Norrlänningarna i Raised Fist ångar på som aldrig förr och senaste given, “From the North” har rosats ordentligt i pressen. Rocksverige satt ned med den mycket pratglade sångaren Alexander och snackade bl a integritet, karriär, missnöje med skivinspelningar och det där med att ju äldre man blir, desto mindre kräver man och man går sin egen väg:
Ju äldre man blir, desto enklare nöjd blir man. När man var liten ville man ha julklappar och man förstod inte varför föräldrarna sa; ”Men det är ju trevligt att träffa folk och äta god mat!” och man svarade bara; ”Äta god mat? Är du helt jävla dum i huvudet, farsan? Det enda jag bryr mig om är ju det som ligger där under granen!” och sedan är man där själv och det är ju så jävla skönt att komma dit. Helt plötsligt slutar man bry sig om vilka jeans man har eller vad man har för bil ute på gården.
Hur ser du på den resa ni gjort sedan debuten släpptes 1998? Det har ju hänt en hel del. Har det motsvarat förväntningarna?
Alexander: Det blir så svårt att ha förväntningar att kunna pinpointa, eftersom man var 15 när det började och är 40 nu. Förväntningarna man hade när man var 15, infriades ju när vi hade första spelningen och fick skivkontrakt. Man inser att det tar aldrig stopp om man fortsätter ha förväntningar, eller mål med det man håller på med. Jag tror också att man inte ska ha det. Jag ser inte relationen att man ska ha mål eller förväntningar på konst som man håller på med. Oavsett om jag ritar eller designar någonting, jag håller ju på mycket med dator och 3D-modellering. Jag har inget mål med det annat än om jag gör det i rocksammanhang. Med bandet handlar det bara om att vi gör vår musik. Vi har en ganska… inte skitnödig eller pretensiös syn på konstnärsskap, men för oss är det skapande när vi sitter och lyssnar och någon säger ”Lyssna på det här! Det här är läckert.” Det är inte att vi gör en låt och sedan 13 fillers, utan vi sitter verkligen och skapar. Vi myser på med en kopp kaffe och kör våra grejer och som mål finns inget annat än att ha trevligt och spela live är alltid kul. Där är det samma sak. Vi går bara ut och trycker på gasen från början till slut. Där finns det så klart en uppgift och det är att framföra låtarna live, men det är ganske enkelt. Men som sagt, att sammanfatta 22 år med förväntningar… till viss del. I vissa fall är ju förväntningarna vi hade då uppfyllda, men förväntningarna idag på den här skivan, är helt annorlunda mot hur det var då. Ja och nej kanske jag får svara. Det är en svår fråga att svara på, men ibland har jag exempelvis förväntat mig bättre respons på vissa saker. Vi har ju fått jättebra betyg med den nya skivan, men jag hade nog nästan förväntat mig full pott överallt. Jag tycker själv att den är 100%. Det är ett jävla jobb som ligger bakom den. Det låter som en lätt skiva, den är rak och konsekvent, den är fin i sitt paket med elva låtar som hör ihop från start till slut och sedan är den gjord av duktiga musiker. Vi tre som skriver har ju hållit på länge att skriva musik och nu har vi fått in Jimmy, som kommer in och lägger upp en massa melodier och fyller ut ännu mer, så för mig är det en klockren fullpoängare. Jag hade inte förväntat mig att precis alla skulle hylla, men förväntningarna var i alla fall att det skulle bli bra respons, vilket är helt irrelevant. Det kvittar ju om Mattias Kling (Aftonbladet) ger nya In Flames fem plus, för det är ju hans syn och kanske håller inte alla med? Jag sa till skivbolaget; ”Det här är en bra skiva, så spara inte på krutet utan lita på våra ord!”
Har det då funnits skivor där du känt att det inte blivit 100% när det varit klart?
