INTERVJU: Peter Tägtgren i Hypocrisy

Peter Tägtgren var en gång i tiden ett partymonster av rang. Fest varje kväll följt av bakfylla och ångest. Numera har han lugnat ner sig. I vårt långa samtal med Peter pratar vi om Hypocrisys nya album “Worship”, men även om KISS, ADHD, världens förfall, fyllorna och vad han lämnar efter sig:

Jag skiter i om jag dör, men jag tänker i alla fall dö med stolthet. Att jag har gjort något bra istället för att bara ha varit en stor jävla tornado av kaos. Det är kanske bättre att ha någonting bra att lämna ifrån sig istället.

Jag antar att du tittat flera gånger på de numera klassiska UFO-filmerna som amerikanska flottan släppte för något år sedan?

Jo, men de är ju hur gamla som helst. De är från 2004, men de kom inte ut förrän 2017 och det var länge sedan jag såg dem. Men vad är det vi tittar på? Kom igen!

Det kan man undra, men jag fascineras av det där.

Jag är imponerad av att de vågar gå ut och säga att det är någonting. Det är första steget. Sedan får vi se. Bullshit säger jag, men som sagt, första steget är att de går ut med det och nu har till och med NASA börjat prata om det. Vi får väl se. Antingen är det någonting där de gör någonting här borta och vill att vi ska titta hitåt…

Du tänker så. Ja, det är lite som filmen ”Wag the dog” där de startar ett krig för att dra bort fokus från något annat.

Precis. Jag ger inte så mycket för det där, om jag ska vara helt ärlig. Det som är imponerande är att man hör piloterna själva sitta och prata om det och de säger att det inte går ihop för fem öre. Jag menar, piloter om några kan inte vara flummiga, men å andra sidan, vem ska säga åt dem att de ska sitta och ljuga? Det där kan man spinna på hur länge som helst.

Hur länge har det här intresset funnits?

Ända sedan jag var liten.

Har du själv haft några upplevelser?

Nej, ingenting.

Så ingen story som Sammy Hagar alltså? Han har pratat om att han haft en utomjordisk upplevelse.

Åh fan! Det visste jag inte. Du känner till ”Phoenix lights” från 1997? Kurt Russell skulle flyga in med sitt privatplan och landa och då såg han någonting på landningsbanan så han fick väja för det. Han gick aldrig ut med det förrän nu och det var samma dag som ”Phoenix lights” Det där är jävligt flummigt. Jag hörde lite stories om att det är projektorer som de testar oss med. I framtiden, hur kan man då kuva folk? Jo, man kan göra det med en epidemi, tvinga folk att göra saker hit och dit. Du kan ljuga om en invasion med hologram. Idag kan du nog göra så in i helvetes mycket med hologram om du har mycket pengar. Det är ett annat sätt att kuva folk och få ihop dem så att du kan bestämma över dem ännu mer.

Det borde vara väldigt många inblandade i det där och hur skulle man kunna få alla att hålla tyst?

Det är ganska enkelt. I ”Project Paperclip”, när de tog fram atombomben, hade de flera tusen människor som jobbade med det där, men de jobbade alla på olika håll, så ingen visste vad den andre gjorde och de visste inte vad det gjorde det till. Det man inte tror, det går.

Ja, man får vara skeptisk…

Ja, det måste man vara. (skrattar)

En helt annan sak och som ingår i den här ”cancel culture” som uppstått senaste åren, är om man kan skilja på konstnären och konstverket? Vi har Marilyn Manson, Yasin här i Sverige och sedan tidigare en snubbe som Gary Glitter. Får man lyssna på Glitter?

