av fantastiska saker och jag har otroligt många minnen. Det har hänt så vansinnigt många grejer, men samtidigt känns det som att det har gått ganska fort.”

 

Vad bråkar ni om i bandet? Uppstår det situationer i studion där ni tjafsar?

Chris: Vem som får sista tacon?

Tommy: Eller vilken film som är bäst, ”Terminator” eller Terminator 2”

Pär: Det är ganska lite, men det skulle kanske gå ner till vilka låtar man ska spela på kvällen. ”Kan vi inte spela den?” eller ”Nej, jag vill inte spela den.” Lite så. Det kan vara en sådan grej man diskuterar ibland.

Har ni haft något riktigt storbråk någon gång?

Tommy: Nej, det har inte jag märkt av.

Chris: Jag och Thobbe, gamla gitarristen, hamnade i slagsmål en gång.

Det var väl i USA va?

Chris: Ja. (skrattar) Men det har jag berättat va? (Incidenten går att läsa om här: https://rocksverige.se/sabaton-niclas-djupdyk-med-faluns-storsta-krigare/)

Jodå. Ute på turné när man är så tätt inpå varandra och det kvittar hur bra polare man är, det måste ändå gnaga lite då och då?

Chris: Ja, men det gör det absolut. Vi är väl 12 på en buss, en liten nightliner och folk tror det är ”heaven on earth” 12 personer som ska dela på ett litet, litet kylskåp och där kan det väl uppkomma irritation när folk bara pressar in sina saker och tar upp mer plats än vad som behövs.

Tommy: Ja, och något som jag har märkt, som är småsaker egentligen, men som kan eskalera, det är om någon går och slår på en kaffekanna till exempel och går på toa eller så. Sedan kommer det in ett gäng och ser ”Åh, kaffe!” När man sedan kommer tillbaka och ta kaffet man slagit på så sitter sex personer och dricker och det finns inget kvar. Sådant där kan göra en riktigt förbannad.

Chris: Det som att de automatiskt tror att det bara rent magiskt är ”Åh, kaffe!”, men det är ju klart som fan att någon har satt på kaffet och då ska väl i alla fall den personen få kaffet.

Pär: Det kommer mer och mer här. Men för att vara på turné behöver man ha ganska stor respekt och man måste ha en stor vilja och ett stort tålamod. Alla människor som är turnerande musiker måste ha ett stort tålamod för vi kommer att ställas inför situationer där vi tappar kontrollen för vi har lämnat över den till någon som inte sköter sin grej och då kan man inte bara bråka eller spåra ur, för det kanske inte hjälper den situationen, beroende på vart man står. Står man hos en tullare i Latinamerika och den lokala arrangören säger ”Nej, I know nothing!”, då får man ha lite tålamod och säga ”Ok, nu tar vi det här lugnt och stilla!” för om vi börjar bråka så kommer vi inte därifrån. Det är ganska mycket sådant så man måste ha tålamod om man vill hålla på med ett rockband. Samtidigt är det väldigt många rockband som har, kan jag tycka, en lite halvtaskig syn på grejer när de har problem med att inte göra någonting, vilket är en intressant syn på världen. De flesta människor i världen som jag känner som inte är i ett rockband, de har problem att få sina dagar att fungera och de drömmer om en tid då de kan… ”Åh, tänk om jag kunde få 30 minuter att inte göra någonting.” När vi sitter och väntar på ett flygplan eller vi sitter och väntar på ett gig, då har vi ju ganska mycket tid och sedan gör man vad man vill med den tiden.

Vad gör man då med all den här tiden? Sitter man och är kreativ eller slår man bara ihjäl tid med att titta på en film eller jobbar man med bandgrejer?

Tommy: Jag skulle vilja säga att det är lite av varje där. Det är de sakerna du säger, men sedan är det också lite tv-spel, man sitter och övar, kollar datorn och så passar man på att ringa hem. Göra samtal man inte skulle hinna annars och speciellt om man är i andra tidszoner. Om man till exempel är i USA, då får man passa på att ta den där dötiden till att ringa hem när man kan.

Nya plattan ”The great war”? Var det någon låt som var lättare än andra att få till? Som gick snabbt?

Chris: Svårt. Det gick ju snabbt att spela in, det ska jag säga. Hannes satte trummorna på två dagar, med uppriggning och stämning. Vi satte gitarrer och gitarrsolon på en och en halv dag så det gick snabbt, men det var nog den mest utmanade plattan att spela in för det är så mycket som händer, jämfört med med tidigare plattor.