Alexander: Förra plattan ”Veil of ignorance” (2009), tycker jag är en svag trea. Av enskilda låtar finns det ju några höjdare, men om man tittar på det som en skiva, från start till stopp och jag tänker mig som en kväll på dansgolvet när dj´n kör igång och sedan slår han på fel låt och dödar dansgolvet och sedan blir det två tryckare och man undrar om han är dum i huvudet? Hela kvällen blev konstig, men visst hade du kul? Du dansade med någon snygg tjej, hade trevligt och röjde, men det var en rörig kompott. I motsats till när ett proffs går upp och höjer, höjer, höjer och sedan blir det grand final. ”Veil of ignorance” hade inte det. Jag skrev mycket musik på den plattan och det tog en del energi av mig att skriva så jävla mycket musik och prodda upp det. När jag sedan skulle sätta mig var det som att jag inte fick den tiden jag behövde för att arra upp sången. Sångmässigt är den inte där jag skulle vilja att den är. Jag tror att jag hade kunnat göra en jävligt bra skiva om jag fått jobba mer med sången och skriva upp refrängerna. I vissa fall blev det bra, som ”Friends and traitors”. Jag sa bara till de andra att ta lunch och så skrev jag. När de kom tillbaka sa jag bara; ”Du sjunger det, jag sjunger det!” och så provade vi och det svängde. Så hade jag viljat göra med alla låtar. Testat och lyssnat, men nu var det fyra eller fem låtar där jag kände; ”Den kanske växer på mig?” Låten ”Words and phrases” var ok och ”My last day” var jag tvungen att jobba så mycket med sången för att den skulle bli bra. Nu är den en stark två och den tar sig till en trea när det blir lite hårdare. Man förstår hur mycket insats det krävs av dem som generellt spelar den här typen av musik. Hur mycket insats det krävs i arren för att lyfta sådana sånger och bära upp dem och jag bar inte upp dem där. Det kan ju jag störa mig på, men jag har ju hört folk som gillar låtarna som fan, men ”Veil of ignorance” är den plattan jag ogillar mest.
Kände du så redan när plattan var klar och ivägskickad? Det låter så.
Alexander: Ja, jag hade en vibb, men den var inte cementerad. Ibland växer det ju och jag tänkte; ”Ibland blir det ju bra.” Jag kommer ihåg att det var likadant med ”Dedication” (2002). Den var ganska platt och jag kände att den var det. Den är brutal och den hade sin charm, men det var också en skiva som gick väldigt dåligt. Den sålde väldigt lite och fick ingen uppmärksamhet och den var ganska bortglömd, men nu är det en klassiker som alla pratar om. Det var ”Fuel” (1998) som fick fyrorna och femmorna i Kerrang och andra tidningar. ”Ignoring the guidelines” (2000) som också var bra, men ”Dedication” var ganska platt men på senare har den hämtat sig och nu är den vår stora klassiker. Allt kan ju ta sig, men ”Veil of ignorance” gjorde aldrig det i min värld, utan jag tycker att det är sjukt bra riff på sina ställen och låtarna håller pga att riffen är bra. Men jag gör inte det jag skulle ha gjort på sången, så som jag gjorde på ”Sound of the republic” (2006), där jag bara går in och dominerar låt efter låt. Killing it, rått, hårt, dominerar med sången och det bara satt som ett smäck. Jag känner att jag skulle ha kunnat gjort ”Veil of ignorance” bättre. Så känner jag även med ”Fuel”. Riffen är killer på den skivan. Fan vad de är feta de där riffen och sedan är sångljudet och mixen jättelågt. Där var det ett produktionstekniskt misstag. Det var en mixning som inte var bra. Jag borde ha skitit i det och sjungit om det. Den har vi tänkt att vi skulle göra någon ny ”cut” på någon av låtarna, så som det borde ha varit.
Ska man in och pilla på sådant där?
Alexander: Nej, men man kan göra det om det bara är en låt, som en rolig grej. Det blir ju aldrig som det ska, utan det tappar ju all sin själ och hela den biten, men vi har ju inte gjort det än så jag vet inte. Vi har pratat om att det skulle vara kul att göra och se hur det skulle låta om vi brakade på rejält.
Vad innebär det att vara signade till Epitaph?