Jag älskade Gary Glitter på 70-talet och är uppvuxen med det. Vilka jäkla dängor! Och de spelar fortfarande den musiken på hockeyarenor och det är ingen som tänker på det och man tänker inte på det själv heller. Vad folk gör och vad folk inte gör… jag tycker gränsen går när man börjar uppmana till våld. Alltså att uppmana folk till att göra våld. Där går min gräns, men jag tycker att du ska få tycka vad du vill och tänka vad du vill, men du vet, det här med politik och religion är jävligt känsligt. Om du tycker vänster eller du tycker höger… det blir ju krig, för om jag tycker vänster så kommer höger att hata dig och tycker du höger så kommer vänster att hata dig. Det är samma sak med religion. Det är lite det här som jag pratar om med nya skivan ”Worship” Du ska avguda ta mig fan allting till max. Är det inte YouTubers så är det artister eller sportikoner.

Ser man på USA så är läget enormt polariserat och det ser likadant ut här i Sverige. Det finns inget mellanting längre. Är du höger, då är du snudd på nazist och är du vänster, är du snudd på kommunist.

Precis, men i USA har du bara Republikaner och Demokrater och ingenting där emellan. I Sverige har du Centern, Liberalerna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller så har du Moderaterna och SD åt ena hållet eller Vänsterpartiet åt andra hållet. Blir du kallad ”jävla högerfling” i USA, då är det ”whatever”. Femtio procent är ju det, men blir du kallad det i Sverige, då är du nazist. (skrattar)

Det är ett intressant samhälle vi har idag.

Ett mycket självdestruktivt samhälle och det blir bara värre och värre.

Ja och jag fascineras av alla unga som bara vill bli influencers som Bianca Ingrosso och dra in miljoner.

Det är samma sak där. Det är också ”worship” annars skulle de aldrig kunna håva in de pengarna, för folk avgudar dem. Men det är så som samhället och allting ser ut. Ibland funderar man de gör det med flit, att det ska bli så här? Vad är agendan bakom det hela? Jo, kanske att de vill att hela samhället ska slås i spillror så att det blir panik och kaos och jävelskap? Samma sak med bensin och elpriset. Det som folk behöver mest. De höjer det så till slut får vi gå på sådan där ”welfare cheque” och sköter vi oss inte, då får vi inte de där pengarna. Det handlar kanske om att styra?

Just bensinpriset är intressant. Det fungerar i en stad som Stockholm där kollektivtrafiken är så bra. Det är lite skillnad uppe i Norrland.

Javisst! Hur långt har du till jobbet? Ja, 20 mil. Hur ska du ta dig dit då? Det går inte. Jag ser alla sidor och jag tror att det är en agenda för att braka sönder allting och du ser i USA nu med ”Build back better” Han (Joe Biden) håller på att ruinera dem totalt nu. Inflation och börjar trycka miljarder och han tror det blir bättre, men det blir inte det och han ljuger så mycket och han tror inte på sig själv heller. Det är en annan agenda bakom. De vill braka varenda jävla land så att det ska bli ”one world order” Det är vad jag tror, för ingen kan vara så dum och så självdestruktiv. Det är sunt förnuft och det är inte klokt. Det är inte bara i USA utan alla länder håller på med konstiga grejer som man inte tror är sant. Jag är glad att jag bor i skogen.

Apropå det, pandemin kan inte ha påverkat dig så mycket, eller?

Nej, jag är inte ute någonstans. Jag orkar inte med någon. Jag åker till Ica och det är max fem personer inne och handlar samtidigt som jag. För mig är det bara ”whatever” Det är bara tråkigt att man inte kan åka och resa som folk. Det är som vanligt för mig, men jag tycker synd om alla människor som är beroende av alla jobb inom nöjesvärlden, sport och allt annat som blev drabbat. Och alla stackars sjuksköterskor! Det är helt jävla galet! Men ska jag vara egoist så slog det inte särskilt hårt mot mig.

Du har ett något ”friare” arbete, men har du ändå någon form av schemalagd tid under dagarna och med jobbet i studion?

Det senaste året har varit helt värdelöst. Totalt. Jag orkade inte ens gå över till andra huset som ligger vägg i vägg och öppna dörren och sätta mig i studion. Jag hade ingen inspiration eller lust och det var mest att bara ligga och zappa på tv´n. Jag väntade på att något skulle hända, men jag vet inte vad. Det går i vågor, men nu har jag börjat komma igång igen.

