Den här lilla raringen på dryga 92 minuter är utan tvekan ett av årets mest efterlängtade skivsläpp, åtminstone i hårdrocksvärlden. För en gammal stofil som undertecknad känns det tryggt att ens gamla hjältar fortfarande låter bra, för det gör Järnjungfrun fortfarande måste jag erkänna.
Min kärleksaffär med jungfrun började 1982. “The number of the beast” (1982) var färsk och det mimades så det stod härliga till på en soaré i skolan. Starkaste minnet från framträdandet är att vår lärare fadade “Hallowed be thy name” då han tyckte den var för lång och påfrestande för föräldrarna. Hur som haver gjorde vi succé. Om nya “The book of souls” även den gör succé återstår att se, men det vore ytterst konstigt om den här skapelsen inte går hem hos fansen.
Ja, hur låter det då? Jo, det låter faktiskt riktigt bra på både ett och två ställen. Inledande “If eternity should fail” börjar med ödsliga keyboardtoner, men drar sedan igång i finfin Maidenform och Dickinson sjunger som den fantastiska sångfågel han är. Det här är nog Maiden när de är som bäst.
Singeln “Speed of light” följer upp bra och växer för varje lyssning. Jag var ganska skeptisk mot låten när den först dök upp, men man är ju inte sämre än att man kan ändra åsikt. En mycket stark låt, som ändå skiljer sig lite från det mer klassiska soundet.
Vad som först slog mig efter första genomlyssningen är att det inte är en skiva man slänger på lite nonchalant i bakgrunden. Här gäller det att vara en deltagande lyssnare och faktiskt ge skivan all din uppmärksamhet under en och en halv timme. Helst i hörlurar. Det är då den verkligen kommer till sin rätt och nyanserna framstår som bäst. Den stora frågan är dock vilka som orkar lyssna på samma skiva i över 90 minuter? I dessa tider då framförallt ungdomars koncentrationsförmåga inte sträcker sig längre än ca 3 minuter, kan det här kanske bli lite väl mäktigt? Å andra sidan är alla fans vana vid att bandet gör låtutflykter av det längre slaget.
En av de längre låtarna är “The red and the black” som klockar in på över 13 minuter. Klassiskt Maidensnitt och bjuder dessutom på en “whoa whoa-refräng”, som kommer göra sig alldeles utmärkt på arenorna världen över. Så enkel, men ändå kraftfull, att till och med den mest påstrukne konsertbesökaren kan heja med. Dessutom finns där ett längre parti som i mina öron nästan bär spår av finfin AOR, där en keyboard ligger snyggt över gitarrerna. Låten går sedan in i mer karakteristiska tongångar och det svänger något djävulskt. Bästa låten? Kanske.
En låt som “Death or glory” med sina ynka 5 minuters speltid, blir betydligt mer intressant än några av de längre låtarna på albumet. Den svänger rejält och påminner om 80-talets glada dagar och skulle faktiskt fungera utmärkt live. Fart och fläkt på Iron Maidens sätt och ett av albumets starkaste spår.
Mest intressant på “The book of souls” är ju mastodontkreationen “The empire of Clouds” som rundar av albumet med sina 18 svulstiga minuter. Den inleds med stillsamt piano och violin och är i mitt tycke inte alltför upphetsande. Utan tvekan är historien den berättar, betydligt mer intressant än själva låten i sig. Låten har dock ett mäktigt gitarrsolo runt 10-minuterssträcket. När folk numera lyssnar via Spotify och andra tjänster, kan man undra hur många som kommer välja bort det här svulstiga verket när de sätter ihop sin egen spellista? Det är väl lite där problemet ligger med den här skivan. På flera ställen blir det lite för mastigt och några låtar hade säkert mått bra av att kortas ner lite. Få lite mer snits, så att säga. Musikaliskt sett är det absolut inte dåligt, men ibland blir det lite tjatigt.
Vad kan vi konstatera då? Jo, att de gamla britterna fortfarande vet hur man skriver låtar, även om längden på vissa kunde kortats. Nu motsäger jag mig lite själv här med tanke på “The red and the black”, men just den mustiga saken håller hela vägen ut. “The book of souls” är dock en positiv överraskning för mig. Jag lyssnade väldigt mycket på bandet på det ljuva 80-talet, men tappade intresset någon gång efter “Seventh son of a seventh son” (1988) och har egentligen inte aktivt lyssnat på deras alster efter det. Det är enormt kul att se att ens gamla hjältar inte tacklat av helt, utan tvärtom, nästan brinner starkare nu än på många, många år. Och vad kan man egentligen säga om Bruce Dickinson som inte redan sagts? Mannen har en röst av sällan skådad kraft och sjunger brallorna av de flesta i hans ålder. Bara det, är värt otroligt mycket. Iron Maiden 2015? Jodå, det håller än och lär säkert göra så i ytterligare några år.
Text: Niclas Müller-Hansen