Pär: Det finns ju också väldigt mycket mer som händer kring bandet under den här inspelningen. Vi håller på att lansera en ”Sabaton History Channel”, vi gör en ny hemsida, vi bygger om en hel scenshow, vi gör en uppgradering av ”Sabaton Cruise” till ”Sabaton Battle Ship” och ett större skepp, vi gör också mycket artworks och flera olika versioner av skivan och dessutom mastodont- videoprojektet ”Bismarck” Så under den här perioden när vi spelar in, sker det så pass mycket med bandet att vi alla går på högvarv. Att producera tre olika versioner av skivan var också en sådan där lite tidskrävande procedur med allt som ska till det.

Er ”History Channel”, presentatören i programmet, är det han som tidigare spelade i Moneybrother?

Pär: Det stämmer bra.

Vad är själva tanken med den?

Pär: Nu har den ju startat, men helst skulle den startat för 15 år sedan, men det var helt omöjligt och vi skulle inte klarat av det. Den har genomgått fas ett och fas två. Fas ett var att lansera den och fas två var helt enkelt att nå 100000 följare. Det var en kritisk massa och vi kände att först då kunde vi avgöra om det är lyckat eller inte och om vi ska fortsätta. Visionen var att vi skulle lansera en YouTube-kanal som vecka för vecka pratar om historien bakom en Sabatonlåt plus att den också ska berätta om känslomässiga, personliga historier som bandet har bakom den. Vi har en historiker som heter Indy Neidell och som är presentatör för den kanalen och han berättar den historiska delen och så berättar vi en del som har en personlig grej om varför vi valde att skriva just den här låten eller vad den här låten har betytt för oss. Någonting som gör att det här blir en mer intressant sak att lyssna på för våra fans. Vi visste ganska direkt att det var en bra idé och det fanns ingen orolig faktor. Det är svårt att hitta en negativ vinkel på detta. Ska man verkligen bråka med bandet om att det här var ”Fy, fy!” då skulle man kanske kunna tänka sig att de väljer den vägen att gå och säger ”Istället för att sitta där och prata strunt i tv-rutan, så kan ni väl skriva en ny heavy metal-låt istället!” eller om de ville att vi skulle göra något annat istället för att lägga tid på den här, men det kan vi ganska snabbt avfärda då vi har tid för båda.

Något avsnitt är ju uppe i över 100.000 visningar.

Chris: Det är jättekul!

Pär: Ja, det tuggar på liksom och de kommer ju att finnas. Vi har skapat en ganska unik sak som kommer att ligga kvar som en lärofunktion. Tidigare har folk sagt att Sabaton är världens bästa historielärare och ”Jag lär mig så mycket så mycket om historia tack vare Sabaton.” Det kan jag tycka är lite sant, men falskt eftersom vi inte kunde lära ut historia, för det är bara några ord som får plats i en låt och vi fokuserar på att skriva en bra låt och sedan få in lite text. En hel historia kan man inte lära sig genom Sabaton. Man kan bli inspirerad, men man kan inte bli utbildad. Men från 7:e januari i år när vi lanserade det första avsnittet, då kans vi faktiskt inte bara inspirera till att lära historia utan också utbilda.

Med alla de händelser och krig ni betat av hittills, kan det i framtiden bli att ni tittar närmre på mer krig som varit lite närmre i tiden, som ”Ökenstorm” eller något annat?

Pär: Det är absolut möjligt. Historia är historia och nutid är politik och lite känslosamt att röja i också för man saknar ganska mycket fakta och fakta som uppstår är väldigt, väldigt vinklad. Det tar ett tag, har vi märkt, innan det som är fakta börjar få en bredare vinkel av två sidor eller fler. Det finns ingen konflikt som är ensidig utan den har ju alltid två eller fler sidor och det tar ett antal år och det kräver att man har accepterat utgången av en konflikt för att de olika synsätten ska mötas och accepteras.

Chris: Sedan är det ju så att gamla låtar som ni skrivit innan vi kom in i bandet har det kommit fram fakta om att det inte riktigt var så det hände, fast det är fakta och krigshistoria. Därför är det ju ganska farligt att gå inpå någonting som hände just nu.

Visst är det så.

Tommy: Och risken är ju ganska stor att folk tror att vi tar någon politisk sida eller politisk ställning, när det vi gör bara är att sjunga om vad som har hänt. Vi tar ju inte någons sida i någon låt och det är det som är lite farligt med det som händer just nu.