Alexander: Grejen är den att det avtal vi sitter på, är samma avtal som vi signade från första början. Vi har inte ändrat det, utan vi signade med Burning Heart och sedan köptes de upp av Epitaph. Epitaph har släppt ”Ignore the guidelines”, ”Dedication”, ”Sound of the republic” och ”Veil of ignorance” och nu den här. Skillnaden är att “From the North” är inte någon underlabel och att det är global release och där marker vi en jävla skillnad! Jag har gjort intervjuer i en och en halv månad nu, så där märker jag att det är mycket mer jobb som krävs från oss nu. Det är nästan så att man känner att man inte orkar och tänker; ”Nästa gång släpper vi territoriellt igen, så man hinner ta en paus emellan.” (skrattar) Det är galet! Jag har aldrig gjort så här många intervjuer.
Det måste vara positivt samtidigt i och med att ni når ut till fler?
Alexander: Jo. Jag har alltid varit negativ till intervjuer och själva mediabiten. Det har alltid varit den tunga biten, eller tunga? Nu ska man inte jämföra sig själv med svältande barn i Afrika, för myntets baksida är ju ingenting. Men sitter jag hemma med dottern och spelar och ska natta henne, så gör jag ju hellre det än att bara mata intervjuer. Att spela är svårslaget och hålla på att musicera är också kul. Det är ju fortfarande inte tortyr att hålla på med det här. Det är mer att; ”Här har du en stenåker! Kan du så det här trädet?” och det är ju klart jag kan, medans det andra är mer; ”Kan du åka på den här surfbrädan på den här vågen och öppnar du munnen kommer flygfiskarna!” Det är ju bara en sådan skillnad. När det har varit mycket att göra vis vissa skivsläpp, så har vi dragit iväg till Thailand och varit där och bara lekt livet. Skivbolagsbossarna har jagat oss och sagt; ”Men va fan, ni sa ju att det skulle gå att lösa via telefon?” och vi sa bara ”Oj!”. (skrattar) Det här är första gången vi sagt att det är bara ”all in”! Nu har vi fått så mycket support från skivbolaget, så nu måste vi ge tillbaka till dem. De säger ju att vi ger till oss själva, men vi ser det inte så. Vi är inte ute efter att ha en karriär, så det är mer att vi ger skivbolaget det här.
Varför är ni inte ute efter en karriär och att bygga vidare på den?
Alexander: Det har bara blivit så. Karriärmässigt är det inget vi fokuserar på och jag tror det är bra att göra så. Då blir det här med intervjuer exempelvis, inte något du måste göra utan du kan göra vad fan du vill. Det kan ta fem år mellan skivorna.
Är det en konstnärlig integritet?
Alexander: Nej. Det blir så jävla djupt det här, men grejen är den att ibland kan man få intrycket av att vi har en konstnärlig integritet, men jag menar, om någon skulle komma och säga; ”Skulle ni vilja komma och spela imorgon? Ni får en mille!”, då är det ju klart, vi är inga Birros liksom. Det är ju klart som fan att vi tycker om livets goda och allt det där, det har vi inget emot. Vi har byggt bandet på några grundstenar, som alltid har varit och det har bara blivit en kultur som rullar på. Så är det bara. Sedan ”tweakar” vi det ibland och gör roliga saker och tar en turné bara för att få åka till Australien och ta med tjejen och ha semester också. Vi spelar i bandet och vi är profesionella och vi kan ju tjäna mycket mer än du gör som undersköterska på sjukhuset, bara genom att spela några gig per år, egentligen. Så har det sett ut de senaste 12 – 13 åren. Vi känner att vi är på en viss nivå nu och mycket vill ha mer, det är ju bara så. Om man inte slutar någonstans, så blir man ju så jävla uppsnurrad i sin eviga cirkus så allt bara snurrar runt. Vi är jävligt nöjda och vi har byggt lite business hemma och alla har jobb, så när vi kommer hem har vi något att göra. Ibland blir de projekt vi håller på med, så jävla roliga och utvecklande att vi glömmer bort det här vi har vid sidan om. Sedan hoppar vi på det här tåget och det har att göra med att det börja klia i musikskapandet och man har för många riff och då är det bara att köra. Nu är vi mitt uppe i ett släpp och vi turnerar och det känns skitbra! Vi har kortat ner så vi kör 10 dagar och sedan paus för att sedan köra 10 dagar till. Det går skitbra, men efter ett tag blir det jobbigt och ansträngande. Man får ärr och ryggen ska justeras till och naprapaten ska göra sitt. Till sist blir det för mycket buss och då måste man kunna kliva av och där blir det som kan misstförstås som att vi har någon sorts konstnärlig integritet. Om vi inte slutar där, då går det åt helvete och då börjar vi göra dåliga saker. Då blir det bara för pengarna, men det är snarare att det blir jobbigt alltihop och då måste vi få komma hem, slappna av, slösa upp de pengar man tjänat, leva livet och resa och träna jiujitsu, eller vad fan man nu gör som utvecklar en. På så sätt är vi inte heller beroende av det utan vi har våra inkomster sidan om, så om inte bandet drar igång, sjunker vi inte. Det gör ju att det kan ta några år ibland, för då är vi uppslukade av andra saker.