Vad är det som kickar igång inspirationen då?

Det är någon melodi i huvudet eller något riff eller en rytm. Jag vet att det kommer tillbaka. Kanske inte imorgon, men om två veckor kommer samma grej igen. Förr i tiden låg jag alltid i sängen och skrev alla låtar. När man låg och skulle sova så kom det. Då sprang jag efter den akustiska gitarren och så hade jag ett sådant där fickminne och tjejen jag bodde med då sa bara ”Sluta! Jag ska upp och jobba snart.” Hela första skivan skrev jag så och det tar en stund att ta ut det man har i huvudet och så på en akustisk gitarr, ”fjong, fjong” Då var man inte så jävla populär.

Det måste vara smidigare idag med tekniken.

Nej, för det är fortfarande en akustisk gitarr och så måste jag gå över till studion och slå igång datorn och det tar flera minuter. Sedan ska man koppla upp grejer och plugga in och så ska jag försöka komma ihåg vad fan jag tänkte och vid det laget har jag redan glömt det. Det är ganska smart att ha en lite diktafon. Nu på senare år har det blivit mer ”Äh, jag tar det sedan.” och så har jag världens idé och melodi, men jag känner bara ”Jag orkar inte.” Det går upp och ner. Jag har hållit igång som fan i 30 år, så nu får jag väl lata mig om jag vill.

Har skrivprocessen eller tankarna kring en låt förändrats när du blivit äldre?

Man blir petigare. Allting är inte bra. Förut gjorde jag bara en massa riff och skulle jag gjort dem idag skulle jag tyckt ”Nej, fy fan vad mediokert!”, men då var det inte mediokert för då var det nytt för mig. Jag måste alltid försöka att som man säger ”push the envelope” lite grann. Det är lite svårare och tar lite längre tid och man blir mer selektiv i både melodier och riff. Jag tror det har att göra med mycket du har gjort förut, att man blir mer selektiv. Det är inte att ”idag ser det ut så här, eller låter så här” Det handlar nog mer om vad du gjort förut och att man inte vill upprepa sig själv. Du vill förnya dig, men inte förändra dig. Det är en jävla balansgång.

Det måste uppstå situationer när du sitter och riffar och inser att du gjort det förr?

Ja, det händer. Jag spelar och känner ”Men va fan, det är ju den här låten med det här bandet! Det kan jag inte göra.” Det har hänt många gånger.

När du är klar med en platta, är det då det där klassiska som alla säger, att då får världen ta emot den?

Ja och det är inte heller lätt. Speciellt med den här skivan eftersom vi skrev den 2018-2019, till och från mellan turnéer och andra skivor jag gjorde. Det har blivit mer selektivt och gått in och jobbat några dagar med en låt och sedan lagt undan den. Sedan har man varit tvungen att åka på turné någonstans eller så har något annat dykt upp. Efter det har man kommit tillbaka, lyssnat på låten och fixat någonting och sedan hoppat till en ny låt. Under 2018-2019 så var det mycket turnéer också. Det blir som ett avbrutet samlag på något sätt. Man kommer inte in i feelingen och så fort man får feeling då ska man iväg någonstans. Innan vi åkte på Amon Amarth-turnén i november-december 2019, då var allt klart och inspelat. I januari var det sedan dags att träna in första turnén med Lindemann för Europa och det tog en månad innan vi åkte ut. När jag sedan kom hem var det pandemi och då kände jag bara ”Det är ju inte bråttom nu.”, så då låg jag bara på soffan i ett halvår och tittade på tv och min mage bara växte. Efter det kunde jag mixa skiten och då fick jag reda på att det inte tar tre månader efter att jag levererat den för då fick vi vänta på vinylen i sju månader och då blev det en ännu längre väntan med den jävla skivan. Nu tror jag det är uppe i ett år innan man kan få vinyl. Beställer du idag så tar det ett år.