Så som samhällsklimatet är idag och med sociala medier så är det en intressant tid vi lever i. Vi lever i en tid där lättkränktheten är abnorm. Det kvittar vad du säger om vad det än nu må vara, så blir folk antingen själva kränkta eller så är de kränkta å någon annans vägar.

Pär: Absolut. Men som sagt, vi lever i en värld just nu som börjar bli mer och mer polariserad vart vi än åker och det är inte så mycket som är grått numera utan nu är det svart eller vitt. Där kan jag tycka att vi, tack vare vad vi har sjungit om, tack vare alla människor vi har träffat, tack vare alla länder vi har turnerat i och alla kulturer vi mött, så kan vi ha en ganska övergripande respekt för de flesta om varför de tycker och tänker så. Det är väldigt lätt att sitta och tycka och tänka om någonting, men det är mycket svårare att förstå varför den andre personen har sin åsikt och innan man kan göra det… jag menar, man måste ändå förstå att alla konflikter uppstår av att man har rätt. Jag har rätt och du har rätt, beroende på eller baserat på vad vi har lärt oss i vårt liv, för det är det vi baserar våra åsikter på. Om jag respekterar att du har rätt, även om jag kanske inte håller med, så kommer vi i alla fall kanske inte börja slåss om det. Om den biten kommer förhindra krig i framtiden, det tror jag inte för de människor som slåss är inte de som har bestämt att det ska bli krig i alla fall och det kommer inte vara konflikter mellan ”du har rätt och jag har fel” utan det är helt andra saker som ligger bakom det. Men man kanske får ett bråk mindre på krogen.

Du nämnde en ny schenshow. Det måste vara en väldigt rolig aspekt av bandgrejen? Att få tänka ut vad som ska vara på scenen och att sedan få det förverkligat. Är hela bandet involverat i det eller är det några som tenderar att vara mer involverade än andra?

Chris: Det är väl blandat, men jag tror att alla kommer med galna idéer. Du har väl de mest galna idéerna?

Pär: Visst, jag kan väl ha ett litet övergripande ansvar för vad vi kan göra och inte kan göra. Så måste det ju ändå vara. Om man ser till den senaste, så ritade jag upp en bild och sa ”Så här borde det bli.” och sedan har vi ju alla skjutit till olika idéer för att snygga till det och fixa till det. Allt från att ”Så här får inte gitarrerna se ut!” och ”Så här ska inte scenkläderna se ut!” och ”Det här blir snyggare att sätta här!” Vi har kommit en bit ifrån den grundidén som jag hade och det finns väl fortfarande en del att utveckla i det. Vi har gjort en spelning med den del av showen som hittills är klar och nu kan vi utvärdera och omstrukturera och fixa.

Nyligen ställde sig basisten i Gojira mitt i en eldksaskad på scen, men fortsatte spela. Ni har också en hel del grejer som brinner av här och där. Har det hänt att någon av er stått lite för nära?

Chris: Det kan jag säga att vi gjorde nu. (skrattar) Man vågar inte riktigt röra sig på scenen.

Tommy: Vi fick tydliga instruktioner om vart vi skulle stå och när vi inte fick stå där.

Chris: Det bästa var när vi frågade vår pyrosnubbe ”Is it ok if we stand there?” och han svarade ”Maybe.” (skrattar)

Tommy: Det värsta jag har varit med om var när vi spelade i Örebro och på ”Night witches” smäller det av ordentligt i början och då stod jag väl lite för nära och fick något i ögat, som gjorde ont som fan. Jag fick springa backstage under nästa låt och vår scenchef fick ta ut det där. Första minuten var jag borta för det gick bara inte. Det gjorde så jäkla ont.

Chris: Det är det där pyrokrutet som kommer ut och det är inte kul att få i ögonen. Det sticker en hel del.

Tommy: Ja, det var rätt mycket man fick där och när det gör ont i ögonen då är det ”Vad fan ska man göra?” Jag har fick Habanero tabasco i ögat en gång och jag trodde fan jag skulle bli blind. Det är ju väldigt känsligt. Jag sprang bakom scen och sedan var det ju lugnt. Några större olyckor har vi väl inte varit med om.

Chris: Nej, förutom att det blir jäkligt varmt ibland.