Det känns som att det är ett sätt att försöka bibehålla någon form av normalitet i livet?
Alexander: Absolut och det trivs vi väldigt mycket med. Vi är nöjda. Ju äldre man blir, desto enklare nöjd blir man. När man var liten ville man ha julklappar och man förstod inte varför föräldrarna sa; ”Men det är ju trevligt att träffa folk och äta god mat!” och man svarade bara; ”Äta god mat? Är du helt jävla dum i huvudet, farsan? Det enda jag bryr mig om är ju det som ligger där under granen!” och sedan är man där själv och det är ju så jävla skönt att komma dit. Helt plötsligt slutar man bry sig om vilka jeans man har eller vad man har för bil ute på gården. Nu köpte jag en ganska stor kåk, som vi renoverat och jag är ju ett betongbarn deluxe och fällde en tår när jag flyttade in. Jag har alltid velat bo i hus och så gick det i uppfyllelse. Jag kände bara; ”Fan vad jag är nöjd! Jag är ju på toppen av mitt liv och behöver inte komma högre upp.” Jag har en underbar sambo och en dotter på sju månader och allt jag vill ha. Jag skojar inte när jag säger att har man fiber inkopplat i huset, då kan man bli så jävla nöjd! Man har allt, bensin, kylen, käket, bilen och du har ditt hus och är så jävla nöjd och då kommer det; ”Du ska till Polen!” (skrattar) När man har uppnått det här hare krischna-modet och man försöker känna att man är nöjd, när man är där, då är man ju nöjd. Det är bara att bestämma sig för det. Man betalar sina lån till banken och så tickar det på. Raised Fists vara eller icke vara har ingen sådan betydelse. Efter något år kommer det och man pluggar in grejerna och så kommer de kreativa vågorna och då blir det bra, jävla grejer som kommer ut! Därför är det bra med et här sättet som blivit, som inte är forcerat eller bestämt. Vi bara lever och alla verkar bara tycka att det är jävligt nice. I början ogillade ju alla att turnera. Vi satt alltid och räknade ner och alla hatade det. Vi ville ju vara hemma uppe i Luleå. Men det säger ju en del att det tog sju år innan vi turnerade ordentligt, så redan från första början har det varit något som vi haft emot, det där med att åka hemifrån. Musiken har vi alltid gillat och när vi väl står på scen, det är ju det bsäat. Det har gynnat bandet kreativt, kan jag säga. Bolaget har legat på, men vi har bara sagt; ”Nej, vi orkar inte.” Det var så med Ozzfest. Jag kommer så väl ihåg hur de sa; ”Men Ozzfest, förstår ni vad det här är? Vi har ett band från Burning Heart som får åka med på Ozzfest i tre månader och ni säger nej?”, till vilket vi svarade; ”Ja, kul att du frågar, men vi tackar nej.” och enda anledningen vi gav var att vi inte orkade vara borta. Då förstår man visserligen frustrationen från dem.
Det är ju jäkligt starkt gjort.