Det är Adeles fel i och med att de tryckte 500000 ex av hennes senaste platta.

Jo, men det var så redan före det. Alla fick inte arbeta på fabrikerna och det finns bara några fabriker i hela Europa. Det finns en i Tjeckien, en i Göteborg och någon i Tyskland och det finns inga reservdelar till maskinerna heller för allt är så gammalt. Nu måste de börja tänka om. Jag vet inte hur mycket vinyl vi tryckt för den här plattan. Det säljer hela tiden och folk är helt galna. Det är olika färger till höger och vänster och det säljer slut på en dag. Det är kul som fan, men man känner bara ”Vad fan händer?” Och kassetter har vi också tryckt upp för det har kommit tillbaka som fan och det är också kul. Allt det där tog också en jävla tid. Skivan skulle varit ute till sommaren 2020 om allt hade gått som det var planerat från början. Vi hade en turné i oktober-november det här året, men det gick inte då vi inte kan spela en skiva som inte är ute än. Dessutom var det fortfarande restriktioner i Tyskland, så vi sa bara ”Fuck it!” och vi gick aldrig ut med det. Nu i slutet av april åker vi på USA-turné och så blir det lite festivaler i sommar och så gör vi Europa i slutet av september, men inte Skandinavien. Det tar vi efter nyår och då även resten av världen.

På ”Worship” har du skrivit låtar med din son. Blir det att man klickar direkt bara på grund av släktskapet?

Vi är ganska lika, men han är mer modern och gillar de mer moderna metalbanden och så gillar han mycket elektroniskt. Jag tycker att vi klickade ganska bra när vi höll på med våra demos. Han fick utlopp för sina idéer och jag fick utlopp för mina och så körde vi bara på.

Du har levt ett hårt partyliv många gånger. Hur tar man det med sina barn? Det finns inget han kan göra som du inte redan gjort.

Nej, det är sant. (skrattar) Jag lugnade ner mig dramatiskt för 10-12 år sedan. Nu super jag knappt någonting. Förr när man var ute på turné, om turnén varade i fem veckor så söp man alla dagar utom två och sedan låg man och pustade och hade ångest över att man supit for mycket. Nu är det tvärtom. Nu super man kanske två gånger på turnén. Det var mer av att man ville bevisa sig på scen och att man faktiskt kunde låta bra. Vi har alltid varit ett av de fullaste banden på 90-talet. Det var spytävlingar och vetefan vad, men hur har man egentligen presterat live? På nåt jävla sätt kändes det som att jag var tvungen att skärpa till mig och visa för mig själv. Samtidigt var jag jävligt trött på att supa för det ger ingenting. Ibland kan man få värsta feelingen i bussen när man är två band, lyssnar på musik och bara dricker. Man hamnar i sin egen bubbla, vilket man gjorde i fem eller sex veckor och sedan mådde man pyton i flera veckor efter.

Att sitta och spela musik och ta sig ett glas är ju det roliga.

Ja och vi har förfest efter giget när bussen rullar. In med all dricka från backstage och sedan bara mata. Det blir som en förfest till nästa dag och så vaknar man upp av att turnémanagern bär en in i duschen, duschar av en med kläderna på, ut och gör soundcheck, in och sova igen. Sedan kommer de och hämtar en och pekar och säger ”Dit ska du!” Ofta gick man in och stod och kramade backdropen och kände ”Fy fan vilken ångest jag har. Jag är så bakfull.” och när det sedan är dags att kliva upp på scen är man som en helt ny människa och så kör man igen.

De där 90 minuterna på scen måste vara själva betalningen, eller?

Precis, men om man mår jävligt dåligt och är bakfull på scen, då har man inte tagit hand om den grejen man egentligen har sökt. Nu tar jag till mig det där.

Å andra sidan har vi väl alla perioder i livet, just som ung, då man ska få ur sig partygrejen?