Jo, när man är på en konsert, och du kan vara 50 meter bort från elden, så kan det ändå hetta rejält i ansiktet. Jag tänker alltid på bandet då som står precis bredvid.

Chris: Jo tack!

Pär: Det blir oerhört varmt. Det är så att det svider till ordentligt, men det går ju över väldigt fort. Det är ju bara en kort, kort grej och du kan ju prova att ta en tändare och hålla den mot huden under en kort stund och det svider till, men det blir inga brännmärken. Det är det vi får. Vinden är vår största fiende när vi spelar. Regn kan vi leva med, men vind är jobbigt. Dels för att ljudet sticker all världens väg när man spelar utomhus och all pyroteknik blir ju fullständigt livsfarlig. Vi vet inte vart den tar vägen och det vet inte han som sköter det heller. Om det blåser väldigt mycket då kan han hålla bort det, men man vet aldrig när en vindpust kommer. Ibland sätter elden igång och sedan kommer vidpusten och då far den ju rakt in i ansiktet. Men en så länge har det inte tagit eld i någonting och vi är ofta ganska svettiga så det är inte så lätt att det tar eld.

Chris: Det är inte så kul att ha ett stort jävla eldmoln som kommer mot dig. (skrattar)

Om man går tillbaka lite till den tiden då ni plockade upp era instrument för första gången. Gamla 80-talsband säger alltid att det handlade om att få tjejer. Fanns det någon sådan tanke?

Tommy: jag började spela gitarr när jag var nio år gammal och brudar det var liksom ”Usch, tjejbaciller!” så absolut inte. I mitt fall var det att jag såg Gary Moore (1952-2011) och kände ”Jag vill bli som honom!” Det var därför jag började spela. Sedan när man var 14-15 år gammal och det började växa hår på olika ställen…

Chris: Då var det ”Killar!” (skrattar)

Tommy: I tonåren och puberteten då stod man i pojkrummet och spelade och fantiserade om att alla tjejerna i klassen stod där och beundrade en och att vad man än spelade så bara smälte de. Det var det man gjorde på fredagskvällar. ”Ska du hänga med ut?” och man svarade bara ”Nej, för fan, jag ska står här och spela och fantisera om att tjejerna i klassen står och kollar på mig och tycker jag är asbra!” Så det var ju inte så det började, men efter ett par år var det ju fokus, att man ville ha mycket uppmärksamhet från det motsatta könet.

Pär: Jag började väl spela efter att jag hade lekt med tjejer. (skrattar) Jag hade redan den biten. För mig var det att det såg så jäkla häftigt ut att vara på en scen. Stora häftiga produktioner och stor och häftig scen och full av energi, det måste ha varit Skid Row eller Metallica som jag tyckte var så jäkla häftiga. Det var sådan satans energi på scen och sedan stor publik och mäktigt ljud och allt låter högt och häftigt. Det kände som att ”Det där är en grej.” Inte tänkte jag att det skulle vara något med tjejer eller något sådant utan bara ”Heavy metal jävlar!” och sedan har det varit så på den vägen.

Chris då? Det måste ha varit tjejer rakt av?

Chris: (skrattar) Ja, så klart! ”Brudar!” Nej, jag började spela gitarr på grund av Iron Maiden. Jag var hos en polare när jag var sex år gammal och han hade fått ”Powerslave” (1984) av sin äldre kusin som var 15-16 år. Jag som växt upp med Duran Duran och Michael Jackson, som jag fått av min äldre kusin på kassett, och sedan hörde jag ”Aces high” för första gången och gitarrsolot som Adrian (Smith) spelade var bara som att ”Det här är revolutionerande! Det här vill jag göra!” så det var bara att springa hem till morsan och farsan och skrika ”Jag vill ha en gitarr! Brudar!” Jag fick en gitarr när jag fyllde sju och sedan var det bara att spela, spela, spela och man ville stå på de stora scenerna som Iron Maiden, så det fanns ingen tanke på att göra det bara för att få tjejer. Det kom senare, så klart.

Pär: Man ser ganska snabbt vad för vision ett band har. Vill de vara på scenen eller bakom scenen? Det brukar vara en sådan grej man ganska snabbt tala om för yngre band när de frågar om vad som är viktigt att tänka på som ett nystartat band? Du ska fråga dig själv och fråga dina bandkamrater ”Vill ni stå på scenen eller vill ni stå bakom scenen?” och de som vill stå bakom scenen kommer aldrig att komma dit.