Alexander: Jo och sedan har det varit så. Ett exempel är ju att Bråvalla ville att vi skulle spela redan förra året och då var det fyra, fem år sedan albumsläppet och vi tyckte inte att det kändes rätt, men jag tror kanske att inte så många band hade tackat nej till just det giget? Det var bra betal och allt, men vi ville göra det i år när vi släpper plattan. Nu dealade vi med dem igen och nu är vi på den nivån att de var tvugna att ändra i sina standardavtal, för vi hittade ett litet kryphål i deras exklusivitet. Vi sa; ”Vi kan skriva på, men ni får vara beredda på att vi kommer att nyttja det här!” Det gick upp till bossen i Tyskland och så fick vi ett nytt kontrakt. Bossen i Sverige sa att det har aldrig hänt att vi har ändrat ett standardavtal och nu är det ändrat för alla artister i världen. (skrattar) När det väl då kommer till det giget, då är vi jävligt taggade, istället för att vi bara ”Vi tar det, vi tar det!” Det är schysst mot publiken och mot oss själva med. Ingenting är en uttänkt strategi, utan vi bara känner. Det enda vi har som är uttänkt och som är något vi lovade varandra för länge, länge sedan, är att aldrig någonsin ska ett ekonomiskt incitament säga ja eller nej till en spelning. Det är det vi lovade varandra och då var vi ju mindre än vad vi är idag. Ibland ångrar man ju det! (skrattar)
Var kommer det tänket ifrån? Är det norrländskt, arbetarklass?
Alexander: Jag har fan ingen aning! Vi kallar ju albumet ”From the north”, just på grund av att vi skiljer oss så mycket från andra band. Vi satt och pratade om det, vad skillnaden är, och vi kom fram till att det är att vi är så isolerade från Stockholm och Göteborg och alla de som står på Kellys (uteställe i Stockholm) och pratar om; ”Hur går det för dem? Har du hört det här?” och den där jävla Kicken (trummis i The Poodles) står där! Jag var med på någon gästlista en gång och man for runt och blev presenterad bland folk och jag tänkte bara; ”Det här är ju helt jävla galet! Här ska jag presenteras runt bland en massa jävla rockmänniskor!” Allt är så jävla viktigt, men uppe i Luleå finns ingenting! Där finns inga mediamänniskor. Där går man på stan och alla är lika, snön faller, man bor i villakvarteret och man känner alla. Vi är väldigt isolerade, så när vi har gjort vår musik, som också är väldigt obefläckad av andra och tyckare, då rullar vi ned. När vi kommer så får alla andra flytta på sig en stund och så gör vi vår grej och då är det på 100% blodigt jävla allvar och när vi lämnat hallen skingrar sig dammet. Vi resonerade kring att det nog är att vi är från norr och att vi var isolerade redan från början. Alla andra turnerade, men vi gjorde inte det. Vi var lite för unga för Refused-tiden, så vi ”bondade” inte så mycket. De visste vilka vi var och de hade respekt för oss och Dennis (Lyxzén) var ju den som började skicka runt vår demo, utan att vi visste det. Vi har gjort vår grej och det har ju format oss helt och hållet. Den här tjurigheten, att ingen ska styra oss, den kan vara lite överdriven ibland och ibland har den jobbat emot oss också. Var den kommer ifrån, det kan jag inte svara på. Ingen har varit bossig mot mig, om man tänker uppfostran och så. Jag vet inte.
I denna kommersiella värld är det ju en frisk fläkt att ha sådana ståndpunkter.
Alexander: Något som är mycket viktigt för bandet, är respekt och lojalitet i våra familjer. Vi måste ha respekten! Vi har respekt för bandet och från bandet går den ut och det känns nästan som… du vet, en sådan där hedersmördare! Det är nästan så att man har en sådan galen inställning till Raised Fist. Bandet är ju vår familj och vi har ju pratat om att; ”Det där kan du inte göra! Det bringar ju skam över familjen!” (skrattar) Det är lite åt det hållet relationen till bandet är. Jag brukar säga att även om vi gör musikaliska utsvävningar, så är det ändå som att bandet i sig, sviker ju aldrig någon. Vi kan kliva fram och göra en poppig låt, men det är vårt skinn på näsan och vår helt sjuka tro på oss själva, som gör att vi kan göra det. Andra band vågar ju knappt. Det är speciellt och allt det här pratar vi om internt också; ”Varför gör vi så här? Varför är vi så jävla svåra att jobba med?” Peter ”Babs” Ahlqvist på Burning Heart sa ju; ”Raised Fist, the hardest band in the world to work with. Om någon ringer och säger att vi får en miljon för ett gig på den här festivalen, sager vi nej. Istället säger vi; ”Vi vill ha 999.999 kr.”, bara för att. (skrattar) Det måste komma från oss. Andra säger om oss; ”Inte nu, men nu!” Det är det som är titeln på skivan. Vi hade andra titlar, men hela den här svårförklarade grejen med vår mentalitet kring musik och bransch, det är det som är det. Vi tror på det.