Visst och jag har varit vild sedan jag var 13-14 år gammal. När man sedan fick det gratis backstage och alla söp och alla var som du, vilken jävla fröjd det var. Det var katastrof jämt. Vi rev varenda jävla hotell och slog igång alla jävla larm. Fy fan! Kastade ut sängar och tv-apparater. Man gjorde det där klassiska.

Och konsekvenstänkandet?

Vi var ganska smarta och behövde aldrig betala för vi sa bara ”Det var inte vi.” eller så var det någon stackars lokal promotor som fick en stor jävla nota. Vi hade en jävla tur varenda gång.

Nu har jag inte gjort det där, men jag minns de där första gångerna någonstans mellan 20-22 då hjärnan insåg att det kunde bli konsekvenser av saker man gjorde.

Jo, men när man blir så jävla full då försvinner det i alla fall och då spelar det ingen roll om du är 20, 30 eller 40. Så var det jämt och vi var fulla jämt efter att vi hade spelat och sedan bakfulla före spelningen, men allting förändras. Nu vill man faktiskt låta bra live och man vill ge publiken något. Förr var det bara ett stort party. När man blir 50 bast är det kanske bra att man har lugnat ner sig för 10 år sedan för man vet aldrig hur länge pumpen håller eller kroppen överhuvudtaget. Man är inte odödlig.

Nu är tiden framför dig säkerligen kortare än tiden du har bakom dig.

Ja, jag skiter i om jag dör, men jag tänker i alla fall dö med stolthet. Att jag har gjort något bra istället för att bara ha varit en stor jävla tornado av kaos. Det är kanske bättre att ha någonting bra att lämna ifrån sig istället.

En helt annan sak. Har du köpt den sprillans nya boxen med KISS ”Destroyer”?

Nej, jag har inte ens beställt den. Jag fick dock hem ”Rub and play” häromdagen i jävligt bra skick från USA. Det är det senaste jag handlat och det gick på 350 dollar. Den är mint. Jag hade den förut, men den försvann bara och jag hittar fan inte den. Jag var tvungen att köpa den igen, men den här är i mycket bättre skick.

Du har inte börjat omvärdera samlandet? Att ha saker? Jag köper inga boxar som så, men köpte den svarta Metallicaboxen och när jag väl satt med den så blev känslan att ”the chase is better than the catch”

Jo, men det är det där med att man vill ha.

Visst, men för mig har det mer blivit att tänka varför jag ska ha grejerna?

Och var ska du ha dem någonstans? Jag vet inte hur många lådor med KISS jag har. Jag byggde om gamla studion så nu bor jag där och så har jag den nya studion vägg i vägg och jag vet inte var fan jag ska göra av grejerna! Jag är livrädd för solen för den bleker allt och allt är bara papp med tryck. Ställer jag upp det i bokhyllan ligger solen på och då blir allt bara grått till slut. Allt ligger i lådor. Man får flashbacks när man börjar kolla på gamla vinyler och booklets och man blir varm i kroppen. De får ligga i lådorna och så får jag dra ut dem sedan. Jag har flera flyttlådor med vinyler och singlar och tjofaderittan och alla jävla leksaker! Det är mycket pengar som bara ligger. Jag har nog det mesta fram till 1982. Det är väl några grejer som fattas.

Har du sett John 5´s samling?

Nej, men jag vet att han är en stor samlare. Jag hörde att Sebastian bach hade en stor samling och sedan förlorade nästan allt i en översvämning. Jag hade ju gråtit blod om det hände. Hur fan får man ut det på försäkringen och hur fan ska du få tillbaka allt? Ska du ha någon på försäkringsbolaget som sitter och letar upp grejerna åt dig? Det går inte utan det får man fan göra själv.

Det intressanta med KISS är att alla musker man snackar med har någon KISS-koppling?

Ja visst är det så. Det första solot jag tog ut någonsin var ”Strange ways” (Hotter than hell 1974) Det är enkelt och inte tekniskt som så. Det var ”Fan vad fränt!” (skrattar)

En bra låt.

Ja, så jävla bra!

Det är lite garagerock över den plattan.

