Bråvalla, dag tre och fyra
Att befinna sig på Bråvalla som rocker och ensam penna åt en rocktidning är inte helt lätt. Dels måste man vara öppen för all musik här annars får man en väldigt smal lista av band att avnjuta. Och dels blev det även så att jag fick se så jävla många band att tillslut lyckades man missa några av de få rockakter mest för att mina boots kändes som de vandrat upp i knäskålarna. Jag inleder min fredag med Mando Diao. Trots spelningar av Mastodon, Danko Jones, Die Antwoord och den glade skiten Håkan Hellström så gick jag hela tiden och tänkte på Mando Diao. Björn Dixgårds’s pipa va så vacker att klockorna stannade på riktigt. Den killen skojar fan inte på scenen. Även om publiken ibland var för trötta eller unga för att förstå det. Man hamnar lätt i kläm som musiker på Bråvalla. Många av banden presterar i världsklass men publiken avvaktar med att ösa tills någon DJ drar på strobbarna, skjuter lite konfetti och mixar in hits i något det knappt vet ursprunget på. När The Chainsmokers avslutade fredagen och samplade både Queen och KISS genom något jävla dubstep-filter orkade jag inte ens öla i VIP:en längre. Jag gick tillbaka till vanen, drack lite rödvin och lyssnade igenom Prophets Of Rage kommande skiva som släpps 15:e September. Sen dog min högtalare och jag var återigen fast i ekot av diverse “Bira bira bira, bärs bärs bärs”-körer omkring mig. Men det var värt de, skivan är riktigt fet!
Lördagen inleds med Hurula, kungen från Luleå som tillhör en av mina favoriter bland svensk musik just nu. Ända sedan Masshysteri har det inte kommit något annat än guld från den käften. Spelningen var kanske inte en av hans bästa men kl 14 på dag fyra är lite som att spela klockan 06:30 på en måndag. Lördagen är maxad. Henrik Berggren löser allsång med låten Shoreline och solen sprack upp som en rysk väderbomb. Jag knallar vidare mot Kvelertak som tyvärr fick lira i dagsljus. Jag hade föredragit tältet då killarna förtjänar sitt mörker och sin ljusshow. De tyckte dock inte Bråvalla men det stoppade inte bandet från att ösa sönder framför chockskadade popsnören som inte visste vad det gått miste om i livet. Raised Fist var en av höjdpunkterna som jag dessvärre missade pga intervju med Prophets Of Rage före deras gig. Och vilket gig! Vilket band!
Vi tar den recensionen separat.
Som många redan vet var detta sista Bråvalla. Festivalen väljer att lägga ner pga av allt dåligt beteende, sexuella ofredanden och även våldtäkter. Jag märkte inget av detta själv i år men jag sänder ut all min medkänsla till de drabbade. Jag är lyckligt lottad som aldrig fått min festival och kanske t.o.m liv och självkänsla förstört på de sättet.
Och ni som sket på er pga av jag valde att röka lite jazz till tonerna av vacker musik i förra inlägget kan väl sitta ner lite i båten och se er omkring. Killarna som inte kunde respektera det motsatta könet löser sina droger från Systembolaget och kommer förmodligen undan med en liten smäll på fingrarna. Men “usch va dåligt” att jag tog en joint. Ni får ta mina rapporter med en nypa salt, och lite peppar. Jag såg så mycket band i år att öronen bytte plats med varandra.
Over & out era fisliberala grill-alkisar.
Text: Coffe Blood