MOTÖRHEAD: Intervju med Mikkey Dee

Motörhead är aktuella med “Bad magic” och runt hörnet väntar en massiv turné. När göteborgaren Mikkey Dee gästade huvudstaden nyligen, satte vi oss ned för ett litet snack. Han berättade bl a att det var Lemmys mentala omställning som oroat mest de senaste åren, att det inte är helt lätt att hålla sig innanför bandets musikaliska ramar, att han fortfarande inte är något fan av sallad, men han delade även med sig av ett gott råd åt alla, som även stämmer väldigt bra på honom själv:

“Good manners cost nothing” och man behöver inte vara en ”fucking prick” för att spela rock and roll.

Hur går det till när ni skriver ett nytt album, som “Bad magic”? Kommer ni alla med idéer och sedan är det Lemmy som håller i huvudansvaret?

Mikkey: Nej, absolut inte. Ända sedan ”Bastards” (1993) kan man säga att jag och Phil (Campbell) har skrivit i stort sett all musik. Inte all musik, men vi kanske tar en låt till 80-90% och Lemmy kommer och går och skriver text och melodi och det gör han alltid helt själv. Sedan blandar vi ihop allt och självklart alternerar vi låtar med Lemmy då också, för han skriver ju små stycken här och där. Men jag och Phil tar det så långt vi kan. På den här plattan skrev vi mer tillsammans och vi har spelat in den mer live ihop, så det är lite annorlunda. Den här gången hyrde vi en inspelningsstudio och där brukar vi vara i två dagar, men nu var vi där i två månader. Vi gjorde en låt i taget till den var helt färdig.

Vad var det som ledde fram till covern på ”Sympathy for the devil” (The Rolling Stones)?

Mikkey: Det var faktiskt en låt som wrestlern Triple H (Paul Michael Levesque) ville att vi skulle spela in åt honom och jag tror att han skulle använda den till någon dokumentär, men jag vågar inte svära på det. Men den blev så jävla bra, så vi sa att vi ville ha den på vår platta, så vi tog tillbaka den. Det är en ganska schysst, vräkig Motörhead-låt.

Motör bad magic

Ni, precis som AC/DC, blir ju många gånger anklagade för att låta likadant hela tiden. Hur ställer du dig till det?

Mikkey: Det är så simpelt. Det är ju journalister som ger en sådan känga när en ny platta kommer och det är ju meningen att trycka dit mig eller oss, men jag kan bara ställa mig upp och säga; ”Fy fan, vi har gjort det igen.” Det är ju den bästa kommentaren, för det är det svåraste du kan göra. Vi har ett så jäkla litet ramverk vi kan jobba inom i Motörhead och där vi tycker att vi ska vara. Vi måste skriva gammal musik, som är ny och det är så svårt, för allting påmminer om någonting. När vi lyckas göra en platta som låter lite som det vi gjort innan, fast det är nya låtar, då är det ju ett jättefint erkännande. De blir ju ganska besvikna när jag säger ; ”Yes motherfucker! Perfekt att du sa det. Det är det jag vill höra.” Hade de sagt, ”den här låter verkligen annorlunda.”, så hade jag bara känt; ”Nej.”. Nu har vi kanske dragit iväg lite utanför ramarna här, för lite kan man ju leka med, men vi får inte lov att sticka ut. Vi har en svartvit tavla och vi är här för att färga den, men upplevelsen när den är klar, är att den fortfarande ska vara svartvit. Hur fan målar man en tavla med färg och bibehåller den svartvita tonen? Det är skitsvårt och hur kan man göra en platta, skriva musik, utan att våga experimentera? Det är ju som att springa Göteborgsvarvet med gaffatejpade ben eller simma 500 m bröstsim i VM med bakbundna armar. Det är svårt, liksom.

Känner du någon gång som musiker, att du skulle vilja gå lite mer utanför ramarna?