Ja, så in i helvete! Ett jävla skumt ljud. Men alla de där tre första skivorna är riktigt garageiga. Jag förstår varför låtarna blev så mycket bättre på ”ALIVE” (1975) då de blev mixade och det blev feeling på det hela. De hade nog problem med producenter på den tiden och samtidigt fanns det inte så mycket pengar heller på den tiden.

Det är ganska intressant att se utvecklingen av ”Detroit rock city” från demostadiet till den klara låten. Bob Ezrin hade enorm betydelse.

Ja, så in i helvete! Han rensade upp allt. Det är deras ”Sgt Pepper” (Beatles 1967). Jag gillar ”Great expectations” Den är så bombastisk och KISS är ju också Beatlesfans. På de första tre skivorna hör man mycket Rolling Stones och på Genes soloskiva (1978) är det hur mycket Beatles som helst. Det är min favorit av soloskivorna. Jag gillar det lugna, men vill man ha något mer renodlat är det Ace eller Paul som gäller. Det är rock and roll hela vägen.

Hur är det när du producerar och får höra demomaterial? Har det varit tillfällen då en låt ändrats mycket?

Ska jag vara helt ärlig så lyssnar jag aldrig på ”pre production” med band. Jag kan lyssna när jag får den, en sväng rakt igenom, för då hör jag allt jag tycker är fel. När bandet sedan kommer in till studion så lyssnar vi igenom första låten tillsammans och så säger jag kanske ”Gör det där två gånger istället!” eller ”Ta inte den där tonen, ta den här istället!” Börjar jag lyssna på ”pre production” då skaver det in i huvudet så allt jag tyckte var fel ”läker” och då är det skitsvårt att komma in med egna grejer. Det enda som jag haft en jävla tur med är band som har varit okända som kommit in i studion där jag hjälpt dem och sedan har de blivit stora inom den genren. Nu har jag inte spelat in Rolling Stones eller Guns ´N´ Roses eller sådan slags storheter, men det har varit Amon Amarth, Dimmu Borgir och så vidare. Det finns ett gäng band som jag haft tur att få spela in. Det är inte på grund av mig utan jag har bara haft tur att få hänga på där av någon konstig aneldning och så har jag gjort det bästa jag kunnat.

Har du haft något stort bråk med ett band du jobbat med?

Nej, men jag har suttit i stolen och hört folk argumentera med varandra bakom ryggen på mig många gånger. Jag väntar bara tills de lugnat ner sig och så säger jag bara ”Nej, så här får det bli.” och bara gå emellan. Mycket med mixar och så där. ”Det här ska vara högre!” och den andre säger ”Nej, det här ska vara högre!” och jag sitter bara där. Man vill inte vara ett arsle för man har hört så många praktexempel på producenter som kommer in och det första de gör är att slå näven i bordet och säga ”Det är jag som bestämmer!” Så vill inte jag vara. Jag vill ha ett teamwork.

Som producent måste det ändå vara en del psykologi inblandat?

Ja och jag har väl fått sätta ner foten några gånger, men det är mest om alla håller på och argumenterar. Till slut får man säga ”Så här blir det, annars blir det fel när skivan är klar.” Det kan vara att någon vill ha mer bas och jag får säga att det kommer inte att låta så när det är klart. Sedan har man pushat trummisar och gitarrister och sedan märkt att någon försvunnit en hel dag för att man pushat för hårt. Då får man vara psykolog istället. Man vet ungefär när någon håller på att braka och då får man bara ge sig för den dagen. Man vill få det bästa av musikerna. Jag tvingar på alla black metal-basister femsträngad bas. Det var det ingen som gjorde tidigare, men det fick jag med mig för de märkte att det blev mer ”morr” i skiten när man lägger på en djupare ton på basen. Jag gjorde det med Immortal och Dimmu Borgir och även med Marduk. Du får mer nyans i det hela, men många blev skitsura och sa att det inte var black metal och att det var för polerat.

En sista grej. Har en kille som Eddie Van Halen haft någon betydelse för dig?