Chris: jag måste bara tillägga att alla säger att man gör det här för tjejer och sådant, men kolla var vi är idag! Majoriteten av publiken är killar. Vad hände?

Jag vet inte om ni hängt med i debatten, men flera spelställen i Stockholm är på väg att läggas ned, vilket är fascinerande med tanke på vilket musikland Sverige är. Det händer ju även i andra städer i Sverige. Hur ser ni på det?

Pär: Det där gör en ganska arg för det är oerhört viktigt och för ett band som oss, med den vision vi har, kräver att det finns en hel hög med sådana här spelställen för mindre artister. Det måste få ges möjlighet till det. Det finns de som sitter och tycker att ”Heavy metal har redan haft sitt och det behövs inget mer!” och det finns de som spelar bekvämt i band och vill inte att det kommer nya band och ser allt som en konkurrens, men faktum är att om vi vill att det ska finnas levande småklubbar eller podcasts, tidningar eller få lyssna på hårdrock på radion, då måste heavy metal vara stor som genre och då kan vi bli starka. Jag tror att på senare tid har man tappat lite av sammanhållningen och det gör att man… jag ser en liten strimma av hopp i Stockholm, att människor går samman och säger ”Vi är underground, vi är en rockscen, vi är starka!” och det måste sparkas lite grann för att alla dessa beslut är tagna av människor som vi inte tycker om. (skrattar) Och som inte tycker om oss heller. De har tunga finansiella intressen som de tycker överstiger intresset av att spela musik på lokalnivå och det är inte vi särskilt intresserade av. Jag är med och stödjer ett sådant uppror och jag tycker det behövs. Det är oerhört viktigt att det fortsätter finnas liveklubbar i alla storlekar.

Tommy: Jag kan tillägga att innan jag gick med i Sabaton så jobbade jag på ett kulturhus i Boden i Norrbotten, som var det enda levande kulturhuset där. Vi hade en scen som var perfekt och för 500 spänn fick man hyra den och det rymdes 200 personer. Alla lokalband som någonsin funnits och kommit från Boden sedan 80-talet, har ju spelat där. Strax innan jag gick med (i Sabaton), vi snackar dagarna innan, så stängdes det ned. Helt sjukt. Man försökte ju hindra det, men kommunen tyckte att det skulle användas till något annat.

Pär: Det ska användas till idrott! (skrattar) Nej, det är ju i Falun som allting blir idrott. (skrattar)

Tommy: Nej, de stängde ned det av andra anledningar. Jag kan tyvärr inte säga varför, men det var av en sådan anledning det stängdes ned och det är på ren svenska för jävligt! Det är ju många artister som kommer från Boden. Jag bland annat. (skrattar) Skämt åsido. Brolle Jr till exempel och Lars Winnerbäck när han vann Musik Direkt, det var ju där på den scenen, så det har lite historia och nu är det nedlagt för att kommunen tyckte annat. Det gör ont i både själ och hjärta när kommuner bestämmer sig för att stänga ned sådana småställen, för det man glömmer bort är ju att det är där allting börjar. Det finns inget band som går in i en replokal och bara säger ”Grabbar, jag har fixat ett gig! Vi ska headlina Wacken!” Man börjar ju på de här scenerna.

En sista grej. Sabaton som band är 20 år gammalt. Hur tar man in en sådan sak? Pär, du som varit med sedan början?

Pär: Det är ju mer än halva livet som har ägnats åt det här och av den andra halvan av mitt liv så är det all vaken tid, så det är ju allt en betydande del. När man tittar tillbaka så tycker jag att det har gått väldigt fort, men vi har ju ändå tagit många steg och vi har fått göra mängder av fantastiska saker och jag har otroligt många minnen. Det har hänt så vansinnigt många grejer, men samtidigt känns det som att det har gått ganska fort. Ändå… det har gått 20 år och ska man göra så mycket väsen av det? Nej, inte när vi är ute och turnerar och vi spelar med de banden som KISS och Iron Maiden… 20 år för dem var ganska länge sedan och framförallt nu när vi satt förra sommaren. Det ger en ett gott perspektiv. Vi spelade i Madrid med Iron Maiden förra sommaren och sitter med deras management och de berättar då ”Det känns ju bra.” och 40 år efter bandets början gör de sin största och bästa spelning i sin karriär. Om vi är där vi är idag, då skulle vi kunna vara där de är om 20 år och må ganska gött.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Théres Stephansdotter Björk, Björn Olsson