Mikkey: Ja, det gör jag ganska ofta. Jag och Phil skriver ju mycket och vi kan tycka en låt är så jävla bra och säga till Lemmy; ”Du måste höra det här!”, så kommer Lemmy in, står som en uggla och tittar bara rakt ut i luften och säger; ”What the fuck do you want me to sing to this shit?”. Vi säger att det är skitbra och vi står på oss och vi röstar ut honom; ”Det här är fan en bra låt och nu får du jobba på den, för den ska vi ha med!” Sedan går det två, tre veckor och vi säger; ”Men vet du vad Phil? Jag tycker vi kan ge den till Rush istället.” (skrattar) och då kommer vi på att det var fel låt. Det är inte Motörhead. Vi hamnar ju där ibland och det viktiga är ju då att vi alla väldigt snabbt och lite smärtfritt, kan ta oss tillbaka till ”gå”, där vi hör hemma. Vi hör inte hemma här på Norrmalmstorgsgatorna, utan vi hör hemma i längan med de jävla rostiga byggnaderna. Där ska vi spatsera och när vi flaxar över till de fina byggnaderna och de fina gatorna, då är vi ute och seglar. Det får vi göra på soloplattor, när vi får tid. Många ställer frågan om jag tänkt på en soloplatta och det har jag ju så klart, men inte förrän jag kan ge 100%. Det är ingen idé att bara ge ut någon jävla pissplatta, ”Åh, nu kommer Mikkey Dee!”. Nej, jag vill ge ut en platta där jag ger 100% med rätt musiker och folk säger bara; ”Fuck you, this is great!”. Precis samma känsla som vi har när vi ger ut en platta med Motörhead. Vi tre har skrivit det här och vi är jättenöjda. Om du gillar det är det en fantastisk bonus för oss, men tycker du att det är den värsta skiten du hört, är det ok. Vi gillar det.

Motör 3

Med Lemmys sjukdomsbild, var det vid något tillfälle där du kände att det kanske tar slut nu?

Mikkey: Nej, det kände jag inte för vi har hela tiden varit så involverade i vad som händer. Det jag kunde vara lite orolig över var inte sjukdomen och diabetesen och det rent fysiska, utan mer det mentala. ”Stackars jävel!”, tänkte jag. Här är en kille som levt ett speciellt liv i 55-60 år och han måste nu lägga av med allt det han älskar. Fråga mig om jag vill lägga av med snuset? Nej, jag slutar hellre i bandet, för jag kan inte lägga av att snusa, så enkelt är det. Inte förrän man får en diagnos, som säger att jag måste sluta. Det är ofta, tyvärr, så långt det måste gå. Jag tyckte synd om Lemmy. Jag vill inte tycka synd om honom, men i det fallet tyckte jag det. ”Fy fan vilken misär!”. Han gillar att sitta där med sin whisky och sina cigaretter på casinot till bussen rullar på morgonen. Att han inte sov 13 sekunder den natten, hade ingen effekt på varken honom eller oss. Det var så han var och nu kan han inte göra det längre, eller får inte göra det. Gör han det så klarar ju inte kroppen det och den 180-gradaren var ju inte rolig att vara med om. Nej, jag hade inga tvivel på att vi skulle köra vidare och att det skulle gå bra, men jag hade lite tvivel över hans mentala tillstånd; ”Kan han acceptera det här eller inte?” och det är en helt annan fråga.

Ni måste ju vara en väldigt tight liten grupp efter alla dessa år?

Mikkey: Det är absolut sant. Det är ju familjenära. Vi bor och lever med varandra och påfrestas mer ur vissa vinklar, än vad en vanlig familj gör. En vanlig familj består ju oftast av en mor och en far och ett eller två barn, där barnen är i lite olika åldrar och föräldrarna också. Många vanliga familjeproblem löser sig ju genom vanligt sunt förnuft. Man sätter inte press på en sjuåring, som du gör på en sextonåring. Här har vi något annat att ”deala” med. Här har vi faktiskt tre män, som alla vill lika mycket och tycker lika och som springer in i väggen lika snabbt, om vi behöver göra det. Men visst, du har helt rätt. Det slår gnistor ibland och det är mycket kärlek också. (skrattar)

Motör 4

Under alla dessa år i Motörhead, hur känner du att du utvecklats som musiker?