Vad bidrar Roberto Laghi (producent) med?
Alexander: Det går hand i hand med allt annat. Vi är inte ett lättproducerat band. Vi har en ganska klar bild över hur vi vill låta och vad vi vill ha.
Måste ni ha en producent då?
Alexander: Nej, men det blir i alla fall en sjätte man, som kommer in objektivt och som har bra koll. Man kan ta in vem som helst, men då finns inte kollen riktigt och Roberto är ju en äldre herre, som har spelat punk själv. Han har ett brett referensregister och kan höra charm i saker som vi kanske missar. På inspelningen sa jag; ”Hämta en kaffe och tryck på rec!”, och det var Roberto som sparade det och ville ha det i början på en låt. I sista stund tog vi bort det, för vi tycket det blev för plojjigt. Han kan sitta och elda på oss och tagga oss; ”Ta en tagning till!” När de där små delarna faller på plats och det är på den nivån man är och petar och då behöver man ha en producent. Han får fram soundet och där har ha haft en helt avgörande roll. Han har betytt oerhört mycket på de små grejerna som bidragit till det stora. Skivan är mycket så bra som den är på grund av hans trixande och tanken med att det ska låta rått.
Störst så här långt i karriären måste ju vara att ni puttade ned AC/DC på albumlistan?
Alexander: Ja, det är en ganska rolig, symbolisk grej. Det är ju lite kul, men det är mer en rolig sak. Fast det har lite substans också och är inte bara en sådan där mellan ölen-kuriosa och det är ju det att vi överhuvudtaget gick upp på albumlistan. Det betyder att vi har många som gillar oss och dessutom betalar för det. Vi är ju inte på samma kommersiella nivå som One Direction eller AC/DC, men att vi peakade upp där visar ju att det inte bara är en person i Ånge som köper vår skiva.
Men det här med att inte ha några mål som så, en sådan här sak måste väl ändå trigga lite? Att man vill komma högre på listan nästa gång?
Alexander: Absolut, men det är bara en rolig grej för det gör ingen skillnad i plånboken. Det är bara en siffra och inget mer. Skivan har ju inte ”recoupat” ännu. Det är symbolik, men symbolik som blir jätterolig att prata om. Det är som när vi blev grammisnominerade för ”Veil of ignorance”. Vi var så laddade på galan att narkotikaroteln plockade in oss. Vi stod och hinkade vodka red bull och var redan norrländskt övertaggade. Någon knackade mig på axeln; ”Ska du ta och följa med mig!” och jag svarade; ”Men du är ju för fan inte gammal nog att vara polis?” När vi sedan kom bakom scen så hörde de vår norrländska och började dra på smilbanden. De ringde några samtal, kollade i våra ögon och såg att vi var ”nyktra” ur ett drogperspektiv. (skrattar) De lät oss gå och sedan var det efterfest på Berns och då satt de ju där vid ett bord och vi skrek bara rakt ut; ”Men tjenare, det är ju snutarna!”, men det var ju där undercover. (skrattar) Men som sagt, det blir en rolig grej och inte ett mål i sig, att sälja. Vi har ju inte ens koll på vad förra skivan sålde. Vi är ett punkband från Luleå, som började med att skejta och skita i alla turnéer och bara spela. Sedan hörde vi att vi spelades i Australien och det var galet. Skivkontraktet var galet, vi spelade på Liseberg en tisdagkväll och det kom 10.000, grammisnominerade och vi har tjänat pengar också. Vi är så nöjda där vi är nu och då blir minsta lilla grej en positiv överraskning. Det är roligare med en ny upplevelse än att det är samma sak hela tiden.
Text av: Niclas Müller-Hansen
Foto: Från skivbolaget