Året var “inte fan vet ja” och jag hade bestämt mig! Jag ska bli trummis och ta över världen! Vad jag inte visste då va att Wu-Tang Clan och Kapten Haddock skulle lämna mig luspank och försätta mig i en serie av dåliga affärer tills jag tog mina sista pengar och köpte en gitarr!
Jag var liten, hade kanske hår på kuken, kanske inte. Men när jag tänker på hur jag kände mig på den tiden så hade jag antagligen världens Rambosnabel med regnskog, xtra allt! Och en stor jävla mustasch! Jag var kanske tio bast. Jag hade tjötat till mig ett trumset som hade fått en gatumusikant att garva droppar i brallan, men det lät i alla fall. Onekligen så mycket att min granne en dag öppnar rutan och skriker lungorna av sig:
– YO! Coffe! COFFE!
– Va fan e de?
– Sluta trumma för helvete!
– Varför?
– Ja kan inte knulla! De e helt jävla omöjligt att hålla takten till ditt jävla spelande!
– Höj din jävla techno då! De här låter ju gött!
Jag tror han sköt mig i ansiktet med en Soft Air Gun sedan, men vi var polare så det var chill. Mitt ego växte med talangen och ni som känner mig vet att jag aldrig ger mig. Så jag fortsatte att tjata. Jag skulle ha ett riktigt trumset med flera pukor och cymbaler! Mina två pungkulor med sitt delade hårstrå fick helt enkelt inte plats bakom den här skiten längre. Efter ca 19 hål i hövvet så gav farsan med sig, med löftet att om jag inte lyckas med musik nu så dödar han mig. Fair enough! Ja lyckas kräma farsan på nästan 9000kr!
Jag skulle kunna berätta hur jag repade och körde på som en galning, men vem fan bryr sig? Vad som däremot händer sen är en serie av “oh my fucking God!”-moments som fick min farsa att självantända och även mig, såhär 15 år senare. Jag fick dille på Hip Hop. Sådan jävla dille att jag sålde mina trummor och hoppade av bandet. Ingen större förlust för Sveriges musikexport rent bandmässigt, men för min musikaliska utveckling, en ren katastrof. Jag ringer farsan med den goda nyheten! (Jag visste inte då att han fortfarande hade trummorna på avbetalning)
– Hej pappa!
– Hallå döh!
– Ja har sålt mitt trumset.
– VA!?
– YES!
– Du har vafan då sadu?!?!
– Sålt trummorna!
– För hur mycket då?
– 5500kr! Erkänn bra!
– Åh herrejävlar! Gick du med på 5500kr?
– Ja! Och ja har redan handlat upp dom!
– Va fan har du gjort nu?!
– Ja köpte 2 turntables och en back vinyler! Ja ska börja scratcha!
– Va!?
– Ja ska bli dj och göra beats!
– MEN FÖR HELVETE CHRISTOPHER!
-Klick-
Jag tyckte han tog det bra. Bra för att va farsan i alla fall. Veckorna gick och jag stod i mitt rum helt ensam och vispade fram och tillbaka på olika vinylplattor med allt från Loop Troop till Göteborgs undergroundscen och tänkte att får jag bara tag i rätt killes mailadress och skickar en video så är jag snart på turné med Wu-Tang Clan. Helt övertygad!
Men impulsiv som jag är så slutade jag en dag bara att vispa och lät plattorna snurra utan mina nävars påverkan. Att vara dj inför sin nallebjörn, som nån brud förnedrat med att döpa till “Björnman”, gav mig varken mer mustasch eller tyngre bollar. Så håll i er nu för här kommer jackpotten! Jag får plötsligt en briljant jävla idé! Den är så briljant att ingen annan i världen utom jag skulle ha balls nog att göra det! Vet ni varför? För det är den dummaste idén en person med en någorlunda fungerande hjärna kan få!
Jag säljer mina skivspelare, alla mina exklusiva vinyler och allt därtill. För 2500kr! Jag tar dessa väl förnedrade pengarna och köper en papegoja…
Jag köper en jävla papegoja!
Vet ni varför? Jo, för jag hade fått för mig att istället för att vispa skivor så skulle jag bli som Kapten Haddock och ha en papegoja på axeln vart jag än gick som kunde säga sköna grejer. Nu tänker ni kanske att envis som jag är så kom jag i alla fall halvvägs? Knappast! Jag lyckades köpa en fågel som endast levde i par. Som därför blev deprimerad och sjuk i huvudet. Inte nog med det. Min syrra blev i samma veva allergisk och jag var tvungen att ge bort den. GE BORT DEN!
Så ja gick från ett trumset för 9000 kronor till ett par turntables för 5500 kronor till en papegoja för 2500 kronor, till noll jävla spänn och ett självförtroende som hade fått Lill-Eriks kuk i Bert att se enorm ut!
Denna aura av dåligt affärsmannaskap följde med mig tills jag var 18 år och även då hade 2500 på fickan och ett löfte att köpa nya kläder då jag “såg ut som fan”. Jag åkte in till stan. Gick förbi en musikbutik. Stod i regnet och såg en akustisk gitarr för 2500 kronor stå ensam och skämmas. Tror ni jag köpte kläder? Så fan heller! Jag köpte gitarren, blev utskälld och förlöjligad över mina “jävla idéer” och hur jag “aldrig lär mig”. Men fuck you very much för den jävla guran har jag kvar! Och den jävla guran har Lemmy signerat! Och om en månad ska jag spela på Tons Of Rock i Norge och inte fan gör jag det med Wu-Tang Clan! Men först ses vi på Sweden Rock!
Stay Evil!
Photo: René U Valdes
/Coffe Blood