Mikkey: Fantastiskt mycket. Fy fan, det har varit en hård resa. Det här är det svåraste du kan spela. Det var så jävla roligt när Matt Sorum (ex Guns N´Roses, ex Velvet Revolver) tog över för mig när jag åkte till djungeln. (Kändisdjungeln TV4 2009) Han satt bredvid mig i några dagar och såg några gig. Han är en grym trummis och en jävla stänkare. Jag hade skrivit ner långa A4-blad som han skulle läsa på. Anteckningar om när han kunde ligga på, när han måste backa för en viss låt som kommer, Lemmy kommer säga så här och här emellan finns inte rum för något osv. Matt sa bara; ”Yeah, Mikkey, no problem.” Jag hade inga som helst tvivel över det, men det var roligt när jag kom tillbaka till Calgary och vår crew berättade; ”Ja du Mikkey, här gick Matt med sina blödande händer och plåstrade om dem hela dagen, som en liten vissen hundvalp.” Det var det tuffaste han gjort i hela sitt liv. Det här var inte att Slash stod och stämde gitarren och Axl tog en skinkmacka och försvann från scen. En konsert på tre och en halv timme varav två och en halv var effektiv speltid. Matt sa sedan; ”Mikkey, this was the hardest, the most incredible, mental thing I´ve ever done.” Han var helt utsjasad. Kan någon slänga blomblad och välkomna en mer än han gjorde? (skrattar) Sedan har ju jag, vilket är mitt egna dumma, jävla fel, jag har ju haft den trumstilen också, som är jävligt fysisk. Jag spelar väldigt, väldigt hårt och attackerar mina trummor och ända sedan tiden med King Diamond har det varit så och det har varit lite av mitt trademark, att jag aldrig segnar. Folk har ju sagt att vissa sitter med stoppklocka för att slå vad om att jag ska segna, men klockan går och det är ju lite av mitt kännetecken. ”Mikkey Dee is the fucking shit.”, han sitter inte och kokar minestronesoppa och så är det en liten svettdroppe på ögonbrynet efter tio låtar. Man kan ju vrida ur en t-shirt efter två låtar och det är så jag spelar bäst. Jag blir trött, jag ser stjärnor, men då spelar jag fan bättre.

Finns det några trummisar just nu, som du imponeras av?

Mikkey: Det finns ju så många duktiga musiker och bland unga. Jag vet att Tommy Lee (Mötley Crüe) tydligen sagt att han var orolig över vem som ska ta över när de gamla gubbarna lägger av? Det finns inga band, menade han, men jag håller inte med. Det finns hur många band som helst, men min oro ligger någon annanstans. Den oron ligger i om dessa band håller länge nog för att kunna förtjäna sina ”stripes” och ta över fanan från AC/DC, ZZ Top, Mötley Crüe, Motörhead, Black Sabbath? Får de chans att göra det? Där ligger min oro, men duktiga musiker dräller det av idag. Vi får väl se, för annars går ju en hel generation åt helvete.

Motör 2

För ganska exakt ett år sedan fällde du kommentaren ”En sallad kan man inte spela Motörhead-msuik på.” angående köttfrånvaron på Way Out West och det blev ett jävla liv. 

Mikkey: (skrattar) Ja, det var lustigt. De är för sköna de där jävla Mp-gubbarna. Vad ska jag säga? Snacka om att göra en sasquatch av en fjäder, inte ens en höna. De gjorde ju en grizzlybjörn av ett litet katthår. Så är det ju. Det är Sverige i ett nötskal. Vi är så jävla patetiska i det här landet, tycker jag, så jag måste få lov att utbringa en skål till alla ”dumbasses” som kör det här stuket. Jag tycker det är helt otroligt löjligt. Hela den där konversationen kom ju upp i och med att Way Out West är en veganfestival och jag har absolut inget emot det. Frågan kom ju då om jag kanske skulle äta en sallad innan konserten och det var ju en liten rolig fråga som slank ur, från en vegan till en köttätare. Jag sa ju lite skojigt tillbaka; ”Nej, det går ju inte att spela Motörhead-musik på en sallad. Jag tror inte jag skulle klara det.” Kanske om jag under ett års tid övergick till veganism eller vad det nu är, för de har ju mycket energi i sig de också, men jag tvivlar på det och jag vill inte det heller. Där började då diskussionen och så plockade tidningarna upp det och de tyckte det var så roligt sagt. Sedan kommer de här killarna och tjejerna och tror att det är ett seriöst uttalande och att jag ska statuera något… jag kan bara säga, ”Gimme a fucking break.” Jag kan bara säga; ”Piss off!” Jag skrattar ju mig grön själv.

Du, en helt annan sak. Visst spelade TOOL in i studion bredvid er?

Mikkey: Jajamensan. Jag var inne i studion och lyssnade nästan varje dag.

Lät det bra?

Mikkey: Som alltid. Det är ett jävligt fräckt band. Jag gillar TOOL och de är underbara människor också. Jag gillar ju när vi har de här stora killarna och tjejerna som är så jävla bra och när man sedan lär känna dem, så visar det sig att de är ännu bättre. Man har ju folk som är så jävla bra och sedan när man möter dem så önskar man bara; ”Fan att jag träffade den där jävla idioten.”, tyvärr. ”Good manners cost nothing.” och det märker man mycket på de som har gjort mycket och är självsäkra. Man har ingenting att bevisa och man behöver inte vara en ”fucking prick” för att spela rock and roll. TOOL var inne och snokade hos oss hela tiden också och sa; ”That sounds pretty badass.” och så stod de där och ville höra fler låtar. Det var jättekul faktiskt och jag har en schysst relation till väldigt många band. Det finns nog en TOOL-platta, men jag fick för mig att de mer jobbade på några låtar och inte en hel platta. De är ju lite mer hemlighetsfulla, men det kommer säkert en ny platta.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Bilder från Motörheads officiella sida

Đọc Truyện Ngôn Tình Online
Đọc truyện ngôn tình online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện kiếm hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện tiên hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Tiểu Thuyết Online
Đọc truyện tiểu thuyết gây cấn online cập nhật liên tục
Hướng Dẫn Nấu Ăn các món ăn đặc sản
Khám phá du lịch Việt Nam du lịch giá rẻ
Trang điểm làm đẹp tự nhiên hàn quốc
Trang điểm làm đẹp tự nhiên nhật bản
Review điện thoại sản phẩm công nghệ mới mỗi ngày
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P1 Bro là một dự án mã nguồn mở, cung cấp cho người dùng một giải pháp giám sát hệ thống, phân tích lưu lượng, thay đổi dữ liệu gói tin
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM hỗ trợ triển khai trên nhiều nền tảng hệ điều hành, kiến trúc CPU khác nhau; với phiên bản miễn phí
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM trong việc phân tích dữ liệu gói tin PCAP được thu thập từ dữ liệu tcpdump
bảo mật mạng Các bài nghiên cứu, xây dựng giải pháp mạng, phương pháp tấn công mạng; hệ thống IDS, network security monitoring; tường lửa,…
giới thiệu Intel Edison Các bài viết giới thiệu Intel Edison trong phát triển IoT và bảo mật.
Intel Edison – Wifi và ứng dụng trong mô hình mạng – P5 Intel Edison được tích hợp sẵn tính năng thu, phát Wifi giúp cho người dùng linh động trong việc phát triển các mô hình IoT cho từng trường hợp cụ thể. Trong bài viết này, tôi sẽ thực hiện hướng dẫn các kỹ thuật điều chỉnh và tùy biến mạng Wifi để ứng dụng vào môi trường mạng TCP/IP.
Giới thiệu Intel Edison Intel Edison là một kiến trúc máy tính có kích thước khá nhỏ tương đương một con tem; nó sẽ thay đổi cách nhìn của bạn về hệ thống tích hợp trong tương lai với sự phát triển ngày càng rộng rãi xu hướng IoT.
Intel Edison – Bluetooth – P2 Intel Edison được tích hợp sẵn Bluetooth Smart/Low Energy (BLE) cho phép bạn có thể kết nối đến Edison từ điện thoại thông minh và phù hợp cho bất kỳ dự án IoT nào mà bạn sẽ thực hiện trong tương lai thông qua Bluetooth.
Intel Edison – Tùy biến Bluetooth – P3 Mã nguồn BlueZ được cài đặt trên nền Yocto Linux cho phép người dùng Intel Edison tùy biến mạnh mẽ các thông số bluetooth một cách dễ dàng thông qua các tập tin cấu hình.
Tấn công máy tính Windows sử dụng Responder Việc tận dụng các tính năng phần cứng từ Edison (Wireless, Wired hardware) và tính tương thích mạnh mẽ của Yocto linux đã giúp choviệc phát triển các dạng tấn công trên môi trường đòi hỏi tính linh động trở nên dễ dàng.
Truyện tiểu thuyết tiểu thuyết cập nhật mới
Thủ thuật chương trình
Hướng dẫn làm trang sức tự làm trang sức đẹp và dễ dàng
Giới thiệu SDR – Ứng dụng MATLAB và RTL-SDR trong nghiên cứu sóng vô tuyến SDR cung cấp những khả năng phát triển linh động hơn nhiều so với phương pháp truyền thống sử dụng Crystal Radio Set rtl-sdr

Giới thiệu SDR – Theo dõi thông tin chuyến bay sử dụng MATLAB và RTL-SDR thu nhận tín hiệu ADS-B Automatic Dependent Surveillance Broadcast (ADS-B) là một công nghệ được sử dụng trong việc giám sát vị trí của máy bay khi đang hoạt động trên không. ADS-B cho phép máy bay gởi dữ liệu định kỳ theo khoảng thời gian cố định nhằm thông báo các thông tin như vị trí, độ cao, tốc độ, mã chuyến bay, số hiệu máy bay và các thông tin khác.