Ett: Jag har aldrig tidigare sett Pearl Jam live. Två: Jag slutade aktivt lyssna på bandet efter att ”Vitalogy” släppts. Tre: Debuten är fortfarande det bästa de gjort. Men, och det är ett stort men, bandet levererar. Kanske inte hela tiden, men under de tre timmar som konserten utspelar sig, bjuds det verkligen på formidabla uppvisningar av ett av grungens finest.

Strax efter åtta drar skådespelet igång med en vass ”Release” och publiken sjunger med som om det vore deras sista stund på jorden. Snett bakom mig står en kille och skriker oavbrutet i mitt högeröra. Han är inte tyst en enda gång. När han brölat ur sig ”EDDIE” för femtioelfte gången, får jag lust att vända mig om och säga ”Han kan inte höra dig!”, men lugn och städad som jag är väljer jag att göra det korrekta svenska, knyta näven i fickan.
Ovanför scen hänger något som skulle kunna liknas vid en plockepinn-version av Motörheads ”Bomberrigg” och till en början är det lite svårt att avgöra vad det ska föreställa? Det visar sig vara någon form av stålfågel, som faktiskt flaxar lite lätt på vingarna då och då under konserten och fungerar utmärkt som en del av ljusriggen. Just ljuset är förbannat snyggt! Det var faktiskt länge sedan jag såg en så snygg inramning som dessa kungar av Seattle bjuder på i betongklossen Friends Arena. Någon har uppenbarligen tänkt till. Och ljudet då? Jo, det låter utmärkt. Verkligen. Perfekt ljudnivå och i mina öron, kristallklart.
Jag tycker däremot att det tar lite tid innan det riktigt lossnar. Det är nog först i sjunde låten, den smått punkstudsiga ”Mind your manners” från senaste given, som det verkligen bränner till. Att kunna slänga ur sig en sådan furiös liten sak efter så många är, är bara det beundransvärt. Helt klart en av kvällens bästa.

Pearl Jam live ger mig samma typ av upplevelse som när jag sett Springsteen. Fansen sjunger med i varenda textrad och det finns ett samspel mellan band och publik, som man inte riktigt ser på andra konserter. Och precis som i fallet med New Jersey-sonen, höjs Vedder till gudaliknande höjder av fansen. Vedder svarar med att läsa ett kort tal på svenska, dricka vin ur ett fans sko och berömma Friends Arena för att vara just Friends Arena.
Sammanlagt spelas nio låtar från debuten ”Ten” och det är även dessa nio låtar som får de 24000 i publiken att koka av lycka som mest, inklusive undertecknad. Det är uppenbart att detta album, fortfarande efter alla år, är det som betyder mest för den genomsnittlige PJ-lyssnaren. Bandet bjuder på en fenomenal ”Alive” och en sjudundrande ”Once”. Två personliga favoriter från albumet, som är något av det bästa som producerats i det regniga, nordvästra USA.
Något som är intressant är att några av de mest bländande stunderna sker i coverlåtarna. En avskalad och vacker ”Mother” (Pink Floyd), en riktigt fläskig ”Sonic reducer” (Dead Boys) och den sprudlande ”Baba O´Riley” (The Who). Just i de två sistnämnda smäller det verkligen till och det känns som att all energi i arenan koncentreras till scenen och bandet slänger i den där välkända överväxeln. ”Baba O´Riley” känns som den perfekta, bombastiska avslutningen, men bandet väljer istället att bjuda på en låt till, den betydligt lugnare ”Indifference”, vilket faktiskt tar udden av slutklämmen. Ett konstigt val, som jag personligen inte riktigt tycker fungerar, men det är kanske bara en liten petitess i det stora hela?
Pearl Jam anno 2014 är fortfarande ett band att räkna med, vilket de utan tvekan visade ikväll. Kanske är det dags för farbror Niclas att utöka sin PJ-diskografi? Hur som haver kommer jag att vara på plats vid nästa besök, för det vara bra. Det var jävligt bra!

Av: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Stephansdotter Photography
Setlist:
Release
Sometimes
Elderly woman behind the counter in a small town
Black
Go
Animal
Mind your manners
Why go
Corduroy
Lightning bolt
Red mosquito
My father’s son
Given to fly
Daughter
U
Sirens
Even flow
Green disease
Jeremy
Spin the black circle
Rearviewmirror
Just breathe
Oceans
Mother (Pink Floyd-cover)
Once
Supersonic
Sonic reducer (Dead Boys-cover)
Porch
Do the evolution
Better man
Alive
Baba O’Riley (The Who-cover)
Indifference