Jag är inte musiker. Jag sitter hela dagarna och kollar på gitarrister som shreddar, men jag gör det inte själv. Jag är imponerad som fan och uppvuxen med Van Halen så det är en stor grej och jag vet att han är en gitarrhjälte. Det var synd som fan. Tragiskt.

Lite fascinerande att det var en så lång tid som passerade då han inte gav ut någon musik. Just med tanke på att det hela tiden pratades om hur mycket han spelade in och hur mycket som finns i hans studio.

Vi får väl se vad sonen gör. Jag vet ju att han inte vill leva på sin far. Kanske sätter han sig en dag och går igenom skiten.

Danko Jones har en intressant teori om att låten ”Strung out” på albumet ”Balance” (1995) var det Eddie egentligen ville syssla med. En massa plinkande på ett piano han slagit sönder.

Han var nyskapande och samma sak med förstärkare. Han trimmade upp dem och så funkade de under en konsert och sedan var de trasiga igen. Han drog in fler volt än de klarade av och hans ton i rytm och det är ett sådant jävla bett i det och han visste ju hur man skulle göra. Han var nog intresserad av hur man skapar ljud, mer än att skapa låtar. Han var nog mer av en professor så att säga.

Säkert någon diagnos där.

Ja, det har vi nog allihopa. Många bokstavskombinationer. Jag ska faktiskt in på en utredning om en vecka och sedan blir det väl medicin.

ADHD?

Ja.

Det är många som diagnosticeras nu i vuxen ålder.

Det fanns ju inte på 70-talet. Min morsa var psykolog och hon sa ”Hade det varit idag hade jag klassat dig som ADHD direkt.” Jag var ju helt galen på 70-talet.

Jag minns att du berättade att du sprang på ett tak och kastade stenar på folk.

Ja, på lärarna. Tegelstenar och grejer. Jag eldade upp toaletten och eldade upp bilar och pangade rutor, men jag var inte en djävul. Jag bara gjorde det. Vad ska man säga? Idag hade man väl suttit i fängelse. Nej, just det, det gör man ju inte nuförtiden. Jag glömde det. (skrattar) Man får bara en klapp på axeln. Vi får se vad det blir. Jag kanske blir helt apatisk, vilket är anledningen till att jag inte har velat göra det tidigare. Jag är rädd att det förändrar mig, men nu har jag varit apatisk i ett över ett år så det spelar väl ingen roll tänker jag. Men vad gjorde man förr i tiden. Det var ”Ut i skogen och hugg ved, ungjävel!”

Jo, många kom kanske ut tidigare i livet och sysslade med just fysiskt arbete.

Ja, det mättar ju ditt beteende.

Jag är född 71 och på min tid hade jag klasskamrater som gick i det man kallade ”Obs” eller ”klinikklass”

Japp. (pekar på sig själv) Vi var alltid två eller tre stycken som fick gå till en annan lärare vissa lektioner. Jag var där, men jag var inte där. Jag satt och drömde om musik och grejer. Jag tog aldrig hem en läxa för jag orkade inte. Sedan satt man där och väntade ut klockan. När jag kom hem lekte jag hellre med mig själv och sedan började jag spela trummor när jag var åtta, nio år och kunde sitta och träna fem timmar om dagen efter skolan. På helgerna klev jag upp, spelade, käkade och sedan spelade jag igen tills man skulle gå och lägga sig. Hela tiden och så var det i flera år. Jag satt och spelade efter skivor och gjorde jag ett fel i en låt, då spelade jag om hela låten igen. Det kunde vara ”Powerslave” (1984) och jag kunde varenda jävla slag, men slog jag fel började jag om från början. Det är också en liten ADD-grej. Jag hade en jävla disciplin, men det var det enda jag brydde mig om. Resten sket jag i.

Det gick ju bra ändå.

Jo visst har det väl det. Jag ska inte klaga. Men ungarna måste hitta den där grejen de brinner för och det är fan inte lätt. Jag skulle inte vilja vara barn idag.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk